Parvlon skrev:

Aspie?! skrev:

Parvlon skrev:Ut i skogen och kratta löv.

Hon lider och du skriver rappakalja.

Det är du som skriver rappakalja.

Kör upp dina benzo där solen inte lyser, så kanske de gör nytta.

Du har fått flera tillsägelser att hålla dej i skinnet, Parvlon. För det här får du en varning. Detta meddelas även i PM.

Admin:

Jag vill påpeka att man skall vara försiktig med att ge direkta medicinska råd, särskilt när det gäller vanebildande mediciner. Det finns många på forumet som prövat ett stort antal olika mediciner och det enda som verkar säkert är att erfarenheterna av dem är synnerligen varierande beroende på person. Det är viktigt att komma ihåg att det är läkare som skriver ut mediciner och att man skall vara försiktig med att följa andras råd utan att först tala med sin läkare.

Jag vill också påpeka att även om man gör det i goda syften och när andra blivit otrevligt bemötta så får man försöka tänka på vad man skriver (läs forumreglerna!). Här syftar jag speciellt på ett inlägg av Aspie?! och i ett annat sammanhang hade det gett dig en tillsägelse eller mer.

Låter för mig som om du har fått hjälp med att stilla blödningen (ångesten) med förband (mediciner), som du tillslut blöder igenom. Utan att vara så insatt ser det ut för mig som om du och sjukvårdspersonalen skulle behöva titta på varför du blöder och vad man kan göra åt grundorsaken.

Bra att du tränar, det tar ut mycket stress ur kroppen. Stress skapar obalans och ökad känslighet.

Har du provat några alternativa metoder som Floating, meditation eller akupunktur? Allt kostar tyvärr pengar.

När det blir stilltje och jag bara stampar på stället blir min ångest värre. Att göra ngnting som kanske för en framåt hjälper mig. Nu har jag tex anmält mig själv till en försäkringsmedicinsk utredning för jag tröttnade på att vänta på KBT, som jag stått i kö för sedan i våras. Nånting måste hända!

skickar ett pm till dig katten, då jag ännu är lite rädd för att dela med mig till helt okända och är rädd för eventuella reaktioner på mitt.

Juddy skrev:

regnif skrev:Jag fick svårt att andas av Risperdal och känner av det fortfarande trots att jag inte tar skiten sedan länge. De envisades med att de visst hade dålig luft på sjukhuset. Jaha. Visst. Okej. Bra, då kan ju nån undersöka deras skitluft isåfall. Får man väl en anledning att granska dem. Ok, jag igång igen..

Det, att inte kunna andas, är t o m en vanlig biverkan och sedan ökar risken för lungbesvär. Jag har redan en immunologisk sjukdom i botten så alla antog att det var den. Sen, oj Risperdal.

Man kan väl inte få nån permanent skada av det? Jag vill ju undvika sånt som kan framkalla astma och annat egentligen. Nu hade jag mindre val när jag var inlåst på LPT, men jag slutade ta just den efter 2 tillfällen men "gick med på" annat bara för att släppas ut därifrån fortast möjligt. Jag fick svårt att andas på ett par olika sätt. Som att andningen stoppar till och torrt i näsan. Speciellt vid dosökning som man hade långt innan. Jag har lite svårt att andas nu när jag går ut och går och så. Vet ej om det är att man varit mkt inne och känt sig stressad också och låtit bli att andas ordentligt. Jag trodde inte man skulle behöva känna sig som en invalid i förtid.

regnif skrev:

Juddy skrev:

regnif skrev:Jag fick svårt att andas av Risperdal och känner av det fortfarande trots att jag inte tar skiten sedan länge. De envisades med att de visst hade dålig luft på sjukhuset. Jaha. Visst. Okej. Bra, då kan ju nån undersöka deras skitluft isåfall. Får man väl en anledning att granska dem. Ok, jag igång igen..

Det, att inte kunna andas, är t o m en vanlig biverkan och sedan ökar risken för lungbesvär. Jag har redan en immunologisk sjukdom i botten så alla antog att det var den. Sen, oj Risperdal.

Man kan väl inte få nån permanent skada av det? Jag vill ju undvika sånt som kan framkalla astma och annat egentligen. Nu hade jag mindre val när jag var inlåst på LPT, men jag slutade ta just den efter 2 tillfällen men "gick med på" annat bara för att släppas ut därifrån fortast möjligt. Jag fick svårt att andas på ett par olika sätt. Som att andningen stoppar till och torrt i näsan. Speciellt vid dosökning som man hade långt innan. Jag har lite svårt att andas nu när jag går ut och går och så. Vet ej om det är att man varit mkt inne och känt sig stressad också och låtit bli att andas ordentligt. Jag trodde inte man skulle behöva känna sig som en invalid i förtid.

Alltså, det är ju svårt att säga. Jag fick en biverkning på Remeron som läkaren aldrig hade stött på förut så jag är kanske inte dussinfallet.
Vissa mår hur bra som helst på Risperdal. Andra har hur många biverkningar som helst på Lamictal, jag hade inte en enda. När det gäller den här gruppen mediciner finns det inget facit eller prov som säger att ta den medicinen.
Eftersom den underliggande autoimmuna sjukdom jag har är systemisk blir det desto mer komplext att se vad är sjukdom och vad är biverkning. Man vill ju inte läsa FASS och biverkningsindex för varje medicin heller. Alla mediciner har biverkningar. Punkt slut. Med Lamictal upptar biverkningsindex ett sådant avsnitt att jag bara bestämde mig för att ta del av det som är livsviktigt, en särskild sorts hudutslag och sedan inget mer.
Med Risperdal kan man få kronisk bronkit eller lungsjukdom UNS. Är vad det står men oroa dig inte. Det är vad det STÅR. Jag blev andfådd, det gick tillbaka efter en period, då hade jag tagit lågdos i tre veckor. Sedan har jag min vanliga astma, jag kan bli som andfådd av ångest. Jag kan inte säga att allt det här är Risperdal. Om du är orolig kan du kontakta din vårdcentral och be att få göra ett enkelt lungfunktionstest, ett PEF. Det är en enkel plastmojäng som man blåser i. Visar det ett normalt värde så försök att inte tänka på det. Alltså allvarligt, jag menar inte att förminska dig men om jag blir överdrivet fokuserad på att jag t ex har ont så gör det allt ondare ju längre dagen passerar.

Juddy skrev:
Det är ofta ett frågeformulär man ska fylla i, för bipolär 2 (mer depression än uppåt). Be att få fylla i ett sånt screening-insstrument.

Sitter med ett sånt framför mig. "Frågeformulär om humörförändringar MDQ" heter det, är det det du menar? Känns som om väldigt många skulle känna igen sig i dom första 13 frågorna...Men det är väl som med AS - att diagnos oftast bara behövs och är till nytta när funktionshindret (AS) resp sjukdomen (Bipolär) har konsekvenser som leder till allvarliga problem, t ex socialt och ekonomiskt (rätta mig om jag har fel)?

Hur kan man lita på en läkare som ställer Bipolär 2-diagnos? Hur noga har ni utretts, ni som har diagnosen? Vad kan man kräva/förvänta sig av en läkare om man söker för att man misstänker att man är bipolär 2 (obs, inte Bipolär 1 -för dom "fallen" brukar va rätt glasklara -förutsatt att man lider av mani -utifrån mina erfarenheter av medpatienter)?

Jag har väldigt mycket bipolär sjukdom i min släkt, på både min fars och min mors sida. Finns det mycket bipolär sjd i släkten finns en anledning att titta närmare.
Jag blev "aldrig" frisk från den depression jag hade, eller så verkade det som om jag blev lite bättre för att sedan ha alltsammans börja om igen.
När man till slut ställde diagnosen så var MDQ en del av det.

Jag hade varit sjuk så länge att själva diagnosen inte var någon överraskning, snarare en lättnad.

Juddy skrev:
Jag hade varit sjuk så länge att själva diagnosen inte var någon överraskning, snarare en lättnad.

På vilket sätt blev du hjälpt av diagnosen?

Rätt medicin först och främst och bekräftelsen i vad jag hade misstänkt en längre tid. Jag hade dessutom ställt till det en del för mig och då bipolär sjd räknas som ett funktionshinder fanns det en större möjlighet att häva köp. Nu var det inte jag som tog hand om det värsta i o f s.

Testa zyprexa eller abilify, de har reducerat mina tvångstankar väldigt. Dock går man upp mycket i vikt av zyprexa, så jag skulle rekomenndera abilify. Fast jag vet inte vad som hjälper på dig, och så tror jag att läkare är försiktiga med att skriva ut neuroleptika.

Jag håller med Regnif om att mediciner inte kan ordna upp saker i ens liv. Jag tycker därför inte att psykläkemedel är meningsfull lösning på lång sikt. Signalsubstanserna finns i kroppen av en anledning, nämligen att ta in ett budskap från yttervärlden och sedan signalera det mellan kroppens celler.

Om någon skulle krocka med bilen och få hjärtklappning så skulle ingen säga att krocken orsakat obalans i adrenalinet så att personen fick hjärtklappning. Tvärtom anser man det vara en naturlig reaktion. Men om någon skulle leva i en osund miljö och bli nedstämd så skulle många säga att det blivit en obalans i serotoninet och att det är bäst att börja med antidepressiv behandling. Jag tycker den åsikten liknar en person som har tandvärk och som tar mer och mer värktabletter för att dölja tandvärken istället för att dra ut tanden.

Precis som tandvärk är en signal om att något är fel i tänderna så är ångest en signal om att något är fel i ens liv. Att antidepressiva som tidigare fungerat slutar verka tror jag är ett tecken på att ens problem vuxit sig så stora att de inte längre går att sopa under mattan.

Läste att du fortfarande bodde hemma, det låter inte något vidare. Har du nånting att göra på dagarna? Du skrev att du slutat jobba när du fått aspergerdiagnosen. Jag tyckte det låt som du gillade att jobba på museet, att det var ditt specialintresse?

Kahlokatt skrev:nu äter jag Zymbalta utan något annat. Den har funkat lite, men nu har jag sådan ångest att jag kallsvettas.

Cymbalta blockerar både upptaget av serotonin och noradrenalin. Noradrenalin är stimulerande så det är bra om man är apatisk, men det är mindre bra om man redan har ångest.

Kahlokatt skrev:Jag undrar om jag är lätt bipolär, för jag reagerar starkt på kaffe och Cola och kan dessutom få små, korta glädjekickar när jag bara fnissar och flamsar, för att sedan åter falla ned i avgrundsdjup.

Bipolaritet är när humöret svänger i cykler som oftast är mer än månadslånga. Det du pratar om låter mera som att du trängt bort en massa känslor under ytan som då och då läcker ut.

Kahlokatt skrev:Det värsta är att jag tror att medicinen har gjort mig nästan oförmögen att bli kär! Det är fruktansvärt! Jag kan känna en enorm platonisk kärlek till folk, närmast besatthet, och tycka att de är otroligt vackra, men kärlek på det där andra planet, humhum...det vet jag knappt hur det känns och det gör mig förtvivlad! Är jag asexuell?

Ja, det är inte omöjligt. Egentligen finns det inga antidepressiva läkemedel utan bara läkemedel som framkallar liknöjdhet eller som piskar på en. Sex, mat och depression är nära förknippade med varandra. Kan dra en längre förklaring kring detta om du är intresserad.

Det här året har varit rätt stressigt, min farfar dog (inte oväntat, iofs), min pappa fick en hjärtinfarkt (fast han är frisk nu), jag har flängt runt och träffat en massa nya människor, jag har fått dra ut en visdomstand, etc., men ångesten och tvångstankarna har legat där latent hela tiden, så det finns ingen underliggande orsak. Man har konstaterat att jag har jättekraftig OCD.
Jag har knaprat lite sobril (fast inte fått det utskrivet), men det gör mig mest bara dåsig och jag vill ju inte vara tvungen att medicinera mig ned till dregelstadiet. Jag tror jag reagerar ganska starkt på det mesta i medicinväg. Efter en nackskada åt jag någon sorts morfinpreparat och började kräkas på bussen. (Uuugh, ursäkta.)

Det där med att jag slutade jobba efter att jag fick min AS-diagnos stämmer inte. Jag har aldrig haft något "riktigt" jobb, bara praktikplatser, åtgärder och korta vikariat. Jag hade en praktikplats på ett museum under den tid jag studerade museologi, men det fungerade inte så bra och det museet ligger i malpåse nu (förresten tror jag inte att de hade velat ha tillbaka mig i alla fall). Jag har daglig verksamhet för aspisar nu (arkiveringsjobb) och trivs med det, även om det självklart inte är vad jag vill ägna mitt liv åt. Söka jobb på öppna arbetsmarknaden törs jag inte, det är tillräckligt hårt när man är "frisk".

Att jag fortfarande bor hemma är inget jag får ångest av, men det är något jag skäms förfärligt över och inte vill snacka om. Och jag har kämpat som fan för att få aspieboende, men hade som vanligt otur. Bostadsrätt har jag inte råd med och att få hyresrätt tar ju åratal.

OK, jag överdriver när jag kallar mig själv monstruös, men jag känner mig som ett monster och identifierar mig med gamla tiders cirkusfreaks. Sjukt, ja, men på något sätt ger det mig tröst att gå in i den där monsterrollen. Då är det liksom kört från scratch.

Kahlokatt skrev:
Att jag fortfarande bor hemma är inget jag får ångest av, men det är något jag skäms förfärligt över och inte vill snacka om. Och jag har kämpat som fan för att få aspieboende, men hade som vanligt otur. Bostadsrätt har jag inte råd med och att få hyresrätt tar ju åratal.

Har du tagit upp detta med t ex Habiliteringen? Vet dom om din situation? Något kanske dom kan bidra med.

Flinta skrev:

Kahlokatt skrev:
Att jag fortfarande bor hemma är inget jag får ångest av, men det är något jag skäms förfärligt över och inte vill snacka om. Och jag har kämpat som fan för att få aspieboende, men hade som vanligt otur. Bostadsrätt har jag inte råd med och att få hyresrätt tar ju åratal.

Har du tagit upp detta med t ex Habiliteringen? Vet dom om din situation? Något kanske dom kan bidra med.

Jadå, men de kan inget mer göra.

På vilket sätt hade du otur då, när du sökte "aspie-boende"?
Var du för välfungerande?

Japp. Ansåg de. Men idioten som utredde det hela hade aldrig haft hand om något fall förut och inte läst igenom mina papper. Förmodligen visste hon inte ens vad Asperger är.

Nu var det inte min bostadssituation jag ville diskutera här...

Kahlokatt skrev:Det här året har varit rätt stressigt, min farfar dog (inte oväntat, iofs), min pappa fick en hjärtinfarkt (fast han är frisk nu), jag har flängt runt och träffat en massa nya människor, jag har fått dra ut en visdomstand, etc., men ångesten och tvångstankarna har legat där latent hela tiden, så det finns ingen underliggande orsak. Man har konstaterat att jag har jättekraftig OCD.
Jag har knaprat lite sobril (fast inte fått det utskrivet), men det gör mig mest bara dåsig och jag vill ju inte vara tvungen att medicinera mig ned till dregelstadiet. Jag tror jag reagerar ganska starkt på det mesta i medicinväg. Efter en nackskada åt jag någon sorts morfinpreparat och började kräkas på bussen. (Uuugh, ursäkta.)

Det där med att jag slutade jobba efter att jag fick min AS-diagnos stämmer inte. Jag har aldrig haft något "riktigt" jobb, bara praktikplatser, åtgärder och korta vikariat. Jag hade en praktikplats på ett museum under den tid jag studerade museologi, men det fungerade inte så bra och det museet ligger i malpåse nu (förresten tror jag inte att de hade velat ha tillbaka mig i alla fall). Jag har daglig verksamhet för aspisar nu (arkiveringsjobb) och trivs med det, även om det självklart inte är vad jag vill ägna mitt liv åt. Söka jobb på öppna arbetsmarknaden törs jag inte, det är tillräckligt hårt när man är "frisk".

Att jag fortfarande bor hemma är inget jag får ångest av, men det är något jag skäms förfärligt över och inte vill snacka om. Och jag har kämpat som fan för att få aspieboende, men hade som vanligt otur. Bostadsrätt har jag inte råd med och att få hyresrätt tar ju åratal.

OK, jag överdriver när jag kallar mig själv monstruös, men jag känner mig som ett monster och identifierar mig med gamla tiders cirkusfreaks. Sjukt, ja, men på något sätt ger det mig tröst att gå in i den där monsterrollen. Då är det liksom kört från scratch.

Hihi, monsterrollen
Men det är väl inget fel i det? Hellre det än att låtsas vara normal fast man inte är ett dugg normal än resten? Om det känns bra med den rollen alltså.

Hur gick det? Gick du till "Läkaren", och fick du några "mediciner"?

Kahlokatt skrev:Jag är inte så fin på vad som är vad - vad räknas som benzo?

http://en.wikipedia.org/wiki/Benzodiazepine
Härlig video.

Kahlokatt skrev:

Flinta skrev:

Kahlokatt skrev:
Att jag fortfarande bor hemma är inget jag får ångest av, men det är något jag skäms förfärligt över och inte vill snacka om. Och jag har kämpat som fan för att få aspieboende, men hade som vanligt otur. Bostadsrätt har jag inte råd med och att få hyresrätt tar ju åratal.

Har du tagit upp detta med t ex Habiliteringen? Vet dom om din situation? Något kanske dom kan bidra med.

Jadå, men de kan inget mer göra.

Men gud vad alla är: kan inget mer göra.
Det är ju inte de som drabbats av jordens undergång, speciellt inte om de skall hjälpa till på nåt sätt..
Inte kan du gå runt och må sådär iallafall..speciellt inte du.
Håll ut.

Önskar jag hade något vettigt att skriva men orkar inte av egna skäl. Kan bara bry mig i tysthet...

tveskägg skrev:Om någon skulle krocka med bilen och få hjärtklappning så skulle ingen säga att krocken orsakat obalans i adrenalinet så att personen fick hjärtklappning. Tvärtom anser man det vara en naturlig reaktion. Men om någon skulle leva i en osund miljö och bli nedstämd så skulle många säga att det blivit en obalans i serotoninet och att det är bäst att börja med antidepressiv behandling. Jag tycker den åsikten liknar en person som har tandvärk och som tar mer och mer värktabletter för att dölja tandvärken istället för att dra ut tanden.

Fan vad bra sammanfattat!

Jag mår lite bättre nu, och skall få läkartid.

Kahlokatt skrev:OK, jag överdriver när jag kallar mig själv monstruös, men jag känner mig som ett monster och identifierar mig med gamla tiders cirkusfreaks. Sjukt, ja, men på något sätt ger det mig tröst att gå in i den där monsterrollen. Då är det liksom kört från scratch.

Känner igen mig. Fast då har det inte varit just utseendet det handlat om.

Kahlokatt skrev:Jag mår lite bättre nu, och skall få läkartid.

Skönt att höra.