Jag har ju under många år haft stora problem med min sons skolgång. Under högstadiet havererade den totalt. Skolan har tvingat in honomi den ena konstiga specialgruppen efter den andra, med resultat att sonen till sist bokstavligen somnade i från alltihop. Under nian har han haft anpassad studiegång med praktik två eftermiddagar i veckan och oi bland har han inte ens orkat med det för att han i praktiken mått så dåligt så han haft samma symtom som de apatiska flyktingbarnen. Själv har han velat gå i vanlig klass utan vakt (assistent), men skolan har vägrat. Vi har haft massor med möten med skola BUP habiliteringen etc etc sonen har givetvis inte fått vara med. Jag har blivit beskylld för att inte se till mitt barns bästa genom att inte tvinga honom till dessa specialgrupper där han vantrivits. För skolan har det varit uteslutet att man ska lyssna till vad barnet vill utan vi vuxna ska ta ansvar och bestämma vad som är bäst för honom.

Nu har sonen börjat på IV gymnasiet utan assistent och i en vanlig klass. Han har gått en hel månad endast 2,5 dags frånvaro pga sjukdom. Han är lycklig igen har skaffat sig nya kompisar och ligger inte längre bara i soffan och tittar på carton network.

I dag var han själv med på ett möte och fick ge sin syn på hur det funkar nu samt berätta om hur dåligt han mått pga behandlingen i grundskolan. Vet ni vad kvinnan från kommunen som samordnat alla dessa möten vi har haft tänker hjälpa till så att sonen får kontakt med högsta chefen över grundskolan i kommunen så den personen får vetskap om hur dåligt han har behandlats.

Underbart att höra Narran! Tänk att det ändå till sist kom någon som såg o lyssnade. Och så fantastiskt för din son. Det visar att devisen "Dom vill när dom kan" håller i alla sammanhang!

Grattis!