CarlStadh skrev:

tveskägg skrev:Man anställer hellre någon som visat sig göra bra ifrån sig på golvet än ett osäkert kort som läst massa böcker på en skola.

Är det så?
Min erfarenhet är att utan bra utbildning, alternativt bästa tänkbara kontakter, så är man ganska chanslös i dagens Sverige.

Jag vet inte.

Men jag känner flera personer som trott att alla svårigheter med att få jobb löser sig bara man går nåt på högskolan. Sen står de där med massa studielån och får ändå bara jobb som telefonförsäljare etc.

Det är så svårt att veta vilka utbildningar som lönar sig. Ta duktiga flickan som går 3 år på gymnasiet och 3 år på socionomutbildningen vs strulkillen som skolkat bort högstadiet och får jobb som sopgubbe. Vem får högst lön? Sopgubben alla gånger.

Xanor tycker jag är den ångestdämpande medicin som skapar minst slöhet, den tar jag när jag ska göra saker som att åka på stan, åka till mamma, bankärenden, gå på apoteket, gå till doktorn och annat som ger mig panik.

Det finns ingen anledning till att inte ge ångestdämpande medicin till en person med svår ångest. Tvärt om så kan ett tidigt insättande lättare möjliggöra att man i framtiden kan klara sig i princip utan. I det akuta skedet bör man inte vara rädd för ångestdämpande medel.

Att låta ångesten eskalera obehandlad och säga till patienten att gå hem och försöka stå ut är idiotiskt. Tyvärr gör man så med ungdomar. Att övertyga läkarna om att sluta löjla sig och skriva ut starka mediciner är svårt.

Min ångest fick eskalera obehandlad från cirka 12 års ålder tills cirka 26 när jag med nöd och näppe fick utskrivet Sobril. Otroligt kontraproduktivt att inte ta mina ord om förlamande ångest på allvar, vilket jag sökte hjälp för vid 22 års ålder.

Men din son har dig. Du kan föra hans talan. Det ger ett vederhäftigt intryck om du följer med in till doktorn. Går han själv tror de att han vill ha narkotika. Förtälj att hans ångest är gastkramande, förlamande och förstör hans liv. Klargör att det är akut och att det inte finns tid till att vänta på några eventuella effekter från kvasimediciner/alltiettpreparat som ssri, som dessutom kan vara mycket farliga och ge upphov till manier och psykoser.

sugrövmanövern skrev:Att låta ångesten eskalera obehandlad och säga till patienten att gå hem och försöka stå ut är idiotiskt. Tyvärr gör man så med ungdomar. Att övertyga läkarna om att sluta löjla sig och skriva ut starka mediciner är svårt.

Instämmer, du är så klok!
Jag har stora problem med sonens läkare som blir helt svart i ögonen när jag börjar prata om mediciner.
Hon näpsar av mig direkt och sen får hon sonen att hålla med om att en läkare alltid vet bäst.
Så jag känner mig tyvärr maktlös och jag vill ju inte bli förbannad även om jag kokar inombords.
På måndag ska jag träffa läkaren och försöka tala henne till rätta.

CarlStadh skrev:

sugrövmanövern skrev:Att låta ångesten eskalera obehandlad och säga till patienten att gå hem och försöka stå ut är idiotiskt. Tyvärr gör man så med ungdomar. Att övertyga läkarna om att sluta löjla sig och skriva ut starka mediciner är svårt.

Instämmer, du är så klok!
Jag har stora problem med sonens läkare som blir helt svart i ögonen när jag börjar prata om mediciner.
Hon näpsar av mig direkt och sen får hon sonen att hålla med om att en läkare alltid vet bäst.
Så jag känner mig tyvärr maktlös och jag vill ju inte bli förbannad även om jag kokar inombords.
På måndag ska jag träffa läkaren och försöka tala henne till rätta.

Byt läkare säger jag. På fullaste allvar. Om det värsta skulle hända, vad har man för glädje av att man varit snäll och foglig?

Medicin så det inte blir värre, särskilt om han också är impulsiv och skulle kunna bli självskadande, och så försöka att minimera det som SKAPAR ångesten. Det är mina råd.

Jag tar själv inte SSRI, men det kan vara ångestdämpande, och vissa har inte sedativ (sövande) effekt, det är jätteolika på olika personer. Annars är det faktiskt bättre att ta lugnande även om de är beroendeframkallande än att bli knäckt. Du vill ju inte att han ska få posttraumatisk stress eller utmattningsdepression osv. Byt läkare om den ni har är helt rigid i sitt tänk.

Googla på bra barnpsykiatrer, eller psykiatrer allmänt eller tala med patientnämnden, eller skriv inne på Allt för föräldrar i forumet, under fliken Barn, sen funktionshinder och sen autismspektrum. Där kan du fråga om just den stad ni bor i o om nån har nåt tips om en bättre läkare.

Bjäbbmonstret skrev:

CarlStadh skrev:Jobbigast är hans raseriutbrott över att han har så stark ångest.

Är de vad som är jobbigast för honom eller vad som är jobbigast för omgivningen? Det är ju inte alltid nödvändigtvis samma sak...

Så sant, detta är förstås jobbigt för oss alla men mest för sonen.
Han sa idag att han har en väldigt negativ bild av sig själv och att detta skapar stark ångest.
Jag frågade om han tror att självbilden kan ändras till det positiva men utan medicin ser han ingen möjlighet till detta.
Han behöver en krycka att luta sig emot för att sedan kunna börja ta några steg framåt igen.
Men jag är rädd att hans läkare sätter stopp för detta igen.
Isåfall kommer jag nog att kräva en annan läkare men det är förstås känsligt om BUP tar det som negativ kritik.
Suck, vad svårt allt är!

alfapetsmamma skrev:Annars är det faktiskt bättre att ta lugnande även om de är beroendeframkallande än att bli knäckt. Du vill ju inte att han ska få posttraumatisk stress eller utmattningsdepression osv. Byt läkare om den ni har är helt rigid i sitt tänk.

Du har så rätt!
Tack för tipsen, jag måste nog tuffa till mig lite gentemot läkaren.

Ok, CarlStadh, jag -tror- jag har fått en lite bättre bild av vad du är ute efter. Jag vet fortfarande inte riktigt vad din son har ångest för eftersom ångest inte är direkt relaterat till AS utan snarare hänger ihop med depression och/eller trauman. Det förekommer dock även ångest vid tvångstankar och upplevd förlust av kontroll.

Vad det verkar så har din son någon sorts blandning av depressiva tankar (han säger att han inte vill leva längre, att han inte har något värde), trauman (mobbning) samt eventuellt den OCD du talade om förut. Vad man ska göra åt just den speficika delen ångest som kan höra ihop med OCD har jag redan föreslagit.

Det som kan hjälpa vid ångest som är sammankopplad med trauman är bearbetning av dessa trauman på olika, individuella, sätt. Många uttrycker denna bearbetning genom flera olika sorters kreativt arbete och skapande; författare, skådespelare, konstnärer, poeter, etc.

Den del som är länkad till depressionen är svårast att komma åt med vanlig terapi när man har så mkt annan ångest som din son verkar ha. Jag är böjd att instämma med sugis om att det isåfall faktiskt kan vara mycket klokt att sätta in starkare medel än Atarax och Theralen. Den vanligaste gruppen ångestdämpare läkaren har att ta till då är bensodiazepiner. Det är en grupp närbesläktade ämnen som säljs under varunamnen Sobril, Stesolid (mest känt som Valium), Xanor, mm, mm. Vissa bensodiazepinpreparat har en sövande verkan, som Stilnoct och Imovane och kan användas om man har svårt att somna. Alla dessa medel är narkotikaklassade eftersom man kan bli beroende av dem. Rohypnol tillhör bensodiazepinerna.

De tankar som din son har givit uttryck för (att han inte anser det värt att leva mm) tycker jag är väldigt allvarliga för en sådan ung människa. Det gör att jag funderar på om du kanske kanske skulle fundera på om din son skulle kunna behöva ett humörstabiliserande läkemedel, populärt kallat "lyckopiller". Där finns det ett tjugotal olika varianter.
De flesta läkare JAG har träffat vill dela ut Fluoxetin (mest känt som Prozac) det första de gör. Gå inte på det. Kräv att få ett annat preparat. Fluoxetin har en väldigt lång halveringstid så om det inte skulle funka, tar det först någon vecka innan preparatet har gått ur kroppen och sedan en ny invänjningsperiod innan det nya preparatet börjar verka. Se till att få ett preparat med så kort halveringstid som möjligt. Jag tror inte det är bra för såpass unga personer att ta preparat med lång halveringstid!
Dessutom kan jag tillägga att min psykiatriker har lång och gedigen erfarenhet av aspergare och enligt hennes utsago finns det en tendens att aspergare generellt sett reagerar bättre på preparat som klassas i SNRI-klassen. Där finns Cymbalta och Efexor tex.

Att låta din grabb slippa skolan ett tag tycker jag enbart låter som en bra idé. Naturligtvis är det bra om han förkovrar sej inom något, men han har förhoppningsvis intressen som inte nödvändigtvis måste utövas inom skolans fyrkantiga och stelbenta väggar.

Håller med weasley, mycket bra förslag alltihopa. Är skolan ett stort problem så låt honom slippa tills han själv känner att han orkar och vill.

När det gäller antidepressiva bör man kolla upp biverkningarna själv och se vilka som ev kan gå an. Be läkaren läsa ur FASS när ni diskuterar olika preparat och googla sen hemma för att hitta övriga rapporterade biverkningar.

Vissa mediciner kan ha biverkningar som är direkt farliga. Andra (särskilt antidepp) kan ge kraftig övervikt som sen är svår att bli av med och som kan orsaka ytterligare problem med hälsa och självförtroende.

Gäller att hitta den medicin som är bäst för individen och där kan man inte bara lita på att läkarna alltid vet bäst. De kan ha blivit sponsrade för att rekommendera vissa mediciner som inte nödvändigtvis är de bästa för just din son.

CarlStadh skrev:Tack för svaren!
Ja, nu är det inte mina problem det gäller utan sonens.
Han orkar knappt med skolan sedan åratal inte minst p.g.a ångesten som kan ha med OCD-handikappet att göra.
Men är det inte rimligt att lindra ångesten medicinskt när inget annat hjälper?
Finns det verkligen ingen med Aspergers (utan B!) som använder ångestdämpande?
Personligen känner jag många s.k friska personer utan diagnos som använder ångestdämpande för att orka sköta jobbet eller komma till släktmöten.

Jag fick antidepressiva SNRI-medicinen Efexor Depot i 20-årsåldern och den har varit och är GULD värd för mig.
Jag hade jobbigt med depressioner, ångest, sömnproblem och social fobi men den här medicinen hjälpte/hjälper mig jättebra mot alltihop!
Givetvis är det som vanligt helt individuellt hur man reagerar på en viss medicin....
Men det är ett tips som kan vara värt att prova iafl.

Så länge jag tar medicinen regelbundet och anpassar dos efter bla årstid (!) så håller den depressionerna borta, ångesten helt borta, sover som ett barn och får det mycket lättare med det sociala!
Samtidigt så är det inte så att jag är dåsig på ngt vis utan istl är det nästan tvärtom; om jag inte tar Efexor blir jag jätteseg och så fort jag tar den så piggnar jag till.
Så länge jag sovit ut ordentligt och är stimulerad såklart...

Däremot så kanske jag ev (svårt att avgöra) har fått det aningens svårare med uppmärksamhet t ex i trafiken, men det är helt ok ändå eftersom jag ändå aldrig vågat ta körkort pga att jag samtidigt som jag kör bilen har svårt att överblicka trafikintrycken och ta snabba beslut...

Jag anser att han behöver och skulle må bättre med ngt som gör honom lugnare.
Tala med hans läkare snarast.
Lycka till!!!

weasley skrev:Se till att få ett preparat med så kort halveringstid som möjligt. Jag tror inte det är bra för såpass unga personer att ta preparat med lång halveringstid!

Tar jag med mig, hade ingen aning om detta, tack!
Vad gäller skolan finns alla möjligheter till en individuell planering som gör att han får sköta en hel del uppgifter via hemdatorn.
Men som sagt, viktast är att han återfår sitt inre lugn som han hade som barn då han var en riktig solstråle.

Inger skrev:Be läkaren läsa ur FASS när ni diskuterar olika preparat och googla sen hemma för att hitta övriga rapporterade biverkningar.

Bra idé!
Det som jag märkt på senare år vad gäller ungdomar är att många verkar så tomma inombords, en slags avsaknad av livsglädje.
Har jag fel där?
När jag växte upp med alla mina kompisar var det aldrig någon som behövde mediciner mot depp eller ångest.
Nåt har uppenbarligt hänt i samhället som inte är bra för våra unga.
Om detta diskuteras i princip inget offentligt, t ex i riksdagen trots att många vet att självmorden bland unga är ett stort problem och borde tas på mycket större allvar.
Det är som om att detta skall sopas under mattan. Hemskt!

Alyana skrev:Jag anser att han behöver och skulle må bättre med ngt som gör honom lugnare.
Tala med hans läkare snarast.
Lycka till!!!

Tack!
Kan bara instämma och jag ska göra mitt bästa.
På måndag träffar vi läkaren och jag hoppas på en annan attityd från henne.

CarlStadh skrev:Det som jag märkt på senare år vad gäller ungdomar är att många verkar så tomma inombords, en slags avsaknad av livsglädje.
Har jag fel där?
När jag växte upp med alla mina kompisar var det aldrig någon som behövde mediciner mot depp eller ångest.
Nåt har uppenbarligt hänt i samhället som inte är bra för våra unga.
Om detta diskuteras i princip inget offentligt, t ex i riksdagen trots att många vet att självmorden bland unga är ett stort problem och borde tas på mycket större allvar.
Det är som om att detta skall sopas under mattan. Hemskt!

Tror du har rätt där tyvärr. De flesta unga har det oerhört mycket bättre materiellt än vad man normalt hade när jag växte upp på 60-70-talet, och typ tillgång till all världens information och underhållning med ett musklick, men samtidigt känns det som att det ger en tomhet och förytligande, att det inte finns så mycket att tro på och kämpa för längre, mer än att bli kändis och komma upp sig i glassen.

De som inte har den där starka driften att kämpa för sin position i den ytliga världen finns det inte riktigt plats för nånstans längre verkar det som. Utom på Aspieforum då.

Vet inte riktigt vad detta beror på. Kanske har man fått för många att jämföra sig med, för många krav att leva upp till, för mycket information att ta in, för många människor att förhålla sig till, för många synbara möjligheter att välja mellan och för svåra beslut att fatta själv. Tror livet var enklare förr, även om det var hårdare och mer begränsat.

Tycker även kulturen speglar en väldig tomhet, förvirring och kyla, jämfört med tidigare. Visst, en större mångfald och kreativitet också, men utan mycket innehåll och djup.

Inger skrev:De flesta unga har det oerhört mycket bättre materiellt än vad man normalt hade när jag växte upp på 60-70-talet, och typ tillgång till all världens information och underhållning med ett musklick, men samtidigt känns det som att det ger en tomhet och förytligande, att det inte finns så mycket att tro på och kämpa för längre, mer än att bli kändis och komma upp sig i glassen.

Jag tror att den centrala punkten är att föräldrar ser att deras barn kommer att få det bättre materiellt än vad de själva hade när de var barn. Vilket skapar helt orealistiska förväntningar på vad barnen kan uppnå. "Deras möjligheter är ju oändliga", som det sägs i nån reklamfilm för datorer.

Jag tror att många ungdomar som försöker komma upp sig som artister/idrottsstjärnor/toppstudenter egentligen är ointresserade av vad de håller på med. De gör det för att duga inför sina föräldrar. Som en av mina klasskamrater sa: "om man hade blivit statsminister hade de blivit besvikna över att man inte blev generalsekreterare i FN".

CarlStadh, du har ett pm! Ser du detta så läs det gärna innan läkarbesöket.

CarlStadh skrev:Det som jag märkt på senare år vad gäller ungdomar är att många verkar så tomma inombords, en slags avsaknad av livsglädje.
Har jag fel där?
När jag växte upp med alla mina kompisar var det aldrig någon som behövde mediciner mot depp eller ångest.
Nåt har uppenbarligt hänt i samhället som inte är bra för våra unga.!

Hej!
Jag är inte bara aspergare. Jag är också mamma! Min son har dyslexi/autism och kunde absolut inte klara gymnasiet. Det är han inte ensam om. Visst, nu har det införts lärlingsutbildningar, men förut skulle ju alla skaffa sig högskolekompetens. Då slogs väl ca 1/5 del ut, dvs klarade inte av det. IV blev största programmet. Misstänker att de flesta som inte klarade kraven hamnade i det berömda Utanförskapet. Därför har vi EU:s största ungdomsarbetslöshet. Sveriges krav på ungdomen var för höga.

Det driver alltså omkring en massa ungdomar med fantastiska, praktiska talanger, som saknar yrkesutbildning (praktisk) och arbete. Höga krav från både samhälle och via massmedia, ett komplext, uppjagat, hysteriskt materialistiskt, individualistiskt samhälle där varje individ är konkurrensutsatt: Det borde vara ett bra recept på att få ungdomar att må dåligt!

Har inte läst hela tråden (om ditt barns behov). Mitt fick en arbetsmarknadsutbildning/jobb och klarar sig bra. Han har gott självförtroende pga det och möjligheten att ha normal inkomst, egen bil etc. Han har alltid vägrat ta antidepp men gjort allt för att skapa ett "vanligt" liv.

A skrev:CarlStadh, du har ett pm! Ser du detta så läs det gärna innan läkarbesöket.

Vad nyfiken man blir. Eller, vad nyfiken JAG blir!

Hehe A-mamma! Men berätta kan jag ju inte. Hoppades bara att han kanske bor på ett stälel som jag känner bra till.
Vi får väl se om dom hör av sig.

A skrev:Hehe A-mamma! Men berätta kan jag ju inte. Hoppades bara att han kanske bor på ett stälel som jag känner bra till.
Vi får väl se om dom hör av sig.

Nej, jag förstår att du inte kan berätta. Jag bara lyfte lite på nyfikenhetsventil så jag inte imploderade...

Debbido skrev:Har inte läst hela tråden (om ditt barns behov). Mitt fick en arbetsmarknadsutbildning/jobb och klarar sig bra. Han har gott självförtroende pga det och möjligheten att ha normal inkomst, egen bil etc. Han har alltid vägrat ta antidepp men gjort allt för att skapa ett "vanligt" liv.

Vad roligt att läsa, du kan skatta dig lycklig!
Min son saknar en inre motor och orkar därmed inte driva sig framåt.
Det enda han egentligen är intresserad av är att ta MC-körkort men frågan är om han orkar med teorin, däremot kör han EU-moppe sedan länge och övningskör med mig helt perfekt.
Men som sagt, han har inte alls samma driv som din son verkar ha.

A skrev:CarlStadh, du har ett pm! Ser du detta så läs det gärna innan läkarbesöket.

Tack för dina tips & info, fick mig att öppna ögonen rejält!

Det är viktigt att man ger svar på frågorna:

Var? (ska han göra det)
Hur? (tydliga instruktioner)
Med Vem? (ska han göra det)
Hur Länge? (ska han göra det)
Vad ska han göra sen?

Om han inte får svar på detta i skolan, så kan det leda till stor oro, att han inte vet det här, och oron övergår tillslut i ångest, som han måste få ur sig, genom utbrotten han får.

Nu är det troligen fler saker för din son, TS, men det här är en viktig bit, som oftast inte tillgodoses i skolan.

Nu är tråden inte helt ny, men jag är det och läste den just lite hastigt, så jag hoppas din son mår bättre idag, än han gjorde då du skapade tråden.

MVH