Alien skrev:Jag tror att skillnaden är att AF är obotligt

Ja, jo, antar att du syftar på AS, även om AF säkert är obotligt det med...

Tack för tips och uppmuntran, Alexandra!

Men, folk här talar om "diagnoser" på social fobi. Man kan alltså få sådana? Kan man då få dem "trots" en AS-diagnos, eller fick alla dubbeldiagnosticerade sin SF-diagnos före AS-diagnosen? Vad för hjälp öppnar en SF-diagnos dörren till?

Zombie skrev:Men, folk här talar om "diagnoser" på social fobi. Man kan alltså få sådana? Kan man då få dem "trots" en AS-diagnos, eller fick alla dubbeldiagnosticerade sin SF-diagnos före AS-diagnosen? Vad för hjälp öppnar en SF-diagnos dörren till?

Jag fick social fobi som diagnos (en av dem) innan AS. Nu ska jag nog be att den försvinner för den känns överflödig.

Angående TS fråga om AS och SF ofta hänger ihop så borde väl svaret vara ja. Har man AS så får man ofta problem socialt, och saker man inte kan hantera blir ofta ångestfyllda (kanske inte tillräckligt för att bli en fobi, men AS borde iaf vara en klar riskfaktor).

Fobi innebär en enligt experterna oproportionerlig rädsla för någonting.

Vid AS så är man ju ofta ett socialt mongo och hamnar i situationer där folk blir arga på en, skrattar, smädar eller missförstår en. Även mildare varianter förekommer så klart där det bara blir en allmänt pinsam stämning för alla inblandade pga att Aspergaren avviker i sin sociala framtoning.

Att utveckla en rädsla för sociala sammanhang efter någonting sådant här tycker jag sällan ska behöva kallas för fobi. Rädslorna är ju befogade!

Dock kan ju rädslorna bli väldigt handikappande och man kan bli paranoid, vilket kanske gör att det för vissa övergår i en ren fobi där minsta lilla situation gör att man känner sig som en clown.

Jag har slutat bry mig om vad folk tycker och insett att jag är en outcast. Då finns det ingenting att vara rädd för längre.

Zombie skrev:Men, folk här talar om "diagnoser" på social fobi. Man kan alltså få sådana? Kan man då få dem "trots" en AS-diagnos, eller fick alla dubbeldiagnosticerade sin SF-diagnos före AS-diagnosen? Vad för hjälp öppnar en SF-diagnos dörren till?

Alltså, det enda jag vet är att man kan få alla möjliga sorts diagnoser i samband med AS-diagnos, så varför inte SF? Jag tänker att om man kan ha såväl ADD-diagnos som bipolär-diagnos (som går in i varandra, och BS anses vara orsakad av AD(H)D i 30% av sjukdomsfallen), varför då inte AS + SF?

En SF-diagnos i sig tycks inte per automatik öppna några dörrar alls (jag har pratat med flera som har denna diagnos, dessa har dock mig veterligen ej haft AS-diagnos), men den kan ju funka som ytterligare ett argument om man ska försöka tjata sig till terapi. SF är, efter vad jag förstått, en vanlig diagnos, särskilt för unga kvinnor. Kanske för vanlig och för lågstatusbetonad?

Depression och ångest är för vanligt för att tas på allvar...

Jag har Aspergers syndrom och jag hade social fobi. Jag orkade inte må så dåligt av att träffa folk så jag träffade desto mer folk och mådde riktigt dåligt men fortsatte så ett tag. Det var som att dra ut en öm tand. Skönt när det var gjort. Jag påstår inte att den metoden fungerar för alla.

Nu tycker jag det är sådär lagom jobbigt som väl de flesta aspergare kan tycka att vistas bland andra människor. Mest pga dåliga erfarenheter av att missförstå och bli missförstådd.

Aspergers syndrom är inte ett exlusionskriterium för att ställa diagnosen social fobi. Diagnosnamnet social fobi är dock missvisande, den engelska beteckningen är mer beskrivande: Social Anxiety Disorder.

Problemet är inte enbart en orimlig rädsla snarare en social ångest (såväl före, under och efter den sociala situtionen) som hindrar en person att agera utifrån egen vilja. Det orimliga kan vara att inte kunna handla 2 l mjölk pga rädsla att bli betraktad som "konstig, knäpp, udda" trots att situationen innefattar minimal interaktion. Det finns en överdriven fokusering på sig själv och hur andra kan tänkas uppfatta en själv i en situation som för andra är rutinmässig och därmed inte uppmärksammas.

Obehaget styr de val man gör, man gör allt för att undvika obehaget och kan bli oerhört begränsad i vardagen. Det är oerhört viktigt att skilja ut symtom på Asperger, funktionsnedsättningar osv från undvikande beteende på grund av ångest.

Ja, det är viktigt att skilja ut Asperger från "andra tillstånd", då det bara riskeras att man dömer ut hela asperger som nåt farligt för hälsan (varför?..), och det gillar jag inte alls. Känns dock som att man säger detta för trehundrade gången senaste halvåret eller nåt. Man tröttnar på samma fras även om man tycker det stämmer. *suck*
Så kan va jobbigt att diskutera.

Jag har inte social fobi, vilket jag nog länge trodde, men väl det här http://sv.wikipedia.org/wiki/Fobisk_personlighetsst%C3%B6rning

I den Asperger-grupp jag går i på gymnasiet finns det en klasskamrat till mig som har extrema problem med folkmassor, vilket jag också har men inte alls i samma utsträckning. Jag tror att ovilja att röra sig i folkmassor orsakad av hörselfilterproblem som är en del av aspergerdiagnosen lätt kan missuppfatas som social fobi, eller eventuelt utveklas till sådan. Det viktiga i samanhaget är att se till individens bekymmer och behov, snarare än att klumpa in dessa i olika samanhang utan att egentligen bry sig om vem personen är.

Jag är ganska säker på att jag lider av socialfobi iaf, har läst endel om det och känner igen mig i ALLT. Det kan jag inte säga om AS för då känner jag inte igen mig i allt. Generaliserad ångest har jag nog ochså. Och depression.

Oj, vad jag känner mig hopplös.

Kan tillägga att jag inte fått någon diagnos än, men står i väntelista för utredning.

I en klassisk syn på AS präglar väl ett ointresse av den sociala omgivningen en roll under uppväxten. Jag ser två härledningar från AS till social fobi.
(1) Dissonansupplevelser av händelserika miljöer (vars typ återfinns i vissa sociala sammanhang, som undviks).
(2) Bestraffning från omgivningen.

What is what alltså. En autist hyperkänslighet som gör många situationer påfrestande tom fobiska och en fristående socialfobi diagnos. Hjärnan är komplex, alla våra diagnoser är bara människans försök att kartlägga den. Intressantaste är väl hur man kan stärka sig eller minska på påfrestningar som gör att man kan känna obehag socialt.

Kul att Trolsk har vässat pennan igen!:D

Jupp. Har både fobisk personlighetsstörning och AS.

sugrövmanövern skrev:Vid AS så är man ju ofta ett socialt mongo och hamnar i situationer där folk blir arga på en, skrattar, smädar eller missförstår en. Även mildare varianter förekommer så klart där det bara blir en allmänt pinsam stämning för alla inblandade pga att Aspergaren avviker i sin sociala framtoning.

Att utveckla en rädsla för sociala sammanhang efter någonting sådant här tycker jag sällan ska behöva kallas för fobi. Rädslorna är ju befogade!

Vet hur det känns. Jag är smått rädd (34 år) för sociala situationer. Men det var mycket värre för 10 år sedan. Man får acceptera att det är som det är.

Har man väl fobin dyker rädslan lätt upp i sammanhang där den inte är så motiverad, t ex när man handlar mat eller sitter i väntrum. Risken att göra bort sig eller bli dåligt behandlad i dessa sammanhang är väl inte så värst stor, om man bara ser till att hålla en låg profil.

Är det inte en psykolog (eller var det läkare?) som påstår något i stil med att aspergare inte kan ha social fobi och att det är motsatsen till AS? Han motiverar det i sin text med ett ansträngt och felaktigt resonemang som jag nog dock helst vill läsa igen innan jag försöker återge och kritisera.

Jag var livrädd för folk när jag var yngre. Utan någon direkt anledning. Extremt socialt osäker och hämmad. Gick till stora delar över i tonåren.

Saknade dock en bit som jag tror måste ingå i riktig social fobi: jag har aldrig oroat mig särskilt mycket för vad andra ska tycka. Inte medvetet i alla fall. Har varit alldeles för upptagen av mina egna tankar och nojor för att ens reflektera över att andra kan tänkas tänka, än mindre vad de kan tänkas tänka och tycka om mig. Har bara blivit stressad ändå, särskilt i situationer där jag inte vet hur man gör.

Altus skrev:Är det inte en psykolog (eller var det läkare?) som påstår något i stil med att aspergare inte kan ha social fobi och att det är motsatsen till AS? Han motiverar det i sin text med ett ansträngt och felaktigt resonemang som jag nog dock helst vill läsa igen innan jag försöker återge och kritisera.

http://www.psykologforbundet.se/Psykolo ... df#page=14

Staffan Rislund Törner skrev:Jag och mina kolleger har också mött personer med diagnosen Asperger där det efter en tid har stått klart att det i själva verket handlar om social fobi. Åter igen kan symtomen enligt den deskriptiva diagnostiken vara snarlika, detta trots att Aspergers syndrom och social fobi kan ses som varandras motsatser där symtomen i det förra fallet är uttryck för en brist och i det andra för hypersensitivitet.

Har diskuterats här:

post202846.html#p202846
post208518.html#p208518

Jag tycker inte AS och SF går att jämföra överhuvudtaget.

AS är livslångt. SF ser jag som ett behandlingsbart tillstånd. (Även depression är ett behandlingsbart tillstånd).

Däremot förekommer SF och depression ofta hos AS-personer. Men inte för evigt om det bara behandlas.

Jag är inte säker på vad ni klassar som "social fobi", men jag själv känner mig alltid väldigt obekväm i sociala situationer, ibland riktigt rädd/bekymmersam.

Jag har t.ex aldrig fattat hur man hälsar på folk, det är ett mysterium för mig, om jag kan så undviker jag att hälsa på folk i överhuvudtaget, men då är det lätt att man blir klassad som idioten som inte hälsar på folk eller nått liknande.

Om jag kan så undviker jag att gå iväg till nått socialt sammanhang alls, men om nån släkting fyller år eller så, så är man ju illa tvungen.

Om jag är bland en massa folk, så brukar jag "studera" hur dem bär sig åt när dem hälsar på varann och samtalar, och så försöker jag göra samma sak.
Det funkar faktiskt väldigt bra.


För mig, att sakna denna förmåga att förstå hur man ska bete sig mot folk, gör att jag blir skräckslagen för sociala situationer många gånger.

Om du ser någon du brukar hälsa på så titta upp, hälsa och undvik snabbt ögonkontakt som att du funderar på något. Det brukar fungera för mig i alla fall. Jag nästan springer iväg för att inte höra om någon ropar på mig.

Hej och välkommen, Hyper!

Hyper skrev:Jag är inte säker på vad ni klassar som "social fobi", men jag själv känner mig alltid väldigt obekväm i sociala situationer, ibland riktigt rädd/bekymmersam.
....
För mig, att sakna denna förmåga att förstå hur man ska bete sig mot folk, gör att jag blir skräckslagen för sociala situationer många gånger.

Som jag fattat det är grejen med SF just rädslan att bli uttittad, bedömd, granskad, kommenterad och kanske förlöjligad av andra. Därför mår personer som har SF inte dåligt just när de är själva.

Jag har själv haft SF flera gånger. Ofta samtidigt som depression. Nu är det längesen tack och lov. Det som hjälpte mig var min på den tiden flickvän, samt böcker, böcker och böcker. Läkarna hjälpte mig med SSRI mot depressionerna.

Hyper skrev:Jag har t.ex aldrig fattat hur man hälsar på folk, det är ett mysterium för mig, om jag kan så undviker jag att hälsa på folk i överhuvudtaget, men då är det lätt att man blir klassad som idioten som inte hälsar på folk eller nått liknande.

Om jag kan så undviker jag att gå iväg till nått socialt sammanhang alls, men om nån släkting fyller år eller så, så är man ju illa tvungen.

Om jag är bland en massa folk, så brukar jag "studera" hur dem bär sig åt när dem hälsar på varann och samtalar, och så försöker jag göra samma sak.
Det funkar faktiskt väldigt bra.

Det låter aspigt, Hyper, har du AS-diagnos?

earlydayminer skrev:Om du ser någon du brukar hälsa på så titta upp, hälsa och undvik snabbt ögonkontakt som att du funderar på något. Det brukar fungera för mig i alla fall. Jag nästan springer iväg för att inte höra om någon ropar på mig.

Just det där med ögonkontakt har jag blivit bättre på, det var värst för några år sen, men jag har mer eller mindre lyckat behärska det.

Jag anser att man inte bör undvika och fly, eftersom det behöver tränas.
Dock så är det ju svårt att tänka så när man väl hamnar i en obehaglig situation på riktigt (jag själv undviker obehagliga situationer för det mesta), men egentligen, inser jag innerst inne att det är fel taktik.

barracuber skrev:Hej och välkommen, Hyper!

Hej, tackar så mycket.

barracuber skrev:Som jag fattat det är grejen med SF just rädslan att bli uttittad, bedömd, granskad, kommenterad och kanske förlöjligad av andra. Därför mår personer som har SF inte dåligt just när de är själva.

Ja precis, känner igen mig i det.

barracuber skrev:Jag har själv haft SF flera gånger. Ofta samtidigt som depression. Nu är det längesen tack och lov. Det som hjälpte mig var min på den tiden flickvän, samt böcker, böcker och böcker. Läkarna hjälpte mig med SSRI mot depressionerna.

Jag själv får depressioner ibland, men inte ofta, fick det mest för några år sen. Då berodde det mycket på nått jag hade som kallas typ OCD eller nått tror jag.

barracuber skrev:Det låter aspigt, Hyper, har du AS-diagnos?

Jag tror det.. alltså, när jag var 15 år, så var jag hos en doktor som min skola tydligen hade rekommenderat mina föräldrar att jag skulle gå till. Han gav mig en diagnos, tyvärr vet jag inte vad den sa, men tydligen var det något om asperger.

På den tiden så fattade jag inte ens vad asperger var, så jag tänkte inte på att jag blev diagnoserad jag frågade då aldrig vad det var för diagnos.

För mindre än ett år sen så fick jag reda på vad asperger var av en slump (en annan historia det), och det slog mig att det är precis det jag upplever själv.

Jag tog reda på allt om asperger, och konstanterade för mig själv att det är det jag har. Jag kom och tänka på den där doktorn då för 7 år sen, och jag letade igenom HELA mitt hus efter dem där diagnosen för att se vad som stod i den, men tyvärr verkar den ha försvunnit

Så ja, jag har nån diagnos, tyvärr vet jag inte vad den exakt säger.