Jag är ju ganska ny så det kanske har tagits upp en massa gånger förr, och jag har inte riktigt bekantat mig med sökfunktionen...

Men! Jag är så nyfiken. Hur var ni som barn, både ni med fastställd AS och ni som svävar i ovisshet om diagnos?

Själv var jag ganska knasig. Tyst och blyg och levde i min egen värld, fast med väldigt bestämd uppfattning om det mesta

Med risk för att låta som Freud, beskriv din barndom!

Jag är gruvligt nyfiken. Jag tycker att jag hade väldigt aspiga beteenden som barn, men jag funderar på hur mycket av dem som kan vara sprungna ur miljö. Någon som har klokheter att säga om miljöpåverkan och AS-drag?

Hittade några trådar på detta tema...inte så mycket som jag hade väntat mig, det finns säkert mer än så om man orkar leta.

Sökfunktionens största nackdel är att man inte kan söka enbart i Rubriksfältet. Ofta får man alldeles för många träffar.

asperger-sv ... ht=barndom

tjejer-hur- ... ht=barndom

hur-var-din ... ht=barndom

Min egen barndom var nog ganska aspig. Har ganska många luckar i mina barndomsminnen, nog beroende på att känslor inte skulle finnas i min familj.

Jag var extremt osocial som liten. Hade inget som helst intresse av att leka med andra barn före 9 års ålder. Det enda intresse jag hade av andra människor var när jag fick läsa upp någonting i klassen och alla de andra lyssnade på mig. Jag älskade att uppträda, att synas, men inte om det innefattade att prata med andra. Jag ville aldrig vara med och leka. Däremot var jag väldigt omtänksam, ville inte att de andra barnen skulle bli ledsna för att jag inte ville vara med. Jag märkte ofta att de blev besvikna, vilket jag tyckte var jobbigt.

I övrigt var jag språkbegåvad, pratade tidigt och läste tidigt. Var dock klumpig och hade svårt med motoriken. Tog lång tid innan jag kunde måla i en målarbok utan att hälften av färgen kom utanför strecken. Vid något tillfälle i ettan fick jag måla med färgpennor eftersom fröken inte tyckte att jag klarade av att måla med kritor, som ju var tjockare.

Jag var väldigt räddhågsen också. Höga ljud var väl det som gav mig mest panik, fullständig sådan.

Jag var en hästtjej under många år, tillbringade mycket tid i stallet även om jag aldrig blev sådär jätteduktig eftersom mycket där handlade om motorik.

Okej, jag kan försöka att rätt ingående beskriva min barndom hehe.
JAg var "normal" (väldigt lugn) fram till att jag blev åtta månader. Då började jag få hysteriska utbrott. Det kom efter att mamma varit på sjukhus. Vissa skulle kanske säga att tiden utan mamma gav mig Asperger, men jag tror att jag föddes med det.
JAg följde utvecklingskurvan ganska perfekt, var inte särskillt tidig eller sen med något.
Jag brukade vakna tidigt och ville ha sällskap, men när mina föräldrar försökte få mig att sova började jag gråta.
Jag fick en bror, och när jag såg honom första gången blev jag alldeles konstig och sur. När mamma ammade honom brukade jag sätta på TVn och göra andra saker för att få uppmärksamheten på mig.
När jag började dagis var jag jämt själv och satt ensam i en buske på gården för det mesta. Jag tror fröknaran blev oroliga. De blev även oroliga för mina ilskeutbrott, tror jag.
Vi hade en katt hemma, och ett av mina första ord var "katten". JAg ville att alla sånger mamma sjöng skulle handla om katter, vilken sång det än var.
JAg började på ett nytt dagis, och nu var jag mer "utåtagerande", mycket mer AD/HD-aktig. Jag var ganska "bråkig" och ville jämt prata, jag störde andra. JAg babblade hela tiden och kunde fråga vem som helst ute på gatan om den ville sova över hos mig.
Jag brukade leka djur, själv. Jag frågade jämt dagisfröknarna vilket djur jag skulle vara, och till slut sade en att jag skulle leka mig jälv.
När jag lekte med saker arrangerade jag bara dem, plockade med dem.
Dagisfröknarna var oroliga över mitt beteende och ville att jag skulle utredas, men det ville inte mamma.
I sexårsåldern började jag ljuga för att få uppmärksamhet, och jag kunde stjäla saker jag ville ha från andra barn.
När jag var 6 gick jag till arbetsterapeut och sjukgymnast på grund av min dåliga motorik.
När jag började skolan var jag lugnare. Jag hade lärt mig läsa när jag var 5 eller 6 och hade längtat mycket efter att börja skolan.
Paradoxalt var jag både en enstöring och hade vänner. JAg tror jag valde att vara ensam.
JAg gick hos "talfröken" eftersom jag hade uttalssvårigheter, och min handstil var urusel. Annars gick det väldigt bra i skolan.
JAg läste nästan inga vanliga böcker, mest faktaböcker om arkeologi och det gamla Egypten. När jag ritade var det mest sådant jag ritade, eller fantasidjur. JAg hade väldigt livlig fantasi.
Nu orkar jag inte skriva mer

Några exempel från min barndom som jag minns:

När jag var riktigt liten snurrade jag runt, runt tills någon stoppade mig, eller så stängde jag in mig i trånga utrymmen. Båda delarna fick mig att känna en känsla som jag fortfarande minns men inte kan beskriva med ord.

Var mycket tyst och lugn, men hade några få utbrott som jag minns. Att en utflykt med lekis ställdes in för att jag fick ett utbrott på väg mot bussen. Att mina föräldrar inte kunde få mig klippt för att jag fick panik och bara skrek i frisörstolen.

Jag lärde mig läsa när jag var 4-5 år. Jag minns exakt situationen då jag förstod sambandet mellan bokstäverna och ljud och knäckte läskoden själv. Sedan läste jag mig igenom min barndom, mycket faktaböcker.

Jag lekte inte med andra barn som liten, var rädd för dem. I lekis försökte tanterna få mig att leka i en dockvrå tillsammans med de andra flickorna. Jag förstod inte alls vad man skulle göra där. Jag avskydde dessutom dockor som barn. Jag tyckte bara om flygplan, rymdskepp etc.

När jag lekte ute satt jag på samma ställe och t ex grävde en grop till det var dags att gå in. Inne ritade eller läste jag, och ibland byggde jag mycket med lego.

Jag gick också till talfröken för mina talfel i ettan, ett är dock bestående, men märks knappt längre. Vet inte om det var talfelen, mobbingen eller något annat, men jag slutade prata i skolan också under flera år.

Jag hade mycket svårt att lära mig cykla och tycker fortfarande inte att jag har full koll när det är mycket trafik omkring. Lärde mig simma först i tonåren, trots termin efter termin i simskola.

Hade mycket lätt för mig genom hela grundskolan, utom i gymnastiken som var helt omöjlig. Blev dock mycket mobbad och kan inte säga att jag kände mina klasskompisar något vidare.

Vet inte hur mycket av detta som är AS-relaterad, men detta är vad som kommer upp av din fråga. När jag var liten "fanns inte" AS och sådana diagnoser.

@MissNervvrak: Intressant. Jag var också språkligt begåvad. Var dock inte det minsta intresserad av att synas eller få uppmärksamhet på det viset du beskriver, tvärtom. Jag var, och är, en iakttagare. Älskade att sitta bland de vuxna och bara lyssna och titta. Så ja, vi kanske är varandras motsatser

-------

@saltgurkan: utförligt svar! En del av det du beskriver är ju vanligt beteende hos barn/spädbarn. Avundsjuka på nya syskon tex är nästan regel, och det visar sig på många sätt. Att som spädbarn få utbrott efter att en förälder varit frånvarande är också otroligt vanligt, speciellt just i den åldern.

Med detta avser jag inte att ifrågasätta, menar bara att det inte behöver vara diganosrelaterat, utan vanliga utvecklingssteg

Jag känner inte igen så mycket av det du skriver, förutom problemen med handstilen. Det har jag blivit pinad för ända tills datorerna räddade mig!

-------

@Alexis:
AS fanns knappt när jag var barn heller, det var väl på väg att uppmärksammas, men knappast i bondhålan jag växte upp i...

Jag känner igen väldigt mycket av det du beskriver. Jag har dock aldrig gått hos talpedagog, även om jag, fortfarande, då och då börjar stamma när jag är stressad. Vilka talfel har/hade du?

Det där snurrandet, hur gammal var du då? Jag var också extremt fascinerad av att snurra runt, men jag tror att jag iaf var i dagisålder då.

Jag var väldigt barnslig på en del vis, det sociala intellektet var mil bakom mina jämnårigas, samtidigt som jag alltid var före språkligt och kunskapsmässigt. Det var väldigt jobbigt, jag passade ju inte in någonstans.

Jag hade kunnat skriva lika mycket som alla er tre ihop, men det blir nog inte så högt läsvärde på det

Tack för svaren, hörni!

Ensam, blyg, rädd, magsår som 6-7 åring, fruktansvärda temper tantrums, osams med min mamma i den lilla kontakt vi hade.

Samtidigt tydde sig tjejerna på dagis till mig och kom springande om de behövde hjälp eller stöd mot killarna. Är man högljudd och märks mycket så tror folk att man vill vara en ledare. Det har jag aldrig velat, är en tvättäkta demokrat, redan på dagis:)

Fick göra skolmognadstest tillsammans med 2 killar på dagiset när det var dax att börja i skolan. Tyvärr klarade jag testet, önskar att jag hade fått börjat ett år senare. Fattade aldrig vad nåt gick ut på i skolan. Önskar att ngn hade gett mig 'the big picture' först i alla ämnena innan vi började traggla med detaljerna.

Hur andra uppfattade mig som barn vet jag inte, för ingen har ngnsin berättat eller sagt något.

En tjej som bodde granne med dagiset väntade ibland på mig utanför när jag skulle hem ensam (på den tiden gjorde man så, gick ensam till dagiset) med sina killkompisar och tryckte upp mig mot väggen och var hotfull. För övrigt har jag visst haft en ovanlig syn på mobbare, för jag har inte tagit åt mig av dem utan bedömt deras beteende efter att de själva verkar ha det svårt.

Det som gav mig behållning i barndomen var djur, natur och läsa. Och min storebrors -70 tals kasettband med rockmusik. Oh Yeah! Hemma hade vi mycket böcker men jag tillbringade skolledigheter hos min kusin på landet och där fanns det bara en ordbok och telefonkatalog att läsa. (Men kor och grisar.) Än idag gillar jag att läsa telefonkatalogen hehee Och blir lyrisk av kobajsdoft:D

saltgurkan skrev:Okej, jag kan försöka att rätt ingående beskriva min barndom hehe.
JAg var "normal" (väldigt lugn) fram till att jag blev åtta månader. Då började jag få hysteriska utbrott. Det kom efter att mamma varit på sjukhus. Vissa skulle kanske säga att tiden utan mamma gav mig Asperger, men jag tror att jag föddes med det.
JAg följde utvecklingskurvan ganska perfekt, var inte särskillt tidig eller sen med något.
Jag brukade vakna tidigt och ville ha sällskap, men när mina föräldrar försökte få mig att sova började jag gråta.
Jag fick en bror, och när jag såg honom första gången blev jag alldeles konstig och sur. När mamma ammade honom brukade jag sätta på TVn och göra andra saker för att få uppmärksamheten på mig.
När jag började dagis var jag jämt själv och satt ensam i en buske på gården för det mesta. Jag tror fröknaran blev oroliga. De blev även oroliga för mina ilskeutbrott, tror jag.
Vi hade en katt hemma, och ett av mina första ord var "katten". JAg ville att alla sånger mamma sjöng skulle handla om katter, vilken sång det än var.
JAg började på ett nytt dagis, och nu var jag mer "utåtagerande", mycket mer AD/HD-aktig. Jag var ganska "bråkig" och ville jämt prata, jag störde andra. JAg babblade hela tiden och kunde fråga vem som helst ute på gatan om den ville sova över hos mig.
Jag brukade leka djur, själv. Jag frågade jämt dagisfröknarna vilket djur jag skulle vara, och till slut sade en att jag skulle leka mig jälv.
När jag lekte med saker arrangerade jag bara dem, plockade med dem.
Dagisfröknarna var oroliga över mitt beteende och ville att jag skulle utredas, men det ville inte mamma.
I sexårsåldern började jag ljuga för att få uppmärksamhet, och jag kunde stjäla saker jag ville ha från andra barn.
När jag var 6 gick jag till arbetsterapeut och sjukgymnast på grund av min dåliga motorik.
När jag började skolan var jag lugnare. Jag hade lärt mig läsa när jag var 5 eller 6 och hade längtat mycket efter att börja skolan.
Paradoxalt var jag både en enstöring och hade vänner. JAg tror jag valde att vara ensam.
JAg gick hos "talfröken" eftersom jag hade uttalssvårigheter, och min handstil var urusel. Annars gick det väldigt bra i skolan.
JAg läste nästan inga vanliga böcker, mest faktaböcker om arkeologi och det gamla Egypten. När jag ritade var det mest sådant jag ritade, eller fantasidjur. JAg hade väldigt livlig fantasi.
Nu orkar jag inte skriva mer

Jag reagerade också starkt när jag fick ett syskon. Var väldigt tystlåten men hade många kompisar fram tills att jag var elva ungefär, då blev jag mobbad. Jag var hög presterande(hade mvg i alla ämnen) under mellanstadiet och högstadiet, men det gick lite sämre på gymnasiet.

mondo beyondo skrev:Hemma hade vi mycket böcker men jag tillbringade skolledigheter hos min kusin på landet och där fanns det bara en ordbok och telefonkatalog att läsa. (Men kor och grisar.) Än idag gillar jag att läsa telefonkatalogen hehee

HAHA! Nu när du skriver det, jag läste också telefonkatalogen. Jag tyckte den var fantastisk! Välordnad, tydlig, och informativ. Och färgade sidor, och så luktade den gott (av trycksvärta) och sidorna var så tunna och sköra. Och olika färger för olika avdelningar, helt superbt.

Men magsår som barn, vad hemskt det låter. Det är jag glad att jag aldrig haft... Däremot, liksom du, glad åt storebrorsans kassettband med rock (och synth!).

IckyFlix skrev:Jag känner igen väldigt mycket av det du beskriver. Jag har dock aldrig gått hos talpedagog, även om jag, fortfarande, då och då börjar stamma när jag är stressad. Vilka talfel har/hade du?

Det där snurrandet, hur gammal var du då? Jag var också extremt fascinerad av att snurra runt, men jag tror att jag iaf var i dagisålder då.

Jag läspade och skorrade, nu är det bara r-en som inte sitter riktigt som de ska. Det låter som om jag har någon nästan på gränsen borttränad sydsvensk dialekt, men så är alltså inte fallet.

Snurrandet slutade jag med någonstans i lekisåldern - då jag förstod att de vuxna förbjöd mig att göra det. Jag "spann" runt på golvet, på knäna eller ryggen, svårt att beskriva. Jag var också helt fixerad vid grammofonskivor som snurrade på skivtallriken, utan att vilja lyssna på dem. Minns att jag förstörde spåren på en hel del skivor för föräldrarna bara genom att leka med dem, och försöka få dem att snurra på golvet och så. Detta var alltså inte vid enstaka tillfällen, utan jag gjorde detta när jag kunde komma åt, vad jag minns.

Tycka synd om sig tråden var det eller?

Vill bara säga att magsåret diagnosticerades inte då, utan jag fick utlåtandet eftertillstånd av magsår när jag återigen fick brännande magsmärtor som tonåring. Min mamma brukade förklara för folk när vi var på besök hos andra att jag låg inne på en säng för att jag hade ont i magen av gaser i magen. Så då fick jag ingen hjälp. Mjölk hjälpte och vila i absolut stillhet.

Baletträningen och skollektioner hade jag som ondast av:)

Alexis skrev:Jag läspade och skorrade, nu är det bara r-en som inte sitter riktigt som de ska. Det låter som om jag har någon nästan på gränsen borttränad sydsvensk dialekt, men så är alltså inte fallet.

Snurrandet slutade jag med någonstans i lekisåldern - då jag förstod att de vuxna förbjöd mig att göra det. Jag "spann" runt på golvet, på knäna eller ryggen, svårt att beskriva. Jag var också helt fixerad vid grammofonskivor som snurrade på skivtallriken, utan att vilja lyssna på dem. Minns att jag förstörde spåren på en hel del skivor för föräldrarna bara genom att leka med dem, och försöka få dem att snurra på golvet och så. Detta var alltså inte vid enstaka tillfällen, utan jag gjorde detta när jag kunde komma åt, vad jag minns.

Ah. Jag läspade också ganska länge, fast det gick över precis innan jag började skolan. Tur, för jag var helt besatt av det. Till slut började jag samla på ord med många S i. Skrev upp dem och övade på att uttala...

Ja, LP-skivor hade jag också en stark fascination för! Det är ju ganska hypnotiserande att titta på dem, kanske därför. Men ja, jag har också sabbat många skivor. Och en skivspelare.

Hat-älskade ljudet av nålen när den studsar ner mot skivan. Gillade lukten på skivorna också, och givetvis det faktum att det på något jävla vis (som jag fortfarande inte kan fatta) sitter MUSIK inne i skivan. Och inte bara musik, utan musik av fantastisk kvalitet, skillnaden mellan LP och CD är enorm!

mondo beyondo skrev:Tycka synd om sig tråden var det eller?

Hehe, yes!

mondo beyondo skrev:Baletträningen och skollektioner hade jag som ondast av:)

Åh, hu, baletträning. Med eller utan magsår låter det som en mardröm i mina öron.

mondo beyondo skrev:Tycka synd om sig tråden var det eller?

Mig är det inte synd om i alla fall

mondo beyondo skrev:Baletträningen och skollektioner hade jag som ondast av

Baletträning! Jag är tacksam att jag har sluppit undan sådant!!!

EDIT: All likhet med föregående inlägg är faktiskt en ren tillfällighet

Jag var alltid uppslukad av projekt av olika slag. Allt rörde sig om skapande i olika former. Jag var väldigt fascinerad av vissa områden och det var det enda som upptog intresset. Jag var social och hade ett stort behov av närhet och gemenskap men jag deltog bara så länge jag ville, oftast bara en kort stund, sedan försvann jag undan till projekten.

Jag slutförde ofta inte sakerna jag påbörjat utan tröttnade på vägen och då släppte jag allt och hittade något annat att göra. Jag städade aldrig efter mig vilket retade gallfeber på mina föräldrar och jag kunde aldrig fatta varför det inte kunde få ligga verktyg och pappersremsor och kritor på vardagsrumsgolvet. Jag var ju inte klar ju!

Så minns man mig i släkten tror jag. Som barnet som så gärna ville göra något eller ha något speciellt men sedan efter en kort stund bara tröttnade och sökte något nytt att ge sig in på.

IckyFlix skrev:

mondo beyondo skrev:Hemma hade vi mycket böcker men jag tillbringade skolledigheter hos min kusin på landet och där fanns det bara en ordbok och telefonkatalog att läsa. (Men kor och grisar.) Än idag gillar jag att läsa telefonkatalogen hehee

HAHA! Nu när du skriver det, jag läste också telefonkatalogen. Jag tyckte den var fantastisk! Välordnad, tydlig, och informativ. Och färgade sidor, och så luktade den gott (av trycksvärta) och sidorna var så tunna och sköra. Och olika färger för olika avdelningar, helt superbt.

Men magsår som barn, vad hemskt det låter. Det är jag glad att jag aldrig haft... Däremot, liksom du, glad åt storebrorsans kassettband med rock (och synth!).

Jag hade också en period då jag läste telefonkatalogen.

Har inte direkt några minnen om hur jag var som barn. Lättlurad, mobbad stämmer nog. Var antingen i skolköket eller under friluftsteatern på skolgården (fanns några lösa brädor, bra gömställe). Tappade ofta tiden och kom sent till lektionen. Ett av de få minnena jag har är från låg/mellanstadiet, och att någon/några förstört mina vinterstövlar och min reaktion var att fråga vad jag skulle göra nu? Svaret blev "men försvinn då, gå hem!" (eller något i den betydelsen). Så det gjorde jag, i snön, i strumporna. Sen att det var mitt på dan och ingen var hemma glömde jag bort väl. Vet inte hur det slutade mer än att jag fick skäll.

Jag var inte helt avskuren från världen. Hade nog lite svårt att få vänner och har umgåtts med samma folk sen 4:an ungefär. Är 20 nu. Var nog med ADHD:ig än Aspig när jag var liten. Var lite av en ledare och gjorde i princip jämt saker efter mina egna villkor. Lät mig aldrig att bli trampad på.

På högstadiet så satt jag nog mest på biblioteket om mina föredragna kompisar inte var tillgänglig. Var nog mycket där ändå även fast dom var det också... Fast på högstadiet märkte jag att jag nog var mer skild ifrån dom andra klasskamraterna än vice versa. Men blev i princip aldrig mobbad och folk verkade se nån slags pondus eller nåt i mig ibland. Även fast jag varit lång ifrån en populär och social varelse.

Som mycket liten och på lågstadiet är minnena ej många.

Aspergerdragen har nog varit mycket mer prominenta som tonåring och vuxen än när jag var liten. Nåt som jag dock kan nämna att jag ofta haft ett intresse och sällan ägnat mig åt annat under tiden det varit aktuellt. Vilket är nåt som typiskt för asperger mm. Kanske även att jag hade kompisar men i perioder nog mest umgicks med mig själv. I alla fall om man väger "ledigheten" från personer med tiden jag umgått med människor. Ett smärre ointresse i människor kan jag nog i hindsight också skymta. Även detta fast jag haft kompisar. Humöret har nog varit annat än bra till denna dag faktiskt. Även om jag är mycket lugnare nu för tiden...

Finns nog mycket mer men orkar inte dra hela min livshistoria. (Fan vad edits det blev). Öhm... Kan även passa på att nämna att även om jag ser att jag har en autismspektrumproblematik så har jag svårt att relatera allt för mycket till en hel del med diagnoser inom spektrumet. Vet inte riktigt vad det beror på... Men min diagnos verkar te sig på ett smått annorlunda sätt än många andra som snarare verkar rätt stereotypiska.

IndividualThoughtPatterns skrev:
Finns nog mycket mer men orkar inte dra hela min livshistoria. (Fan vad edits det blev). Öhm... Kan även passa på att nämna att även om jag ser att jag har en autismspektrumproblematik så har jag svårt att relatera allt för mycket till en hel del med diagnoser inom spektrumet. Vet inte riktigt vad det beror på... Men min diagnos verkar te sig på ett smått annorlunda sätt än många andra som snarare verkar rätt stereotypiska.

En del personer med diagnoser alltså. Inte diagnosen i sig.

Som barn: blyg, inåtvänd, stillsam, drömmande, förvirrad, lättlurad, rädd, timid, språk- & arkitekturintresserad.

Som tonåring: udda och nöjd med det, mindre blyg, kunde göra galna saker ibland, gillade att provocera & reta gallfeber på mobbare.

Jag var tyst och blyg , tydde mig mycket till lärare på rasterna, var inte försigkommen och trodde jag skulle förbli tyst när jag växte upp sen kommer jag ihåg att jag tänke. Nu vet jag att musiken jag håller på med samt att ha börjat arbeta har fått mig mera talför och framåt, det kan jag tacka vissa arbetsgivare och de musikaliska kontakter jag har.

Som en operasång i en djup skog.

Som barn bland andra människor var jag blyg/timid, försiktig, lugn snäll, mesig, osäker, rädd ibland, ofta orolig/ängslig för saker & ting speciellt förändringar, sa aldrig eller sällan ifrån mer än hemma, glad ibland och god ögonkontakt. Lekte med andra barn med blandad framgång, tog ibland kontakt på fel sätt i förskolan. Ensam första och sista tiden i grundskolan.

Hemma var jag oftare glad tror jag, pratglad, god ögonkontakt även med folk som kom, orolig inför förändringar, bråkig ibland, våga de säga ifrån och kunde och vågade vara mig själv när där inte var folk jag inte kände så bra. (Röt ifrån där jag vågade dvs. hemma, både befogat och obefogat). Ibland svårt med systern: konkurrens och morsgris. Lekte/umgicks bra med kusinerna då vi sågs på släktkalas, alla kusinerna utom en var äldre än mig och flickkusinerna (speciellt en) var lite som "stöd" ibland och jag såg lite upp till dem. Samtidigt som jag ibland kände och fick veta av vissa kusiner att jag inte dög; "fel" kläder ibland och lyssnade på "fel" musik.

(Som vuxen har jag förändrats, utvecklats och mognat främst de senaste 3 åren bl.a. tack vare sjukdom, diagnosutlåtande och jobb. Men vissa saker finns kvar och personligheten ska inte raderas ut men jag jobbar på de delar jag är mindre nöjd med. Ögonkontakten är det jag tycker försämrats samt att jag ev. har ekopraxi eller något ditåt.)

Var tyst, men blev anklagad för att vara blyg många gånger. Satt ofta och läste ifall det fanns massa folk runtomkring.