Relativt nydiagnosterad med AS, sen ca 3 år tillbaka. 24 år gammal, dotter på 4. Alltså förälder, ensamstående dock med delad vårdnad. Bra relation med fadern, ett bra kontaktnät etc.
Lever i dagsläget på socialbidrag, men har nu blivit antagen till komvux, och går mot mer självständiga tider. Trodde jag..

Min nya socialsekreterare, som jag träffat sammanlagt 3 gr har fått för sig att jag kan vara en olämplig förälder.
Jag har redan genomgått en sådan utredning, då jag blev anmäld för vanvård av barn till soc, efter att jag vittnat mot en bekant som misshandlat mig. Där blev jag felbehandlad, och det var först då jag fick svar på att jag hade AS som de släppte fallet, med rådet om att jag skaffa en kontaktperson.

Jag är inte intresserad av att ha en kontaktperson. Mitt mål har hela tiden varit att bli så självgående som möjligt, bygga upp en stabil och "normal" tillvaro för mig och min dotter men tydligen räcker inte det.

Har du Aspergers så måste du ha hjälp i hemmet, en kontaktperson, en kontaktfamilj, psykolog och en rulle plastfickor fyllda med psykofarmaka..
Jag anser inte att en normal tillvaro för någon utav oss är just det, en person som springer hemma o plockar undan mina kaffe muggar, en främling vars jobb är att se att jag gör mitt jobb rätt.. eller möten där min dotter får sitta i hörnet o måla medan de frågar mig om vi sover bra varje vecka..

Vad ska jag säga till denna nya handläggare för att få henne att förstå att min aspergers inte ter sig skadligt för min dotter?
Hade hon bemödat sig fråga mig hade jag svarat henne att jag arbetar på mina brister varje dag. Precis som vilken annan människa som helst.

Jag har tom pratat med hennes dagis om det nu, de har bett henne ringa dem då de intygar själva på att en sådan insats bara gjort skada och de inte ser vare sig behovet utav den eller anl till oron som hon plockat ur luften. Jag är kärleksfull, jag säger till henne att jag älskar henne minst 10 gr varje dag, jag kramar och pussar henne minst det dubbla och vi har goda rutiner, såsom mat, hygien och sovrutiner stadgat. Häxjakt.. Dåligt insatta människor. Jag är inget monster, jag är inte farlig.
Men jag tycks ofta bli "singled out" av myndighetsmänniskor av alla dess slag, som ifrågasätter Allt de Tror jag gör. Tom utan insyn.

Jag orkar inte med dem. Jag trodde de var grönt? Kommit på plats, hittat rutinerna, hittat sysselsättning, bra dagis, bra Allt.. Jag blir aldrig fri. Någon annan som haft liknande problem? Och hur har de hanterat de hela? Jag stämmer dem snart. Om jag kan. För de får väl inte diskriminera mig pga min diagnos?

Alien
Kompletterade den korta och allmänna rubriken

Det där låter inte bra vännen. Jag förstår hur frustrerad du måste känna dig!

birdsNcats skrev:Har du Aspergers så måste du ha hjälp i hemmet, en kontaktperson, en kontaktfamilj, psykolog och en rulle plastfickor fyllda med psykofarmaka..
Jag anser inte att en normal tillvaro för någon utav oss är just det, en person som springer hemma o plockar undan mina kaffe muggar, en främling vars jobb är att se att jag gör mitt jobb rätt.. eller möten där min dotter får sitta i hörnet o måla medan de frågar mig om vi sover bra varje vecka..

Med tanke på att dessa åtgärder, utöver att du inte verkar behöva dem, dessutom är ganska dyra för samhället så känns det extra absurt att få dem påtvingade. När så många far illa pga resursbrister i vården. Men denna underliga resursfördelning verkar inom vård och omsorg tyvärr vara ganska vanlig.

Jag orkar inte med dem. Jag trodde de var grönt? Kommit på plats, hittat rutinerna, hittat sysselsättning, bra dagis, bra Allt.. Jag blir aldrig fri. Någon annan som haft liknande problem?

Yes, inte så ovanligt för föräldrar med Aspergers, vad jag har förstått. Jag är inte så insatt, men det finns andra här som är.

Ditt problem börjar bli riktigt vanligt, att döma av trådarna här i forumet. Socialförvaltningar har uppenbarligen inget fungerande krav på sig att ha AS-kompetens, och "Asperger = otillräknelig och utan insikt i andras behov" tycks vara den vanliga bilden hos dem.

Möjligen är göteborgstrakten en av de särskilt utsatta, eller också är det bara ett intryck som den här tråden ger mig.

Hoppas folk som är föräldrar och vet hur man kan göra hittar den här tråden. Vi borde också organisera en kamp i stor skala. Såhär kan vi inte ha det.

Häpnar över hur illa ställt det är på sina håll. Stackars dig och stackars din dotter. Hoppas A kan komma in hit, se det här och hjälpa dig. Själv är jag ett kronvrak idag och många andra, men just nu mest för att det är så mycket rådd kring barnen.

Det är bra att sånt som LSS insatser finns, ännu bättre om de når dem som behöver och vill ha det, men det finns absolut inget som säger att ALLA med AS ska ha X och Y. Varför skulle du behöva en kontaktperson liksom, om du inte vill ha det.

Det kunde faktiskt vara idé att tala med diskrimineringsombudsmannen om det här, alltså såna här fall, inte bara ditt. Lycka till!!

alfapetsmamma skrev:... Själv är jag ett kronvrak idag och många andra, men just nu mest för att det är så mycket rådd kring barnen.

Uttrycket "kronvrak" känner inte jag till. Vad betyder det (rent allmänt)?


@birdsNcats

Det låter helt bedrövligt. Bara att försöka tvinga på dig någonting du inte ens vill ha?

Lycka till till dig och dottern!!

Hej!

Usch! Så gör man inte!

Hälsningar

Lilla Gumman

Suttit i tele hela dagen.. Först för att försöka kontakta hennes chef som självklart var sjuk, till o sen ringa diskrimineringsombudsmannen (tack för tipset) som sa att det klart verkade vara ett fall av diskriminering som jag borde anmäla. Sen har jag oxå varit tvungen till att yttra mig till hennes far om ämnet, vilket kändes minst sagt pinsamt..
Hoppas på att imorgon få kontak med chefen, sen efter det blir det nog en anmälan. För jag tänker göra mitt yttersta för att skona oss ifrån detta. Jag får väl tacka mitt stilla sinne för att jag mått så pass bra den sista tiden att jag orkar hålla mig fokuserad.. det är sådant som gör att världen faller samman, mattan som ständigt rycks under ens fötter.
Tack för visat stöd

Ordförande i Organiserade Aspergare ställer gärna upp och yttrar sig sakkunnigt om Asperger, bemöter myter osv...

birdsNcats, hittade den här tråden först nu... detta låter ju horribelt!

Tycker mig märka ett visst mönster, där ditt fall bara är ett av många som får en att nypa sig i armen och undra hur de tänker:

- Om man själv söker hjälp, avlastningsfamilj, LSS eller boendestöd finns det inga pengar utan man får bråka utav h-e för att få det minsta lilla.
- Om man anser att man klarar sig själv finns det plötsligt hur mycket pengar som helst för att utreda familjer och tvinga på folk hjälp de inte vill ha.

- Om det man helst önskar är att få ett riktigt jobb så blir man förklarad arbetsoförmögen och förtidspensionerad.
- Om man verkligen inte orkar jobba ska man inte tro att man bara kan få aktivitetsersättning utan vidare, staten måste ju spara.

- Om man är placerad i ett boende och vill gå i gymnasiet så får man inte.
- Om man är placerad i ett boende och vill slippa gå i gymnasiet så blir man tvingad.

Verkar vara tvärtomspråket som gäller i myndighetsvärlden. Vill man slippa få hjälp måste man tydligen böna och be om den.

Förjävligt i alla fall. Du har mina sympatier. Hoppas det hjälper att anmäla dem!

1. Vad bra att det gav nåt med diskrimineringsombudsmannen, det gläder mig!!

2. Kronvrak, till den som frågade, var bara nåt jag drog till med för att säga extra trött och sliten. Men ordet finns tydligen.

När jag googlade fick jag upp följande:

"Jag kallar mig Professor Kronvrak därför att jag vet hur det är att vara åsidosatt. "kronvrak" är en gammal benämning på en person som av hälsoskäl ( eller andra skäl ) blev befriad från värnplikt ( förr i tiden sa man "tjäna Kronan", därav benämningen "kronvrak" )."

Jag trodde regalskeppet Wasa var exempel på ett kronvrak. Helt seriöst alltså. Kul att få den rätta betydelsen.

(Ursäkta off-topic i viktig tråd.)

Men alltså, jag måste fråga. Blir ens AS-diagnos synlig i alla dokument om en själv och ens familj?
Om jag får en diagnos, kommer socialtjänsten i min kommun få nys om det och utreda mitt föräldraskap, eller är det först när man (bl.a.) pga sin diagnos söker hjälp av socialen som de kan se diagnosen?

Kort sagt: hur offentlig är en diagnos?

Nej, soc kan inte få reda på en diagnos om du inte har kontakt med soc av andra skäl där diagnosen kan spela en roll för vad man gör eller behöver.
T ex soc bidrag, då undrar de ju förstås varför du inte är arbetsför. Eller om man av andra skäl haft kontakt med soc, som TS som blev anmäld t ex.

A: Tack för förtydligandet Kan en diagnos finnas synlig i andra dokument, då? Tänker på jobbsökande, när man vill teckna försäkringar och sånt?

Hej!

När man tecknar en hälsoförsäkring måste man vara fullt frisk. Hos vissa försäkringsbolag får man inte ha AS. Om man inte talar om att man har AS, och får sjukförsäkringen, får man inte ett rött öre om man blir sjuk och det råkar komma fram att man har AS.

Annars väljer man själv hur mycket man vill berätta. För min egen del blev jag klassad som arbetshandikappad av AF långt innan diagnosen blev klar. Fast då hade jag ju MBD (Minimal Brain Dysfunction) utan att själv veta om det, plus en mycket lindrig CP-skada som inte märks alls. Genom detta, och att jag hade kontakt med Habiliteringen redan som barn, gjorde att jag var stämplad som arbetshandikappad redan innan jag fick AS-diagnosen.

För övrigt, jag beställde kopia på min journal när jag var 24 år. Där stod det att jag hade fått diagnosen MBD vid sex års ålder. Hade jag inte beställt kopior av mina journaler, hade jag aldrig fått reda på MBD-diagnosen.

Men om man bor i en egen lägenhet, klarar sig själv, inte har kontakt med Habiliteringen o.s.v. finns det ingen som kan luska ut diagnosen. Inbillar jag mig i alla fall.

Hälsningar

Lilla Gumman

Nej, inte automatiskt, den som har diagnosen måste på något sätt ha tillåtit att den informationen lämnas ut från sjukvården.
Endast i fall som hör ihop med t ex tvångsbehandling, utredningar av barn som far illa, brottsutredningar och liknande, har vissa myndigheter, bl a soc, rätt att få ut info från sjukvården.

Tack A och Lilla Gumman, och förlåt att jag snodde den viktiga tråden :/

Jag har nu kontaktat chefen igen, då svar uteblev efter mitt skickade mail i fredags.
Hon sa att hon inte velat tala om ärendet personligen utan ville boka ett möte mellan mig henne och socialsekteteraren. Jag sa då att jag ville ha med en representant isf, vilket hon godtog.
Men.. vem ska man ha med? Jag sitter nu i förundran över detta.. Det kan ju te sig på olika sätt, en juridisk, en känslomässig eller rent ut sagt en slags tolk.. Jag sitter med frågeställningen nu om detta är något man kan fråga lss eller så om? Att sitta med.. Att hjälpa dem som inte förstår att förstå mig. Jag är så inprogramerad att vara neutral, att försöka hålla mitt lugn, och min stress ter sig inte som andras ju. Så de ser mig oftast som kall i ämnen, vilket jag ju inte är. Jag vill att de ska se mig som en av dem typ, fast med annat språk än deras. What to do.. snart dimper det ner ett brev i inkastet om en bokad förmiddagstid..
Jag tror dock att hon ser allvarligt på detta ifrån min sida påtalade tjänstefelet. Hon sköter det hela snyggt, vill inte svara mig med mail, och sen det bokade mötet med vad jag antar kommer vara medling..

Även om hon kanske inte haft en negativ känsla i sina ord gentimot mig - finns det likväl saker hon sagt som en person i hennes position inte skulle yttrat. Så.. Jag får försöka finna inre säkerhet i det. Och tro på mig själv och den egna förmågan.

Litet förvånad över bristen på svar. Möjligen har du otur, vi har haft så många trådar med liknande ärenden nästan slag i slag under en lång tid, kanske folk är trötta.

Själv vet jag inte mycket om sådant här. När jag är hos vård- eller myndighetsfolk (för egen skull, har inte barn) hjälper det mig ofta att helt enkelt ha en närstående med, som känner mig inklusive "min NPF" och kan hålla huvudet kallt, förklara med ord jag är för stressad eller involverad för att hitta, sitta och se vad som händer och reagera på något klokt vis om h*n ser något, komma ihåg vad jag glömmer och så.

Men det finns kanske fler möjligheter.

Det bästa är om du fick ett personligt ombud, en som kan företräda och hjälpa dig gentemot myndigheter:
http://www.alingsas.se/individ_familj/sidor/psyk_ombud.html

Har du kontaktat Habiliteringen? En expert på AS skulle kunna vara med och förklara att AS inte automatiskt innebär att man är olämplig som förälder.

Rent känslomässigt stöd kan kanske någon vän el släkting ge?

Har handläggaren kontaktat daghemmet?

Ett personligt ombud skulle jag personligen känna som en stämpel. Jag har mycket hellre med mig en vän.

Har haft med mig några olika på möten med soc (rörande min ena npf-iga unge), t ex, och då sagt att jag har dem med dels som externt minne då jag gärna glömmer bort viktiga saker som sagts om jag blir för engagerad (inte som förr då jag kunde relatera hela dialoger exakt, ord för ord), dels som vittne och så skrattar jag lite. Det har alltid gått bra.

Alien skrev:Har du kontaktat Habiliteringen? En expert på AS skulle kunna vara med och förklara att AS inte automatiskt innebär att man är olämplig som förälder.

Ja, en officiellt betitlad expert som garanterat är i besittning av den insikten och insatt i det pedagogiska problemet med soc och liknande myndigheter borde varje AS-förälder ha med sig i varje viktigare kontakt med dem. Tjänstemän lyssnar alltid så mycket bättre på en annan tjänsteman, i synnerhet bättre än på en diagnosticerad mupp.

Hej, såg att du har fått kontakt med soc-chefen.

Har du kontakt med någon av dem som satt diagnosen? Isf tror jag det är en bra person att ta med, de känner dig o vet vad AS innebär.