Hej, är ny på forumet och ganska nydiagnosticerad (as). Jag ska på något som heter "prövning av lss-insatser" - tydligen ett möte som ska ta cirka en timme. Saken är den att även om jag vet att jag har vissa svårigheter så lever jag ett i stort sett normalt liv. Jag har arbete, hus och sambo. Jag tycker det här känns otroligt jobbigt och pinsamt men jag vet inte riktigt vad det här mötet kommer att gå ut på eller vad man har rätt till att be om hjälp med - eller hur för den delen.

Eftersom jag har fått en sen diagnos ( jag är 28 ) så är jag extremt invand i att "oavsett hur svårt det än är så måste jag klara det själv" och det har varit väldigt viktigt för mig att aldrig visa att jag är annorlunda eller överhuvudtaget visa eller prata om mina olikheter - än mindre be om hjälp. Eftersom jag haft denna inställningen väldigt länge så är det ju också så att jag klarar av så gott som allting själv - även om det ibland går fel. Som exempel så höll vi på att bli av med huset eftersom jag inte tänkt på och inte kunnat ta mig för att öppna posten (däribland ett antal kravbred på grund av en misslyckad automatiskt överföring) på fyra månader...

Hade kanske även behövt någon att prata med om vissa svårigheter vår relation för att lösa mitt enorma (men ouppfyllda) behov av att vara ensam - med förhoppning att slippa bli särbo. Kanske få hjälp att hitta tillbaka till mig själv, i motsats till personen jag på grund av påtryckningar utifrån tvingat mig till att bli - något som gör att jag känner mig konstant stressad och olycklig.

Hade också önskat träffa andra liksinnade eftersom jag har mycket få vänskapsrelationer... samtidigt känner jag att jag verkligen inte har rätt att be om hjälp eftersom mina problem, i varje fall utåt, är mycket lindrigare än många andra aspies. Panikkänslorna inför mötet kryper sig på och det lutar kraftigt åt att avboka. Vet inte riktigt vad det är jag försöker fråga... men typ några kommentarer på mina tankar? nån som kan berätta hur det här mötet brukar gå till?


Admin

Styckeindelade lite för läsbarhetens skull.

Hej och välkommen!

LSS-insatser är alltid frivilliga. Så det kanske inte kan skada att bara se vad de har att erbjuda? Du förbinder dig inte till något bara för att du går dit och blir informerad. Tycker du att hjälpen känns överflödig så är det ju bara att tacka nej, även om de bedömer att du skulle uppfylla kriterierna för att få t ex boendestöd. Men då har du bättre underlag för att veta vad du väljer bort.

Välkommen hit!

Du kan ju faktiskt berätta om dina problem att öppna kuvert och hålla reda på att även automatiska överföringar verkligen blir gjorda och att det är där dina primära problem finns.

Sen är det bra om du gör lite mellanrum mellan stycken så att texten inte blir så kompakt...

Har du nån som kan följa med dig o hjälpa till att komma ihåg vad du ska säga o komma ihåg vad de andra säger?
Är det i Malmö eller T-borg?

SenseiTG skrev:Eftersom jag har fått en sen diagnos ( jag är 28 ) så är jag extremt invand i att "oavsett hur svårt det än är så måste jag klara det själv"

Känner igen det där. Jag var väl typ 24 när jag fick diagnos och LSS säger bara att de kan hjälpa en med scheman och sådant, så jag trodde inte att de hade någonting för mig. Dock står det uttryckligen i min journal att jag har ett omfattande hjälpbehov. Men jag fick avslag på LSS-ansökan, kunde ju inte formulera mig och hade inte insikt i vad LSS var.

Nu är jag 33 och har kraschat totalt och upptäckt att det finns mer raffinerad hjälp än tanter som kommer hem till en med städscheman.

Bla finns det pengar att ansöka om ifall man har merkostnader pga sitt handikapp. Några merkostnader jag har kommit fram till att jag faktiskt har är bil, färdiga microrätter, personligt ombud = min sambo som borde vara avlönad för det mm. Så där kan man fördjupa sig och försöka tänka till, har man kostnader som vanligt folk kanske inte är beroende av?

http://www.dhr.se/tmp/3219Checklista%2006.pdf

Handikappersättning kan vara mer än nytt hjul till rullstolen och färdtjänst.

Du nämner problem med ekonomi, där kan man ju få hjälp med att betala räkningar och sådant, att få struktur på det. Utan att bli omyndigförklarad liksom. Hjälpen ska vara individuellt anpassad, det finns inget tvång inom LSS och man kan avsäga sig hjälp om man inte behöver den längre.

Tack så mycket för alla era svar! Nu känns det iallafall lite lättare.

@Miche: Jo det kan jag göra, men det känns verkligen som att omyndigförklara sig själv... jag menar, hur är det ens möjligt att ha ett sådant problem så länge man är kapabel att utföra handlingen rent fysiskt? jag förstår det knappt själv...

Nuförtiden är jag så livrädd för att öppna posten (tror alltid att jag ska få besked att jag gjort något riktigt fel) att det knyter sig totalt i magen så fort jag ser ett brev jag inte vet *exakt* vad det ska innehålla - vilket får posten att ligga ännu längre :/

@A: Jodå, min mor kommer att följa med mig. Annars hade det varit helt poänglöst. Själv blir jag en apatisk idiot under sådana omständigheter, får knappt ut ett ord, och minns inget efteråt.

@sugrövmanövern: Tack för informationen! Vet du om samtalsterapi och kontaktgrupper kan vara del av LSS, eller det är genom psykiatrin man får söka sig till sådant?

I mitt fall är det min mor som alltid har varit mitt personliga ombud - när jag missat räkningar, eller inte klarar av att ringa myndigheter eller dylikt. Hon har tillochmed varit tvungen att lämna jobb ibland av olika anledningar, som att följa med på LSS möte exempelvis... Även om hon vill hjälpa, och inte har något emot det så är det inte hennes jobb, och jag vill inte att hon ska behöva lida på grund av mig! Om jag förstår dig rätt så borde LSS insatser kunna hjälpa till här i någon form?

SenseiTG skrev:@Miche: Jo det kan jag göra, men det känns verkligen som att omyndigförklara sig själv... jag menar, hur är det ens möjligt att ha ett sådant problem så länge man är kapabel att utföra handlingen rent fysiskt? jag förstår det knappt själv...

Jag känner så väl igen problemet från mig själv (och önskar att jag hade fattat det för länge sedan...)

Det blir en psykologisk blockering som är enormt svår att bryta och det kan vara värt att ta hjälp för att komma ur den blockeringen (även om det är svårt att be om hjälp), alternativet, är som du är väl medveten om, mycket värre...

SenseiTG skrev:@sugrövmanövern: Tack för informationen! Vet du om samtalsterapi och kontaktgrupper kan vara del av LSS, eller det är genom psykiatrin man får söka sig till sådant?

Har inte koll på det tyvärr. Rent spontant så låter kontaktgrupper som en LSS-grej.

Har du någon regelbunden kontakt med psykiatrin? Jag har en kurator som håller på att hjälpa mig att ansöka om LSS nu, och det är även kuratorn jag tar kontakt med när jag behöver läkartid. Eller, min sambo ringer den för jag kan inte ringa själv. Så det är väldigt bra att ha en sådan kurator som kan väva ihop allt och "hjälpa en att söka hjälp" eller vad man ska säga. Kuratorer kan vara duktiga på det här med olika myndigheter och ansökningar.

Kan tänka mig att en kurator har rätt bra koll på olika terapier och grupper man kan söka sig till, och om inte annat så kan den ta reda på sådant åt en.

SenseiTG skrev:I mitt fall är det min mor som alltid har varit mitt personliga ombud - när jag missat räkningar, eller inte klarar av att ringa myndigheter eller dylikt. Hon har tillochmed varit tvungen att lämna jobb ibland av olika anledningar, som att följa med på LSS möte exempelvis... Även om hon vill hjälpa, och inte har något emot det så är det inte hennes jobb, och jag vill inte att hon ska behöva lida på grund av mig! Om jag förstår dig rätt så borde LSS insatser kunna hjälpa till här i någon form?

Ja, alltså om jag har uppfattat LSS rätt så kan man antingen anställa en anhörig eller bli tilldelad en person som gör sådant där åt en/med en. Typ hjälpa en i kontakten med vård och myndigheter, hjälpa en att föra sin talan osv.

Det är först sedan min sambo började föjla med mig till läkare som jag blev tagen på allvar tex. I och med att jag hade honom som stödperson så förstod de plötsligt att jag verkligen behövde hjälp. (Starka mediciner, ECT mm). Illa att det ska vara så, att de inte bara kan ta sig tid till att försöka förstå och få information ur en även fast man sitter mycket tyst och inte verkar panikslaget sjuk.