Hej

Om jag har förstått saken rätt så har vi olika funktionsförmåga.

Jag blir ofta fixerad i tanken och min tanke blir som både en fristad som fängelse.

Jag klarar av att arbeta 3 timmar 4 dagar per vecka sedan är jag slutkörd. Jag förväntar mig att ha aktivitets/sjukersättning hela mitt liv.

Jag har ett par bra sidor såsom jag är smart, tycker om att lära mig mer om världen, jag är duktig på att fotografera, men faktum kvarstår att jag inte är som andra, jag är avvikande.

Min fråga är den: ser ni er som svårt eller lindrigt funktionshindrad?

Tja, om man skall se till arbetsförmåga så får jag ju lov att stoppa mig i facket "svårt funktionshindrad". Men i övrigt så stämmer det ju inte. För "svårt funktionshindrad" i min värld innefattar också att man har svårt att tex sköta sin ekonomi, sitt hem (städning och liknande), kontakter och dyligt.
Tja, jag vet inte. Det är väl en definitionsfråga som så mycket annat.

Jag ser mej själv inte som "svårt", men jag klarar inte stå till arbetsmarknadens ff iaf.
Jag klarar av att sköta mitt hem, hushåll och min ekonomi. Om jag får ta det i min takt och på mitt sätt.
Jag har dock svårare för att klara av andra människor och sociala situationer. Jag har svårt att förstå andra människor, och deras avsikter. Jag tycker andra människor ofta missförstår mej, och jag känner ofta att jag inte har mycket gemensamt med andra människor.
Jag vet själv vem jag är, men jag har ännu inte hittat en plats ibland andra för en person som mej.
Andra som inte känner mej lika väl som jag känner mej själv tycker att min AS är lindrig eller verkar lindrig.
Jämför jag med andra med AS så finns det dom som har större och fler svårigheter än vad jag har. Men det finns också dom som, vad jag tror, har det lättare. Jag bara gissar, för jag vet att jag inte kan veta, eftersom jag inte är dom.

Jag ber om ursäkt om jag har definierat funktionshinder på fel sätt

catasa skrev:Jag ser mej själv inte som "svårt", men jag klarar inte stå till arbetsmarknadens ff iaf.
Jag klarar av att sköta mitt hem, hushåll och min ekonomi. Om jag får ta det i min takt och på mitt sätt.
Jag har dock svårare för att klara av andra människor och sociala situationer. Jag har svårt att förstå andra människor, och deras avsikter. Jag tycker andra människor ofta missförstår mej, och jag känner ofta att jag inte har mycket gemensamt med andra människor.
Jag vet själv vem jag är, men jag har ännu inte hittat en plats ibland andra för en person som mej.
Andra som inte känner mej lika väl som jag känner mej själv tycker att min AS är lindrig eller verkar lindrig.
Jämför jag med andra med AS så finns det dom som har större och fler svårigheter än vad jag har. Men det finns också dom som, vad jag tror, har det lättare. Jag bara gissar, för jag vet att jag inte kan veta, eftersom jag inte är dom.

Jag känner igen mig i allt du skrivit, så hade jag också kunnat formulera min beskrivning av mig själv. Jag har nog varken svår eller lätt AS, det känns som den är mittimellan. Men man kan ju bara diagnostisera sig själv utifrån det andra beskriver, och jämföra med det man själv upplever.

Arbete (restaurang, städ/inventering, lärarvikarie) har inte funkat de få ggr jag prövat men jag ska ge det tid och försöka med ngt annat, typ arbetsträning. Jag klarar av att pressa mig enormt (inte ovanligt bland oss känns det som), och har "klarat" dessa jobb + universitetsstudier utåt sett...men inuti...Jag blev och är fullkomligt utbränd efter detta. Priset har varit för högt - det är inte värt att försöka prestera som andra, det håller inte i längden -jag måste hitta nåt som jag klarar av utan att det tar så mkt energi. "Det viktigaste är inte att arbeta, det viktigaste är hur du mår psykiskt", sa en tjej till mig, och jag påminner mig om detta ibland. Så jag blir klokare...

Ibland när jag berättat för andra som inte känner mig väldigt bra (det gör nästan ingen) att jag har AS får jag ofta höra att "jaha, AS, då måste du ha en lindrig variant, du är ju inte socialt tillbakadragen t ex". Kan förtydliga med att jag nästan aldrig upplevt att det varit trevligt och behagligt att umgås, utan att det nästan alltid inneburit/innebär stress och att jag tröttas (utmattad efter 1 timme) , och att det i stort sett aldrig varit ngt som jag kunnat njuta av/som givit mig något, även om jag önskat/önskar det vore så.

Städning och ekonomi klarar jag själv, men det tar extremt mkt energi det också. Ska jag tvätta, som jag gör 2 ggr i veckan, är det dagens projekt, och jag orkar inte med så mkt annat. Får jag tid på mig klarar jag att organisera saker, men det tar längre tid än för andra. Jag behöver överhuvudtaget mkt ställtid - tid att ställa in/om/av om jag ska börja/sluta med ngn ny syssla/aktivitet/rutin. Och jag behöver mkt mkt egen tid för att tänka, jag måste få ordning på alla tankar som det jag gjort under dagen frambringat, annars kommer jag inte till ro och går omkring och känner mig uppstressad och orolig.

Jag har överskridit mina begränsningar och de problem som orsakat utbrändheten och gjort att jag inte klarar "en vanlig vardag" har varit

1. koncentrationsstörningar
2. svårigheter med "socialt samspel" (detta klarar jag inte alls, även om alla inte uppfattar mig så)
3. sömnlöshet
4. hemförhållanden m sjuka föräldrar
5. djup depression

Allt ovanstående i mkt hög grad

funktionshindrad...

....lustigt ord egentligen....

...vem bestämmer vad för funktion man måste klara för att inte vara funktionshindrad?

måste man klara funktionen "sortera strumpor"? eller är det mer värdefullt att klara funktionen "diska"?

vem bestämmer när man är hindrad av något?

är man per definition hindrad i sin funktion för att man, trots att man har två fungerande armar, inte intresserar sej för disk? eller att sortera strumpor?

om jag är totalt ointresserad av disk och strumpsortering, skaffar jag en diskmaskin och slänger ner strumporna i lådan i en enda röra. är jag funktionshindrad då?

om jag har väldigt svårt för att komma ihåg att betala räkningar, är jag funktionshindrad då? vem har bestämt det? (mer än kronofogden..)

vari ligger funktionshindret att man jättelätt kan lära sej tretton språk? att man kan bli expert på insekter? är det viktigare att diska, alltså? varför?

jag bara undrar...



EDIT: ångest kan vara funktionshindrande. har man ångest gör man knappt ens det man trivs med.

Jag ser mig själv som knappt funktionshindrad alls. Jag är bara annorlunda. Jag skulle nog inte klara av ett väldigt socialt jobb, det är väl mitt största problem då det begränsar jobbmöjligheterna lite. Att jag inte vill skaffa körkort kan väl också ses som ett funktionshinder på sitt sätt.

Jag har svårt att komma igång med saker och ting, och har även svårt att avsluta det jag har påbörjat (är det typiskt AS?). Det ser jag som ett funktionshinder, för jag skulle säkert kunna åstadkomma så mycket mer om jag inte hade de problemen. En del av problematiken här är väl att man är perfektionist.

Att jag tröttas ut av socialt umgänge ser jag inte som nåt stort funktionshinder, för jag har så mycket tid för mig själv på kvällar och helger. Att jag inte är så "smidig" i sociala situationer är inte heller nåt stort problem, för jag föredrar ändå att vara för mig själv för det mesta, och folk i min omgivning verkar inte bry sig om så mycket att jag är som jag är (jag studerar datavetenskap och där finns det fler som är lite skumma).

Att jag förmodligen aldrig kommer lyckas så bra med det motsatta könet och hela den biten på grund av att jag är som jag är känns lite tråkigt så klart, men jag tror att det är överskattat ändå. Jag tänker givetvis inte ta på mig en social mask och dölja vem jag egentligen är "bara" för att få ihop det med nån, utan jag hoppas i min enfald att nån ska uppskatta mig som jag är.

Om man bortser från dessa små petitesser har jag inga stora funktionshinder som jag kan komma på just nu. Till på köpet så har jag en masssa fördelar. Har lätt att lära (speciellt om det är något jag är intresserad av), är bra på logiskt tänkande, har spetskompetens inom mitt största specialintresse, är bra på att fokusera på en enda sak osv.

Man måste se till det positiva och inte haka upp sig på det negativa!

Om någon mot förmodan inte förstod det så röstade jag "lindrigt - har ett jobb precis som andra" även om det inte stämmer exakt eftersom jag inte har nåt jobb.

Jag har många funktionshinder, en lindrig CP-skada, skolios, epelipsi, och förträngning i matstrupen. Dessutom NPF-diagnosen Aspergers syndom. På pappret är jag svårt funktionshindrad. Därför har jag under min uppväxt blivit överöst med hjälpinsattser på gott och ont och fick permanent sjukersättning vid 16 års ålder.

Men jag klarar av att sköta ekonomi, och hushåll själv, och klarar heltidstudier på universitet. Sköta hushållet var dock något jag behövde lära mig i vuxen ålder sedan jag flytta hemifrån då jag inte kunde det automatiskt som många NT gör Jag har däremot svårt för förändringar som jag är oförberedd på, är inte så så social varken ifråga om förmåga eller vilja, är allmänt ganska opraktisk och har vid motgångar svårt med tempramentet. Jag har lite svårt att hitta i frammande miljöer men det tror jag att jag kan öva upp om jag börjar resa mer själv.

Jag tror att jag kan arbeta om jag skulle lyckas bli anställd någonstans men har hittils aldrig varit det och vet därför inte säkert. Det beror ju också väldigt mycket på om jag får ett jobb som passar mig eftersom jag har mycket ojämn begåvningsprofil.

Slutligen kan jag väl säga att jag betraktar mig som relativt lindrigt funktionshindrad och mitt AS ser jag främst som ett annorlundaskap som i en värld formad av och för NT blir ett funktionshinder i många avseenden men som ändå har påtagliga fördelar.

Svårt för mig, klarar varken av att jobba eller studera. Vet att denna tråd är gammal men ämnet är väl aktuellt?

Jag skulle säga så här:

I arbetslivet: svårt funktionshindrad
I privatlivet: lindrigt funktionshindrad

Jag har samma svårigheter i arbetslivet som i privatlivet (dvs svårt att förstå instruktioner, göra saker i rätt ordning, långsam, klumpig, dålig motorik, blir lätt trött etc) men i privatlivet får dessa svårigheter inte på långa vägar lika stora konsekvenser som i arbetslivet. Privat lider jag inte särskilt av dessa svårigheter. Där upplever jag mig alltså som lindrigt funktionshindrad. I arbetslivet däremot får de såna oerhörda konsekvenser att jag överhuvudtaget inte klarar av att jobba. Således upplever jag mig som svårt funktionshindrad i arbetslivet.

mellan - har inte hittat min plats ännu
(eller svår?)

Jag skulle tro att jag kommer ha vissa anpassade jobb, inte Myrornas lager direkt, men jag skulle aldrig passa på McDonalds. Men jag vill tro att det inte är kört. Har varit sjukskriven, aktivitetsersättning, 2,5år och ska vara till augusti sen får vi se vart jag hamnar. Jag mår bättre nu, men tror aldrig jag kommer bli "normal"...

Jag skulle nog säga att jag är lindrigt funktionshindrad jämfört med många andra. Jag har jobb, familj och ett väldigt "normalt" liv. Men den lilla skillnaden som ändå finns där mellan mig och andra gör ändå en mycket stor skillnad. I hela mitt liv har det funnits osynliga hinder som har gjort att jag ständigt mått dåligt, underpresterat och misslyckats. Kanske inga stora misslyckanden men väldigt, väldigt många små på nästan alla områden. Så även om det kanske inte är något allvarligt funktionshinder så är det ändå väldigt genomgripande.

weasley skrev:funktionshindrad...

....lustigt ord egentligen....

...vem bestämmer vad för funktion man måste klara för att inte vara funktionshindrad?

måste man klara funktionen "sortera strumpor"? eller är det mer värdefullt att klara funktionen "diska"?

vem bestämmer när man är hindrad av något?

är man per definition hindrad i sin funktion för att man, trots att man har två fungerande armar, inte intresserar sej för disk? eller att sortera strumpor?

om jag är totalt ointresserad av disk och strumpsortering, skaffar jag en diskmaskin och slänger ner strumporna i lådan i en enda röra. är jag funktionshindrad då?

om jag har väldigt svårt för att komma ihåg att betala räkningar, är jag funktionshindrad då? vem har bestämt det? (mer än kronofogden..)

vari ligger funktionshindret att man jättelätt kan lära sej tretton språk? att man kan bli expert på insekter? är det viktigare att diska, alltså? varför?

jag bara undrar...



EDIT: ångest kan vara funktionshindrande. har man ångest gör man knappt ens det man trivs med.

Det var väldigt bra skrivet!

Jag valde det första alternativet. Men det är enbart när det gäller daglig arbete/anställning jag känner av min funktionsnedsättning (som jag föredrar att kalla det), eller arbeten där jag själv inte får tillfälle att bestämma när jag ska ta rast eller sluta arbeta för dagen.

Arbetsliv - mellan till lindrigt. Jag klarar inte av sociala jobb (support och dyl.) och det flesta jobb hade jag inte stått ut med pga brist på intresse. Men det finns också några jobb som är passande, inom t.ex. IT eller grafisk design. IT och grafisk design är två väldigt bra områden för personer med AS tycker jag (om man har intressen av något av dessa ämnen givetvis). Folk har större överseende med social klumpighet i dessa branscher och ett annorlunda outside-the-box -tänkande är bara välkommet.

Socialt - Mellan till svårt skulle jag vilja påstå. Jag är varken 100% ensam (har några få kompisar jag umgås med mer sällan än ibland) och jag är heller inte oförmögen att kommunicera och jag har ingen ångestproblematik. Men jag har aldrig haft några riktiga vänner eller djupare relationer; aldrig haft någon flickvän eller ens haft några som helst chanser. Jag tycker det säger jävligt mycket.


Sugrövmanövern:
Den där rosa färgen är störande och typografiskt inkorrekt (klarsvenska: svårläst).

svårt - klarar inte stå till Arbetsmarknaden ff

Jag har inte hittat min plats ännu. Det behöver förvisso inte bero på aspergers. Det verkar tvärtom vara ganska typiskt för tjugofyraåringar att de inte hittat sin plats.

Ligger mellan mellan - har inte hittat min plats ännu och lindrigt - har ett jobb precis som andra eftersom jag haft jobb som jag stormtrivts med men för tillfället inte har något men söker och borde kunna få ett nytt arbete relativt snart!

Har därför inte röstat!

Mycket svårt. Kommer aldrig kunna jobba och tjäna pengar som folk. Det blir soc resten av livet.

Jag klarar inte heller av arbetsmarknaden eller arbetsförmedlingen.

Jag tror inte det finns många som klarar av de flesta jobb som finns! Det finns heller inte så många som får precis det jobb de vill ha. Men inte beror det på dras funktinsnedsättning i de flesta fall?

Jag har jobb med en chef som fattar hur jag är (han ser mig faktiskt som funktionshindrad och försöker inte göra om mig eller skuldbelägga på grund av bristande motivation, organisation eller resultat).