Inger skrev:Ofta däckad efteråt av att ha varit social. Även om det var jättetrevligt.

Eller bara ute på stan. Ju fler människor och desto rörigare miljö, desto tröttare blir jag redan medan jag är där. IKEA eller shoppingcenter en lördageftermiddag är värsta tänkbara mardröm.

Jag både känner igen och inte. Beror på vad man menar med "trött" och "däckad". Ibland kan trött innebära sömnig hos vissa vet jag - det känner jag igen från mig själv - men jag tror inte det är det vanligaste som folk pratar om.

Visst tycker jag det är jobbigt att gå på IKEA. Och bara tanken på en "lördageftermiddag är värsta tänkbara mardröm" exakt som du skriver. Och visst blir jag trött men inte så jag däckar. När jag kommer hem efter IKEA känner jag mig visserligen astrött - det ligger liksom i begreppet "IKEA". Men inte så att jag stupar på sängen direkt innanför dörren och inte orkar något annat, som att fixa mat eller läsa. Om jag somnar så beror det på andra saker som att jag till exempel sovit för litet eller inte ätit på länge, inte pga IKEA (eller andra bullriga platser) i sig. Jag kan t ex ha varit på diskotek utan att däcka (såvida jag inte som sagt druckit, sovit för litet eller ätit för litet).

Svårt detta med begreppen. Den där aspergertröttheten som väldigt många vittnar om, den har nog inte jag.

Så jag kanske inte har asperger då. Eller en väldigt mild form....

barracuber skrev:Så jag kanske inte har asperger då. Eller en väldigt mild form....

Men, aspergertröttheten i sig är inte ett kriterium för aspergers

"Ofta".. Jag brukar se till så att jag har med så lite människor som möjligt att göra med.
Farsan har AS, och är egentligen svårare att ha och göra med än de flesta. Åtminstone kortsiktigt. Man blir lätt förbannad på saker som när han säger att kattungar ska "härdas" (stod och vattnade dem), matas med pannkakor, tjötar om att de ska avlivas, att de är ett problem (efter att jag sagt till ägaren av kattmamman att jag ska ta hand om dem) osv..
Det är skrattretande, har ej tid att bli förbannad på idioter.

barracuber skrev:

Inger skrev:Ofta däckad efteråt av att ha varit social. Även om det var jättetrevligt.

Eller bara ute på stan. Ju fler människor och desto rörigare miljö, desto tröttare blir jag redan medan jag är där. IKEA eller shoppingcenter en lördageftermiddag är värsta tänkbara mardröm.

Jag både känner igen och inte. Beror på vad man menar med "trött" och "däckad". Ibland kan trött innebära sömnig hos vissa vet jag - det känner jag igen från mig själv - men jag tror inte det är det vanligaste som folk pratar om.

Visst tycker jag det är jobbigt att gå på IKEA. Och bara tanken på en "lördageftermiddag är värsta tänkbara mardröm" exakt som du skriver. Och visst blir jag trött men inte så jag däckar. När jag kommer hem efter IKEA känner jag mig visserligen astrött - det ligger liksom i begreppet "IKEA". Men inte så att jag stupar på sängen direkt innanför dörren och inte orkar något annat, som att fixa mat eller läsa. Om jag somnar så beror det på andra saker som att jag till exempel sovit för litet eller inte ätit på länge, inte pga IKEA (eller andra bullriga platser) i sig. Jag kan t ex ha varit på diskotek utan att däcka (såvida jag inte som sagt druckit, sovit för litet eller ätit för litet).

Svårt detta med begreppen. Den där aspergertröttheten som väldigt många vittnar om, den har nog inte jag.

Så jag kanske inte har asperger då. Eller en väldigt mild form....

Men var för fan glad för det! Det ingår f ö inte i diagoskriterierna även om det verkar vara vanligt.

Med däckad menar jag inte sömnig (även om jag kanske sover extra länge dan efter) utan slut i kroppen, slut i huvudet, all aktivitet på reservaggregatet. Orkar ingenting alls sen på flera dar (se även trådarna om trötthetssyndrom) och kan framför allt inte göra något vettigt (som kräver minsta fysisk eller mental ansträngning) förrän batterierna är återuppladdade. Blir trött både av intryck från omgivningen och av att själv prata och vara social. Ju mer intensivt det blir, desto tröttare blir jag.

Zombie skrev:Det suger också umgängesförmåga (och annan energi) att ständigt hålla sig själv under bevakning i övertygelse om att man inte duger; men efter ett halvt liv av ständiga belägg på det senare har jag ännu inte hittat någon avstängningsknapp för det systemet.

*Ryser*. Det är ju inte konstigt om du tappar energi!

Inger skrev:

barracuber skrev:Svårt detta med begreppen. Den där aspergertröttheten som väldigt många vittnar om, den har nog inte jag.

Så jag kanske inte har asperger då. Eller en väldigt mild form....

Men var för fan glad för det! Det ingår f ö inte i diagoskriterierna även om det verkar vara vanligt.

Tjaa, glad och glad. Kanske, kanske inte. Jag skulle inte få direkt lättare att få jobb för jag har ju åtminstone aspergerdrag.

Sedan råkar jag ha en ganska radikal (eller hur man ska uttrycka det) syn på asperger. För mig är AS något bra, kanske något av det bästa som hänt mänskligheten.

Jag använde ordet "aspergertrötthet" men det är inte ett optimalt begrepp. Snarare kanske det handlar om aspergerpersoner som drabbas av trötthetssyndrom, ofta uppenbarligen med fysiologiska orsaker och samma typ av trötthetssyndrom som kan drabba även icke-aspergare.

På 90-talet, när jag gick i cementväggen rejält flera gånger var det fråga om mentala kollapser med tillhörande depressioner, psykoser o självmordsförsök. Men det var helt och hållet mentalt; jag hade inte, och har fortfarande inte, fysiologiska symptom.

Men stresskänslig har jag blivit och även känslig på andra sätt, tål inte ljud jag själv inte kan påverka, klarar inte att ha ostädat omkring mig, klarar inte högljudda och flamsiga människor.

Hehe. Vi är som mänsklighetens siste mohikan.

Bjäbbmonstret skrev:

Zombie skrev:Det suger också umgängesförmåga (och annan energi) att ständigt hålla sig själv under bevakning i övertygelse om att man inte duger; men efter ett halvt liv av ständiga belägg på det senare har jag ännu inte hittat någon avstängningsknapp för det systemet.

*Ryser*. Det är ju inte konstigt om du tappar energi!

Det där känner jag igen precis, otillräcklighet och värdelöshet. Jag har även försökt kamoflera det med högmod, bortförklaringar och självcentrering. Först världsbäst och sedan urusel, upp och ned. Lagom finns inte.

Jag tror det är låg självkänsla (vem jag är) i mitt fall. Detta har förföljt mig sedan tiden innan tonåren. Självförtroende (vad jag kan utföra) har jag hyfsat.

barracuber skrev:Sedan råkar jag ha en ganska radikal (eller hur man ska uttrycka det) syn på asperger. För mig är AS något bra, kanske något av det bästa som hänt mänskligheten.

Jag lutar åt att Asperger (liksom inget hår på bröstet, men det får vi ta i en annan tråd*) är en vidareutveckling av Homo Sapiens, så nu är det dags för Homo Sapiens version 2.0 eller som jag även kallar den, Homo Aspiens!

Fotnot: Vi fjärmar oss aporna i utvecklingen, för vem har sett någon apa som inte har hår på bröstet

Miche skrev:Jag lutar åt att Asperger (liksom inget hår på bröstet, men det får vi ta i en annan tråd*) är en vidareutveckling av Homo Sapiens, så nu är det dags för Homo Sapiens version 2.0 eller som jag även kallar den, Homo Aspiens!

Fyndigt (även om rdos också använt den benämningen tidigare).

Om det är en utveckling är dock tveksamt. Om världen skulle bestå av flest aspergare skulle det nog bli oerhört mycket mer tjafs och väldigt lite verkstad... Därmed inte sagt att aspergare inte har unika saker att bidra med men särskilt livsdugliga i denna världen är vi knappast.

Inger skrev:Om det är en utveckling är dock tveksamt. Om världen skulle bestå av flest aspergare skulle det nog bli oerhört mycket mer tjafs och väldigt lite verkstad...

Just nu lever världen enligt devisen "Hellre fort än bra".
Och vem är det som är i majoritet? *retoriskt menat*

Inger skrev: Därmed inte sagt att aspergare inte har unika saker att bidra med men särskilt livsdugliga i denna världen är vi knappast.

Dagens värld, ja

Inger skrev:Om det är en utveckling är dock tveksamt. Om världen skulle bestå av flest aspergare skulle det nog bli oerhört mycket mer tjafs och väldigt lite verkstad...

Släng in lite ADHD i AS:en så löser det sig nog med verkstaden, tjafset lär dock kvarstå

MissNervvrak skrev:Jag valde "sällan".

Jag blir oftast hyperaktiv av att umgås med folk... Jag försöker att tagga ner ibland, men jag kan liksom inte sluta prata.

Känner igen mig där, jag blir ofta "hyperaktiv" när jag pratar med folk som jag känner väl, speciellt pratar jag enformiga samtalsämnen så dem blir trötta på det. =P

Att bli trött av att vara bland folk.. nja, beror väl på hur ni menar.
Om jag är bortbjuden, så är man ju nervös, sen när det är dags att gå hem, så är det en sorts lättnad att komma ifrån allt folk, och man blir väl lite avslappnad då på nått sätt.

Men att kalla det trött, vet jag inte om det är rätt ord för mig.

Ofta.
Känner igen det där att efter mycken påtvungen social samvaro så måste jag få vara för mig själv och varva ner.

I regel tycker jag att vanligt kallprat är så ointressant och mengslöst att jag inte ser ngn anledning att öppna munnen eller ens ägna det en tanke...
Måste jag då ändå tvinga mig till det så suger det energi ur mig, och eftersom jag inte verkar vara en trevlig prick för de andra så gör det mig i förlängningen deppig.

Det är ju därför man blir otrevlig istället.

Efter ett par dagars besök av min mamma behöver jag någon vecka innan jag är tillbaka på normal energinivå.
Efter någon timme med en uppmärksamhetskrävande intensiv NT-person blir jag så trött att jag bara lägger mig på min säng och gråter efteråt.
Jag kan också ha ett givande och intensivt tankeutbyte med någon bekant och blir så engagerad och stimulerad att jag därför får svårt att sova efteråt trots att jag blir så trött så att jag mår illa.
I fall som dessa går min hjärna på högvarv, jag har svårt att fokusera och det dröjer alltså innan jag kan "stänga av" för att sova mig bort från tröttheten.

Folksamlingar där man utan problem kan "försvinna i mängden" och bli en anonym iakttagare eller möten med expediter och andra professionellt vänliga individer - blir jag visserligen trött av men det är en trötthet jag mycket lättare vilar eller sover mig ur.

Bra beskrivet, känner igen mig i det. Att det är olika sorters trötthet.

Alltid. Det är psykisk trötthet som gäller. Spelar ingen roll om jag har roligt samtidigt - fastän, har jag roligt, orkar jag längre. Har en go' vän och när vi promenerar o sedan äter lunch orkar jag umgås fem-sex timmar. Men vilar efteråt som vanligt, 1/2 - 1 1/2 dygn efteråt.

Misstankar att jag upplever AS människor som roligaste men blir ändå trött efteråt.

Håller på med en arbetsterapeut, skissa upp en veckoschema där jag ska kunna förvalta dom krafter jag har att tillgå under en vecka. Mycket intressant projekt.

Någon här kommenterar om att behöva mäta ut träffar med människor under en vecka - låter som en sådan sak som min arbetsterapeut skulle kunna föreslå.

b22ru

Alltid. Behöver vara ensam i en vecka om jag umgåtts med folk i en vecka.