Hej,

Vi har nygligen fått nya grannar som har ett barn som troligen har ADHD/AS syndrom och nu undrar jag hur vi som granne med ett "normalt" barn i samma ålder som vill leka med nya grannen, hur ska vi bemöta och kunna umågs med detta barn, vi vill gärna ha tips och råd samt att vi söker information om hur vi kan hjälpa barnen att kunna leka och fungera tillsammans. Det har inte gått så bra hittills då barnes världar krockar och jag är osäker som vuxen hur jag kan hjälpa stötta men även hur jag ska sätta gränser och hur jag ska komunicera med barnet med ADHD/AS syndrom.

Har läst det mesta övergripande man kan hitta på nätet om diagnosen ADHD/AS men har inte hittat ngr exakta råd om hur man bemöter och leker med en kamrat som har ADHD/AS syndrom.

Någon som kan ge lite råd kring detta??

Först och främst kan jag säga att jag inte är diagnosticerad med AS.

Jag hade stora problem att leka med barn om det var flera. Då var det svårt att hänga med och man kände sig ganska ofta utanför.
En kamrat har oftast fungerat ganska bra fast inte så ofta, varje dag är tex ganska ofta.

Be ditt barn att inte mobba barnet som har ADHD/AS för den förstår sig förmodligen inte på grova skämt, ironi och sådant väldigt bra som ditt barn gör.

Dessutom kan den (ursäkta uttrycket men jag har ingen aning om könet) ta väldigt illa upp om den blir mobbad och tappa mod och hopp om att träffa andra kompisar i sin ålder på grund av mobbningen.

Om barnen kommer bra överens och inte mobbar varandra, och det hela flyter på fint fint så tycker jag att de bör fortsätta kontakten, annars inte.

Hur gamla är barnen och vad har de gemensamt mer än åldern?

Håller med Titti. Man behöver ju något annat gemensamt än åldern.

Jag (väntar på AS-utredning) har också svårt att fungera i stora grupper.

Var öppen mot ditt barn om att grannens barn fungerar annorlunda.

hur jag ska komunicera med barnet med ADHD/AS syndrom.

Var rakt på sak. T.ex. Om h@n vill komma och leka och det inte passar, säg genast som det är istället för "Tja... Hmm... Jag vet inte... kanske några minuter... men vi har bråttom..."



btw, kan du skriva kortare meningar? Man blir andfådd av ditt inlägg.

Välkommen hit, larita.

Först och främst tycker jag att det är positivt att någon vill lära sig mer om AS/ADHD och försöka förstå! Vidare känns det som en känslig fråga att försöka besvara, speciellt utan att veta mer om detaljerna runtomkring det hela. Vi som har AS/ADHD är ju väldigt olika sinsemellan.

När jag själv (lider alltså av AS + ADD) var barn, så ville jag oftast vara för mig själv. Efter en dag på förskolan/i skolan, så var jag "socialt trött", eller hur jag ska uttrycka det, och behövde varva ner för mig själv. På den tiden hade jag förstås inte ord för att beskriva detta, men det var vad jag kände.

De vuxna jag hade runtomkring mig ville mig väldigt väl, men hade nog svårt att förstå mitt beteende, dvs att jag helst lekte för mig själv och ville vara hemma. Ibland blev jag så att säga "ihopföst" med jämnåriga flickor som jag dels saknade ork att umgås med, dels inte hade något intresse gemensamt med.

Som sagt, vi är dock alla väldigt olika.

Hej Alexandra, tack för ditt svar. Jag har förstått att många med AS/ADHD har behov att vara ganska mycket själva i sin värld. Och vi är inte ute efter att barnen ska leka hela tiden utan när det naturligt faller sig på och båda vill. Men det som har hänt dvs första gången dom skulle leka dom är i 5 års ålderna båda 2 så uttryckte sig barnet med AS/ADHD lite annorlunda, genom att plocka i sär mitt barnas leksaker ( tog sönder), lipar, säger dumma saker och jag tolkar det som att det handlar om osäkerhet hur barnet skulle möte den nya relationen. Mitt barn blev också frustrerat och ville ha hjälp av mig att stoppa dom beteende som inte var ok eftersom det andra barnet inte vill lyssna när mitt barn sa till att man får inte göra så. Och det var denna situation som jag kände var jobbig att inte veta hur jag på bästa sätt kunde komunicera för att hjälpa båda. Jag sa självklart i från att så här får man inte göra, men kände ju också att barnet med AS/ADHD inte tog emot det budskapet. Barnet sprag då iväg en stund och gömde sig, min tolkning för att det kanske ev skämdes eller för att det blev jobbit gör barnet situationen. Hur tycker du att jag ska/skulle agera??

Alexandra skrev:Välkommen hit, larita.

Först och främst tycker jag att det är positivt att någon vill lära sig mer om AS/ADHD och försöka förstå! Vidare känns det som en känslig fråga att försöka besvara, speciellt utan att veta mer om detaljerna runtomkring det hela. Vi som har AS/ADHD är ju väldigt olika sinsemellan.

När jag själv (lider alltså av AS + ADD) var barn, så ville jag oftast vara för mig själv. Efter en dag på förskolan/i skolan, så var jag "socialt trött", eller hur jag ska uttrycka det, och behövde varva ner för mig själv. På den tiden hade jag förstås inte ord för att beskriva detta, men det var vad jag kände.

De vuxna jag hade runtomkring mig ville mig väldigt väl, men hade nog svårt att förstå mitt beteende, dvs att jag helst lekte för mig själv och ville vara hemma. Ibland blev jag så att säga "ihopföst" med jämnåriga flickor som jag dels saknade ork att umgås med, dels inte hade något intresse gemensamt med.

Som sagt, vi är dock alla väldigt olika.

Hej,
Här finns absolut ingenting av mobbing, vi söker kontakt för att kunna mötas,förstå och hitta ett sätta att umgås som kan fungera för båda parter.//Tack för ditt svar.

opteron skrev:Be ditt barn att inte mobba barnet som har ADHD/AS för den förstår sig förmodligen inte på grova skämt, ironi och sådant väldigt bra som ditt barn gör.

Dessutom kan den (ursäkta uttrycket men jag har ingen aning om könet) ta väldigt illa upp om den blir mobbad och tappa mod och hopp om att träffa andra kompisar i sin ålder på grund av mobbningen.

Om barnen kommer bra överens och inte mobbar varandra, och det hela flyter på fint fint så tycker jag att de bör fortsätta kontakten, annars inte.

Hej Titti,

Barnen är 5 år och bor precis bredvid varandra och det finns inga andra barn nära så det kommer nog att bli ganska naturligt att dom ses för våra tomter går ihop och tomterna är ganska öppna mot varandra. Nu har vi inte ambitionen att dom ska bli bästisar men det vore fint om dom kunde leka när det passar dom och om dom vill. Nu verkar dom vilja leka men första mötet fungerade inte så bra och därför söker jag tips och råd hur jag som vuxen kan hjälp till.

Titti skrev:Hur gamla är barnen och vad har de gemensamt mer än åldern?

Hej Meppe,

Tack för ditt svar, jag har förstått att det är bra att vara rakt på sak, och vi är öppna för olikheterna, frågan är hur vi på bästa sätt kan hjälpa till när dom möts och det krockar och inte fungerar i deras kommuniktion. Båda verkar vilja leka men måste hitta ett mönster och tempo som passar dom och på vägen dit känns det som att dom kommer att behöva hjälp för annars kommer nog mitt barn att ge upp.//:)

Meppe skrev:Håller med Titti. Man behöver ju något annat gemensamt än åldern.

Jag (väntar på AS-utredning) har också svårt att fungera i stora grupper.

Var öppen mot ditt barn om att grannens barn fungerar annorlunda.

hur jag ska komunicera med barnet med ADHD/AS syndrom.

Var rakt på sak. T.ex. Om h@n vill komma och leka och det inte passar, säg genast som det är istället för "Tja... Hmm... Jag vet inte... kanske några minuter... men vi har bråttom..."



btw, kan du skriva kortare meningar? Man blir andfådd av ditt inlägg.

Kan du prata med föräldrarna eller är ämnet för känsligt för dem? Jag tycker att det är skönt som förälder när man förstår att omgivningen inte lastar barnet eller mig som förälder utan vill förstå. Jag anar att du inte känner dem och då kan det ju vara lite känsligt att vara altför rättfram. En variant kan vara att du bara konstaterar att det kör sig när de träffas och se om ni kan prata om hur ni kan hjälpa dem. Dina funderingar om olika diagnoser kan du vänta med tills du känner dem bättre, kanske det kommer spontant.

Hej Beek,

Tack för ditt svar,
Kontakten är väldigt ny men jag har inget problem med att fråga föräldrarna rätt ut, dom har varit öppna på engång med situationen men föräldrarna är ganska unga 23-24 år och har också sagt att denna situation är ny för dom att dom heller inte vet hur dom ska hantera situationen så dom är i början på detta och håller väl på att lära sig hur dom ska bemöta dessa diagnoser. Men det är bra som du skriver att det bara får köra i hop sig och att man kan utgå från det sen. Det jag försöker hjälpa till med är att mitt barn inte ska tröttna och ta avstånd......

beek skrev:Kan du prata med föräldrarna eller är ämnet för känsligt för dem? Jag tycker att det är skönt som förälder när man förstår att omgivningen inte lastar barnet eller mig som förälder utan vill förstå. Jag anar att du inte känner dem och då kan det ju vara lite känsligt att vara altför rättfram. En variant kan vara att du bara konstaterar att det kör sig när de träffas och se om ni kan prata om hur ni kan hjälpa dem. Dina funderingar om olika diagnoser kan du vänta med tills du känner dem bättre, kanske det kommer spontant.

Nu fick jag åtminstone en lite klarare bild av situationen. Känner dock att jag inte har några vettiga svar att komma med. Jag saknar egen erfarenhet/kunskap när det gäller detta, så jag passar vidare frågan. Hoppas att det ordnar sig!

Förslaget från mig är att ni vuxna leker tillsammans med barnen. Ni kan guida och samtidigt vara bra förebilder. De kan hindra att det blir konflikter som dom inte själva kan ta hand om. Lek något som dom har nytta av framöver. Om man skall vara med i livet så gäller det att ha fått med sig lekar och lekregler när man kommer med andra barn/vuxna. Vardagen är fylld av möjligheter till lek.

Jag har egen diagnos och barn med detsamma. De lekte i huvudsak med andra barn de få timmar de gick på dagis och där var det oftast ganska styrd verksamhet på gott och ont. På fritiden lekte de sällan med andra barn men vi bor lite avskilt och barnen var mätta på socialt umgänge då de kom hem. Dessutom har de varandra att brottas med nästan jämt och ibland alldeles för mycket.

Några erfarenheter jag har är att som vuxen vara extremt tydlig med vad som gäller - vad man får och inte får göra, vad som kommer att ske och hur. Framförallt min son (nu nio) har alltid varit mer intresserad av andra barns saker än av barnen i sig.

Eftersom barn är så olika - i ditt fall känner jag varken dig eller barnen - skulle mitt råd till dig vara att vara med som iakttagare under barnens lek hela tiden under ganska lång tid för att försöka få en inblick i vad som händer och se till att det inte går alltför snett. Du kan hjälpa dem att leka tillsammans om du är lyhörd nog och har inlevelseförmåga även i det andra barnets sätt att tänka och reagera. Du behöver inte delta i leken men var närvarande och iakttag vad som händer, försök se vilka situationer som är riskabla, försökt förstå när risken för missförstånd barnen emellan är störst.

Nästan alltid när mina barn spårar ur och konflikter uppstår finns det ett logiskt skäl till det. Oftast har jag missat i mina förberedelser, i min planering. Ibland lyckas jag förstå efteråt vad som gick snett men inte alltid - men logiken finns där även om jag inte förstår den. Att lära sig att se när föreställningen om vad som skall ske och hur krockar med verkligheten är den stora utmaningen här - det är där man har möjlighet att gå in och styra upp, klarlägga vad som gäller och förhindra konflikter.

Konflikter är viktiga för att lära sig men det har de nog av ändå. Vill du att de skall trivas tillsammans så gör vad du kan för att undvika dem. De behöver vuxnas hjälp för att lära sig och de kommer att behöva hjälp med konfliktlösning och förebyggande ända tills de är vuxna. Och plocka undan det mest ömtåliga och värdefulla men gör det utan större åthävor. Det är synd om barnen skall drabbas av en (för någon av dem) oproportionerlig reaktion på trasiga eller försvunna saker.

Ditt eget barn får du försöka stötta i de konflikter som ändå kommer genom att försöka prata om vad du (och barnet) tror att det var som hände och varför, precis som i allt de går igenom. Du behöver inte använda diagnosbegreppen (jag vet inte om det faktiskt finns en diagnos?) utan tala om att man kan ha olika sätt att leka, att man kan tänka olika och så. Och glöm inte att peka på det positiva i att de är tillsammans och de goda sidor du ser hos både ditt eget barn och det andra och hur de blir bättre och bättre på att klara ut saker på egen hand och förstå varandra! Men det är råd man kan ge till alla vuxna som kommer i kontakt med barn - och till vuxna i sina egna liv också för den delen...

Hej Titti,

Tack för långt och utförligt svar. Här finns det mycket att begrunda och tänka på samt fina tips att ta med sig in i verkligeheten. Jag ska försöka så gott jag kan att vara med och vägleda och hjälpa dom så får vi ser hur allt utvecklar sig. Det är ju trots allt barnet med ADHD/AS som kommer att få "strya" hur mycket han orkar umågs:) En Kram till dig och stort tack!

Titti skrev:Jag har egen diagnos och barn med detsamma. De lekte i huvudsak med andra barn de få timmar de gick på dagis och där var det oftast ganska styrd verksamhet på gott och ont. På fritiden lekte de sällan med andra barn men vi bor lite avskilt och barnen var mätta på socialt umgänge då de kom hem. Dessutom har de varandra att brottas med nästan jämt och ibland alldeles för mycket.

Några erfarenheter jag har är att som vuxen vara extremt tydlig med vad som gäller - vad man får och inte får göra, vad som kommer att ske och hur. Framförallt min son (nu nio) har alltid varit mer intresserad av andra barns saker än av barnen i sig.

Eftersom barn är så olika - i ditt fall känner jag varken dig eller barnen - skulle mitt råd till dig vara att vara med som iakttagare under barnens lek hela tiden under ganska lång tid för att försöka få en inblick i vad som händer och se till att det inte går alltför snett. Du kan hjälpa dem att leka tillsammans om du är lyhörd nog och har inlevelseförmåga även i det andra barnets sätt att tänka och reagera. Du behöver inte delta i leken men var närvarande och iakttag vad som händer, försök se vilka situationer som är riskabla, försökt förstå när risken för missförstånd barnen emellan är störst.

Nästan alltid när mina barn spårar ur och konflikter uppstår finns det ett logiskt skäl till det. Oftast har jag missat i mina förberedelser, i min planering. Ibland lyckas jag förstå efteråt vad som gick snett men inte alltid - men logiken finns där även om jag inte förstår den. Att lära sig att se när föreställningen om vad som skall ske och hur krockar med verkligheten är den stora utmaningen här - det är där man har möjlighet att gå in och styra upp, klarlägga vad som gäller och förhindra konflikter.

Konflikter är viktiga för att lära sig men det har de nog av ändå. Vill du att de skall trivas tillsammans så gör vad du kan för att undvika dem. De behöver vuxnas hjälp för att lära sig och de kommer att behöva hjälp med konfliktlösning och förebyggande ända tills de är vuxna. Och plocka undan det mest ömtåliga och värdefulla men gör det utan större åthävor. Det är synd om barnen skall drabbas av en (för någon av dem) oproportionerlig reaktion på trasiga eller försvunna saker.

Ditt eget barn får du försöka stötta i de konflikter som ändå kommer genom att försöka prata om vad du (och barnet) tror att det var som hände och varför, precis som i allt de går igenom. Du behöver inte använda diagnosbegreppen (jag vet inte om det faktiskt finns en diagnos?) utan tala om att man kan ha olika sätt att leka, att man kan tänka olika och så. Och glöm inte att peka på det positiva i att de är tillsammans och de goda sidor du ser hos både ditt eget barn och det andra och hur de blir bättre och bättre på att klara ut saker på egen hand och förstå varandra! Men det är råd man kan ge till alla vuxna som kommer i kontakt med barn - och till vuxna i sina egna liv också för den delen...

Jag har ingenting vettigt att tillföra (håller med Titti och milve och deras inlägg räcker gott och väl), men vill säga att jag blir väldigt glad av att se att människor tar sig tiden att lära sig mer om AS och ADHD. Det är inte så ofta man ser föräldrar i trådskaparens situation som aktivt söker hjälp att förstå och förbättra, så jag blev jätteglad av trådstarten.

Avdramatisering är mitt nyckelord.

Barn är inte bara barn, dom är människor också. Som sådana har dom olika personlighter. Deras humör kan skilja sig från ena dagen till den andra. Dom kan ha samma eller olika intressen som dessutom kan växla från dag till dag.

Som barn kan dom vara i samma eller olika utvecklngsstadier. Den ena kanske utvecklas snabbt språkligt medan de andra är inne i en motorik-utvecklingsfas. Och om nåra veckor är det tvärtom.

osv osv

Att den ena kanske har AS och den andra är NT är bara en del av de olikheter som kan finnas.

Vore förstås kul om dom blir bra kompisar men inte säkert. Och om dom inte blir det kan det bero på så många andra saker än bara AS/NT.

Charley? skrev:Jag har ingenting vettigt att tillföra (håller med Titti och milve och deras inlägg räcker gott och väl), men vill säga att jag blir väldigt glad av att se att människor tar sig tiden att lära sig mer om AS och ADHD. Det är inte så ofta man ser föräldrar i trådskaparens situation som aktivt söker hjälp att förstå och förbättra, så jag blev jätteglad av trådstarten.

Det blev jag med!

Instämmer även i övrigt och lägger till Duras' inlägg (som kom efter Charley?s) i favoritlistan.

larita skrev:Men det som har hänt dvs första gången dom skulle leka dom är i 5 års ålderna båda 2 så uttryckte sig barnet med AS/ADHD lite annorlunda, genom att plocka i sär mitt barnas leksaker ( tog sönder), lipar, säger dumma saker

Fy vad elakt. Det där handlar om ren elaket och en vilja att plåga andra. När jag var i 4-5 årsåldern var jag mycket elak. Ett av mina starkaste minnen är att jag satt i en sandlåda och kastade sand i ett lite yngre barns ögon. Gjorde det flera gånger trots tillsägelser från barnets storasyster.

Eftersom tillsägelserna var mesiga så sket jag i det och fyllde barnets ögon med sand gång på gång.

Jag njöt av att se det andra barnet gråta och speciellt fann jag nöje i att höra det fula stegrande gråt-ljudet:
- uuuuuääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ .

larita skrev:och jag tolkar det som att det handlar om osäkerhet hur barnet skulle möte den nya relationen.

Ja man vill gärna tro barn om gott, men jag tror det handlar om ren ondska och att barnet mycket väl förstår vad det gör, provokation, testa gränser, förnedra, kontrollera. Kanske finns där en gnutta narcissism.

larita skrev:Jag sa självklart i från att så här får man inte göra, men kände ju också att barnet med AS/ADHD inte tog emot det budskapet.

Barnet förstod nog. Men det behövs en rejäl åthutning från barnets egna föräldrar, och att man avslöjar elakheterna för alla. Då blir det pinsamt och förs då "skäms" man på riktigt. Min mamma blev vansinningt arg på mig när hon fick höra om min lilla sandkastningslek. Det var en hårsmån från att jag åkt på en örfil, hon var verkligen rasande. Det är vad som behövs. Mjäkiga tillrättavisanden och pedagogiska förklaringar fäster inte, man skiter i det för det känns inte som tillräckligt straff.

sugrövmanövern skrev:

larita skrev:och jag tolkar det som att det handlar om osäkerhet hur barnet skulle möte den nya relationen.

Ja man vill gärna tro barn om gott, men jag tror det handlar om ren ondska och att barnet mycket väl förstår vad det gör, provokation, testa gränser, förnedra, kontrollera.

Vill bara säga att jag håller med om det, och jag finner det märkligt att en del kan vara så blinda inför att barn avsiktligt kan göra andra illa, och må bra av det. Det är ju så fullständigt uppenbart i många fall.

Altus skrev:

sugrövmanövern skrev:

larita skrev:och jag tolkar det som att det handlar om osäkerhet hur barnet skulle möte den nya relationen.

Ja man vill gärna tro barn om gott, men jag tror det handlar om ren ondska och att barnet mycket väl förstår vad det gör, provokation, testa gränser, förnedra, kontrollera.

Vill bara säga att jag håller med om det, och jag finner det märkligt att en del kan vara så blinda inför att barn avsiktligt kan göra andra illa, och må bra av det. Det är ju så fullständigt uppenbart i många fall.

Tyvärr blir jag också tvungen att hålla med om detta, sanningssägare som jag är. Barn är inte änglar. Hur det förhåller sig i situationen som larita beskriver vet vi ju inte, men ofta kan ju faktiskt problem uppstå pga osäkerhet och missförstånd.

Att ett barn plockar isär leksaker behöver inte bero på nånting annat än att h'n är nyfiken.
Jag har ADHD (och kanske AS) och jag plockade isär både mina egna och andras leksaker. Först som vuxen har jag förstått att det var kreativitet. Man blir så nyfiken på hur det är ihopsatt, och kanske kan den sättas ihop på nåt annat sättt..... och så kan man ju inte tygla sin impulsivitet heller.

Du måste inse att h*n faktiskt inte förstår dina tillsägelser. Som vuxen vet jag intellektuellt, men jag förstår inte känslomässigt.
Hela min barndom bestog av utskällningar för saker som jag inte hade en aning om att jag gjort. Jag har aldrig "haft sönder" nånting, bara undersökt och lekt med.

Jag tror det kan handla om att man som Aspergare har ett mycket stort intresse av att se hur "(emotionellt) normala människor" reagerar.
Själv har jag gärna lockat fram skratt, ilska och tårar.
Jag tänker att det kan vara att jag själv (upplever mig som om jag) är på ett småbarns emotionella nivå där de känslor som naturligt upplevs ofta överarmar mig (och oftast är resultatet av frustration).

Jag kan inte minnas att jag kastat sand (eller något liknande) i mitt liv... "mitt" har nog varit enbart verbalt.
Jag har i några år varit övertygad om att det är något kopplat till AS, och är medveten om att jag kan ha fel (men till dess att den teorin kan motbevisas så är jag övertygad).

***

Jag har 4 barn själv, som har olika diagnoser och/eller olika beteenden.
Det stressar upp mig mycket om någon av mina barn skall leka med andra barn.
Närmaste grannbarnet har mer av AS/Autisms negativa sidor och det är med försiktighet jag välkomnar henne hit eller skickar mina pojkar dit.
Denna flickan (9-10 år gammal) har rivit mig hårt på armen och slagit mina (lite yngre) pojkar med bl.a. tillhyggen.
Rådet att konstant övervaka leken är ett bra råd, men ingen säkerhet (speciellt om första mötet var så vilt och flickan enbart 5 år nu).
Ha inte dåligt samvete om du väljer att undvika att få in din dotter i möjligt skadligt umgänge. Själv väljer jag nästan alltid bort eventuella fördelar om dom kommer med risk för nackdelar (som är större/värre än fördelarna kan var).
Det underlättar inte att jag är orolig över de fysiska skador hon har tillfört och kan komma att tillföra mina barn igen, och dessutom att jag är orolig över vad mina barn kan komma att göra med henne (eller andra).