Svarade "till viss del".
Jag var hos en psykolog en gång (första, enda gången f.ö), och hon pratade om ögonkontakt, efter en stund frågade hon mig hur många ränder det var på mattan. Precis som att jag hade suttit och räknat dem.
Jag kunde iofs räkna dem då, men knappast att hon hade någon nytta av svaret.

Har inte "problem" med ögonkontakt. När jag var yngre så tittade jag nog aldrig folk i ögonen.
Det var när jag kom upp i mopedåldern som jag började med det. Mest för att vara normal, men rätt onödigt. Det är mycket mer än ögonkontakt, tror jag.
Om man inte delar intresset av att veta mer om personen man tittar på, blir det lätt stelt som fan när jag stirrar. Det kan gå smärtfritt om syftet är något vettigt utanför personen med, men det händer sällan nu för tiden. Jag arbetar mest ensam.

Ja, stora problem.

Nja, till viss del blev mitt svar. När jag pratar med någon går det oftast bra, speciellt om jag känner personen. Med mina föräldrar och min syster brukar det går smärtfritt liksom med små barn för det mesta. (Har tyvärr råkat stirra/titta den andre för länge i ögonen någon gång).

Om någon sätter, ställer sig eller går bredvid blir det däremot jobbigt. Jag tittar jag mest på motsatt håll för att inte den ska tycka att jag tittar för mycket. Det som är illa är att personen ifråga tror att jag inte gillar att den sitter bredvid för min blick och mitt kroppsspråk kan lätt tolkas så i den situationen och det blir värre om personen börja prata med mig för då blir jag nervös och spänner mig och läget försämras pga. det. Problemet verkar tyvärr ha blivit sämre med åren dessutom. Energikrävande till max.

Jag har på sista tiden börjat inse att andra personer med någon form av As. har likartat problem. Innan trodde jag INGEN annan än jag hade just detta problem. Skönt och veta att det antagligen finns fler.

Jag har svårt med ögonkontakt. Det är obehagligt utan att jag vet varför, med de flesta människor. De jag känner väl kan jag titta på en liten stund, men det är inte ögonkontakt som del av en kommunikation, mer att jag kan titta på deras ögon utan att det är lika obehagligt.

Jag tittar ner i marken när jag är ute, men mest har jag kommit fram till att det är för att undvika att överstimuleras av för mycket sinnesintryck. Att man slipper ögonkontakt är bara en bonus.

Jag vet inte om mitt inlägg är intressant, eller om jag ens hör hit. Jag har inte fått min diagnos ännu, men får en diagnos inom autismspektrumet inom ett par veckor. Det var åtminstone vad läkaren antydde idag, när jag var på sista undersökningen i utredningen. Kanske inte asperger (jag förstår ironi till exempel), men jag har helt klart en hel del som stämmer in.

Välkommen till svartamolnet och att förstå ironi behöver inte betyda en lägre probabilitet för Aspergers.

Vad har "ögonkontakt" med saken att göra? När nån pratar så är det ju genom munnen ljuden kommer ut. Är det inte mer lämpligt att titta där?


Den där jävla psykologen jag gick hos ett tag, som tjatade om att jag skulle titta honom i ögonen lite då och då, bara för att "annars trodde han inte att jag var intresserad av det han sa". Fattade han inte att jag hade svårt att uppfatta vad han sa, om jag tvingades att titta honom i ögonen samtidigt som jag försökte höra och förstå vad han sa?

Numera händer det faktiskt ibland att jag kastar en snabb blick i ögonen på den jag pratar med, efter allt tjat om att man ska göra det...

Men det beror på vad jag pratar om. När det gäller mer känsliga saker, eller avancerade saker som kräver eftertanke för att förstå, då tittar jag aldrig folk i ögonen, men när det gäller de där ytliga artighetsfraserna, som man till sist lyckats lära sig, och ytligt "väderprat" eller annat lättsmält, då kan jag lättare se folk i ögonen ibland - om jag kommer ihåg...

Kimmelie skrev:Vad har "ögonkontakt" med saken att göra? När nån pratar så är det ju genom munnen ljuden kommer ut. Är det inte mer lämpligt att titta där?

Varför måste man kolla över huvudtaget. Var kollar människor när de pratar i telefon eller lyssnar på radio. Är det verkligen så viktigt för vissa att få veta att man lyssnar hela tiden, det känns jäkligt egocentriskt.

Själv brukar jag ibland koncentrera mig bättre på vad nån säger om jag inte måste koncentrera mig på hur jag ska titta hela tiden.

carl skrev:

Kimmelie skrev:Vad har "ögonkontakt" med saken att göra? När nån pratar så är det ju genom munnen ljuden kommer ut. Är det inte mer lämpligt att titta där?

Varför måste man kolla över huvudtaget. Var kollar människor när de pratar i telefon eller lyssnar på radio. Är det verkligen så viktigt för vissa att få veta att man lyssnar hela tiden, det känns jäkligt egocentriskt.

Ja, men människor som är vana med folk som i större utsträckning använder kroppspråk kan lätt bli distraherad eller obekväm när adra inte förmedlar att dom lyssnar. De kanske blir osäkra om de skall fortsätta eller ej.

Saninaé skrev:

carl skrev:

Kimmelie skrev:Vad har "ögonkontakt" med saken att göra? När nån pratar så är det ju genom munnen ljuden kommer ut. Är det inte mer lämpligt att titta där?

Varför måste man kolla över huvudtaget. Var kollar människor när de pratar i telefon eller lyssnar på radio. Är det verkligen så viktigt för vissa att få veta att man lyssnar hela tiden, det känns jäkligt egocentriskt.

Ja, men människor som är vana med folk som i större utsträckning använder kroppspråk kan lätt bli distraherad eller obekväm när adra inte förmedlar att dom lyssnar. De kanske blir osäkra om de skall fortsätta eller ej.

Jag vet hur man ska bete sig men jag tänker lite : "welcome to my world"

Välkommen svartamolnet! Man kan ha As. fast man förstår ironi, så är det för mig tex.

Jag svarade "till viss del", endast vid enstaka tillfällen kan det kännas som om jag måste försöka kalkylera hur länge jag bör hålla ögonkontakten.
Mitt yrkesval, som inbegriper försäljning och kundkontakt, har drillat mig. Även i ett större sammanhang har detta, att få vila i en professionell roll (dvs skild från ens eget privata jag) varit nyttigt. Folk förväntar sig att möta ett proffs och jag låter dem göra det, till en början var det endast en spelad roll, nu är det "en av mina personligheter".

För att återgå till ögonkontakten så fick jag plötsligt stora problem i åttonde klass - före det hade jag aldrig en tanke på det, men på kort tid upptog det all min koncentration och gjorde så i flera år därefter.
Sätter det i samband med mobbning/psykning. Som vissa andra här har nämnt så upplevs problemet starkare då man är nedstämd eller ångestfylld.
Ifrågasätter därför att det självklart har med AS att göra, det kan lika gärna vara kopplat till sekundära psykiska tillstånd.

Windfarne skrev:Jag svarade "till viss del", endast vid enstaka tillfällen kan det kännas som om jag måste försöka kalkylera hur länge jag bör hålla ögonkontakten.
Mitt yrkesval, som inbegriper försäljning och kundkontakt, har drillat mig.

Jag har också ett jobb som inbegriper mycket kontakter med människor och jag har egentligen inget emot ögonkontakt, det varken ger mig någonting eller stör mig, men jag vet inte vad som är lagom. Det går ju inte att definiera, liksom. Nästan varje gång jag intervjuar någon tappar jag koncentrationen flera gånger för att jag börjar fundera på om jag stirrar ut stackarn.

Som ovanstående skrev Det går ju inte att definiera.
När blir det för mycket?(stirrar)
När blir det för lite?(bortflugen i sin egen lilla värld och ointresserad?)

Att ha ögonkontakt är inte naturligt för mig. Men att inte ha ögonkontakt är inte heller naturligt för mig. Det är naturligt för mig att ha en massa saker med mig som jag kan "titta och måla med fingrarna på", t. ex scheman och ritningar osv. Prata om något som jag inte har fysiskt inom synhåll känns helskumt. (det är nog det som är "dålig fantasi")

Jag tittar ofta ner i marken, eller så har jag oftast bara väldigt kortvarig eller flyktig ögonkontakt med folk.

Däremot känner jag att, när jag väl träffar en person som jag gillar så vill jag ju inte undvika dennes ögonkontakt eller bara kolla bort hela tiden. Det är ett misstag jag gjort nyligen, så nu har jag nästan inga tydliga visuella minnen av den personen

Admin:

Knoppade av diskussionen om Vad är egentligen ett funktionshinder? till en egen tråd.

Jag tittar aldrig nån i ögonen som jag inte känner.

När jag pratar med andra människor, speciellt sånna jag inte känner så bra, så får jag oftast koncentrera mig mer eller mindre.

Mailliw87 skrev:Jag tittar ofta ner i marken, eller så har jag oftast bara väldigt kortvarig eller flyktig ögonkontakt med folk.

Däremot känner jag att, när jag väl träffar en person som jag gillar så vill jag ju inte undvika dennes ögonkontakt eller bara kolla bort hela tiden. Det är ett misstag jag gjort nyligen, så nu har jag nästan inga tydliga visuella minnen av den personen

Det där kan jag känna igen, att knappt ha några visuella minnen av en person för att man varit så rädd att lyfta blicken. Jag kunde tänka när det var som värst att om jag skulle behöva vittna om något brott som begåtts eller något så skulle jag inte kunna känna igen och identifiera en person även om man haft nära kontakt och mer än väl kunnat studera dennes utseende. Det handlade då om att jag knappt såg mig för över huvud taget utan nästan fick tunnelseende av rädsla.

Jag har faktiskt lättare av att möta en okänd person med ögonkontakt än en känd person. Det beror på att det finns en distans mellan den okände och mig, handlar det bara om någon fråga så klarar jag av att hålla ögonkontakten - om än väldigt kortvarigt. Men annars ser jag aldrig människor i ögonen, jag tycker att det är skrämmande.

Jag fokuserar på en punkt mellan näsan och munnen.
Berörd person ser inte att jag inte tittar i ögonen.
Sen skiftar jag till att kolla i papper eller något annat och sedan tillbaka.
Tidigare höll jag koll på tiden mellan bytena men nu sker det automatiskt.

Problemet är att för sådana där konstiga NT-människor så består största delen av kommunikationen av kroppsspråk. Siffror som 80% kan man hitta om man kollar runt på nätet. Inte konstigt att man missförstår om man inte tittar på dem...

Avskyr att se folk i ögonen såvida dem inte är nära bekanta eller familj, dock tror jag även på och följer den enkla devisen "Mind over Matter"

Beror på personen. Hur bekväm jag är.

Jag har rätt svårt med ögonkontakt. Oftast tittar jag kanske folk i ögonen någon sekund ibland innan jag viker undan blicken.

Nära bekanta och familjen går lite bättre, men knappast perfekt.......

Även NT har problem med ögonkontakt.
Tittar man riktigt intensivt i andras ögon och ser lite aggressiv ut så får de flesta människor problem med ögonkontakt har jag märkt.