barracuber skrev:

Bjäbbmonstret skrev:

Duras skrev:Tror det har med grupptryck bland föräldrar att göra. Alltså att föräldrarna kan känna sig utanför vuxengemenskapen om inte tillhörande barn medverkar i ex.vis hockey eller fotboll.

Intressant synpunkt. Det har jag aldrig tänkt på.

Intressant? Ja, det kan man ju tycka. Intressant ur ett djupt tragiskt perspektiv att sånt grupptryck - verkligt eller inbillat - verkligen förekommer även bland vuxna.
Tur att du lyckades komma bort från det till slut, Duras.
Och jag känner själv igen hur den där pressen kan vara.

Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror inte att man måste ha AS för att bli stressad av den mängd aktiviteter som många ungar skickas runt till. Men det där är dessutom klassbundet. Medelklassens barn går på fler aktiviteter.

Precis.

Sorgligt hur väl jag känner igen det. (Utan att behöva egna barn till det.)

Hoppas bara dagens AS-föräldrar är mognare i de avseenden mina var omognare än omgivande "NT":s. Men namn och begrepp på sina problem, litet reda i sin ständiga inkompatibilitet med resten av mänskligheten och litet vanligt mänskligt erkännande verkar faktiskt kunna minska den vidareförda pressen på ens barn till fullt "normala" nivåer, vad jag hittills har fått intryck av.

Edit: Jaha, när jag nu har skrivit så mycket så måste jag nog tillägga att jag inte tror några normala "NT":s skulle ha behandlat en sådan bortbyting som mig bättre heller. Det gjorde inte de "NT":s som fanns.

barracuber skrev:Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Jag tror inte ett dugg på att AS-föräldrar är mer mogna och säkra än NT-föräldrar. Däremot så kan ju en förälder som själv har AS - kanske och förhoppningsvis - bättre förstå ett AS-barns behov av ensamhet.

Vad aktiviteter beträffar:

Att vilja sina barns bästa och därför skicka iväg lilla Lisa till stallet eller lille Kalle på hockey-träning är oftast ett utslag av ren välvilja. Och oftast VILL ju Lisa och Kalle ha aktiviteter av det slaget. Sen är det ju många barn som har för många aktiviteter, håller helt med Bjäbbis om detta.

Att vara förälder är dock inte lätt, faktum är att det sups väldigt mycket i ungarnas kamratkretsar, och det finns så många konstiga skönhetsideal/"sexideal". Då kan en lösning vara - eller tyckas vara - att sysselsätta sina så mycket som möjligt barn på fritiden. Helt enkelt för att hålla dem borta från skiten.

Alexandra skrev:

barracuber skrev:Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Jag tror inte ett dugg på att AS-föräldrar är mer mogna och säkra än NT-föräldrar.

Nä jag menade inte heller att "förhärliga" AS-föräldrar i allmänhet. Men däremot tror jag inte AS-föräldrar använder sina egna barn som statussymboler lika mycket som NT - eller rättare sagt vissa NT.

Alexandra skrev:Däremot så kan ju en förälder som själv har AS - kanske och förhoppningsvis - bättre förstå ett AS-barns behov av ensamhet.

Men det fanns ett exempel på motsatsen bara för nån vecka sedan här, när föräldrarna tvingade ut ett barn. Minns inte vem det var, det var en ganska ny forumist.....

Alexandra skrev:Vad aktiviteter beträffar:

Att vilja sina barns bästa och därför skicka iväg lilla Lisa till stallet eller lille Kalle på hockey-träning är oftast ett utslag av ren välvilja. Och oftast VILL ju Lisa och Kalle ha aktiviteter av det slaget. Sen är det ju många barn som har för många aktiviteter, håller helt med Bjäbbis om detta.

Att vara förälder är dock inte lätt, faktum är att det sups väldigt mycket i ungarnas kamratkretsar, och det finns så många konstiga skönhetsideal/"sexideal". Då kan en lösning vara - eller tyckas vara - att sysselsätta sina så mycket som möjligt barn på fritiden. Helt enkelt för att hålla dem borta från skiten.

Precis. Problemet idag är att barn och ungdomar har alldeles för få vuxenkontakter - både föräldrar och andra vuxna. Och när det väl finns vuxenkontaker är de ofta mindre bra.

En undersökning i våras visade att föräldrarna kommer först på femte plats bland de personer som barn umgås mest tid med, har jag för mig.

Sen var det en annan undersökning som handlade om vem som ungdomar litar mest på - och där låg kompisarna också långt före föräldrarna.

Hej anneli!

Och varmt välkommen till forumet!

Jag har en extra nära vän i en stad i Östergötland som jag växte upp i/bodde i tidigare. Vi har ofta kontakt med varandra, via e-post, och då jag är i den staden och hälsar på människor där. Han och jag delar ett litterärt intresse, speciellt Dan Anderssons dikter och militär historia.

Jag såg förresten att du är medlem på MSN Messenger. Jag är det också, är online där varje kväll. Är det ok att jag lägger till dig på min kontaktlista? Svara via pm här på forumet om du vill.

/geocache

barracuber skrev:

Alexandra skrev:

barracuber skrev:Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Jag tror inte ett dugg på att AS-föräldrar är mer mogna och säkra än NT-föräldrar.

Nä jag menade inte heller att "förhärliga" AS-föräldrar i allmänhet. Men däremot tror jag inte AS-föräldrar använder sina egna barn som statussymboler lika mycket som NT - eller rättare sagt vissa NT.

Jag tror att det handlar om något djupare än bara statussymbolik. Då det krävs vissa biologiska förutsättningar för att få AS är NT-föräldrar med AS-barn inte vilka NT:s som helst, utan personer som genetiskt befinner sig på gränsen till AS.

Kanske har de haft någon lätt avvikelse som gjort att de inte funkat så bra i sociala sammanhang. De hoppas omedvetet att deras barn skall lyckas bättre än dem och tvingar därför iväg dem på aktiviteter.

Alexandra skrev:Att vara förälder är dock inte lätt, faktum är att det sups väldigt mycket i ungarnas kamratkretsar, och det finns så många konstiga skönhetsideal/"sexideal". Då kan en lösning vara - eller tyckas vara - att sysselsätta sina så mycket som möjligt barn på fritiden. Helt enkelt för att hålla dem borta från skiten.

Men då väljer man att bara sopa problemen under mattan. Idealen i tävlingsidrott är dessutom mycket mer extrema än vanliga skönhetsideal. Det finns ju bara plats för en vinnare där. Många anorektiker har börjat banta inte för utseendets skull utan för att bli bättre på idrott. Detsamma gäller användare av dopingpreparat.

Alexandra skrev:Att vara förälder är dock inte lätt, faktum är att det sups väldigt mycket i ungarnas kamratkretsar, och det finns så många konstiga skönhetsideal/"sexideal". Då kan en lösning vara - eller tyckas vara - att sysselsätta sina så mycket som möjligt barn på fritiden. Helt enkelt för att hålla dem borta från skiten.

Tveskägg skrev:Men då väljer man att bara sopa problemen under mattan. Idealen i tävlingsidrott är dessutom mycket mer extrema än vanliga skönhetsideal. Det finns ju bara plats för en vinnare där. Många anorektiker har börjat banta inte för utseendets skull utan för att bli bättre på idrott. Detsamma gäller användare av dopingpreparat.

Jag tycker att du har rätt i sak, men att du driver resonemanget lite väl långt, alla dessa "aktiviteter" kretsar ju inte runt prestation och tävling. Det finns ju fritidsaktiviteter av alla de slag, tycker dock att det ofta blir liksom "allt eller inget". Vissa barn tycks ha alldeles för mycket att göra, andra alldeles för lite.

Jag har ett par vänner här och där och ännu fler bekanta.

Det är nog relativt lätt för mig att skaffa vänner, men jag har svårt att underhålla vänskapen så dom flesta av mina vänskapsrelationer rasar samman förr eller senare.
Men som tur är finns det ett par stycken som inte har något emot att jag blir osocial ibland.

Jo, visst drev jag det för långt. Ungefär som föräldrar som sysselsätter sina barn så mycket som möjligt så de inte skall börja supa överdriver åt andra hållet. Försökte kontra en överdrift med en annan.

Angående föräldrar:
För att vara en bra npf-förälder tror jag det krävs att man har diagnos och är medveten om sina egna begränsningar.
Jag var odiagnosticerad och var en riktigt urusel mamma, om än väldigt kärleksfull.
Mina föräldrar var odiagnosticerade och var riktigt riktigt dåliga föräldrar.

Delar upp det i två inlägg.
Angående vänner:
Jag har nyligen träffat mitt livs första riktiga vän (jag är 53). H*n har ADHD och AS, och är den första vän som pratar samma språk. Vi förstår varandra och det har jag aldrig upplevt tidigare.

Som barn hade jag "vänner" som jag utnyttjade, eller som utnyttjade mig. Efter det har det varit många bekanta, men inga vänner.

tveskägg skrev:

barracuber skrev:

Alexandra skrev:

barracuber"]Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Jag tror inte ett dugg på att AS-föräldrar är mer mogna och säkra än NT-föräldrar.

Nä jag menade inte heller att "förhärliga" AS-föräldrar i allmänhet. Men däremot tror jag inte AS-föräldrar använder sina egna barn som statussymboler lika mycket som NT - eller rättare sagt vissa NT.

Jag tror att det handlar om något djupare än bara statussymbolik. Då det krävs vissa biologiska förutsättningar för att få AS är NT-föräldrar med AS-barn inte vilka NT:s som helst, utan personer som genetiskt befinner sig på gränsen till AS.[/quote]

Jag syftade på NT-föräldrar i största allmänhet.

"...personer som genetiskt befinner sig på gränsen till AS." tror jag beskriver mig själv ganska väl. Men jag är under utredning så jag vet inte.

[quote="tveskägg skrev:Kanske har de haft någon lätt avvikelse som gjort att de inte funkat så bra i sociala sammanhang.

Hur lätt kan bara de själva (och människor de har mött) bedöma utifrån hur det har funkat för dem i livet.

tveskägg skrev:De hoppas omedvetet att deras barn skall lyckas bättre än dem och tvingar därför iväg dem på aktiviteter.

Det låter väldigt dumt av dem att tänka så i så fall.

Bara för att man själv antar att man har en "lätt avvikelse" kan man inte utfrån någonting när det gäller sina barn. Man ska låta de växa upp som sig själva utan att tvinga dem hit och dit. Ju mindre man antar desto mer undviker man inskränkthet.

Intressant med ärftlighet och asperger men jag vet inte var man kan läsa om det, finns det några böcker om det specifikt?

T ex tror jag att min mamma har ganska grav asperger (genom livet har hon varit väldigt oflexibel, envis, rädd för nya saker och långsint). Jag är inte alls som henne men jag har andra AS-drag som stresskänslighet, vissa kognitiva och exekutiva problem (motivation, igångstart, genomförande, avslutande) och problem med vissa synintryck. Mina två barn har än så länge (de är 10 och 14) inget som tydligt påminner om mina eller min mammas drag.

Känns som klart OT här. Jag gör en egen tråd senare.

Har två vänner/bekanta (varav en med sambo) som jag umgås någorlunda regelbundet med.

Som barn ville jag gärna ha kompisar, och jag hade också ett umgängesliv, men jag hade väl egentligen ingen riktig känsla för det sociala. Mellanmänskliga relationer var något mycket abstrakt ändå tills jag blev sjuk och började gå i terapi för några år sedan. Det är fortfarande fruktansvärt svårt och lär väl fortsätta att vara det, men nu har jag iaf rätt bra grepp om hur det fungerar även om jag inte riktigt kan omsätta det i praktiken.

alldeles utmärkt, tack... för att svara på ämnets rubrik... (har ett fåtal bra vänner och ett större antal bekanta som jag kommer bra överens med) tror iofs att min öppenhet kring diagnosen och det faktum att jag försöker vara tydlig mot min omgivning om hur AS påverkar mig och mitt beteende hjälper mig något oerhört i alla sociala kontakter...

min dotter har många vänner.problemet är att hon lätt "låser sig fast vid kompisarna" så att dom tröttnar efter ett tag.

hon har svårt att förstå att kompisen kanske vill vara med någon annan ibland.jag hör även att hon tjatar mycket på kompisarna.

som tur är har min dotter ändå många kompisar & jag tror att det är för att hon är "spännande" att vara med.är detta vanligt vid AS?

man läser ofta att personer med AS har svårt att få kompisar.så är det inte för min dotter men som sagt så har hon svårt i kamratrelationerna..

carra skrev: man läser ofta att personer med AS har svårt att få kompisar.så är det inte för min dotter men som sagt så har hon svårt i kamratrelationerna..

Jag vet inte om det stämmer.. Kanske på vissa. Att bli vän med nån är ju lätt, men att vara så normal som det krävs är väldigt jobbigt..

Jag har svårt att få kompisar.
Första kontakten märker de att jag är konstig (det är vad jag har räknat ut - att de märker alltså).

Jag har en vän, en tjej i min ålder och i ungefär samma situation, och också aspergare. Vi är bra vänner. Träffades genom aspergerträffar.

Och så har jag vänner och bekanta som är aspergare, men jag vet inte var gränsen går för att säga "vän". Vissa pratar jag mer med, har mer gemensamt med o.s.v. men det är inte direkt någon som jag ringer för att prata privat med eller som ringer mig för dito.

Bland NT finns några bekanta som jag har träffat via partner. Jag kan "säga hej" eller prata lite om gamla prylar, fordon och musik med vissa.

När jag gick i skolan var det ännu värre.

Jag har svårt att få nya kompisar. De tycker nog jag verkar tråkig och ospännande.

Jag har två gamla, väldigt pålitliga kompisar. Det kan gå år mellan vi ringer men det är alltid som igår.

Har lyckats få en ny kompis på senare år. Han är väldigt aspig tycker jag även om vi aldrig har diskuterat saken.

Är social på ytan men det är mycket ett spel, en teater. Tycker visserligen om människor men känner mig i decibel mätt underlägsen och avundsjuk folk som är "normala" NT-typ. Tycker folk är alldeles för snabba, stressiga och bulliga. Har svårt göra mig hörd. Jag ser inget lugn, eftertanke, analys, reflektion - bara fort, fort, fort, stress, stress, stress, jag, jag, jag, skit i andra.

Det gör att jag fjärmar mig och drar mig till de som är som jag själv - nämligen aspiga människor, eller åtminstone lugna eftertänksamma NT. (Även om jag inte är säker på att jag har asperger själv.)

I ärlighetens namn har jag endast 1 person jag kan klassa som vän. Resterande har varesig "bekanta" eller något i närheten av det.

Som liten blev jag tvingad till socialt umgänge med människor jag avskydde och än idag verkligen inte tittar åt.
Jag upplever att de felsta människor fått det här med vänskap om bakfoten. enlig mig är vänskap en ålegelse att var någons vän innebär att inte "bara för att" utan det innebär ett fullt stöd till sin vän i alla situationer där ens egna liv inte står som högst på listan.

Har två riktiga IRL vänner, och några fler också som jag bara träffar via dem.

En rolig sak jag kan nämna, är att jag träffade en vänn på Internet förut av en slump, och vi kom väldigt bra överrens och chattade väldigt mycket, och vi var lika "besatta" i våra intressen.

Jag tänkte: "Skulle inte förvåna mig om han har asperger".

Nämde själv att jag hade slängar av asperger vid ett tillfälle, och han sa att det var precis samma för honom =P

Tänk så rätt man kan ha...

Vad är en internet vän för nåt?


För mig är det verkligen skit samma hur många vänner man har. Det är kvalitén på dem man har som räknas. Jag hade massor av vänner för några år sen men dem blir bara färre och färre. Eftersom att förr eller senare visar det sig vilka som är äkta och vilka som sviker. Om jag ska kalla en person för vän så vill jag vara 110% säker på att personen skulle göra exakt vad som helst för mig och alltid finns där. Annars har jag lixom ingen anledning till att vara vän med personen och har därför bett många fd vänner att dra åt helvette

Har en kvar från grundskolan, det är min bästa vän, men hon bor i min hemstad 20 mil bort. En annan är kvar sedan gymnasiet, också en god vän, bor 25 mil bort. Det är mina närmsta tjejkompisar, sedan har jag en 5-6 stycken jag är "kompis" med = kan förtära alkohol tillsammans med och är förtjusta i varandra men berättar inte intima saker. Sedan har jag några stycken i min förening som jag är ytlig men ändå bra kompis med.
Ingen av dessa umgås jag direkt med, det blir något tillfälle då och då.

Gillar inte att umgås på normalt sätt vilket för de flesta är ett kriterie för att man ska bli god vän. Måste t.ex förbereda mig mentalt länge ifall någon ska komma hem till mig eller om jag ska gå hem till någon jag inte känner, så jag brukar ställa in saker och skjuta på det vilket många inte orkar med.
Har inget stort behov av vänner alls, då jag "inte får ut något" av andra människors umgänge, generellt sett. Men då och då träffar jag någon som det säger klick med och man blir skitbra kompis med, helt random.

Jag har inga vänner, tror jag. Jag vet nämligen inte hur man ska veta att någon blivit vän och inte bara en bekant.

Men jag träffar lite folk i stallet där vi har våra hästar och vi pratar om allt möjligt.

Jag förlorar kontakten med alla efter ett tag, när jag byter skola, jobb eller så. Jag umgås med dem så länge vi har något gemensamt, men mer blir det inte.

Min familj är de enda som jag vet är mina vänner, fast det räknas kanske inte...

(har ej läst tråden, bara de första inläggen)

hmmm det beror på vad man räknar till vänner.

har min fästman som är min bästa vän.

jag har dom i dojon där de flesta man nog kan kalla vänner (ok inte hon som stöter på min fästman fast hon är ihop med min fd granne som jag växt upp med, det är bara inte rätt på nått sätt han dvs min fd granne är värd mer)

mina fd grannar (två syskon en tjej en kille) som jag nog kan kalla vänner fast vi inte pratar nå mkt.

min "klasskompisgrupp" från estet, en där som jag knappt är värd att vara vän med pga att hon är sån fin människa.

mina "bandkompisar" från uforia, dvs den bästa tiden i mitt liv

min "african family" och "big sistá"

mina "levande poeter vänner" och säker fler....

... dock har jag lite/ingen kontakt med dessa, har även haft vänner som inte är mina vänner längre pga att jag märkte efter ett tag att dom utnyttjade mig/ retade mig (mobba är ett så starkt ord)

så jag har många vänner/kompisar men lite social kontakt (hur nu det går ihop)

(har även endel fiender, men det behöver man inte tala högt om)

edit: dom enda jag har kontakt med nu är dock bara "dojokompisarna" och fästmannen såklart

edit2: och jag vet inte hur många som räknar mig som kompisar

Har inte läst tråden, svarar bara på frågan i rubriken:

Alldeles för dåligt uppenbarligen. Uttråkad till döds en lördagkväll. Vill ut och dansa och festa loss, men har ingen att gå med. Folk är så tråkiga!

Önskar jag fick dö.