som jag har berättat förut väntar vi på en ASutredning på för min 9 åriga dotter.jag är nästan säker på att hon även har tourettes eller tvångssynrom eftersom att hon har mycket tvångstankar & handlingar

& en oro som inte är av denna värld.sommaren har varit ganska lugn men nu har skolan börjat & min dotter har fått en ny lärare & nu mår hon väldigt dåligt igen.

hon är tex så orolig att bli magsjuk,att få svininfluensan & att någon i hennes närhet ska dö & då måste hon göra olika saker som olika tics/tvångshandlingar för att något ej ska hända.

min dotter hade ofta vredesutbrott förut & vi fick lov att (hålla henne) för att hon skulle lugna sig(kunde ta över en timme ibland). jag märker tendenser till detta nu igen!

jag vet inte hur jag ska kunna förhindra dessa fruktansvärda utbrott som gör att både min dotter & resten av familjen blir att må väldigt dåligt.jag försöker att prata så lugnt jag kan med min dotter i dessa lägen men

det hjälper sällan när hon redan har "börjat".
min dotter ber verkligen om hjälp för att få bort alla jobbiga tankar & handlingar & jag hoppas verkligen att hab kan hjälpa min dotter med detta.

vet inte hur det ska bli för min kära dotter annars....jag lider verkligen med henne.har någon några råd att ge mig?

Dra ner på skoltiden. Skoltvånget är ett jävla sattyg. Du kan ju säga att hon är sjuk.
Verkar vara bäst i förebyggande syfte. Man kan faktiskt bli sjuk av att tro att man är eller kommer att bli sjuk.

Vad är det som är så fruktansvärt med vredesutbrott och varför måste familjen må dåligt av det? Det kanske finns andra skäl att familjen mår dåligt utan att bara fokusera på er dotters problem. Sagt i all välmening.

Det går givetvis inte att "prata bort" ett utbrott som börjat. Har du inte du eller barnets far några egna erfarenheter av att ha blivit oerhört arg att jämföra i? Hur hanterades ilska i din och hans familj när ni växte upp? Har ni talat om det och jämfört?

det som är fruktansvärt jobbigt är delvis att min dotter får sån svår ångest efter dessa utbrott där hon slår,sparkar,river oss mm. men vi har även en liten dotter som är två år som hör & ser allt detta , som blir väckt

min äldsta dotter på kvällarna & ser livrädd ut! det är väl inte så konstigt att hela familjen mår dåligt av detta??

min dotter har så jobbiga tankar att hon senast ikväll sa att hon inte vill leva längre om hon ska ha det så här. då är det väl inte längre normalt?

hon har för övrigt mått så dåligt att hon tex har huggit sig i benen med vassa föremål & hoppat ur bilen en gång nästan i farten (jag hann precis stanna).

vi mår inte dåligt alls i våran familj av andra orsaker. räcker inte det här??

Jag är bara en glad amatör, men jag tycker att ni ska sluta skuldbelägga er dotter för att hennes känslor måste få ett uttryck. Sedan handlar det om att hitta en strategi för att parera innan utbrotten kommer, lära henne att känna igen situationerna etc. Detta förutsätter att ni själva har en bra relation till och förmåga att hantera egen ilska och aggressivitet.

Nu har jag ju inte AS och har inte heller någon övertro på diagnoser, men jag har haft problem med mina egna vredesutbrott i hela mitt liv och känner igen ett par av de situationer ni beskriver.

Jag tycker det låter som att ett av huvudproblemen är om hon väcker sin syster. Det går inte att en av er tar er dotter och går ut en liten sväng när ilskan är på gång så hon inte är i lägenheten om systern sover?

Att lära sig att gå därifrån kan ofta vara en första strategi för att förhindra situationer när man blir alltför upprörd innan man lärt sig handskas med dem, och det är kanske inte fel att pröva att gå ut ett tag?

Bjäbbmonstret, ditt resonemang är verkligenn amatörmässigt!

Ge dig inte på att analysera en familjesituation som du inte har tillräcklig info om och uppenbarligen har du inte ett dugg kunskap om vad det innebär att ha ett barn med de omfattande svårigheter som denna lilla flicka! Och tydligen inte om dessa npf heller.

Det är väl ändå onödigt att göra det värre för en familj som redan har det så svårt????

Okej, jag lät visst reflexionerna fara iväg med mig jag medger det. Carra, jag kan givetvis inte veta något om er situation, tillät mig bara gissa utefter din beskrivning. Det är det den sortens svar man riskerar att få om man frågar folk på forum såhär på internet.

Jag vidhåller ändå att enligt mina erfarenheter så går det inte att lugna en person barn mitt under ett vredesutbrott som dem här beskrivs genom att försöka tala personen till rätta - det är dömt att misslyckas. Däremot kan man försöka parera situationen genom att avbryta eller avleda den innan och försöka bryta den innan den går så långt. Det är det jag reagerade på och det kan jag stå för A.

Bjäbbmonstret:
Håller helt med dig när det gäller vad du säger om hur man ska agera vid utbrott. Men man kan ge så mycket mer av kunskap om detta ändå, det finns ju mycket att lära av inte minst genom böcker och metoder man kan använda för att utbrotten inte ska ske mer än "nödvändigt".
Utbrotten är ju en konsekvens av flickans svårigheter och lär man sig förstå hur, så har man större möjligheter att hantera dem och förhindra dem.

När man befinner sig i Carras situation och inte ännu hunnit skaffa sig den kunskap man behöver för att leva med ett barn med så stora svårigheter som hennes dotter har, så är man först o främst i stort behov av att få bekräftat att det är en svår sits och att andra förstår det.

SEn behöver man få tips om konkret kunskap om hur man kan lära sig att hantera situationerna bättre.

Först därefter kan man - kanske - börja fråga och ev ifrågasätta något.

Förändring förmedlar man bäst genom empatisk kunskapsöverföring, inte genom kritik. Det är min erfarenhet från många års ideellt arbete med att stötta folk, främst föräldrar, men även vuxna med egna npf.
Det är inget som är lätt fast det kanske låter så, men man måste ju försöka göra så gott man kan.

Jag känner inte frågeställaren så jag vet inte vilka argument hon är mottaglig eller inte mottaglig för, men det känns inte naturligt för mig att få in och ta och bekräfta modern i hennes oro. Det får någon annan göra i så fall.

Hej carra, det låter väldigt jobbigt, både för flickan och er.

Sådana tvångstankar måste nog behandlas av proffs, inget vi här kan göra något åt. Men som nödlösning så länge så skulle du kunna prova en enkel metod som heter EFT (kallas också TFT ibland). Beskrivning "manual" finns att ladda ner gratis på denna hemsida (om du läser engelska): http://www.emofree.com/

Den går ut på att knacka på vissa ställen på ansiktet, kroppen och fingarna för att lugna ner nervsystemet när det blir för uppjagat, ganska enkelt när man väl lärt sig det. Detta löser säkert inte problemet men kan kanske lindra tills ni får riktig hjälp. Ev kanske hon kan lära sig dessa knackningar och göra på sig själv när hon känner att tankarna börjat ta över. Kan t o m bli en alternativ ritual, men som har en lugnande verkan på köpet. Ev kanske massage kan hjälpa också.

Kolla gärna dieten också, om det är något hon kan vara allergisk mot.

Det är allt jag kan komma på just nu tyvärr. Hoppas ni står ut tills ni får utredning och hjälp.

alla får tycka som dom vill.det är ett fritt land men jag väntade mig nog inte att nästan "få skulden" för mitt barns svårigheter.jag vill bara att min dotter ska må bra men när inte ens bup kan hjälpa oss som ska vara "experter" på barn så börjar man så klart undra om det inte finns någon man kan få hjälp av.det enda vi har fått från bup är en ADHD diagnos(som jag tror är fel) & provat mediciner för ADHD:n som var hemska för min dotter.

hon fick tom självmordstankar av medicinen.vi har inte ens fått förfrågan om sk"familjesamtal",inte fått hjälp om hur man ska hantera min dotters tvång,tics,oro & vredesutbrott.min dotter blev lovad för säkert ett halvår

sen att få komma till en psykolog på bup men det händer inget!jag ringde till bup 2-3 ggr i veckan när det var som värst & bad på mina bara knän om hjälp men jag fick till svar att dom hade kaos på bup också pga alla ungdomar som skär sig.

ni kanske förstår att jag är besviken.
min dotter mår sämre & sämre & det finns ingen hjälp...

Hej carra!

Jag känner igen det här med vredesutbrotten. Min lillasyster (som inte har någon diagnos och som nu är 17 år) hade fruktansvärda vansinnesutbrott för några år sedan då hon var 12. Hon skrek, sparkades, kastade grejer... Det hände att hon kastade ut blomkrukor genom fönstren och kletade leverpastej på väggarna. Hon gick bärsärkargång i lägenheten och jag, som själv var 17 år då, var ständigt livrädd för henne då hon när som helst kunde få för sig att kasta en sax eller annat föremål mot mig eller mamma med motiveringen att vi "inte lät henne vara ifred", var "dumma i huvudet", "jävla horkärringar" eller något annat.

Samtidigt med utbrotten hade hon fruktansvärda tvångstankar. Hon fick för sig att det var knark på allt hon tog i, hon tvättade händerna ständigt och varje gång hon tvättade dem var mamma eller jag tvungna att titta på och bekräfta för henne att hon verkligen hade tvättat händerna.

Mamma och jag skuldbelagde oss själva jättemycket för allting, vi tyckte att det var vårt fel att hon mådde som hon mådde.

Vi visste inte vad vi skulle göra, att prata med henne gick ju inte och när vi föreslog att gå till BUP och prata med någon så blev det etter värre.
Till slut ringde mamma till BUP i hemlighet och då fick hon en tid i september (detta var i juni) med anledning av att de på BUP inte tyckte att det här var akut. De förstod helt enkelt inte allvaret i det hela och det gjorde inga anhöriga heller - förrän de kom hem till oss och såg vår lägenhet.

På BUPs vanliga mottagning fattade de ingenting så till slut ringde mamma till BUP-akuten på sjukhuset och där var de helt underbara. Läkaren där pratade med min lillasyster och fick henne att lyssna, och det konstaterades att vredesutbrotten hade sin grund i oro och ångest så hon fick medicin mot oro och efter ett tag med den mådde hon bra igen. Hon stod samtidigt i kö för terapi hos BUP men eftersom det var sjukt långa kötider och hon mådde bra långt innan dess så skippade vi terapin. Sedan dess har hon heller inte haft några återfall.

Jag tror att jag förstår vilken oerhörd desperation ni som familj upplever och att ni säkert känner er oerhört maktlösa och att ni inte räcker till, men kom ihåg att detta INTE är ert fel!
Mitt råd till er är att ni vänder er till BUP-akuten på närmaste sjukhus så att ni snabbt kan få hjälp. På det vanliga BUP gör de tyvärr inte många knop...

Stort lycka till och många varma kramar till er från mig

min dotter har medicin(atarax) som är mot oro men jag tycker inte att den hjälper.jag har frågat läkaren på bup om det finns någon medicin som kanske iaf dämpar min dotters oro,tvång & ständiga ångest

men han verkar inte vilja skriva ut sån medicin.han säger att man helst inte ska ge barn sån medicin.men han är ingen bra barnläkare alls.han vill helst bara skriva ut medicin så fort som möjligt när man är där

& nästan suckar om man börjar fråga saker eller berättar hur jobbigt allting är för min dotter.jag känner att jag vill inte ha med denna läkare att göra mer.

problemet är att han verkar vara den enda läkaren på bup i våran kommun.men jag ska ringa till barnmottagningen på lasarettet här i morgon för dom borde veta vart man ska vända sig.

tack allihop för allt stöd.ni är underbara...

Hej Carra

Du har fått ett pm - personligt meddelande av mig, har du läst det?
Hör gärna av dig, jag tror jag kan ge dig en hel del råd o tips.

carra skrev:min dotter har medicin(atarax) som är mot oro men jag tycker inte att den hjälper.

Det var atarax min syster åt också. För henne hjälpte den jättebra men alla medicin funkar ju inte för alla. Hoppas att ni snart hittar någon läkare som är vettig så att ni får den hjälp ni förtjänar! Om det inte finns någon annan på BUP så finns ju alternativet att söka privat. Jag vet att det är jättedyrt, men eftersom den läkare ni har nu verkar vara så nonchalant och ointresserad så kan ni vända er till landstinget och försöka få dem att betala, åtminstone en del av kostnaden, för en privat läkare. Jag vet att någon jobbarkompis till min mamma gjorde så när hennes barn mådde psykiskt dåligt och de fick privata läkarbesök subventionerade av landstinget.

Det finns också vissa privata läkare som är anslutna till Försäkringskassan vilket innebär att ni då inte betalar någonting alls, eller en hyfsat liten summa. Jag vet inte exakt hur detta fungerar men det kan ni också prata med landstinget om.

jag funderar över vad ett barn kan få för medicin som dämpar tvångshandlingar,oro, ångest & tics? min dotter har 10 mg atarax men det hjälper inte alls.hon har det så jobbigt att hon ibland tom säger att hon inte vill leva längre om det ska vara så här..

min dotter har jobbiga tankar hela tiden.tex om jag städar toaletten.då frågar hon direkt varför jag gör det.om jag är rädd att hon har setat där & kan smitta oss andra(även om hon inte är sjuk).
hon är livrädd att bli magsjuk,få svininfluensan,rädd för att något hemskt ska hända,

rädd att jag ska gå någonstans mm mm & då gör hon olika saker för att det inte ska hända.hon får mer & mer tvång för varje dag!

jag har ringt både hab & bup men det verkar inte vara någon som kan någonting om tvång osv.dom hänvisar till varandra bara.jag börjar att känna mig maktlös nu.det verkar som att det inte finns någon som helst hjälp att få...jag är så trött...


Admin

Slog ihop två likartade trådar.

SSRI antidepressiva hjälper i vissa fall, eller milt lugnande tex Theralen. Ta upp det med läkaren.

min dotter har redan theralen & har haft det i säkert ett år.det fungerar inte alls utan.vi glömde theralelet en kväll & då vaknade hon 3 ggr & var orolig..men tack för tipset!

förresten verkar theralenet inte hjälpa för oro för det tar över en timme ändå på kvällen tills min dotter somnar(ropar hela tiden)& är jätteorolig.

men det hjälper när hon väl ha somnat.det är sällan hon vaknar nu på nätterna iaf.innan hon fick theralen var hon vaken ca 4 ggr per natt...

en tanke som slog mig när jag läste dina inlägg. det här med vårdval har ju gått igenom nu. du kan ju testa om det finns någon bättre läkare på en annan vårdcentral som kan hjälpa alt. skriva en akutremiss till bup. funkar inte det, testa en annan. kolla upp om det finns någon privatläkare med vårdavtal. det är riktigt illa att bup inte hjälper er!

det är helvete att vara i akut behov av vård, man får vara helt frisk för att orka! jag skickar en stärkande kram.

Jag kan berätta om den bakteriefobi jag har haft och till en del har.

Jag skyddade mig mot precis allt jag inte hade kunskap om.
Det betydde inte att jag accepterade det mamma o pappa sade, pappa försökte bevisa sakers ofarlighet genom att äta äckliga saker, senare i livet gjorde även andra det.
Det fungerade itne över huvud taget utan jag tyckte bara att de inte förstod faran även om kroppen oftast klarar det hela.
Jag såg det som en risk, risker vill jag inte ta, inte idag heller.
Ju mer folk försökte påverka mig ju hårdare stod jag emot, det fanns inget övre tak för hur mycket jag kunde stå emot sålänge jag trodde omgivningen hade fel och jag rätt.

Det som hjälpte var flera saker men den utlösande faktorn var en tjej på mitt jobb.
Hon åt en frukt och den hade legat på bordet och jag frågade om hon inte funderade över att den legat där det var så smutsigt, folk lade smutsiga handskar och satte skorna på bordet.
Hon svarde "näe" och tittade på frukten, lade den ifrån sig o slängde den en stund senare.

Efter det så var det inte längre en fråga om att hela världen verkade korkad och riskbenägen, jag insåg att folk faktiskt inte tänkt alla gånger eller något i den stilen, den var inte tvärsäkert rätt på att bakterier skulle vara ofarliga eller äckliga eller något.

Sedan följde en helt del funderande och undersökande och kontrollerande av fakta.
Jag pratade med många som jag antog hade kunskap om det hela, en biolog, några läkare, funderade på att besöka olika labb för att lära mig hur det faktiskt låg till, inte bara höra en massa åsikter utan kontrollerbara fakta.
Att någon säger att något är ofarligt duger inte för min del, däremot har jag lätt att respektera att någon tror att något är ofarligt, det är ju inte ett påstående om att något verkligen är på ett visst sätt i alla situationer.

Paradoxen är att jag kan vara lika tvärsäker som min omgivning trots att jag inte vet.
Ett beteende inte är nöjd med hos mig själv och som jag jobbar på att bättra mig i, jag märker stegvis förbättring i det jobb jag gör i det fallet.
Och så har jag upptäckt att man inte blir satt i fängelse för att man har fel, inte ens på jobbet

Uj uj vad man har haft missuppfattningar och säkert har det fortfarande.

Kommenterar dig i tråden Bakteriefobi, allergier mm.

carra skrev:som jag har berättat förut väntar vi på en ASutredning på för min 9 åriga dotter.jag är nästan säker på att hon även har tourettes eller tvångssynrom eftersom att hon har mycket tvångstankar & handlingar

& en oro som inte är av denna värld.sommaren har varit ganska lugn men nu har skolan börjat & min dotter har fått en ny lärare & nu mår hon väldigt dåligt igen.

hon är tex så orolig att bli magsjuk,att få svininfluensan & att någon i hennes närhet ska dö & då måste hon göra olika saker som olika tics/tvångshandlingar för att något ej ska hända.

min dotter hade ofta vredesutbrott förut & vi fick lov att (hålla henne) för att hon skulle lugna sig(kunde ta över en timme ibland). jag märker tendenser till detta nu igen!

jag vet inte hur jag ska kunna förhindra dessa fruktansvärda utbrott som gör att både min dotter & resten av familjen blir att må väldigt dåligt.jag försöker att prata så lugnt jag kan med min dotter i dessa lägen men

det hjälper sällan när hon redan har "börjat".
min dotter ber verkligen om hjälp för att få bort alla jobbiga tankar & handlingar & jag hoppas verkligen att hab kan hjälpa min dotter med detta.

vet inte hur det ska bli för min kära dotter annars....jag lider verkligen med henne.har någon några råd att ge mig?

Hej, jag är ganska ny här och satt och läste lite äldre inlägg och såg det här du skrivit om din dotter. Hon låter som att hon liknar min ena son mycket.

Jag undrar hur det har gått för er?

Kanske kan vi även utbyta lite saker, då vi verkar ha lite liknande situation, PMa mig om du vill....

MVH

Du verkar vara en mamma som bryr dig om dina barn jättemycket och ska absolut inte ta på dig någon skuld. Man gör så gott man kan efter den kunskap och de förutsättningar man har. Jag är själv mamma, men har inga konkreta råd. Jag har autism själv, men mina barn har inte så stora problem, även om de visar vissa ADHD och AS-tendenser. Massor av kramar från mig!