Bror Duktig skrev:

MsTibbs skrev:

Debbido skrev:Undersökningar kan göras på förenklad nivå eller hög nivå. Sköldkörteltest är ett exempel på detta, där de billiga förenklade testerna ger missvisande resultat.

Vilka är billiga eller påkostade? Är det TSH? Jag tog blodprov idag och vad jag förstår är det sköldkörteln? Vet inte om de skall göra vidare tester, beror nog på resultatet.

De billigaste är att testa TSH i blodet.
Lite bättre att även testa T4 också, men bäst att testa allt via urin. Förmodligen dyrast också eftersom det inte görs längre.

En del kan behöva biopsi för att man ska se något. Vet inte varför, men kanske ligger normalnivå på en annan nivå för vissa?

Jag kommer att testa mig privat, och då i urin.

MsTibbs skrev:

Bror Duktig skrev:De gjorde urinprov också förra gången, dom sa allt var bra förutom TSH och kolesterol, men inte farligt något av dem.

Ok. Det låter lite konstigt, så jag har inget att säga om detta.
Väldigt ovanligt att de kollar TSH i urin vad jag vet. Faktiskt har jag inte ens hört talas om någon läkare inom svensk sjukvård som gör det.
Och om det inte var bra, så måste de ju utreda vidare.

Inte THS i urin, men förra gången tog de över tjugo prover, både blod och urin. Hoppas dte blir bra iallafall.

Ni kanske såg Uppdrag gransknings berättelse om en man som förtröstansfullt gick till Vårdcentralen gång på gång för att få diagnos och hjälp. Varje gång träffade han stafettläkare, som inte tog blodprov för kostsamma analyser, utan bara drog och klämde lite i de kroppsdelar som gjorde ont och uttalade sitt VC-mantra: ALLT ÄR VÄL! Det finns inga fel på dig. Allt känns bra.
Sjunde gången togs blodprov. Mannen började likna ett lik. Jo, det var en cancertumör, och ja, han kommer ev. att dö av den.

Denna story om sjukdomar som uppdagas när döden knackar på dörren så hårt att t o m stafettläkarna hör det, den storyn är så vanlig att jag tror motsatsen är ovanlig.

Min egen strategi är numera att låta tillståndet bli så kritiskt att jag får lov att uppsöka akuten. Där kan man få rätt diagnos. Dessvärre ingen uppföljning, så risken är att det går åt helvete ändå (för mig just nu).

MEN - det positiva är att det massmediala rampljuset har tänts och riktats mot stafettläkar-missbruket och de vinstintressen som tar kål på åtminstone den offentliga vården. Stafettläkarsystemet dödar - men hur många per år som dör pga för sen diagnos får vi väl aldrig veta.

http://bohuslaningen.se/nyheter/uddeval ... 62?m=print

Kvasir skrev:Så tycker jag inte att man bara ska svartmåla stafettläkarna själva. De som enbart arbetar på det sättet och inte ens har en fast tjänst utnyttjar förstås systemet för att tjäna pengar enbart, och det kan nog finnas fog att kritisera. Men det finns också många läkare som utnyttjar ledig tid till att arbeta extra någon vecka då och då på någon vårdcentral. Jag tror inte att de i sig bidrar till problemet, utan de hjälper trots allt till att fylla ut där det redan finns en brist. De skulle ändå aldrig vara aktuella att besätta en fast tjänst på vårdcentralen, eftersom de redan har en fast tjänst någon annanstans.

Jag menade inte direkt att svartmåla enskilda stafettläkare (även om det förstås kan verka så) utan jag angriper det svenska sjukvårdssystemet, där stafettläkarna blivit en dominant bit. Det finns ju många aktörer som ligger bakom den här utvecklingen. Och för en del läkare blir väl frestelsen för stor att utnyttja systemet.

Läs gärna länken ovan angående Uddevalla sjukhus. Man har läkare som både är fast anställda och samtidigt stafettläkare på samma sjukhus!

Enklare fall kan ju stafettläkare klara av, men multisjuka med en komplex sjukdomsbild som måste vägas in för att rätt insatser ska kunna göras - de har inte en chans. Läkaren saknar personkännedom, historik och tid. Det räcker inte med 15 min. i ovan nämnda fall.

Tydligen försöker vårdcentralerna pressa tiden per patient för att stå sig i den konkurrenssituation som nu uppstått mellan de olika vårdcentralerna pga fritt vårdval.

Vår familj har listat oss hos en privat VC för att veta att vi har fasta läkare från gång till gång, vi råkade alltför ofta ut för läkare som säkerligen var kompetenta, men som det inte gick att kommunicera med pga de var för dåliga på svenska eller att de inte kände till hur de skulle skriva en remiss (vid ett tillfälle berättade vi när vi bokade tiden att vi behövde en remiss till barnhabiliteringen, när vi kom dit och träffade läkaren tjafsade han en massa om att han inte kunde skriva en remiss dit för att habiliteringen inte hade hand om barn...)

Miche skrev:Vår familj har listat oss hos en privat VC för att veta att vi har fasta läkare från gång till gång, vi råkade alltför ofta ut för läkare som säkerligen var kompetenta, men som det inte gick att kommunicera med

Vad menar du med Privat? Carema breder ut sig i Sverige - och har dåligt rykte. Här i sta'n finns knappt någon helprivat och Carema is a lost case. Om jag väljer annan VC än den närmaste vilka garantier har jag då för att där få en fast läkarkontakt?

Debbido, jag misstänker att vi är ganska överens, men för att förtydliga. Vad jag menar är att det oftast inte är stafettläkarna själva som är problemet, utan det faktum att de behövs. Ofta fyller de ut vakanser, och en stafettläkare är oftast, men inte alltid, bättre än ingen läkare alls.

Vakanserna finns knappast för att det finns stafettläkare, utan för att det av olika skäl är svårt att besätta tjänsterna. Varför det sedan är svårt att besätta tjänsterna kan finnas olika anledningar till. Vissa orter och vissa vårdcentraler är inte attraktiva att jobba på, och ingen läkare söker tjänsterna. Det är vanligt på landsbygden. På sjukhusen handlar det ofta om att det helt enkelt råder brist på läkare inom vissa specialitéer. Typexempel där är psyk.

Korta besök är ett problem, men ett annat problem. Det har egentligen inget med stafettläkare att göra, utan handlar förstås om besparingar.

Debbido skrev:

Miche skrev:Vår familj har listat oss hos en privat VC för att veta att vi har fasta läkare från gång till gång, vi råkade alltför ofta ut för läkare som säkerligen var kompetenta, men som det inte gick att kommunicera med

Vad menar du med Privat? Carema breder ut sig i Sverige - och har dåligt rykte. Här i sta'n finns knappt någon helprivat och Carema is a lost case. Om jag väljer annan VC än den närmaste vilka garantier har jag då för att där få en fast läkarkontakt?

Den VC vi tillhör ägs inte av Carema (jag har kollat det på carema.se), det framgår inte av vårdcentralens hemsida vem som äger, men jag tror faktiskt att det är läkarna som driver den tillsammans...

Jag gick till privat VC en gång. De verkade lika stressade som på vanlig VC.
Det ordinerades dock fler prover.
Vid provtagningen så togs bara ett rör av flera stycken. Provtagaren missade resten. Sedan kom svaret, på det som verkligen togs, bort.
Läkare ringde efter över en månad och frågade varför jag inte hade gått till labbet som hon sade.
Jag hade haft svullen lymfkörtel i ett år. Den är fortfarande svullen, men jag ids inte längre.

Jag har även genomlidit en lunginflammation på egen hand.
Gå till (vanliga) VC och bli kränkt eller bagatelliserad betackar jag mig för. Har fått nog.

Att begära ut VC-journalen och läsa den var en "VAAAAA?!?!-upplevelse".
Lika illa som psykjournalerna från innan man visste vad AS var.

Att inte hacka på stafettläkarna själva vet jag inte om man inte ska göra. De får nog först visa att de inte stödjer systemet.
De säger aldrig "de här är fel, jag gillar det inte, men..." utan de försvarar systemet om man ifrågasätter något. Alltså får de skylla sig själva om de får skit, de ställer sig ju aktivt bakom felfunktionerna inom vården.

Kvasir skrev:Korta besök är ett problem, men ett annat problem. Det har egentligen inget med stafettläkare att göra, utan handlar förstås om besparingar.

Jag menar då att stafettläkarna får bli tydligare på att visa att de inte tycker att systemet är bra. När jag klagar inför en sådan läkare, så försvarar de systemet. De säger aldrig "jo, jag tog inte det här testet för jag har sparkrav och har inte tid". I stället säger de att provet inte behövs, och kan t.o.m. skratta åt en när man vill få ett test gjort (de skrattar dock inte sedan när de har tvingats göra testet och det visade sig att testet var positivt).

Bror Duktig skrev:Jag gick till privat VC en gång. De verkade lika stressade som på vanlig VC.

Kan den ha varit landstingsansluten? När jag nyligen fått AS-diagnos och konstaterad uppmärksamhetsstörning gick jag hos en landstingsanluten ADHD-expert för vidare utredning, och fick Concerta.

Meningen var att jag skulle få min vård hos honom hädanefter, en egen läkare, men inom högkostnadskortets ramar.

Gick ju åt h-vete . När jag inte var nöjd med Concerta, och påtalade dess biverkningar samtidigt som jag bad om recept på mer bensodiazepiner, då blev han fly förbannad. Jag blev i princip utkastad därifrån och ombedd att aldrig komma tillbaka.

Brukar kalla honom Concerta-runkaren. Skulle aldrig i livet gå till honom och slanta upp privat efter att ha upplevt honom. Han trodde inte att det fanns någonting annat under solen än ADHD och Concerta, den skulle bota allt.

Men kort sagt så är landstinget inblandat brukar det inte vara de skarpaste knivarna man får träffa. Och är det helt privat, så får man ju betala för vartenda prov ur egen ficka, så jag kan inte se någon anledning till att snåla in där för vårdgivarna faktiskt. När patienten pröjsar liksom . Men tid är förvisso pengar.

Sugis:
Den är landstingsansluten. Alltså att det går på högkostnadskyddet.

Jag fick också tjafsa en lång stund också för att få ett kvitto som gällde för att få reseersättning. Tjafs och felaktiga påståenden. Det är förvånansvärt många som tror att de vet hur reseersättning fungerar men som inte vet ett smack. Eller att de ska ha åsikter om vad "man" har råd med.

Jag vet inte om helt privata (ej landstingsanslutna) är jättemycket bättre. Antagligen kan det gå åt andra hållet, så att de tar onödiga prover eller låter en betala för totalt onödig behandling eller medicin, eftersom de tjänar på det.
Eller om det är som med Nordbanken: man behandlar de man tror att man inte tjänar storkovan på, som skit.

Bror Duktig skrev:Jag vet inte om helt privata (ej landstingsanslutna) är jättemycket bättre. Antagligen kan det gå åt andra hållet, så att de tar onödiga prover eller låter en betala för totalt onödig behandling eller medicin, eftersom de tjänar på det.
Eller om det är som med Nordbanken: man behandlar de man tror att man inte tjänar storkovan på, som skit.

Jo jag är rädd för att det kan bli så. Jag är skeptiskt till privata vårdcentraler öht. Jag tror mer på privata specialister och allmänläkare med egna småkliniker.

Finns ju ruttna äpplen där med, men det blir ändå på något sätt att någon till större del får stå till svars om någonting i behandlingen går fel, eller förbises.

Bror Duktig skrev:Att inte hacka på stafettläkarna själva vet jag inte om man inte ska göra. De får nog först visa att de inte stödjer systemet.
De säger aldrig "de här är fel, jag gillar det inte, men..." utan de försvarar systemet om man ifrågasätter något. Alltså får de skylla sig själva om de får skit, de ställer sig ju aktivt bakom felfunktionerna inom vården.

Men vilka fel pratar du om då? Är det saker som bara stafettläkarna försvarar och inte de fast anställda? Annars var det ingen poäng i det.

Vad jag menar är att det oftast inte är stafettläkarna i sig som är problemet, utan de saker som gör att dessa behövs.

När det gäller privata vårdcentraler så finns det nog både bra och dåliga. Min närmsta vårdcentral var privat i rätt många år. Den ägdes av några av läkarna själva. Den fungerade bra och både patienter och personal trivdes. För några år sedan förlängde inte landstinget kontraktet med dem längre. Anledningen var att de tog mera betalt och gjorde mindre än landstingets egna vårdcentraler, och det var förstås rimligt att lägga pengarna där de gjorde mera nytta.

Där föll alltså det vanliga argumentet att privat vård är effektivare och billigare. Det kan den säkert vara ibland, men det är ingen självklarhet. I det här fallet var det bra vård, men dyrare.

Kvasir skrev:

Bror Duktig skrev:Att inte hacka på stafettläkarna själva vet jag inte om man inte ska göra. De får nog först visa att de inte stödjer systemet.
De säger aldrig "de här är fel, jag gillar det inte, men..." utan de försvarar systemet om man ifrågasätter något. Alltså får de skylla sig själva om de får skit, de ställer sig ju aktivt bakom felfunktionerna inom vården.

Men vilka fel pratar du om då? Är det saker som bara stafettläkarna försvarar och inte de fast anställda? Annars var det ingen poäng i det.

Ja alltså, systemfelet eller vad man ska kalla det. Jag har aldrig hört en läkare säga "egentligen har du rätt, men..." eller "egentligen vill jag ta T4 också, men jag får inte göra många tester/personalen på lab hinner inte" eller "tyvärr så är det svårt för mig eftersom jag aldrig hinner komma tillrätta på nya platser innan det blir en ny plats igen".

I stället försvarar de alla sådana här detaljer och kan t.o.m. gå ganska hårt åt patienter som klagar eller på annat sätt uttrycker missnöje över sådana saker (som beskrivs ovan).

Jag tycker att det gäller både stafetterna själva och fastanställda läkare. Ibland kan de (båda sorterna) yppa något litet om att det är mycket att göra, men inte ofta och inte särskilt övertygande.

Kvasir skrev:Vad jag menar är att det oftast inte är stafettläkarna i sig som är problemet, utan de saker som gör att dessa behövs.

Det är klart att det inte är just de som är problemet i grunden.
Problemet för mig med själva läkarna, är detsamma som mitt problem med FK-handläggare och liknande. De, som borde vara rätt utsatta själva, försvarar aktivt ett system som bryter ned alla inklusive dem själva. Jag förstår inte alls det beteendet.

Jag har även stött på detta fenomen på det sista stället jag arbetade på. Och hur förändrar man saker om man tiger och t.o.m. försvarar skiten?

Bror Duktig, det är alltså läkarna i allmänhet du anklagar för detta, inte specifikt stafettläkarna? Det är det jag ville klargöra. Problemet du diskuterar har egentligen inget med just stafettläkarna att göra, utan är ett mera allmänt problem.

När det gäller att försvara systemet så, tja jag vet inte vad det beror på, mera än de flesta läkare förmodligen är NT och är vana att vara lojala och hålla käften, precis som i alla andra yrken. Det finns läkare som klagar på besparingar och direktiv även inför patienter, men de är nog inte så vanliga. Så finns det läkare som skiter i direktiven och gör som de vill, men de är inte heller så vanliga.

Kvasir skrev:Bror Duktig, det är alltså läkarna i allmänhet du anklagar för detta, inte specifikt stafettläkarna? Det är det jag ville klargöra. Problemet du diskuterar har egentligen inget med just stafettläkarna att göra, utan är ett mera allmänt problem.

När det gäller att försvara systemet så, tja jag vet inte vad det beror på, mera än de flesta läkare förmodligen är NT och är vana att vara lojala och hålla käften, precis som i alla andra yrken. Det finns läkare som klagar på besparingar och direktiv även inför patienter, men de är nog inte så vanliga. Så finns det läkare som skiter i direktiven och gör som de vill, men de är inte heller så vanliga.

Ja, jo, det är väl alla jag anklagar då ^_^

Det jag tänkte på när jag svarade först idag, var att stafettläkarna inte reagerar, men det gör ju som sagt oftast inte de andra heller.

Någon gång (eller möjligtvis några) har jag hört en ordinarie läkare säga "ja, det har ju varit problem med att hitta en ny läkare, så..." om stafettläkareländet. Däremot har ingen stafettläkare sagt så.

Men, jag tror alltså att problemet är utbrett, problemet att folk inte reagerar utan t.o.m. försvarar - "skit". Inte bara vården alltså.

Håller med Bror Duktig.

Bror Duktig skrev:De, som borde vara rätt utsatta själva, försvarar aktivt ett system som bryter ned alla inklusive dem själva. Jag förstår inte alls det beteendet.

Vet inte om jag gör det, men de är väl dels vana att lyda, dels rädda om sina jobb som alla andra gräsrötter numera.

Bror Duktig skrev:Jag har även stött på detta fenomen på det sista stället jag arbetade på. Och hur förändrar man saker om man tiger och t.o.m. försvarar skiten?

Ja du. Flockdjur och lydnad...
*grubblar fast ej det lär båta / över för djävlig gåta*

Jag tycker ändå att det borde finnas gott om gräsrötter som kan gå ihop till en egen flock och försöka förändra. Ungefär som med facken förr.

Att inte finna sig måste inte betyda att man gnäller, eller måste sätta sig upp på egen hand mot en chef (eller whatever).

Jag har en fråga som kanske kommer ut fel nu men; Hur kan man gå till väga för att be om en svensk läkare utan att bli stämplad som rasist? Jag är absolut INTE det, har hur många jag känner som helst från Afrika och Sydamerika m.m. Kommer oftast bättre överens med dom än svenskar.

Men när det gäller vården så har jag hittils bara fått nya öst(?)-statsläkare, Polen gissar jag på. Då har vi inte kunnat kommunicera knappt. Förutom mina AS svårigheter som tolkas som gud-vet-vad, ignorerad blir man iaf, så tillkommer deras "va?" eller "vad menar du?" när man t.ex. sagt att "...jag har svårt för det okända så berätta gärna vad du kommer göra först..." då känner jag bara för att säga "jag menar vad jag sa, trögskalle!", oftast får jag repetera vad jag sa, och sen säger dom jaha, och struntar i det för att dom inte förstår.

Senast ville jag dom skulle kolla mitt magproblem grundligare, frågade om det fanns prover man kunde ta t.ex. allergier osv, läkaren tittar i datorn, ser att jag 1996(!) tog ett prov och säger "nä, det gjort vi redan".

Jag vet att jag har svårt med alla signaler och det ej verbala språket så att säga, som vi alla med AS har mer eller mindre, men jag vill åtminstone ha språket fritt. En del mindre att stressa upp sig över hos läkaren om ni förstår. Vet en som bad om svensk läkare, fick det inskrivet i journalen att dom var rasister och behandlingen därefter var katastrofal. Vill inte tas för en sån hemsk person, men är det hemskt att vilja förstå och förstås när det gäller viktiga saker som sin hälsa??

aspiemelly skrev:Jag har en fråga som kanske kommer ut fel nu men: Hur kan man gå till väga för att be om en svensk läkare utan att bli stämplad som rasist? [...]

Jag har samma problem, och vet inte heller vad man ska säga. Eller vad man ska göra för att komma undan problemet.

Förutom språket verkar det ibland finnas vissa kulturella skillnader som inte går ihop. Å andra sidan så finns det vissa kulturella drag hos vissa, som passar mig mycket bättre än det typiskt svenska.

På öppenpsyk (där det nu har varit några år med stafettläkare) träffade jag en från vet ej var, som sade att han hade träffat "tyyyyysentals aspergare" under sin utbildning på 60-talet, "alla samma problemet, ingen fara".
Det positiva med honom var att han minst av allt var otrevlig (det är mer än vad jag kan säga om genomsnittsläkaren).

En annan på samma ställe förstod inte vad jag sade, och han svarade ja när han menade nej, och nej när han menade ja. Jag fick fråga om hela tiden samt fråga om han menade ja eller nej. Jag fick ta med mamma, men hon förstod inte honom heller och han inte henne.

aspiemelly skrev:Jag vet att jag har svårt med alla signaler och det ej verbala språket så att säga, som vi alla med AS har mer elle rmindre, men jag vill åtminstone ha språket fritt. En del mindre att stressa upp sig över hos läkaren om ni förstår.

Ja, vi aspergare (och kanske någon mer grupp i liknande sits) borde faktiskt ha särskilda "förmåner" på det området, och som alla i vården känner till.

Men då skulle väl en del av oss börja gnälla om nedlåtande behandling, och ännu mer vårdfolk faktiskt börja behandla oss nedlåtande för att de i all välmening helt enkelt inte kan tolka instruktionerna bättre.

Och vad göra med de utländskfödda läkare som klarar det verbala, eller klarar det overbala så bra att kommunikationen funkar till och med med oss, och med de svenskfödda som är hopplösa rakt över?

Ändå är det viktigt. Så hur göra? Ta med sig "tolk" (närstående eller annan) är bra men räcker inte, alla har inte bra "tolk"hjälp och de som har det måste ibland klara sig utan den också.

aspiemelly skrev:Vet en som bad om svensk läkare, fick det inskrivet i journalen att dom var rasister och behandlingen därefter var katastrofal. Vill inte tas för en sån hemsk person, men är det hemskt att vilja förstå och förstås när det gäller viktiga saker som sin hälsa??

Nej, det är ju inte det. Och det är en så känslig sak att fråga om att jag tror blotta nervositeten skulle kunna ge både mig och en del andras aspergare ett sådant tonfall att vi skulle tolkas som rasister.

Samtidigt som en del som faktiskt är rasister lätt skulle slippa undan. Så återigen hur göra?

Jag har också träffat många läkare inom psykiatrin som pratat så dålig svenska, att det var omöjligt att förstå vad de menade, och de förstod inte vad jag menade. Men så kanske de tror att de har förstått mig, fast de inte har det, och jag har inte förstått att de inte har förstått... En gång hade jag faktiskt med mig en tolk, och hon märkte att läkaren hade missförstått mig, och hjälpte mig att rätta till missförståndet. Hur hade det gått om inte hon varit med...

Skicka dem på internsivkurs i svenska, och när de kan tala svenska flytande är de välkomna tillbaka till sina läkartjänster!

Men en av dessa läkare som jag inte förstod nästan ett ord av vad han sa (han var islänning, om det nu spelar nån roll) tyckte jag faktiskt om ändå, för han var verkligen sympatisk och bemötte mig med respekt och var verkligen trevlig. (Jag tror han hade lättare att förstå mig, för det kändes ändå som att han förstod mig, även om jag hade svårt att förstå vad han sa.)


När jag var inlagd på psyket på Sunderby (ligger mellan Boden och Luleå) så hade de nästan bara stafettläkare, och de återkom var 3:e vecka. De hade alltså satt i system att bara ha 1 eller 2 fasta läkare på akuten, och de man träffade på avdelningen var alla stafettläkare. Urdåligt! Jag var inlagd i 3 veckor, och gissa om det var frustrerande att varje vecka få träffa en ny läkare...

Jag tycker att Vården har en skyldighet att lära sig om aspergares kommunikationsproblem och det borde vara en självklarhet att undanröja onödiga hinder som t ex att läkaren faktiskt inte pratar svenska! (I alla fall inte en sådan svenska som jag kan förstå.)

Vad har språkproblem med rasism att göra? Alla borde förstå att det kan vara svårt att förstå en rejält bruten svenska.

Frågan är hur många inom vården som har greppat handikappet AS, kommunikationsprobem? Om man hade gjort det skulle en vädjan om svenskatalande läkare vara en självklarhet.