Hur har ni det med vänner?
103 inlägg
• Sida 1 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Hur har ni det med vänner?
Undrar bara hur ni har det med kompisar, har ni få eller många? Finns det kanske någon som jag här som egentligen inte har en enda IRL, bara internetkontakter eller liknande?
Senast redigerad av anneli 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Jag har 2 nära vänner. En av dem har jag inte träffat på under hela sommaren, men vi skall träffas och spela gitarr på Fredag. Sen har jag bekanta som jag inte bekantar mig så mycket med. Jag har svårt att ta in människor jag inte litar på. Jag har inte så lätt att komma överens med människor inom mitt fält på internet heller.
Förhoppningsvis kan min medverkan här öppna nya dörrar en dag.
Förhoppningsvis kan min medverkan här öppna nya dörrar en dag.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner men desto svårare att behålla dem, eller snarare vilja behålla dem. Nu låter jag hemsk, jag vet, men när jag var yngre så var det inte många människor som verkligen intresserade mig så det blev att jag skakade av mig vännerna på ett eller annat sätt. Jag visste väl inte vad det var jag sökte i en vänskapsrelation.
Nuförtiden har jag mycket lättare att hitta vänner i vars sällskap jag trivs och det är också betydligt fler människor som fångar mitt intresse vilket kan vara en förklaring till det hela.
Jag har några få riktigt nära vänner och sedan en drös med vänner som jag träffar lite då och då, tar en fika/går på bio med osv. Det tog ett bra tag för mig att inse att nära vänskapsrelationer inte uppstår över en natt, utan att det måste få ta sin tid. För mig tog det ca 3-4 år innan mina två närmsta vänner blev riktigt nära vänner (varav den ena relationen byggdes upp helt via brev och Internet de första åren innan vi träffades IRL) och ingen av dessa personer hade jag trott skulle bli så nära vänner från början, så skenet bedrar ibland.
När jag började vilja umgås med människor (jag var ca 9 år då) bestämde jag mig för att "den och den ska bli min bästis" och så resonerade jag långt upp i tonåren, men det funkade ju inte så. Det som blir det blir. Den man minst anar kan komma att bli ens bästa vän och vice versa.
Nuförtiden har jag mycket lättare att hitta vänner i vars sällskap jag trivs och det är också betydligt fler människor som fångar mitt intresse vilket kan vara en förklaring till det hela.
Jag har några få riktigt nära vänner och sedan en drös med vänner som jag träffar lite då och då, tar en fika/går på bio med osv. Det tog ett bra tag för mig att inse att nära vänskapsrelationer inte uppstår över en natt, utan att det måste få ta sin tid. För mig tog det ca 3-4 år innan mina två närmsta vänner blev riktigt nära vänner (varav den ena relationen byggdes upp helt via brev och Internet de första åren innan vi träffades IRL) och ingen av dessa personer hade jag trott skulle bli så nära vänner från början, så skenet bedrar ibland.
När jag började vilja umgås med människor (jag var ca 9 år då) bestämde jag mig för att "den och den ska bli min bästis" och så resonerade jag långt upp i tonåren, men det funkade ju inte så. Det som blir det blir. Den man minst anar kan komma att bli ens bästa vän och vice versa.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Jag har två vänner, kanske fler om jag bara sträckte ut handen. Dessa två leder till att jag träffar lite fler människor. Jag har haft svårt en period i livet att skaffa vänner, då jag mått dåligt och medicinerat mycket men vi får se hur det blir nu när jag mår lite bättre.
Jag har tidigare i livet funkat så att jag tytt mig till en särskild person som jag blivit väldigt tight med, förmodligen likt många andra. Sedan har det funnits en större klunga runt omkring men det har alltid handlat om just den personen. Jag har haft ett par sådana bekantskaper i livet. Vi har varit väldigt olika, dem och jag men haft väldigt roligt även om kontakterna inte alltid varit så konstruktiva.
Jag kan inte förklara dragningen jag känt till dessa "bästisar" men den har varit omedelbar och bestått av beundran och någon slags attraktion. De har varit få och den större skaran av människor har inte intresserat mig på samma sätt.
Jag tror jag har varit ensam och hängt så mycket med mig själv senare upp i ålder för att jag inte orkat eller har haft lust med vanliga vänrelationer där man träffas gemensamt, äter middagar och gör annat konventionellt. Och det där naiva sättet att hitta bästisar på har jag idag vuxit ifrån känns det som. Idag har jag vanliga vänner och de behöver jag för att inte isolera mig och bli halvt om halvt lustig i huvet.
Jag har tidigare i livet funkat så att jag tytt mig till en särskild person som jag blivit väldigt tight med, förmodligen likt många andra. Sedan har det funnits en större klunga runt omkring men det har alltid handlat om just den personen. Jag har haft ett par sådana bekantskaper i livet. Vi har varit väldigt olika, dem och jag men haft väldigt roligt även om kontakterna inte alltid varit så konstruktiva.
Jag kan inte förklara dragningen jag känt till dessa "bästisar" men den har varit omedelbar och bestått av beundran och någon slags attraktion. De har varit få och den större skaran av människor har inte intresserat mig på samma sätt.
Jag tror jag har varit ensam och hängt så mycket med mig själv senare upp i ålder för att jag inte orkat eller har haft lust med vanliga vänrelationer där man träffas gemensamt, äter middagar och gör annat konventionellt. Och det där naiva sättet att hitta bästisar på har jag idag vuxit ifrån känns det som. Idag har jag vanliga vänner och de behöver jag för att inte isolera mig och bli halvt om halvt lustig i huvet.
Senast redigerad av kakmonstret 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
- kakmonstret
- Inlägg: 1244
- Anslöt: 2008-10-14
- Ort: Valley of tears
Jag umgås sällan folk men har endel vänner, några närmre och några mer ytliga. Dem jag kommer på direkt är några aspergare från Vuxenhabiliteringen, två andra lokala aspergare, en aspergare som bor långt bort, två bipolära och en som tror hen har Posttraumatiskt stressyndrom. Har en rätt nära vän som läser till sjuksköterska och en som är fd narkoman. Sedan har jag endel kontakter från politiken och några bekantingar från Attention, i synnerhet en mamma som bor nära mig.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Re: Hur har ni det med vänner?
anneli skrev:Undrar bara hur ni har det med kompisar, har ni få eller många? Finns det kanske någon som jag här som egentligen inte har en enda IRL, bara internetkontakter eller liknande?
Japp. Har det precis som du på denna punkt.
Efter mer än ett halvt liv utan "vänner" så är problematiken numera att avgöra När är någon en vän till mig? och Hur ska jag veta om den andre vill ha mig som en vän? förresten Vad är en vän? och jag som klarat mig utan detta Behövs vänner verkligen?.
Senast redigerad av imperativ 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Som barn och fram till 20-års åldern hade jag en del vänner men sedan drog jag mig undan och fram till diagnosen vid 34 års ålder hade jag få vänner.
Nu efter diagnosen har det blivit lättare,jag har äntligen hittat mig själv och kan förklara för andra hur jag är.
Jag har inte så många vänner men de jag har är jag mycket mån om att behålla.
Det tog tid att inse hur lång tid det tar att bygga upp vänskap.
Nu efter diagnosen har det blivit lättare,jag har äntligen hittat mig själv och kan förklara för andra hur jag är.
Jag har inte så många vänner men de jag har är jag mycket mån om att behålla.
Det tog tid att inse hur lång tid det tar att bygga upp vänskap.
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8653
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Re: Hur har ni det med vänner?
anneli skrev:Undrar bara hur ni har det med kompisar, har ni få eller många? Finns det kanske någon som jag här som egentligen inte har en enda IRL, bara internetkontakter eller liknande?
jag har inga direkta vänner och inget behov av bekanta. de personer jag umgås med är min sambos vänner. jag tycker att det tar för mycket energi att upprätthålla en vänskap då det krävs att jag engagerar mig på ett sätt jag varken orkar eller vill. det finns ett par gamla kollegor i ytterkanterna, men dessa pratar jag bara med via internet någon gång per år.
att vänskaper har uteblivit är faktiskt ingenting jag sörjer. jag har fullt upp med alla mina tusen idéer, projekt och tankar.
Senast redigerad av bittervittran 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
- bittervittran
- Inlägg: 70
- Anslöt: 2009-09-06
Välkommen!
En nära vän och ett par kontakter/kompisar har jag också är jag med i en träffgrupp med Nt:s. Det räcker för mig annars blir jag splittrad och trött på att hålla reda på alla samt att de bara dränerar energi från mig. Förmodligen pga. min As. Ytligt bekanta roar inte mig och när de inte ger kontakten tid och engagemang avslutar jag den. Det låter (nog) hårt men man står sig själv närmast utan att vara egoist.
"Kollegor" har jag dock men de brukar jag inte prata med mer än om de tilltalar mig (eller jag dem när jag har en dag med mindre tankar snurrandes i huvudet) eller om jag behöver fråga något. Hade jag haft mindre tankar och bättre ögonkontakt hade det nog gått bättre.
En nära vän och ett par kontakter/kompisar har jag också är jag med i en träffgrupp med Nt:s. Det räcker för mig annars blir jag splittrad och trött på att hålla reda på alla samt att de bara dränerar energi från mig. Förmodligen pga. min As. Ytligt bekanta roar inte mig och när de inte ger kontakten tid och engagemang avslutar jag den. Det låter (nog) hårt men man står sig själv närmast utan att vara egoist.
"Kollegor" har jag dock men de brukar jag inte prata med mer än om de tilltalar mig (eller jag dem när jag har en dag med mindre tankar snurrandes i huvudet) eller om jag behöver fråga något. Hade jag haft mindre tankar och bättre ögonkontakt hade det nog gått bättre.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Har vilja och förmåga till att få vänner, saknar dock ork att underhålla vänskapen. Bristande social ork, kallar jag det, och ser det som ett otroligt jävla sorgligt faktum.
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Jag har två nära vänner.
Därutöver har jag bekanta som jag inte vill umgås privat med.
Jag har svårt att släppa någon in på livet, och jag orkar inte ha fler sociala kontakter IRL just nu.
Har dock även en kompis på nätet som jag aldrig träffat. Vi chattar i stort sett varje dag sedan drygt ett år tillbaka, så jag ser ju ett värde i en sådan nätkontakt också, även om jag inte riktigt vill kalla den personen för en riktig vän.
Därutöver har jag bekanta som jag inte vill umgås privat med.
Jag har svårt att släppa någon in på livet, och jag orkar inte ha fler sociala kontakter IRL just nu.
Har dock även en kompis på nätet som jag aldrig träffat. Vi chattar i stort sett varje dag sedan drygt ett år tillbaka, så jag ser ju ett värde i en sådan nätkontakt också, även om jag inte riktigt vill kalla den personen för en riktig vän.
Senast redigerad av Alexis 2011-05-04 21:35:38, redigerad totalt 1 gång.
Jag försöker undvika människor som visar intresse. Hur blir man av med dom utan att såra någon?
Senast redigerad av junkandshit 2011-05-04 21:35:43, redigerad totalt 1 gång.
- junkandshit
- Inlägg: 465
- Anslöt: 2007-09-05
junkandshit skrev:Jag försöker undvika människor som visar intresse. Hur blir man av med dom utan att såra någon?
Var trevlig mot dem när de är trevliga mot dig. Om det är så att du inte vill ha kontakt med dem så svara kort och koncist på deras frågor utan att ställa så många motfrågor. Ställer du motfrågor så tolkas det som att du visar intresse tillbaka.
Du kan också säga som det är, att du helt enkelt inte är intresserad av att lära känna nya människor just nu. Men säg det på ett bra sätt.
Det du absolut INTE ska göra är att bara ignorera personerna ifråga, genom att gå iväg, inte svara i telefon/på sms osv. Sådant kan såra något oerhört.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 21:35:43, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Alexandra skrev:Har vilja och förmåga till att få vänner, saknar dock ork att underhålla vänskapen. Bristande social ork, kallar jag det, och ser det som ett otroligt jävla sorgligt faktum.
Då gäller det att hitta vänner som förstår och accepterar den bristande sociala orken, men som inte tröttnar utan stannar kvar och finns där ändå. Sådana vänner är dessvärre svåra att hitta, men de finns. Jag är också av den åsikten att det är dessa vänner som är de verkliga vännerna. Resten kommer och går.
Senast redigerad av MissNervvrak 2011-05-04 21:35:43, redigerad totalt 1 gång.
- MissNervvrak
- Inaktiv
- Inlägg: 868
- Anslöt: 2009-06-28
Nej, har tyvärr inga vänner alls just nu.
Senast redigerad av Språkpolisen 2011-05-04 21:35:43, redigerad totalt 1 gång.
- Språkpolisen
- Inlägg: 31
- Anslöt: 2009-08-05
Förutom min pojkvän, har jag tyvärr inga vänner. Har helt enkelt svårt att hitta personer, med vilka jag kan tala om sådant, som vi båda är intressrade av. Om inget sådant finns brukar det uppstå en som jag upplever det pinsam tystnad (som jag tycker är ytterst obehaglig och därför till varje pris vill undvika).
Men givetvis kan man ju inte enbart tala om ett ämne hela tiden och just kallprat är inte min starka sida (om det inte är med folk jag har känt länge). Därför - för att jag är så oerhört mån (nästan som ett tvång) om att hela tiden hålla i gång samtalet - undviker jag ofta av rädsla att ta initiativ. Dock finns det personer som själva talar väldigt mycket och det är just med sådana jag kan bli vän.
En annan orsak till varför jag inte har vänner är att jag inte vågar ta initiativ till nya relationer, pga rädslan att få ett nej. Om den andre inte heller tar initiativ tolkar jag det direkt som att personen inte är intresserad av att umgås.
Slutligen kan tilläggas att jag har ganska ovanliga intressen, att jag trivs bättre med sådana som är betydligt äldre än jag, samt att jag pga mina humörssvägningar inte tillräckligt ofta är i sammanhang där man kan få nya kontakter.
Men givetvis kan man ju inte enbart tala om ett ämne hela tiden och just kallprat är inte min starka sida (om det inte är med folk jag har känt länge). Därför - för att jag är så oerhört mån (nästan som ett tvång) om att hela tiden hålla i gång samtalet - undviker jag ofta av rädsla att ta initiativ. Dock finns det personer som själva talar väldigt mycket och det är just med sådana jag kan bli vän.
En annan orsak till varför jag inte har vänner är att jag inte vågar ta initiativ till nya relationer, pga rädslan att få ett nej. Om den andre inte heller tar initiativ tolkar jag det direkt som att personen inte är intresserad av att umgås.
Slutligen kan tilläggas att jag har ganska ovanliga intressen, att jag trivs bättre med sådana som är betydligt äldre än jag, samt att jag pga mina humörssvägningar inte tillräckligt ofta är i sammanhang där man kan få nya kontakter.
Senast redigerad av GDDM 2011-05-04 21:35:43, redigerad totalt 1 gång.
Min vänkrets är ganska välsorterad. Dvs jag umgås inte med folk "bara för att".
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 21:35:44, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
kakmonstret skrev:Jag har tidigare i livet funkat så att jag tytt mig till en särskild person som jag blivit väldigt tight med, förmodligen likt många andra. Sedan har det funnits en större klunga runt omkring men det har alltid handlat om just den personen. Jag har haft ett par sådana bekantskaper i livet.
Sådär har det länge varit för mig också. Hade en sån "bästis" i grundskolan jag umgicks mestadels med. Andra kontakter kom i stor utsträckning till en följd av att jag umgicks med den här personen. När vi på senare år förlorade kontakten blev jag också av med de flesta av mina kompisar.
Det här scenariet har upprepats åtminstone ett par gånger under årens lopp och kan idag egentligen bara komma på en person jag kan vara riktigt öppen med. En äkta vän med andra ord. Är hyfsat duktig att skaffa ytliga kontakter och verka trevlig men när det kommer till kritan är det få av dessa jag pallar med, eller känner mig tillräckligt nära med, ens att skicka ett "hur är läget/vad gör du nuförtiden?" på Facebook, MSN eller liknande utan anledning. Det är få av dem jag känner det med behovet med. Känns sorgligt när jag tänker på det men kan inte tvinga mig själv tycka om folk, eller få folk att tycka om mig för den delen. Det samt det faktum att det känns pinsamt att behöva prata om sig själv och hur misslyckad man är deras ögon.
Senast redigerad av HISOKA 2011-05-04 21:35:44, redigerad totalt 2 gånger.
Det har varierat. Som barn ville jag inte ha vänner, hade noll intresse, och skaffade mig således inga. Från tonåren upp till 25-års åldern hade en stor umgängeskrets med både bekanta och vänner. Idag har jag varken tid, ork eller större vilja att "umgås". Däremot har jag en handfull människor som jag har virituell kontakt med som kommit att betyda en hel del för mig.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 21:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor