Hjälp! JAg lever extremt i nuet! Det är som att bara stunden jag lever i finns. Jag kanske tror att någon vill såra mig, och direkt utan att tänka efter skriver jag en massa förtvivlade inlägg på bilddagboken. I nästa stund, när jag får veta att personen inte ville såra skriver jag en massa desperata "förlåt"meddelanden.
Har jag ett problem en dag och det går över finns det inte i min värld.
Är detta vanligt vid Asperger? Någon här som har likadant?
Och skriv inte att jag "har borderline", för det stämmer dåligt på mig, och BUP och min psykolog skulle ha märkt det för länge länge sedan.

jag vet inte riktigt så mycket igentligen om AS, men jag kan säga dig detta: jag lever också i nuet.

planering är för kontroll. jag har på senare tid insett vad det är att släppa den kontrollen, och bara låta livet flyta runt. jag tycker att du ska koncentrera dig på att hitta ett sätt att leva med ditt liv som det är nu, och sedan leta upp varför du är som du är...

Albin

Du kanske är bara för ängslig när det kommer till sociala relationer?

Rent filosofiskt är ingen som du, inte ens om du är en av två homozygotiska tvillingar eftersom de måste befinna sig i olika positioner i rumtiden.

Alla varelser i universum har olika upplevelser.

Ur rent mänskliga termer är inte dina tankar och känslor unika eftersom alla de tankar och känslor du upplever är derivat ut tidigare tankar och känslor.
Ingen av oss är unik i tanke eller känslor.

MVH
Robert

msitua skrev:Ingen av oss är unik i tanke eller känslor.

Det är kombinationen av tankar och känslor för varje individ som är unikt!

msitua skrev:Rent filosofiskt är ingen som du, inte ens om du är en av två homozygotiska tvillingar eftersom de måste befinna sig i olika positioner i rumtiden.

Alla varelser i universum har olika upplevelser.

Mja. Om universum är helt symmetriskt och varje hälft innehåller en varelse vänd exakt mot sin exakta tvilling...

Men det går nog rätt lätt att visa att så inte är (eller synes vara) fallet. Trevligt nog.

saltgurkan, tyvärr känner jag igen mig väldigt litet men det är väldigt intressant (om du ursäktar) att läsa det beskrivet av någon som funkar så. Är du ung? Jag tror att sånt blir bättre med åldern - det handlar ju om perspektiv och om signalsubstanser i stil med hormoner. Hormonerna stillar sig ju och perspektiven vidgas ju kontinuerligt.

Har du ångest över att säga/skriva saker...? Om du inte har det så kan det ju vara en strategi att alltid ta ett ögonblicks eftertanke när det finns möjlighet. Saker brukar inte vara så hemska som man uppfattar dem.
Om du däremot har problem för att uttrycka dig så kanske det är avdramatisering av en själv som kan vara bra..

jonsch: ja jag är ung, arton år. Vi får hoppas att mina problem växer bort.

carl: jag har ångest att säga saker, ja. Eftertanke hinner jag inte med hehe. Det är det som är problemet.

msitua skrev:Rent filosofiskt är ingen som du, inte ens om du är en av två homozygotiska tvillingar eftersom de måste befinna sig i olika positioner i rumtiden.

Om du tror att det är enda skillnaden mellan monozygotiska tvillingar så har du helt fel.

Identiska gener och väldigt liknande uppväxt till trots är dessa ofta individualistiska och i grunden olika personer, utöver vad små skillnader i uppväxtvillkor orsakar.

Kan inte se att du har några problem i din beskrivning, i nuet är var vi alla borde leva. Och många människor strävar efter det, har man ett problem och det blir löst ska man ju inte gå runt och tänka på det sen heller, då är det ju löst så varför tänka på det sen?..

Skälv Lever jag i nuet och skriver in i kalendern så jag inte blir dubbel bokand

Diagnos: din unga ålder. Fast jag ser att ni redan varit inne på det spåret.

Jag har varit / är lite som du, skriver och med känslan att såra säger förlåt för det är känslan av att det jämt är jag som gör fel t.ex efter nåt jag sagt som jag tror uppfattats galen av mottagaren eller så, har verkligen känt som du, är nog beroende på As skulle jag tippa..hör gärna med din psykolog eller nån kontaktperson.


Jag kom att tänka på situationer på jobbet när det handlar om att jag bör säga ifrån om en jobbinsats, -nej jag kan eller hinner inte hjälpa dig idag, har ett annat uppdrag som måste före..då är det alltid jag som gör fel och känslan att jag gör nåt fel, lite lurigt den där känslan, att inte kunna säga ifrån utan att en själv får skulden om man säger..

Jag är precis tvärtom. Tänker alldeles för mycket på det som varit och på framtiden. Önskar jag kunde leva lite mer i nuet.

Jag känner igen mig i det du skriver om du menar som jag tolkar det.
När jag mår dåligt så tror jag att det är det enda som finns(och då känns det visserligen helt hopplöst). Och när jag mår bra så känns det som jag inte kan må dåligt. Jag har väldigt svårt att sätta mig in i en känsla som jag inte har just precis NU.
Men jag tror det är snarare en fördel än en nackdel att alltid leva i nuet än att aldrig göra det. Man kan lära sig att använda den förmågan på ett bra sätt.