regnif skrev:Verkar inte som att såna där ställen bryr sig om nån de tar in.

Parvlon skrev:

regnif skrev:Verkar inte som att såna där ställen bryr sig om nån de tar in.

Men det blir nog en hel del vridet när man läser tidningen oxå.
En del kanske tycker att den föräldern inte skulle ha barn osv..

Bjäbbmonstret skrev:Det mest relevanta för att det gick illa i det här fallet var nog inte att pojken hade AS utan att kvinnan var lågstatus . Hade han haft två välutbildade och talföra höginkomstföräldrar är det kanske troligare att placeringen inte hade skett.

barracuber skrev:Tänker också på att det tog sån tid innan mamman fick kontakt med Attention i Jämtland och därmed började förstå. Vår information måste tryckas ut inte bara till myndigheter utan minst lika mycket till allmänheten.

Det dröjer två och ett halvt år innan Jonas får sätta sin fot i Östersund, eller i sitt hem, igen – trots hans vädjanden till myndigheterna om att åtminstone få komma hem och hälsa på ibland. Under hela den tiden får han bara träffa sin mamma en gång i månaden, på dagtid, på den ort där han är omhändertagen. Han får prata i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder utifrån vad socialnämnden bestämmer. Han får inte ha mobiltelefon eller använda internet.

– Socialtjänsten verkade inte intresserad av att Jonas kunde ha Aspergers syndrom. Trots att alla hans problem, inklusive skolvägran, är mycket vanliga just vid det syndromet, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtland, som följt Jonas fall sedan hösten 2005.

Ewa Stenberg var med på två möten med socialtjänsten och skolan innan vårdnadsutredningen startades.

– Jag upplevde att både skolan och socialtjänsten hade en färdig bild av Lisa som person, de hade bestämt sig för att det var hon som felade. De framhöll bara sånt som de tyckte var negativt, att Lisa var ensamstående, hade problem med värk och smärta, att hon hade sjukersättning och låg inkomst. De såg inte objektivt på fallet, de lade in sina egna värderingar. Socialtjänstens handläggare sa själv att hon inte kunde något om asperger, berättar Ewa Stenberg.

alfapetsmamma skrev:Jag är välutbildad och talför... Det hjälpte inte. Iofs är jag väl lågstatus som långtidssjukskriven, men det var jag inte när eländet började.

Bjäbbmonstret skrev:

alfapetsmamma skrev:Jag är välutbildad och talför... Det hjälpte inte. Iofs är jag väl lågstatus som långtidssjukskriven, men det var jag inte när eländet började.

Nej....det kanske inte hjälper varje gång men ibland gör det säkert det...

barracuber skrev:Fruktansvärt. Man mår illa och lider med mamman och sonen.

Och a-mamman, nu förstår man mer om hur du kan ha haft det.

Tänker också på att det tog sån tid innan mamman fick kontakt med Attention i Jämtland och därmed började förstå. Vår information måste tryckas ut inte bara till myndigheter utan minst lika mycket till allmänheten.

– Det är väldigt vanligt att svårigheterna kommer fram i skolan, där det ställs stora, ofta outtalade, sociala krav, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtlands län. Det är också väl känt att det som i Jonas fall lätt blir konflikter mellan skola och hem i sådana här fall, när ingen riktigt begriper vad som är fel.

Ewa Stenberg har följt Jonas fall länge och är upprörd över kommunens hantering av det.

– Jag tycker att det handlar om maktmissbruk. De hade bestämt sig för att problemen berodde på mamman. De skyndade sig att omhänderta Jonas fast en neuropsykiatrisk utredning redan hade påbörjats.

Socialtjänsten borde ha tagit reda på vad Aspergersyndromet innebär, tycker Ewa Stenberg. Jonas skolvägrade, vände på dygnet, isolerade sig, satt mest framför datorn – allt det är vanligt bland unga med asperger. Utan rätt kunskaper och stöd är det mycket svårt, både för föräldrar och andra vuxna, att hjälpa barnen att få ordning på tillvaron.

– När Jonas sedan fick diagnosen, låtsades socialtjänsten inte om den utan fortsatte bara att hävda att Lisas omsorgsförmåga var dålig. Jonas och Lisa kunde ha fått professionellt stöd i Östersund utifrån diagnosen. Ingenstans finns visat att inte det skulle ha fungerat, säger Ewa Stenberg.

Lisa satte sig in i funktionshindret, hon tog kontakt med lämpliga skolor och habilitering i Östersund och gjorde en vårdplan som hon gav kommunen.

Ett tvångsomhändertagande kan vara extra traumatiskt för barn med funktionshinder som asperger, framhåller Ewa Stenberg.

– Eftersom det finns svårigheter med social förmåga och kommunikation, är banden till de när­ståen­de särskilt viktiga. I Jonas fall var det inte bara det att han togs hemifrån, hans kontakter med sin mamma efter omhändertagandet blev ju hårt begränsade av socialtjänsten. Det är helt fruktansvärt, säger Ewa Stenberg.

Han berättar hur han längtar efter sin mamma och efter att få använda internet och telefon. Han känner sig isolerad och rädd, han känner sig bara trygg i sitt riktiga hem. Jonas berättar hur han håller inne känslorna på dagen, men gråter på kvällen. Han har funderingar på att ta livet av sig om han inte får åka hem. Han grubblar över om han hade kunnat ändra händelseförloppet om han gått till skolan hemma, och om han hade accepterat den stödfamilj som socialtjänsten utsett.

När Jonas mamma Lisa förstod hur illa Jonas for på det hem där han placerats, blev hon desperat. Hon skrev till alla ledamöter i socialnämnden, och bifogade Jonas egna brev och dagboksanteckningar. Hon vädjade till nämnden att de skulle sätta sig väl in i ärendet.
Jonas var tvångsomhändertagen i tre år, tills han blev myndig våren 2009. Under de åren hann Jonas och Lisa begära omprövning och överklaga beslut många gånger. Jonas skrev bland annat själv till länsrätten i december 2006:

”Jag vill komma hem därför att jag är olycklig där jag är. Jag vill ifrån den här platsen där jag är olycklig och jag vill åka hem så jag kan få tillbaka mitt liv. Så länge jag har lvu vill jag ha tillgång till internet och jag vill ha tillgång till telefon när jag vill och jag vill få åka hem minst 2 gånger i månaden. Men först och främst vill jag bli behandlad som en människa.”

I Socialstyrelsens regler för tillämpning av lvu står att begränsningar av umgänge med föräldrar ska användas mycket restriktivt, och det ska finnas starka skäl. Någon egentlig motivering till de hårda umgängesbegränsningarna för Jonas framgår inte av socialtjänstens utredningar eller av besluten, förutom att ett besök i hemmet skulle kunna få Jonas att ”gå tillbaka i utvecklingen”. Det sägs gång på gång att Jonas utvecklas positivt i den ”strukturerade” miljön där han är omhändertagen. Det hävdar hvb-hemmet, som kommunen betalar för Jonas placering. Själv uppfattar han det inte alls så:

– Jag gick till skolan, dels för att jag inte ville vara i familjehemmet, dels för att jag hela tiden var rädd att de skulle ändra reglerna så att jag inte skulle få träffa mamma alls, säger Jonas. Men jag mådde dåligt hela tiden och jag är säker på att jag skulle ha utvecklats mycket mer positivt om jag fått bo hemma.

nisse skrev:Jag vill minnas att jag har läst någonstans om att man kan få diabetes av stress. Kanske den här pojken utsattes för extrem stress i sin skola varpå han fick diabetes.
Sedan kan man fundera på ifall rektor och personalen på socialförvaltningen har förläst sig på Alice Miller och dyl. Alltså att de har en förlegad uppfattning om att autism osv orsakas av känslokalla mödrar. Kanske en förklaring till deras fixering på moderns "bristande omsorg". Enligt artikeln i DN framstår ju pojkens mamma som utomordentligt engagerad. Att det är hon som har försökt finna en lösning på problemen utan att få något gehör.

Förvaltningschef Dan Osterling och Marika Sahlin framför då i stället att det var Jonas sammantagna situation, med flerårig skolfrånvaro, allvarlig oro i sjukvården för hans hälsotillstånd, och hans mammas oförmåga att ge honom det han behövde, som gjorde att han utsattes för allvarlig fara. Därför kunde man inte avvakta.

– Det hade gjorts olika försök att få till en mer normal tillvaro för Jonas. När det inte gick, måste man gå in och bryta situationen och se till att det blir en normal dygnsrytm, skolgång med mera. Och efter omhändertagandet, i en strukturerad miljö, gjorde Jonas stora framsteg på flera områden, säger Marika Sahlin.

Jonas problem med bland annat skolgång och dygnsrytm är vanliga vid Aspergers syndrom. Men innan Jonas omhändertogs visste ingen att han hade syndromet. Jonas och hans mamma, som sökt mycket hjälp, hade aldrig fått stöd och insatser från kommunen utifrån den kunskapen. I den psykiatriska utredningen föreslås stöd i hemmet från habiliteringen, där kunskaper om funktionshindret finns, för att bland annat hjälpa Jonas till bättre rutiner – något hans mamma också efterfrågade.

På vilka grunder bedömde socialtjänsten att Jonas ändå måste vara fortsatt omhändertagen?

– Det var en bedömning som gjordes utifrån de samlade omständigheter som fanns, mer kan jag inte svara på det, säger Dan Osterling.

Under större delen av den tid som Jonas var omhändertagen, hade han hårda begränsningar i umgänget och telefonkontakten med sin mamma. Enligt Socialstyrelsen ska det finnas starka skäl för sådana begränsningar. Vilka var skälen i Jonas fall?

– Det fanns en oro för att han skulle gå tillbaka i utvecklingen, säger Marika Sahlin. Utifrån det vi sett tidigare, att han inte kunnat ha en struktur på dygnet. Diabetesen ingick i det här också. Enligt familjehemmet påverkades Jonas av umgänget med sin mamma, de sa att han blev orolig och mer inåtvänd i samband med umgänget.