Blir du trött av att vara med och/eller bland människor?

Jag ställer frågan för jag blir oftast inte sådär jättemycket trött som många här verkar bli.

Vore bra om tråden begränsas till att gälla trötthet vid umgänge med andra människor, umgänge i vid betydelse.

Jag skulle vilja ställa frågan så att man skiljer mellan att umgås med NT-personer och AS-personer, men kommer inte på något smart sätt att formulera.

Ni får gärna förtydliga i tråden om ni blir mer trötta av NT än AS eller om det inte är någon skillnad. Min gissning är att ni som blir trötta oftare blir det av NT än av AS, aspergare ligger ju mer på samma våglängd antagligen.

Ursäkta att det blev långt.

Jag sätter alternativ 3 - Ibland. Fast det borde egentligen vara 'rätt ofta' för mig.

Av stimmiga och högljudda barn (och vuxna) kan jag bli otroligt trött. Så trött att jag mår fruktansvärt dåligt och ofta får jag en känsla av social fobi. Den känslan kommer ofta när jag känner mig utanför, osynlig, utmattad och mesig.

Folk som snackar skit dvs trivialiteter (vilket nästan alltid är NT enligt min erfarenhet) blir jag inte direkt trött av, däremot trött på. Samma sak med folk som är intensiva, tjatiga, påstridiga, jobbiga, klängiga. Jag blir trött på dem snarare än trött av. Jag blir snarare lite smått road inombords och försöker tänka mig bort till en trevligare plats.

Men när ni som blir trötta säger 'trött' misstänker jag att ni menar trött av, inte trött på.

Ofta. Men det beror normalt på vem och hur många.

Valde "ofta".

Det beror lite på situation, vilka människor det är och hur utvilad jag själv är. Generellt så har jag funnit att det ofta fungerar bra att umgås länge med aspergare utan att jag blir nämnvärt trött. Så är det oftast inte med NT eller blandade grupper. Jag har en del vänner som det fungerar bra att umgås med också, men de är inte några typiska NT vare sig i beteende eller intressen, och flera av dem är nog misstänkta att kunna kvala in på AS- eller annan NPF-diagnos.

Jag blir trött bara om jag stressar. Om det är rätt personer som jag framförallt är bekväm med kan jag hålla på i evigheter. Sen finns det ju bra människor som ändå tröttar ut mig för att de är lite mer hyper än mig själv.

Jag blir trött som fasiken när det är mycket känslor. Men jag brukar inte känna speciellt mycket, det är som att jag absorberar känslorna utan att "känna" upp det. Men blir det för mycket känslor får jag bokstavligt talat panik.

barracuber skrev:Av stimmiga och högljudda barn (och vuxna) kan jag bli otroligt trött. Så trött att jag mår fruktansvärt dåligt och ofta får jag en känsla av social fobi. Den känslan kommer ofta när jag känner mig utanför, osynlig, utmattad och mesig.

Jepp. Vill man döda mitt humör så släng in mig i ett rum med ett skrikande barn.

Jag valde "Alltid" men jag kanske tolkade fel? Jag blir hur som helst alltid trött av att umgås med människor, om inte under tiden så efteråt. Sen kan jag ju hälsa på nån i affären utan att somna av just det, så klart, men det föll liksom utanför frågan, tyckte jag.

Jag har ett enormt behov av att vara ifred och tänka, jag står inte ut med människor alls i längre stunder. Även om jag tycker om någon mycket så blir jag otroligt trött och utmattad, och irriterad, av att umgås mer än en eller ett par timmar.

Om ljudnivåerna är höga blir jag trött fortare.
Dock, om det är många människor, och jag hittar ett bra hörn där jag kan sitta och bara iaktta, då går det bra en längre stund, och jag trivs ganska bra med det.

Men att prata med folk aktivt och dessutom hålla koll på alla småregler som man ska ha koll på, det är utmattande. Ofta hamnar jag till slut på en stol och stirrar bara tomt framför mig, tills någon "väcker" mig.

En enda person i hela världen står jag ut med att ha runt mig, det är min man (tur!), och det funkar antagligen för att vi kan gå runt varandra och inte prata "i onödan", utan att någon av oss mår dåligt eller tar illa upp. Vi kan liksom ignorera varandra på ett bra sätt. Vi har samma behov av ensamhet.

Vad sjukt det låter när man konkretiserar det

Tillägg: samtidigt som jag blir så pass trött av folk, så har jag ändå ett ganska stort socialt behov. Jag behöver verkligen komma ut bland folk för att inte må psykiskt dåligt i längden. Lite svårt att få det där i balans.

IckyFlix,

Ber om ursäkt om något var oklart. Fråga gärna.

En liten fråga: du skrev något om att somna. Men menar du att 'trött' för dig är samma sak som 'sömnig'? Eller kan du ibland vara trött i betydelsen utmattad/totalt slut? Är det ibland det ena och ibland det andra?

Hoppas du inte tycker detta är 'hårklyverier'.

Valde "Alltid". Jag blir generellt alltid trött av att umgås med andra människor, särskilt om jag inte känner dessa så väl, men kan åter känna mig pigg efter att ha varit ensam en halvtimme eller så. Röriga och oförutsägabara miljöer och händelser späder på denna trötthet ytterligare. Så länge vi inte umgås i den meningen utan t.ex. alla/båda är involverade kring ett gemensamt projekt eller problem är det annorlunda och kan jobba på i timmar. Där skulle man egentligen kunna tala om att "vara på samma våglängd" då alla involverade är "ned-nördade" i ett gemenamt ämne.

Jag kan egentligen inte komma på någon gång jag kännt till att personen, eller personerna, jag umgåtts med varit AS men kan så här i efterhand misstänka att många av dem åtminstone har drag av det. Dessa människor tycker jag mig sällan bli lika trött att vara tillsammans med än människor jag kan identifiera som typiska NT's.

Sällan. Blir egentligen bara trött av att vara med människor om jag är inne i en depressiv fas. Mår jag däremot någorlunda bra är sällskap inte bara något jag tycker om utan rent av något jag är beroende av. Kan må hemskt dåligt av att vara ensam hemma över en natt till exempel. Vill gärna vara med människor där det alltid händer något och där man aldrig får tråkigt.

alltid, när jag har varit bland folk så blir jag så trött i huvudet, får jag bara vara ifred några timmar så känns det bättre.

Jag valde "sällan".

Jag blir oftast hyperaktiv av att umgås med folk... Jag försöker att tagga ner ibland, men jag kan liksom inte sluta prata.

Jag valde ofta. Jag har högljudda, pratsamma, lättrörda/lättstörda döttrar som vill ha svar nu nu nu, och de må vara hur aspiga som helst, jag blir trött av umgänge med dem ändå. (Fast jag älskar mest av alla.)

Liksom jag blir trött i längden av umgänge med i stort sett vem som helst.

Aspisar är säkert lättare att umgås med på ett sätt, VISSA AV DEM, men nån som babblar på om nåt som inte intresserar mig nämnvärt, inte slutar fast man kanske t o m säger till rätt ut, och som är gränslös/distanslös på ett sätt som överskrider mitt sätt att vara det, eller är väldigt skygg och tyst på ett visst sätt (vilket gör mig nervös), det är ju lika jobbigt och påfrestande som en massa NT jag träffar.

Det beror ju i så fall på vilka NT, hur länge, hur vi känner varann, om vi umgås frivilligt eller jag påtvingas dem (på möte t ex, jag springer på måååånga såna).

Skulle alltså säga att det mest handlar om när var hur, hur jag mår den dagen och andra omständigheter.

Jag kan bli skittrött på att umgås med mig själv också, liksom trött av för mycket sittande vid datorn om jag får många frågor om nåt eller tar på mig att svara på nåt engagerande, som en fråga härinne t ex.

Alltid.

Ofta.

Speciellt mingelsituationer och när det finns småbarn i närheten är jobbigt. Då drar jag mig undan så långt det är möjligt.

Jag får alltid ett stort behov av att vara för mig själv och "rensa huvet" efter socialt umgänge. Och ja, jag kan bli väldigt trött, men mycket hänger också på min dagsform, som varierar starkt.

barracuber skrev:Jag skulle vilja ställa frågan så att man skiljer mellan att umgås med NT-personer och AS-personer, men kommer inte på något smart sätt att formulera.

Ni får gärna förtydliga i tråden om ni blir mer trötta av NT än AS eller om det inte är någon skillnad. Min gissning är att ni som blir trötta oftare blir det av NT än av AS, aspergare ligger ju mer på samma våglängd antagligen.

Barracuber, jag förstår vad du menar, MEN...vissa som har AS kan vara väldigt extroverta och högljudda - och väldigt ointressanta och jobbiga att kommunicera med. Sen finns det så kallade neurotypiska, som är stillsamma, underfundiga och väldigt intressanta att umgås med.

Alexandra skrev:Barracuber, jag förstår vad du menar, MEN...vissa som har AS kan vara väldigt extroverta och högljudda - och väldigt ointressanta och jobbiga att kommunicera med.

Jo sådana kan väl vara tröttande på sitt sätt...

Alexandra skrev:Sen finns det så kallade neurotypiska, som är stillsamma, underfundiga och väldigt intressanta att umgås med.

Neurotypiska? Du menar NT? Ok. Ja, sådana har jag träffat en del. Tror jag. De finns, om man så säger. Antagligen. Om de jag träffat i själva verket inte var aspergare.

Och jag gillar att vara med dem. Jag brukar tänka att h*n verkar lite aspig. Vilket för mig är en komplimang. De må vara NT men de är väldigt behagliga att vara med. Jag blir inte alls trött av dem.

Sedan finns det NT som jag gillar även om de är utåtriktade och pratsamma, just för att de är så trevliga. Jag smittas av deras goda humör. Om de dessutom visar sig lite svaga ibland - även de kan må dåligt - så stiger bara min aktning för dem. Och de är dessutom oftast inte så fördomsfulla mot svaga individer som andra NT kan vara.

För mig har det ingen större betydelse om personen jag umgås med är aspergare eller NT, det är personkemin det kommer an på.
Jag gillar halvgalna kaxiga människor med driv i sig.

Luktar det för mycket 'Svensson formulär 1A' tappar jag intresset för personen ifråga.
Liksom jag inte har mycket gemensamt med lågfungerande aspergare, såna som inte förstått vitsen med hygien etc.

Alexandra skrev:Barracuber, jag förstår vad du menar, MEN...vissa som har AS kan vara väldigt extroverta och högljudda - och väldigt ointressanta och jobbiga att kommunicera med. Sen finns det så kallade neurotypiska, som är stillsamma, underfundiga och väldigt intressanta att umgås med.

Det var det jag försökte få fram, förutom då att jag kan tycka att folk är sköna att vara med fast de inte är just stillsamma. Så länge folk inte är skräniga och arroganta, typ fulla supporters och det stuket, så får de gärna vara precis hur NT de vill.

Och är de gapiga, självrättfärdiga, styva i korken, dumdryga eller nåt annat jag har svårt med, så skiter jag högaktningsfullt i hur många npf-diagnoser de skulle ha, eller om de är intresserade av samma saker som jag och så vidare.

Alexandra skrev:Jag får alltid ett stort behov av att vara för mig själv och "rensa huvet" efter socialt umgänge.

Jag med. Ett enormt stort behov. Klarar "bara lite" umgänge varje vecka och måste begränsa det så att jag inte stressas för mkt av det.
Olika personer tar mer energi än andra att träffa, men jag känner mig oftast mkt dränerad även om det är ngn som jag längtat mkt efter att få träffa.

Rätt ofta.

Ibland bara lite trött och ibland nästan utmattad. Det kan sitta i allt från till nästa dag till flera dagar.

Jag ältar ofta vad jag sagt, vad andra sagt, vad som hände där och då och vad jag borde ha sagt eller inte borde ha sagt osv.

Mm. Mkt energi går åt till att i efterhand fundera ut vad människor egentligen menat med det de sagt.