Kan titta på personen som fasiken vid vissa konversationer, för mycket tror jag. Talar dessutom om annat än den jag "samtalar" med ibland.

Avseende diagnoser så visste jag inte vad AS var innan jag blev utredd efter att min husläkare frågat om jag inte ville gå och tala lite med nån? Jo, kan jag väl, sa jag. Först lång väntetid och sen var det kört Vad heter det? Ketchupeffekten, tror jag.

Jag tycker det är skönt att ha fått något och några att identifiera mig med. Kände, och känner ofta fortfarande, att det är fel på mig hela tiden. Missar sånt som verkar vara givet för andra. Trots att jag försöker bete mig korrekt. Men jag är nog rätt charmig ändå på mitt sätt, för folk tycker sällan illa om mig (vad jag vet i alla fall). Jag upplevs nog inte som hot eller konkurrent. Inte som en hel människa liksom.

Nu har jag börjat förlika mig med AS- och ADHD-personligheten, time takes time. Då kan jag börja tycka om mig själv.

nano skrev:

MissNervvrak skrev:Däremot har jag svårt med ögonkontakt. Jag har ingen förklaring på varför, det bara är så.

Jag tycker du är som musik när du rör dig, du ser liksom klart mer levande ut när du rör dig än de flesta.
Kan ha med att du hade hatt o göra också som gjorde att jag noterade det, såg hattens kant noga hur den rörde sig i förhållande till dig.
Noterade aldrig att du hade några ögonkontaktsbekymmer men jag vet inte om jag försökte få ögonkontakt med dig någe speciellt.

Haha, hatten kanske gör sitt till. Jag har ju nästan alltid någon form av hatt, jag älskar hattar!

Haha, folk tycker snarare det är otrevligt OM jag tittar på dem så jag gör det inte. Något hos mig skrämmer dem, tror jag. Orkar inte vara mer otrevlig än jag redan är så jag tittar inte. Eller, vid samtal kanske nån gång, fast det är jobbigt om man är väldigt trött och så. Inte orkar tänka och sånt.

Du har emellanåt sett väldigt stabil ut men jag skulle inte tycka att det är skrämmande, kanske för att jag inte skräms av aspisar.

Ja, man kanske tenderar att ha nån slags iskall mördarblick eller något, utåt sett och sådär. Stabiliteten får bli i annan tråd om tror jag.

Jag har mycket lättare att se folk i ögonen, om de är lugna med ansiktsmimik.

Aspergare som "stirrar" är rätt lätta också.

Folk med livlig ansiktsmimik, NT eller NPF:are, är svåra. Det blir störande och överbelastande.

Fast ju mer jag har blivit medveten om vikten av ögonkontakt, och mina problem med den, desto svårare blir det :/
I början när jag fattade att ögonkontakt var något man skulle ha, så "stirrade" helt enkelt när jag kom ihåg det, men tänkte inte så mycket mer på det.

barracuber skrev:

MissNervvrak skrev:Jag har ett yvigt kroppsspråk, t.om. när jag pratar i telefon. ^^ Gesterna kommer liksom automatiskt.

Känner mycket igen det där med telefon. Blir ofta väldigt rastlös av att prata i telefon. Jag kan inte sitta på en stol och prata i telefon. Antingen ligger jag på sängen (favoriten) eller så går jag omkring som en osalig ande. Då har jag också olika gester för mig.

Precis sådär gör jag också! Jag ligger också gärna på sängen när jag pratar i luren, annars vankar jag av och an. Igår t.ex. ringde min mamma när jag var och handlade och då vandrade jag planlöst omkring i affären medan jag pratade.

nano skrev:Jag tycker du är som musik när du rör dig, du ser liksom klart mer levande ut när du rör dig än de flesta.

Vilken härlig komplimang

Telefoner har bara en egenskap jag gillar, det går att skicka sms med dem. Prata i dem är mest obehagligt, tycker jag.

Vandra planlöst på lite olika ställen har jag också gjort under telefonpratande.
Lite olika vad jag tyckt om att prata i telefon, på senare tid har det ringt en försäljare av finansiella tjänster som tror att jag är stenrik, typ miljardär och det har varit intressant men det har också blivit jobbigt o svara på okända nummer för oftast ringer han med dolt nummer.
Han har försökt bearbeta mig i lite mer än ett halvår nu tror jag.
Han ringer från usa.

Du har ju faktiskt ett namn som känns adligt... eller?

Huh, va jag?
Jag vet inte, har inte funderat över den saken, det är ett namn helt enkelt

Så vad är det där namnet, nano? Nu blir jag nyfiken.

Som 31åring borde man nog ha växt ifrån barnblygheten men jag har mycket svårt för att titta någon i ögonen. Inte ens med mina barn eller make. Min tillfälliga terapeut nämnde det också och det är först nu i år som jag tycker att det är extremt jobbigt att ha det i baktanken.

Min utredning om adhd, as och tourette börjar den 2-3 november och det skall tydligen vara allt för en diagnosdag är uppsatt en månad senare.

Sockan skrev:Som 31åring borde man nog ha växt ifrån barnblygheten men jag har mycket svårt för att titta någon i ögonen. Inte ens med mina barn eller make. Min tillfälliga terapeut nämnde det också och det är först nu i år som jag tycker att det är extremt jobbigt att ha det i baktanken.

Min utredning om adhd, as och tourette börjar den 2-3 november och det skall tydligen vara allt för en diagnosdag är uppsatt en månad senare.

Något liknande hände med mig. Jag minns inte vad jag gjorde tidigare men när man påpekade att jag behöver hålla ögonkontakt så blev jag plötsligt brutalt självmedveten och nervös samt undvek ögonkontakt med flit, så det hjälpte uppenbarligen inte.

nano skrev:Huh, va jag?
Jag vet inte, har inte funderat över den saken, det är ett namn helt enkelt

Sökte på det, enligt susning.nu verkar det vara ett soldatnamn, men jag tycker att det är fint!

MissNervvrak skrev:Så vad är det där namnet, nano? Nu blir jag nyfiken.

nano, du får själv avgöra om du vill berätta vad du heter... Jag avslöjar det inte!

Miche skrev:

nano skrev:Huh, va jag?
Jag vet inte, har inte funderat över den saken, det är ett namn helt enkelt

Sökte på det, enligt susning.nu verkar det vara ett soldatnamn, men jag tycker att det är fint!

MissNervvrak skrev:Så vad är det där namnet, nano? Nu blir jag nyfiken.

nano, du får själv avgöra om du vill berätta vad du heter... Jag avslöjar det inte!

Han har redan berättat för mig, Miche

För egen del har jag inga problem alls med ögonkontakt och jag anses vara mycket bra på att beskriva hur jag känner. Mitt kroppsspråk tenderar dock att bli enahanda och de på utredningen tycker även att mitt ansiktsuttryck med mimik etc kan vara svårt att läsa av.

Tror jag sällan tittar folk rakt in i ögonen utan mer i ansiktet, strax nedanför dem. Blir lätt nervös och börjar känna irritation i mina egna ögon om jag tittar in i någon annans för länge, trots att jag inte märkt av det alls innan. Folk kan av den anledningen uppleva att jag blinkar väldigt mycket då blinkningarna kommer som en reflex och blir som ett slags tics. Jag brukar dock eftersträva att vara artig och ställa lagom mycket följdfrågor; tillräckligt för att inte verka otrevlig/oengagerad, mindre än att det mest blir obehagligt/creepy för den jag pratar med. Men har ibland svårt att hitta balansen där.

Blir också ofta rastlös av att tala i telefon och svårt att känna någonting för personen i den andra luren under konversationens gång. Kan nog därför uppfattas som väldigt kort och snudd på tvär i telefon och använder mig av den anledningen sms när jag kan.

Men om du och någon gått o blivit kära i varandra, blir det lätt o se denne i ögonen då tror du?
Inbillar mig att jag själv när jag blivit kär gärna skulle titta henne i ögonen länge länge länge

Miche skrev:nano, du får själv avgöra om du vill berätta vad du heter... Jag avslöjar det inte!

Uppskattas
Jag berättar inte på sökbart forum men jag berättar gärna irl och för dem jag redan träffat.

MLI skrev:För mig är ögonkontakt knepigt. Det är alltid en medveten process där jag funderar på hur ofta jag bör ta den, hur länge jag ska hålla den, hur länge jag kan titta bort etc. Jag kan ha ögonkontakt men det är långt ifrån självgående eller bekvämt. Tanken slog mig nyligen att jag kan dejta någon under en längre tid och inte ha en aning om personens ögonfärg, och faktiskt ha ganska svårt att visualisera mig deras ansikte.

Stämmer för mig med. Jag har "lärt mig" att ha ögonkontakt och tycker mig ha blivit bättre och bättre på det, men har ändå ingen aning om andra personens ögonfärg. Kan dock visualisera ansikten men svårt att placera dessa...

När jag var nykär senast, så hade jag svårare än någonsin att se i ögonen.
T.o.m. var det så att när jag öppnade dörren för honom, så "sprang" jag in i lägenheten för att det blev för mycket av det goda

Jag var inne i en period då jag upptäckte hur annorlunda jag var, så jag hade "en släng" av social fobi också tror jag. Löjligt blyg. Det var några år innan jag alls kände till AS, men jag hade kommit på att det var väldigt många saker som var annorlunda med mig. Innan så trodde jag att det måste vara någon detalj som är fel.

Egentligen ville det försiktiga och rädda i mig avbryta det hela, men jag stod emot, och lät alla skumma beteenden komma. Alltså röd som en kräfta i ansiktet, pipigare röst, titta bort flaxigare än någonsin, springa iväg in i lägenheten o.s.v. LOL
Men också krama om och lukta på i timtal.

Social fobi ihop med AS är grejer det

Låter enligt mig som en tjej som tycker om någon väldigt mycket och inte vill såra, jag tror det var helt underbart att upptäcka att han stannade kvar och ville vara nära dig han också precis som du

Jag försöker sätta mig in i hur det är att vara olika personer, att sätta sig in i när någon är kär är det roligaste att försöka sätta sig in i, man (iaf jag) mår så bra då