Jag har några bekanta, sedan så tror jag att jag har en vän i det verkliga livet och två vänner via nätet.

Att få vänner har alltid varit svårt för mig och jag tror det många gånger beror på min ärlighet och det faktum att jag kräver ärlighet tillbaka,detta sker förstås inte ofta då människor är utmärkta på att ljuga. Så i dagsläget har jag som sagt en riktig vän, om denne räknar mig som en riktig vän vet jag dock inte.

för att följa tråden från ovanstående skribent så var jag som barn inte heller direkt intresserad av att skaffa vänner. Alltså missförstå inte, ty jag ville ha några riktiga vänner,men hade ingen aning om hur man skaffade dom.Som barn fann jag ofta att människor barn som vuxna sa en sak men kunde mena något annat och jag blev bara förvirrad och ledsen.

Så jag valde ofta att sitta på mitt rum och läsa i stället och fly in i mina böcker, tills mina föräldrar alltid tvingade ut mig att försöka umgås med grannbarnen. Och det gick förstås inte bra alls.

skogsmulla skrev:Så jag valde ofta att sitta på mitt rum och läsa i stället och fly in i mina böcker, tills mina föräldrar alltid tvingade ut mig att försöka umgås med grannbarnen. Och det gick förstås inte bra alls.

Jag känner igen mig. Jag såg på film, spelade dataspel och läste. Tänkte aldrig på att jag behövde något. Om jag ville vara med någon så gjorde jag det. Närmare relationer förstod jag inte att de existerade innan jag blev 9-10..
Fast mina föräldrar tjatade aldrig på mig.. särskilt mycket..

carl skrev:

skogsmulla skrev:Så jag valde ofta att sitta på mitt rum och läsa i stället och fly in i mina böcker, tills mina föräldrar alltid tvingade ut mig att försöka umgås med grannbarnen. Och det gick förstås inte bra alls.

Jag känner igen mig. Jag såg på film, spelade dataspel och läste. Tänkte aldrig på att jag behövde något. Om jag ville vara med någon så gjorde jag det. Närmare relationer förstod jag inte att de existerade innan jag blev 9-10..
Fast mina föräldrar tjatade aldrig på mig.. särskilt mycket..

Det måste ha varit rätt skönt att inte dina föräldrar tjatade.jag blev tvingad till att försöka leka med andra barn och fick höra ofta varför jag inte kunde vara som "vanliga barn". Jag blev även tvingad till att delta i lagsporter. Fotboll och handboll, Fotbollen gick helt åt helvete och mina lagkamrater hatade mig för att jag var så dålig,men sluta fick jag förstås inte.Och var med i det lokala fotbollslaget i en säsong. Handbollen gick det något bättre i, då jag är bättre med att föra mina händer. Men vänner fick jag inte. Och jag grinade och kunde spy varje gång jag skulle iväg på mina påtvingade sociala måsten.

skogsmulla skrev:Det måste ha varit rätt skönt att inte dina föräldrar tjatade.jag blev tvingad till att försöka leka med andra barn och fick höra ofta varför jag inte kunde vara som "vanliga barn". Jag blev även tvingad till att delta i lagsporter. Fotboll och handboll, Fotbollen gick helt åt helvete och mina lagkamrater hatade mig för att jag var så dålig,men sluta fick jag förstås inte.Och var med i det lokala fotbollslaget i en säsong. Handbollen gick det något bättre i, då jag är bättre med att föra mina händer. Men vänner fick jag inte. Och jag grinade och kunde spy varje gång jag skulle iväg på mina påtvingade sociala måsten.

Låter inte kul alls. Får jag fråga, var dina föräldrar överens om att du skulle vara som "vanliga barn", eller var den ene av dem mer pådrivande? Tänkte att du kanske har ärvt din aspighet från din ena förälder och att aspergare brukar oftast förstå varandra rätt bra.

barracuber skrev:Låter inte kul alls. Får jag fråga, var dina föräldrar överens om att du skulle vara som "vanliga barn", eller var den ene av dem mer pådrivande? Tänkte att du kanske har ärvt din aspighet från din ena förälder och att aspergare brukar oftast förstå varandra rätt bra.

I regel var det Pappa som tvingade ut mig, Mamma höll sig mer i bakgrunden.

Nu på äldre dagar har jag faktiskt börjar fundera lite över om As kan vara ett arv av något slag. Så du kan väl vara inne på något.

skogsmulla skrev:

Låter inte kul alls. Får jag fråga, var dina föräldrar överens om att du skulle vara som "vanliga barn", eller var den ene av dem mer pådrivande? Tänkte att du kanske har ärvt din aspighet från din ena förälder och att aspergare brukar oftast förstå varandra rätt bra.

I regel var det Pappa som tvingade ut mig, Mamma höll sig mer i bakgrunden.

Nu på äldre dagar har jag faktiskt börjar fundera lite över om As kan vara ett arv av något slag. Så du kan väl vara inne på något.

Uppgifter varierar om hur hög ärftligheten är. En gång läste jag något om 70%.

Bland annat <a href="http://www.aspergerforum.se/arftlighetsfaktorer-t10825.html?highlight=%E4rftlighet">här</a> och <a href="http://www.aspergerforum.se/as-slaktskap-fallenhet-t969.html?highlight=%E4rftlighet">här</a> diskuteras ärftlighet.




Vet att du är ny här men din citering ser bra ut frånsett att första taggen inte ska ha nåt snedstreck. Så här ser en korrekt citering ut:

Om du skriver:

Kod: Markera allt

[quote="Clintan"]Go ahead, make my day[/quote]

blir det:

Clintan skrev:Go ahead, make my day

Om du bara skriver:

Kod: Markera allt

[quote]Go ahead, make my day[/quote]

blir det:

Go ahead, make my day

Jag har fixat till din citering.

Jag såg att det blev lite fel först efteråt

skogsmulla skrev:Jag såg att det blev lite fel först efteråt

Tänkte bara visa hur man gör. Man har 15 minuter på sig att ändra ett inlägg.

jag skenner igen mig i mycket här. jag menar att jag jobbar o så går man hem är själv för de mesta eller fiskar i bland med lika sinade.eller så är jag på fiskeklubben eller uppe hos personalen på de stödboendet jag bor på. och stöd boendet innebär att man har separata lägenheter med lite extra stöd i form av personal som jobbar ur en så kallad baslägenhet.alltså inte ett gruppboende.. va jag ville koma fram till är att jag har mina inrutade vaner men på senare tid så har de börjat att sjänas ensamt så nu mer aletar jag efter någon likad sinad som kan förstå läget. men de är svårt

Hej och välkommen, bellsand!

tack så mycket

bellsand skrev:tack så mycket

Vad jobbar du med? Rent allmänt alltså.

Inte så jättevanligt att aspergare jobbar. Visst finns det många som gör det, men många har slagits ut efter att ha jobbat några år.

Välkommen, Bellsand!

Apropå tjatande föräldrar som tycker man ska leka med andra: jag gillade delvis att vara ensam som barn men mest som de första vuxen åren 20-c:a 28 störde det mig inte så mycket förrän först sista tiden där då jag började söka vänner som jag idag inte vill vara utan. Länge tyckte jag ofta det var okej och som väl tjatade inte mina föräldrar på mig.

I högstadiet förstod de dock aldrig att jag tyckte det var pinsamt att att vara ensam i skolan (fast jag var inte avundsjuk på de andra) men säger man inget kan de ju inget veta iofs.. På fritiden var det okej att vara ensam för som väl var frågade aldrig någon vad jag gjort i helgen. Någon i min klass pluggade på fredagskvällen och pikades ibland för det för några klasskamrater och tillika grannar sett henne genom fönstret. Jag bodde på landet då, så ingen kunde se mig på kvällarna och helgerna.

Detta är riktigt intressant, tack ni som delar med er.Det känns rätt så skönt att inte vara helt ensam

Jag har många bekanta men jag har varken ork eller vilja att umgås med dem särskillt ofta. Jag har några få riktigt nära vänner, vänner som jag alltid vet kommer finnas där, även om vi inte hörs/ses på 1år.

De som jag umgås med kontinuerligt ingår nästan uteslutande i mitt specialintresse - ridning.

Jag känner också igen mig i att ha blivit ivägtvingad på en massa aktiviteter som barn, det skulle visst 'vara nyttigt'.
För mig var det lika nyttigt som att dricka syra.

Som annorlunda människa blir du inte direkt mött av stora famnen, i synnerhet inte om du är barn och det handlar om lagsporter.
Men försök tala om det för halvimbecilla föräldrar som inte ens förstår sina egna barn.

Jag blev bjuden på kaffe och kaka(OR) hos en vän idag vilket gjorde mig glad. Jag kände mig lite övergiven för tillfället.

KrigarSjäl skrev:Jag känner också igen mig i att ha blivit ivägtvingad på en massa aktiviteter som barn, det skulle visst 'vara nyttigt'.
För mig var det lika nyttigt som att dricka syra.

Som annorlunda människa blir du inte direkt mött av stora famnen, i synnerhet inte om du är barn och det handlar om lagsporter.
Men försök tala om det för halvimbecilla föräldrar som inte ens förstår sina egna barn.

Jag hade den stora förmånen att i princip aldrig bli ivägtvingad på aktiviteter som barn. Men som förälder var jag ibland på gränsen att tvina mina egna barn.

Tror det har med grupptryck bland föräldrar att göra. Alltså att föräldrarna kan känna sig utanför vuxengemenskapen om inte tillhörande barn medverkar i ex.vis hockey eller fotboll.

Som förälder riskerar man att hamna utanför NT-nätverket om inte ens barn vill vara med, därav tvånget på barnen. Givetvis helt fel men tror man själv att sånt är viktigt kan det lätt bli så. Tog lång tid för mig att släppa detta men insåg nog intuitivt hur det hängde ihop och jag tror att mina barn klarade sig hyfsat bra från detta indirekta vuxengrupptryck.

Jag vet inte riktigt vad jag ska med vänner till. Har en hel hög med kollegor och bekanta, men vänner? Jo, ett par finns det kanske, men det (de) hjälper ju inte...

Duras skrev:Jag hade den stora förmånen att i princip aldrig bli ivägtvingad på aktiviteter som barn. Men som förälder var jag ibland på gränsen att tvina mina egna barn.

Tror det har med grupptryck bland föräldrar att göra. Alltså att föräldrarna kan känna sig utanför vuxengemenskapen om inte tillhörande barn medverkar i ex.vis hockey eller fotboll.

Som förälder riskerar man att hamna utanför NT-nätverket om inte ens barn vill vara med, därav tvånget på barnen. Givetvis helt fel men tror man själv att sånt är viktigt kan det lätt bli så. Tog lång tid för mig att släppa detta men insåg nog intuitivt hur det hängde ihop och jag tror att mina barn klarade sig hyfsat bra från detta indirekta vuxengrupptryck.

Mm tror också det har med pliktkänsla från den vuxnes sida att göra. Fan det var det värsta jag visste när jag var liten och skulle iväg på alla aktiviteter. Det handlade nästan bara om bollsporter faktiskt och den röda tråden genom dem alla var och förblev mitt pinsamt dåliga bollsinne. Haha "handicap" i golf till exempel hade jag bokstavligen och jag minns att jag förvirrades av ordet och dess innebörd inom sporten.

Fotboll däremot har alltid varit den sport jag känt mig mest obekväm med. Jag vet inte varför. Kanske för att det är en sådan utpräglad lagsport och det ligger sådan prestige i att göra mål och räddningar och samarbeta på ett bra sätt. Minns någon gång dock som man gjorde något snyggt och fick uppskattning av någon av de bra och det värmde fan en vecka efteråt.

Duras skrev:Tror det har med grupptryck bland föräldrar att göra. Alltså att föräldrarna kan känna sig utanför vuxengemenskapen om inte tillhörande barn medverkar i ex.vis hockey eller fotboll.

Intressant synpunkt. Det har jag aldrig tänkt på.

Nej jag blev heller aldrig ivägtvingad på aktiviteter. Tvärtom blev jag tvungen att välja mellan olika aktiviteter som jag ville gå på för att mina föräldrar tyckte att det skulle bli för mycket för mig annars.


Däremot hände det ju att de sa:
"Gå ut och lek med dej", om de tyckte att man hade suttit inne och läst för länge...

Jag tror inte att man måste ha AS för att bli stressad av den mängd aktiviteter som många ungar skickas runt till. Men det där är dessutom klassbundet. Medelklassens barn går på fler aktiviteter.

Bjäbbmonstret skrev:

Duras skrev:Tror det har med grupptryck bland föräldrar att göra. Alltså att föräldrarna kan känna sig utanför vuxengemenskapen om inte tillhörande barn medverkar i ex.vis hockey eller fotboll.

Intressant synpunkt. Det har jag aldrig tänkt på.

Intressant? Ja, det kan man ju tycka. Intressant ur ett djupt tragiskt perspektiv att sånt grupptryck - verkligt eller inbillat - verkligen förekommer även bland vuxna.
Tur att du lyckades komma bort från det till slut, Duras.
Och jag känner själv igen hur den där pressen kan vara.

Blir så jäkla sne när jag tänker på hur omogna och osäkra såna där NT-föräldrar är när de till och med använder sina egna barn som statussymboler.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror inte att man måste ha AS för att bli stressad av den mängd aktiviteter som många ungar skickas runt till. Men det där är dessutom klassbundet. Medelklassens barn går på fler aktiviteter.

Precis.

Jag har en kompis som jag kan umgås med på fritiden.
Det räcker, och jag gör ju inte det hela dagarna heller.

Sen så kan jag ju sitta tillsammans eller sitta & äta i matsalen tillsammans med klasskamrater. Sen så när dom andra gör någonting te.x går på stan (På håltimmar alltså) Så följer jag med.. bara går efter. Inget socialt här inte xD

Hm.. Pappa & Mamma tjatar också hela tiden om att jag måste skaffa fler kompisar & att umgås med folk på fritiden. Dom är arga för att jag sitter vid datorn 24/7.

Men jag gillar datorn, jag har MASSOR av internetvänner, och verkar ha lätt att få fler (på internet alltså, inte irl).

Själv så tycker jag internetvänner är roligare att vara med.