"Vad kan jag göra för att förstå min son bättre?" sa en pappa på autismföreläsningen med Caiseal Mór i tisdax. De hade innan frågan konstaterat att 29 åriga sonen visste alltid precis vad pappan tänkte och kände. "Slappna av." var Caiseals råd. "Prata inte så mkt, ögonen säger det vi behöver veta."

Eftersom andra forumister redan har gått på det psykosociala spåret så får väl jag komma med en motsatt hållning. Jag hade alltså varit mer "balanserad" om andra perspektiv inte redan framkommit.

Både ångest och OCD kan ha rent somatiska orsaker. Hjärtsvikt kan t ex ge ångest, liksom många andra kroppsliga avvikelser. Det kan alltså i princip vara helt omöjligt att identifiera orsaken till ångesten med medel som introspektion eller analys av sin livssituation. Kan.

Samma sak med OCD. Det kan uppkomma efter infektioner ibland, liksom efter slag mot huvudet etc. Behöver inte ha en psykologisk orsak.

Om nu din son har en somatisk orsak till sina besvär så är det möjligt att dessa inte kommer att identifieras (man kan oftast inte göra det själv, och det är svårt att få sjukvården att göra de omfattande utredningar som kan krävas), och då är symtomlindring det bästa alternativet. Hittar man inte orsaken så hittar man den inte, och får anpassa sig till det. Även medan man letar efter den så är förstås symtomlindring bra.

När det gäller läkemedel så ångrar jag att jag inte började med det långt tidigare. Ondskefulla beroendeframkallade läkemedel har faktiskt varit till stor hjälp för mig.

Angående din sons utmattning så vill jag bara säga att det är så för en del att kronisk utmattning kräver att man vilar mycket. Dvs, det blir värre av att man försöker tvinga fram aktivitet. Säger det för att sjukvården ibland säger det motsatta, att det bästa är att ignorera tröttheten och fortsätta vara aktiv. Kan vara ett väldigt destruktivt råd om man har fel sorts trötthet. Googla på ME/CFS eller "kroniskt trötthetssyndrom", eller sök i forumet.

Jag skulle vilja råda dig/er att leta efter vad som kan aspie-anpassas i sonens liv i första hand. Utbrott och sammanbrott brukar komma av att man inte begriper vad som händer, vad som förväntas, hur länge nåt ska pågå osv. Kan man anpassa så tillvaron blir tydligare, begripligare osv så är mycket vunnet. Sen kan ångestdämpande säkert vara bra ibland, men det är ingen lösning att ta det jämt och försöka leva ett "vanligt liv" utan att ta hänsyn till de specifika svårigheter som just den AS-personen har.

Jag har svårt för ljud, det kanske inte din son har. Han kanske har svårigher som jag inte har. Dvs, AS är inte en heltäckande förklaring, utan man måste kolla på just den personen och vad AS innebär för den.

Voxra är en medicin som kan hjälpa vid håglöshet och energibrist och som också kan hjälpa mot ångest. Jag trivdes inte med den, men det kan vara värt att kolla upp. Det låter ju som han har problem med exekutiva funktioner och ångest och båda kan hjälpas av detta alternativ till centralstimulantia. Dock ska man tänka på att folk med AS ofta reagerar märkligt på medicin, dvs annorlunda än andra, så tillvida att de behöver mycket högre eller mycket lägre dosering.

Bjäbbmonstret skrev:Intressant att du och läraren ser så olika på utbrotten. Det betyder antagligen att det inte yttrar sig så att andra människor kommer särskilt mycket till skada, stämmer det?

Ursäkta att jag inte hunnit svara!
Nej, andra kommer inte till skada av hans utbrott, annat än att detta suger musten ur mig som förälder. Man är också rädd att han ska skada sig själv även om det inte finns några sådana tecken, tack å lov!

sugrövmanövern skrev:Är skolan det viktigaste i hans liv? Vem har bestämt det?

Jag tycker han ska bli sjukskriven från skolan. Han har ändå ingen nytta av att ha gått i skolan om den gör honom sjuk och utbränd. Läsa räkna skriva kan han väl?, Resten av skolan är egentligen överflödig, mest till för fövaring och för att upprätthålla ordning i kommuniststater - arbeit macht frei, lyd dina överordnade etc.

Intressant aspekt, jag är antagligen väldigt lutherskt uppfostrad att alltid göra mitt bästa i alla lägen. Men jag börjar nästan tro att du har rätt, han måste få bestämma vad som är viktigast. Problemet är att utan bra utbildning väntar ofta ett fattigt liv, rent ekonomiskt alltså.

Men du fick mig verkligen att tänka till nu, tack!

weasley skrev:Jag förstår fortfarande inte orsakssambandet du ställer upp mellan ångest och raseri.

Det är nog knappt jag förstår detta själv.
Men han mår som sagt mycket dåligt mentalt och är ständigt trött plus tvånget, som mycket handlar om att han tror att andra pratar illa om eller skrattar åt honom, varför utbrotten känns som en reaktion på att han aldrig börjar må bättre, trots alla insatser från BUP etc.
Detta kan inte vara "normala" tonårsutbrott eftersom han flera gånger sagt att han vill dö, ta sitt liv helt enkelt, vilket är det värsta man som förälder kan höra sitt barn säga.

Inger skrev:Nu har du fortfarande inte berättat vad som utlöser ångesten, om du gjorde det kanske det skulle gå att ge mer specifika råd.

Tack Inger!
Jag har ju frågat massor av gånger och jag tolkar det som att han känner sig hopplöst dålig jämfört med vanliga skolungdomar. Frustration, desperation, ilska över att inte orka det många andra orkar med.
Dessutom har han ett syskon som stormar fram i universitetsvärlden och staplar framgångar på hög, det kan ju inte göra saken lättare precis.

Kan inte förklara detta på annat sätt, ungefär som han sa idag att han inte ser någon framtid utan att klara av skolan. Vilket jag svarade att han inte ska tänka på skolan utan istället koncentrera sig på sånt som han mår bra av.
Han har varit sjukskriven i flera omgångar under gymnasietiden och i princip vara varit på någon enstaka lektion per vecka.

Altus skrev: Googla på ME/CFS eller "kroniskt trötthetssyndrom", eller sök i forumet.

Tanken har slagit vad gäller ME/CFS men trodde inte att detta drabbade så unga människor.
Finns det effektiva botemedel mot ME?

Ja, den där lutheranska uppfostran har väl skadat oss så att vi värderas efter vad vi gör istället för den vi ÄR. Det finns andra värden än pengar, som många människor som rest runt i världen upptäckt, att det är oftast de som har minst som ändå är de gladaste. Man är nöjd och tillfreds med det man har.

Jo, jag har hört den teorin att de människorna har det så eländigt så att när det dyker upp en främling blir det tjo och tjim, men jag tror inte folk är så kortsynta.

Sen heder till dig som söker efter och vill hjälpa ditt barn, man kan inte mer än det. Hoppas du kan ta till dig Caiseals tips om att bara relaxa för att få kontakt. Googla fram Donna Williams intervju med Caiseal Mór där han berättar hur han kom igång med studierna först i 20 års åldern och vart han kommit idag.

alfapetsmamma skrev:Kan man anpassa så tillvaron blir tydligare, begripligare osv så är mycket vunnet.

Kan du förklara hur detta kan göras vore jag tacksam?

CarlStadh skrev:

Altus skrev: Googla på ME/CFS eller "kroniskt trötthetssyndrom", eller sök i forumet.

Tanken har slagit vad gäller ME/CFS men trodde inte att detta drabbade så unga människor.

Barn och ungdomar drabbas ibland.

Finns det effektiva botemedel mot ME?

Nej. Man måste vila mycket, men det är mest för att förhindra att det blir värre.

mondo beyondo skrev:Hoppas du kan ta till dig Caiseals tips om att bara relaxa för att få kontakt.

Jag ska försöka men jag är så jäkla rädd att detta slutar på värsta tänkbara sätt. Men jag börjar känna mig aningen lugnare tack vare era svar. TACK ALLA!

CarlStadh skrev:Personligen känner jag många s.k friska personer utan diagnos som använder ångestdämpande för att orka sköta jobbet eller komma till släktmöten.

Ja, det är vanligt. Men är det meningsfullt att umgås med folk man måste droga ner sig för att kunna orka umgås med? Bör man stanna kvar i en arbetsmiljö man måste medicinera emot?

CarlStadh skrev:Problemet är att utan bra utbildning väntar ofta ett fattigt liv, rent ekonomiskt alltså.

Man får tänka på att det inte är så meningsfullt att studera till ett yrke man troligen inte kommer klara av att jobba med.

tveskägg skrev:

CarlStadh skrev:Personligen känner jag många s.k friska personer utan diagnos som använder ångestdämpande för att orka sköta jobbet eller komma till släktmöten.

Ja, det är vanligt. Men är det meningsfullt att umgås med folk man måste droga ner sig för att kunna orka umgås med? Bör man stanna kvar i en arbetsmiljö man måste medicinera emot?

CarlStadh skrev:Problemet är att utan bra utbildning väntar ofta ett fattigt liv, rent ekonomiskt alltså.

Man får tänka på att det inte är så meningsfullt att studera till ett yrke man troligen inte kommer klara av att jobba med.

Visst har du rätt men rörligheten på svensk arbetsmarknad är väl den trögaste i västvärlden, så de flesta fortsätter ju arbeta trots en ofta dålig psykosocial arbetsmiljö.

Vad gäller utbildning förutsätter jag att man endast väljer det som känns intressant och meningsfullt, i annat fall kan det gå käpprätt. Men du kanske håller med om att det idag ställs väldigt stora krav från arbetsgivarna på bästa tänkbara utbildningar?

CarlStadh skrev:Men du kanske håller med om att det idag ställs väldigt stora krav från arbetsgivarna på bästa tänkbara utbildningar?

Tyvärr håller jag inte med dig. På min farfars tid fick alla som tagit studenten de bästa jobben. Men idag skall ju "alla" gå på högskolan och ha sååå avancerade utbildningar. Jag tror att detta har gjort att kvaliteten på skolan sjunkit dramatiskt, "alla" skall ju kunna klara kraven.

Så jag tror att arbetsgivare idag är mer "luttrade" vad det gäller utbildningar och i de flesta fall ser tidigare arbetslivserfarenhet som en större merit. Eller att man har bra referenser från en praktikplats. Man anställer hellre någon som visat sig göra bra ifrån sig på golvet än ett osäkert kort som läst massa böcker på en skola.

Om din son är intresserad av datorer skulle han kanske kunna praktisera med det istället för att gå i skolan?

CarlStadh skrev:

alfapetsmamma skrev:Kan man anpassa så tillvaron blir tydligare, begripligare osv så är mycket vunnet.

Kan du förklara hur detta kan göras vore jag tacksam?

Om du menar frågan allvarligt och inte är ironisk (hoppas inte det) så handlar det jag menar om att göra klart för personen vad som ska hända, när, med vem, var, hur, hur länge nåt ska pågå osv så mycket det nånsin går. Osäkerhet är ofta ett stort stressmoment vid AS.

Att veta att Först ska vi till stan, där gör vi X och Y under förutsättningar att Z-kriteriet uppfylls, annars infaller ditt eller datten, om inte force majeure inträffar (terroristanfall och oväder kan man ju inte veta om och förutsätta liksom) är mycket bättre än att bara dras med ut på nåt som man inte vet ett skvatt om.

Om de i skolan kan ha tydliga scheman där man bockar av efter att nåt varit och är noga med att inte säga saker de sen inte håller eller ha ett väldigt otydligt och dubbelt språk, så är jag säker på att det skulle gagna din son, om han inte är en otypisk aspie.

Vidare att försöka minimera tidspress och stress och orimliga krav och inse att även om AS har många bra drag med sig så är det inte fräknar sonen fått diagnos på. Det är tufft att vara aspig i en oaspig värld, då våra specifika drag inte uppskattas så mycket eller tas tillvara. Det viktigaste av allt är att din son får så oskadad självbild som möjligt tänker jag. Betyg och annat är faktiskt sekundärt, det kan man ta igen eller komma runt, om man inte blir knäckt i unga år.

Sånt menade jag. Basic aspie-vänlighet eller anpassning av miljön, det som spelar den allra största rollen för om man funkar eller bara överlever.

tveskägg skrev:Man anställer hellre någon som visat sig göra bra ifrån sig på golvet än ett osäkert kort som läst massa böcker på en skola.

Är det så?
Min erfarenhet är att utan bra utbildning, alternativt bästa tänkbara kontakter, så är man ganska chanslös i dagens Sverige.
Måtte jag ha fel man när man sett förvandlingen från Folkhem till nuvarande penningälskande system undrar jag ibland.
Känns som vi backar in i framtiden, åtminstone för massor av människor med divesre diagnoser som inte fanns när jag var ung, jag är 50+ nu.

alfapetsmamma skrev:Vidare att försöka minimera tidspress och stress och orimliga krav och inse att även om AS har många bra drag med sig så är det inte fräknar sonen fått diagnos på. Det är tufft att vara aspig i en oaspig värld, då våra specifika drag inte uppskattas så mycket eller tas tillvara. Det viktigaste av allt är att din son får så oskadad självbild som möjligt tänker jag. Betyg och annat är faktiskt sekundärt, det kan man ta igen eller komma runt, om man inte blir knäckt i unga år.

Stort tack snälla A-mamma!
Jag har tänkt om nu, jag skiter i hans utbildning och bryr mig bara om hur han VILL leva.
Fan så korkad jag har varit!

Varning för långt inlägg, och troligen med en del stavfel!!
Inlägg mest för TS (Tråd Skaparen)

Jag kan lägga till något jag fick höra om AS när jag kom hit.
Nämligen att "extremtypen av en aspergare är en nobelpristagare men som inte klarar att knyta skorna".
Och det är tämligen vanligt att man klarar det man är intresserad av många gånger bättre än vanligare människor. Det tråkiga brukar man vara grundligt dålig på om man utgår ifrån mig och hur jag haft det iaf.

Personligen mår jag ruskigt bra av att känna att jag gjort något korrekt och att det blivit klart, att det jag gjort är bra, att det jag gjort är felfritt.

Hade ett underbart sådant jobb där man fick den tid man behövde, det var på Flir systems, kan rekomendera en del elektronikföretag just av den anledningen, förstår jag det rätt så kan det kanske vara något i hans smak men lovar inte det, bara att jag kan tänka mig att han skulle kunna gilla det.
Jag kan tipsa om program för att konstruera elektronik, de finns att tanka hem för de är ruskigt dyra men lätta för en AS människa med systemtänk att lära sig.
Klart lärorikt och elektronikfolk behövs, har själv egentligen ingen formell examen från någon högskola, det mesta har jag lärt mig genom trial&error i program...
Berättar gärna mer om så önskas.

Har haft bakteriefobi av stora mått som jag uppfattat det, jag blev av med det på egen hand förutom starten som en tjej ordnade omedvetet åt mig (tack Angleja som åt frukt och sade "nej, det har jag inte tänkt på" o sedan lade ifrån sig frukten o sedan slängde den efter att jag frågade om hon inte tänkt på att hon lagt den på ett smutsigt ställe på smutsig arbetsplats precis innan hon började äta den), men det är nu efter en massa år lite på väg tillbaka så jag var o pratade med en läkare häromdagen om det och att jag är "nere".

Klart upplyftande iaf att försöka hjälpa mitt i alltihopa

Pappa försökte ofta när jag var yngre att "trycka ner saker i halsen på mig" i fråga om åsikter och hur man skulle göra saker och enbart ha sig själv som rättesnöre i frågor som att dansa, träffa tjejer, tvätta sig om händerna efter toabesök.
Hmm tänk om jag nu gör samma sak (mig som rättesnöre), vilken bra tanke att tänka märkte jag just, en ahaupplevelse
Numera tar han det lugnt och höjer inte rösten, det gör nämligen bara att jag sätter "taggarna utåt" och "ger mig inte en tum".
Jag håller på mig själv och vill inte bli tvingad att gå o dansa, ha kavaj, gå upp på morgonen.

Numera tycker han att jag lyssnar mera på honom och så är det, han försöker inte tvinga mig att tycka något. Jag gillar att få höra hans åsikt men det betyder inte att jag håller med men jag fortsätter oftast att ge hans förslag tid i mitt huvud, ofta har han rätt men inte alltid.

Att avhjälpa orsaken till olika bekymmer har för mig hjälpt nästan varje gång något lyckats lösas.
Att överbevisa har också hjälpt.
Lyckades bli av med rädslan för att bli avvisad genom att ha färdiguttänkta saker att säga och göra, som när man sitter i en grupp på fikarasten och man säger något o ingen tar notis så sade jag lite olika, som tex, "umm något ignorerad haha", "hörbarhet nolla" sade jag någon gång.
Ibland har det blivit skratt och ett antal personer har börjat prata med mig direkt därpå och ryggdunkarklubben har dykt upp ibland när jag sagt sådana helt irrelevanta saker.

Sorry att det blev ett långt inlägg, kan ta massor av saker som jag hanterat i mitt liv som jag tror skulle hjälpa.

nano skrev:man säger något o ingen tar notis så sade jag lite olika, som tex, "umm något ignorerad haha", "hörbarhet nolla" sade jag någon gång.

Ok det är precis som jag var i min ungdom, lärde mig att härma andra och ibland gav det den effekt du besrkiver.
Problemet är att sonen inte verkar ha denna förmåga, sannolikt eftersom han blev mobbad i högstadiet av s.k tuffingar som numera är verkliga ligister.
Hans äldre bror varnade jag för dylika "förebilder" och han lyssnade tydligen noga.
Den yngre skiter i vad jag säger, åtminstone ytligt sett.
Snälla, hur bemöter jag en AS-kille i sin sämsta tillvaro?

Menar du att grabben hänger med ligister?

Alltså, det finns en sak jag tror jag måste säga även om den är fullt självklar. Det krävs två för kommunikation och om din grabb verkligen inte vill lyssna på dej finns det tyvärr inget du kan göra åt det. Det kan inte vara roligt för dej att tänka den tanken men det är en möjlighet att ta i beaktning.

Om omgivningen inte går att ändra på så bör andrahandsalternativet vara att medicinera. Men problemen är garanterat orsakade av något i omgivningen. Ångest ingår inte i AS, det tillkommer av någon anledning.

Skolan har inget annat värde än att ge behörighet till gymnasiet vars enda värde är att ge behörighet till högskolan. Förutom detta finns inget bra med att gå i skolan, däremot är det på många sätt dåligt. Så man ska inte överskatta hur viktig skolan är. Målet bör inte vara att det ska gå så bra som möjligt till vilket pris som helst utan bara att det ska gå precis tillräckligt bra för att komma in på rätt utbildning. Funkar det inte så kanske det är bättre att skita helt i det så killen inte blir ett psykfall av skiten.

Atarax är bra om man vill kunna fungera vanligt samtidigt, men man blir trött som weasley säger. Och det är rätt svagt.

weasley skrev:Menar du att grabben hänger med ligister?

Alltså, det finns en sak jag tror jag måste säga även om den är fullt självklar. Det krävs två för kommunikation och om din grabb verkligen inte vill lyssna på dej finns det tyvärr inget du kan göra åt det. Det kan inte vara roligt för dej att tänka den tanken men det är en möjlighet att ta i beaktning.

Tack igen för bra svar!
Han umgås inte längre med dessa personer som han tidigare blev mobbad av. Ibland har jag tänkt att sonen hade otur som tydde sig till dessa jäklar och detta påverkat hans dåliga mående.
Men det går ju inte göra något åt utan jag måste koncentrera mig på nuläget och hjälpa honom även om jag inte vet hur.

Den förfärlige snömannen skrev:Atarax är bra om man vill kunna fungera vanligt samtidigt, men man blir trött som weasley säger. Och det är rätt svagt.

Tröttare får han inte bli utan han måste få något som enbart dämpar ångesten.
Kan inte förstå varför hans BUP-läkare aldrig lyckas ordna detta med tanke på att mitt barn inte kan vara den första med detta problem.

Och om skolan har du rätt, den är inte viktigast längre och jag tänker sluta pressa på att han måste kämpa på etc.
Det får han göra när han känner att det finns ork över.