Idag har jag varit på första samtalet hos min nya psykolog som är väl insatt i neuropsykiatri. Hon tog mina AS-funderingar på allvar och sa att det finns mycket som talar för att jag har AS men att det samtidigt är lika mycket som talar emot. Troligtvis, sa hon, har jag inte AS men hon kunde såklart inte säga det efter bara ett samtal utan det tar lite tid. Nästa gång jag kommer ska jag få fylla i ett frågeformulär och efter det kommer psykologen att kunna säga om vi ska gå vidare med en utredning om asperger eller inte.

Oavsett om jag har AS eller inte så känns det bra att äntligen få komma till klarhet med min problematik en gång för alla!

Vad har du för problem då?

Hitta ett jobb som funkar, låta bli att fastna i saker, "jag och dom"-känsla i många avseenden, motorisk klumpighet, svårigheter att tänka logiskt, svårigheter att se hur saker och ting bör utföras, göra flera saker samtidigt, oförmåga att göra saker och ting snabbt och smidigt, vissa svårigheter med ögonkontakt, m.m. Sedan så har jag även ångestproblematik med svår hypokondri men det hör nog inte till AS i vilket fall.

När jag var yngre hade jag betydligt fler problem som stämmer in på AS men de växte bort allt eftersom.

Vad en vanlig psykolog eller psykiater tror är nog ofta inte så relevant. Vi verkar vara många här på forumet som har ansetts inte ha asperger av sådana, men när det sedan har kommit till utredning så har NPF-specialisterna ansett att det är glasklara fall. Det förefaller som det är mycket vanskligt att göra en bedömning utan att göra en faktiskt NPF-utredning.

I mitt fall var det t.o.m. så att en psykiater med viss NPF-kompetens påbörjade utredningen. Hon var kvalificerad att göra den så långt, men inte att slutföra den. Efter att hon hade gjort "sin del" trodde hon fortfarande inte att det skulle sluta med någon diagnos, men att ändå fanns skäl att gå vidare och låta NPF-utredarna ta över. När dessa slutligen tog sig an mitt fall så ställde de diagnos utan att ens träffa mig. De ansåg att det underlag som fanns räckte för konstatera ett klart fall av AS.

Håller med Kvasir.

Den här psykologen gör också neuropsykiatriska utredningar så jag ser henne som högt kompetent. Det var STOR skillnad att prata med henne jämfört med andra jag pratat med tidigare. Och hon har ju inte uteslutit asperger än utan det krävs fler samtal osv. Huvudsaken är att jag kommer tillrätta med mitt liv och då tror jag att den här psykologen kan vara till stor hjälp.

OK, det förändrar situationen, men då inser hon säkert också att det inte går att veta förrän utredningen är klar, eller visar så klara tecken åt endera hållet att den kan avbrytas. Hon kanske gör en kvalificerad gissning och vill förbereda dig på att det inte säkert landar i en diagnos, så du inte ska bli allt för besviken om det blir så. (Vid närmare eftertanke kan det förstås ha varit så även med den psykolog som påbörjade min utredning.)

Jo, precis. Hon vill att vi ska träffas några gånger innan hon kan säga varken bu eller bä så att säga. Om hon då fortfarande tror att det finns en chans att jag har AS så gör vi en utredning.

Är du social? Visst finns det sociala aspergare men de flesta är väldigt osociala.

Jo, jag är väl social. Det var mycket det som psykologen tyckte talade emot AS. Jag får ofta höra att jag är väldigt social och utåtriktad och jag tycker om att vara bland andra människor. När jag var yngre var jag dock helt annorlunda. Mycket har förbättrats sedan jag började äta medicin mot social fobi.

Finns ingen medicin som kan bota Asperger, antingen har du Asperger eller inte.

Eller så kan du ha Social Fobi, som inte har något med Asperger att göra.

Med det sagt vill jag varken säga att du har Asperger eller inte, det får ett proffs avgöra.

Vi skojar för fullt i trådarna om Flottsbro-träffen om att massor av oss kanske borde avdiagnosticeras...

Man kan i allra högsta grad ha Asperger och vara bra social, och har man varit desto mindre social som yngre visar det ju att den sociala förmågan är något man har lyckats att enträget öva upp.

Men kunniga NPF-specialister är förstås väl medvetna om detta.

Min upplevelse av aspergare är att det inte i första hand är socialt ointresse som kännetecknar, utan social oförmåga/annorlundahet.

Visst finns det socialt ointresserade aspergare, men också socialt intresserade.
De ointresserade kan ha varit ointresserade alltid, eller så kan det vara en konsekvens av att det aldrig fungerar med andra.

Så det där med ointresse verkar vara en fördom, något som inte på något sätt är avgörande. Kanske kan ointresset öka misstankar om AS, men avsaknad av ointresse bör absolut inte minska misstankarna.

Hej!

Jag har AS och ADHD. Trots min AS tycker jag om att prata med folk, fast jag är nog lite reserverad ett tag till dess jag lärt känna personerna ordenligt. Jag har inga problem med att stå och kallprata med grannarna, och kallprata typ "nu mulnar det upp igen, snart blir det regn, fy sjutton" eller liknande.

Hälsningar

Lilla Gumman

Bror Duktig skrev:Visst finns det socialt ointresserade aspergare, men också socialt intresserade.
De ointresserade kan ha varit ointresserade alltid, eller så kan det vara en konsekvens av att det aldrig fungerar med andra.

Jepp.

Bror Duktig skrev:Min upplevelse av aspergare är att det inte i första hand är socialt ointresse som kännetecknar, utan social oförmåga/annorlundahet.

Visst finns det socialt ointresserade aspergare, men också socialt intresserade.
De ointresserade kan ha varit ointresserade alltid, eller så kan det vara en konsekvens av att det aldrig fungerar med andra.

Så det där med ointresse verkar vara en fördom, något som inte på något sätt är avgörande. Kanske kan ointresset öka misstankar om AS, men avsaknad av ointresse bör absolut inte minska misstankarna.

Mycket bra skrivet!
Jag har blivit mer socialt intresserad efter min diagnos och har alltid trivts bland andra.
Social annorlundahet var ett bra uttryck som jag tror stämmer på många.

Jag ska (förhoppningsvis) också på mitt första psykologsamtal snart. Misstänker att jag har AS men är rädd att de kanske inte tar mig på allvar. (Ingen gör det ) Förmodligen blir det väl social fobi istället. Kan man födas med social fobi? Jag har alltid varit rätt ointresserad av andra människor och trivits ensam och har bara haft ett fåtal kompisar (en åt gången).

Peace skrev:Jag ska (förhoppningsvis) också på mitt första psykologsamtal snart. Misstänker att jag har AS men är rädd att de kanske inte tar mig på allvar. (Ingen gör det ) Förmodligen blir det väl social fobi istället. Kan man födas med social fobi? Jag har alltid varit rätt ointresserad av andra människor och trivits ensam och har bara haft ett fåtal kompisar (en åt gången).

Välkommen hit, du verkar ganska ny här.

Vet inte om man kan födas med social fobi (SF).

I dagens pappers-GP finns en intressant artikel om blyghet. Ibland kallas blyghet för mild SF. Jag menar inte att föringa dina problem men om du t ex känner att du har SF men inte extremt kraftig, då kanske du istället lider av kraftig blyghet. Lider är ett dumt ord förresten. Jag hoppas GP-artiklen kommer på webben snart.

SF har diskuteras mycket här, det är ganska vanligt periodvis ihop med AS. Tyvärr kan det vara svårt att effektivt söka fram saker här, sökfunktionen är inte helt perfekt. Jag hittade några trådar iaf:

<a href="http://www.aspergerforum.se/as-och-social-fobi-t11838.html?highlight=social%20fobi">As och social fobi?</a>

<a href="http://www.aspergerforum.se/social-fobi-d-t11477.html?highlight=social%20fobi">Social fobi?</a>

<a href="http://www.aspergerforum.se/en-undran-om-social-fobi-t7637.html?highlight=social%20fobi">En undran om social fobi </a>

<a href="http://www.aspergerforum.se/yngsta-sommarprataren-berattar-om-sin-sociala-fobi-t6125.html?highlight=social%20fobi">Yngsta sommarprataren berättar om sin sociala fobi </a>

<a href="http://www.aspergerforum.se/social-fobi-t3226.html?highlight=social%20fobi">Social fobi </a>

Skapa gärna en egen tråd med dina funderingar så kanske du får fler svar riktade till dig (detta är ju MissNervvraks tråd). Bara ett tips.

Bror Duktig skrev:Min upplevelse av aspergare är att det inte i första hand är socialt ointresse som kännetecknar, utan social oförmåga/annorlundahet.

Visst finns det socialt ointresserade aspergare, men också socialt intresserade.
De ointresserade kan ha varit ointresserade alltid, eller så kan det vara en konsekvens av att det aldrig fungerar med andra.

Så det där med ointresse verkar vara en fördom, något som inte på något sätt är avgörande. Kanske kan ointresset öka misstankar om AS, men avsaknad av ointresse bör absolut inte minska misstankarna.

PRECIS!

opteron skrev:Är du social? Visst finns det sociala aspergare men de flesta är väldigt osociala.

Vart har du fått det ifrån?

MissNervvrak skrev:Den här psykologen gör också neuropsykiatriska utredningar så jag ser henne som högt kompetent. Det var STOR skillnad att prata med henne jämfört med andra jag pratat med tidigare. Och hon har ju inte uteslutit asperger än utan det krävs fler samtal osv. Huvudsaken är att jag kommer tillrätta med mitt liv och då tror jag att den här psykologen kan vara till stor hjälp.

Fast jag har mött folk som gör utredningar, samt psykologer och psykiatrer som gissat åt fanders fast de känt mig och/eller mina barn och/eller andra som senare fått diagnos.

Därav det jag skrev, jag skulle inte vara så där misstänksam på pin kiv.

Jag tycker att det låter positivt och seriöst att psykologen vill utreda ordentligt först. Psykologen som utredde mig ville också ses flera gånger och göra tester innan han sa "bu eller bä". Sen är det förstås jobbigt att behöva gå och vänta.

a-mamma har helt klart en poäng, visst kan psykologer ställa fel diagnos. I slutändan är det kanske ändå så att man känner sig själv bäst? När jag började läsa om AS, så förstod jag ju (även om jag först inte ville inse det) att "nämen det här handlar ju om mig! Det var AS- diagnos jag borde ha haft, inte bara ADD-diagnos som läkaren sa.

Det är för övrigt viktigt att skilja mellan socialt intresse och social kompetens. Tanten Lorna Wing delar ju in autister i fyra huvudtyper, varav en De aktiva men udda faktiskt är utåtriktad. Nu rör ju hennes tes autister, och inte [högfungerande] personer som lider av AS (om jag nu fattat rätt), men kanske går den att tillämpa även på oss?

Peace skrev:Jag ska (förhoppningsvis) också på mitt första psykologsamtal snart. Misstänker att jag har AS men är rädd att de kanske inte tar mig på allvar. (Ingen gör det ) Förmodligen blir det väl social fobi istället. Kan man födas med social fobi? Jag har alltid varit rätt ointresserad av andra människor och trivits ensam och har bara haft ett fåtal kompisar (en åt gången).

Sådär har jag också känt. När jag gått hos psykolog och psykiater tidigare av andra anledningar har jag tagit upp mina tankar kring AS men de har sagt att jag inte har det. Mina tankar har dock kvarstått och psykologen jag var hos igår tog mig verkligen på allvar och förstod. Jag håller alla tummar för att du också kommer till en sådan psykolog. Annars, om du märker att det inte funkar, så byt psykolog så att du får en som du trivs med och som tar dig på allvar. Det är din rättighet.

alfapetsmamma skrev:

MissNervvrak skrev:Den här psykologen gör också neuropsykiatriska utredningar så jag ser henne som högt kompetent. Det var STOR skillnad att prata med henne jämfört med andra jag pratat med tidigare. Och hon har ju inte uteslutit asperger än utan det krävs fler samtal osv. Huvudsaken är att jag kommer tillrätta med mitt liv och då tror jag att den här psykologen kan vara till stor hjälp.

Fast jag har mött folk som gör utredningar, samt psykologer och psykiatrer som gissat åt fanders fast de känt mig och/eller mina barn och/eller andra som senare fått diagnos.

Därav det jag skrev, jag skulle inte vara så där misstänksam på pin kiv.

Jag förstår dig. Det måste kännas hemskt när man inte kan lita på att psykologen/psykiatern ställer rätt diagnos. Jag hoppas att jag slipper råka ut för det och att jag nu har en psykolog vars kompetens jag kan lita på.