Vår son, som snart fyller fem, utreddes för ett år sedan. Psykologen kom fram till att han har flera drag som tyder på AS men att det var för tidigt att tala om diagnos. Hon vill istället testa honom inför skolstarten. Han börjar i skolan nästa höst. Till dess har vi bara fått lite allmäna råd om hur vi bör bemöta honom. Mina frågor är: Hur görs testet? Är det helt tillförlitligt eller finns bättre och sämre utförare som kan påverka resultatet? Finns olika test att välja mellan? Har någon upplevt att de har fått eller inte fått en diagnos mot sin vilja? Vi tycker att sonen har många sidor som tyder på AS samtidigt som han har sidor som inte stämmer in.

Min andra fråga är vad som är viktigt att tänka på inför val av skola och hur man kommunicerar med personalen på skolan. Ska man "gå ut hårt" och berätta om hans problem mycket tydligt ända från början eller ska man ligga lite lågt för att inte "stämpla" i onödan? Vad är viktigast för ett AS-barn för att skolgången (på en vanlig skola) ska funka?

En till fråga: Vi har tre söner tätt i ålder, varav han är den äldste. En ganska så pressad familjesituation mao. Vi kämpar och kämpar för att få familjen att funka och jag måste säga att vår son är en helt underbar kille med många goda sidor. Men han är ibland mycket ofokuserad och högljudd och tar mycket plats eftersom han kräver "SIN" ordning. Vi har ett långt tag varit mycket försiktiga och mjuka och försökt följa honom i hans tankegångar och känslor (följde råden i "Explosiva barn"). Men nu känner vi intuitivt att han behöver lite mer gränssättning, att han blir mindre vilsen då. Naturligtvis blir det också lättare för hela familjen med mera disciplin men någonstans känns det som om han behöver en mycket fast stuktur med klara besked om vad det är som gäller för att inte bli vilsen. Det har känts rätt så bra med detta sätt, att han blir lugn av detta. Naturligtvis med mycket kärlek och tålamod och kramar om han får ett utbrott (det funkar för oss). Fast då undrar jag om jag gör helt fel fast jag bara inte fattar det. Har någon något klokt att säga om detta...?

Min fjärde fråga, som jag inte har sett något om i någon AS-litteratur är om symtomen kan variera mycket från dag till dag. Det gör det nämligen på vår son, han har "goda" och "dåliga" dagar. Kan det vara så? Till sist: Finns det någonting mer man kan göra förutom att ge mycket omega-3? Jag vet en bekant som åkte med sin son till en läkare som "ruskade" honom för att få bort outsläckta reflexer. Jag såg en dokumentär på tv om att man i USA ger antivirala medel och går över till så giftfri kost som möjligt. Fast det gör man väl knappast i Sverige? Har en kompis släkting vars son jobbar med något som heter Robomemo på datorn. Har någon något ytterligare tips för en orolig mamma? Eller handlar det mer om att acceptera funktionsnedsättningen som den är och jobba därifrån? Tacksam för svar!

Alien
Delat in texten i fyra stycken för läsbarhetens skull. Tänk på netiketten som står i forumreglerna:

dela in texten i stycken

Ett. Dela in i stycken, många fler kommer att läsa och många fler kommer därmed att ta sig an ditt problem.

två. Jag är trött, och det är mitt i natten. De andra är förmodligen på forumsträff. Jag återkommer, förmodlinen nån annan också. Inget illla ment.

Välkommen!

tillägg till Svantes första kommentar: Ha också luft mellan styckena. Jag vill hjälpa er, men jag orkar inte läsa det där.

Sigrid skrev:Ska man "gå ut hårt" och berätta om hans problem mycket tydligt ända från början eller ska man ligga lite lågt för att inte "stämpla" i onödan?

Finns ganska många som fått diagnos i vuxen ålder och klarat skolan ganska bra utan nån som helst anpassning. Andra hade nog mått bra av att få hjälp i den åldern.
Jag skulle inte säga nånting så länge det inte händer nåt som gör att man måste för att förklara och/eller få hjälp. Men om han nästan har diagnos redan kan ju det tyda på att det kommer att hända.

Vad är viktigast för ett AS-barn för att skolgången (på en vanlig skola) ska funka?

Jag tror inte det finns nåt man kan säga är "viktigast" för nån grupp som stämmer på alla som hör till gruppen.

Till sist: Finns det någonting mer man kan göra förutom att ge mycket omega-3?

Det finns väl ingen som ska ha mycket sånt, om med "mycket" menas mer än en normaldos? Ingen frisk i alla fall.

För det första, välkommen hit!

Om jag förstått rätt det psykologen vill göra är ett begåvningstest kanske också kombinerat med något neuropsykologiskt (alltså specifika test för uppmärksamhet, perception osv). Utredning för AS/autismspektrum/ADHD kommer inte att göra just nu? eller har jag missuppfattat?
Hur som helst tycker jag du ska lyfta de frågor rörande testningen till psykologen. Det ingår i hennes uppdrag att informera föräldrarna vad hon gör och varför. Var inte rädd att fråga.

Jag pratade om begåvningstest för vad jag vet det är just det man gör inför skolstarten. Dels ser man om barnet kan ha en begåvningsnedsättning, dels får man mkt info om barnets specifika starka sidor och svårigheter. Utifrån detta kan man ta ställning till eventuella åtgärder.
Testresultat behöver tolkas i ett sammanhang dvs hur barnet är i andra sammanhang, info från föräldrar, skolan eller sådant samt att man tar hänsyn till andra faktorer som kan ha påverkat prestationen t.ex. att barnet varit urtrött eller har stora bekymmer med koncentrationen.
Som sagt, VÅGA fråga så mycket du behöver!

Vi tycker att sonen har många sidor som tyder på AS samtidigt som han har sidor som inte stämmer in. Min andra fråga är vad som är viktigt att tänka på inför val av skola och hur man kommunicerar med personalen på skolan. Ska man "gå ut hårt" och berätta om hans problem mycket tydligt ända från början eller ska man ligga lite lågt för att inte "stämpla" i onödan?

Det finns ingen som är bokexempel när det gäller aspergers. Alla är olika för att man har sin personlighet och en massa annat som gör en person till individ. Han kanske inte alls har AS även om han har en massa drag. Han kanske skulle klassa för en fullblown diagnos. Men så what Han kommer ju alltid vara den pojke ni känt alla dess år.
Vad menar du med hur han kommunicerar med personalen? Snälla, kan du förtydliga detta?
Jag tänker i princip som L'inimitable

L'inimitable skrev:Jag skulle inte säga nånting så länge det inte händer nåt som gör att man måste för att förklara och/eller få hjälp.

Men finns det svårigheter som du redan nu tycker kan orsaka problem så kan du informera om dessa. Du behöver inte prata om eventuella diagnoser osv. Det finns tusentals med barn som har sina egenheter och svårigheter utan att de har diagnoser. Personalen ska vara tränade att se varje barn som individ.

Vad tycker du är lämpligt att göra/säga? (det finns ju inget rätt och fel och det jag sa är hur jag tänker om en sådan fråga. En annan person skulle kanske säga ngt annat).

Nu har jag ingen aning om er situation (allså mer än det du beskrivit). Men har du hittat ett sätt som gör att din son mår bra av, ska du väl fortsätta med det, eller?
Vad är det som gör att du är tveksam till det?

Håller med dig att man kan ha olika dagar beroende på omständigheter och andra faktorer. Det gäller ALLA människor (såväl vanliga som ovanliga). Men kanske hos vissa individer med AS blir detta mer tydligt.
Har du kunnat identifierat några faktorer som påverkar och leder till bättre eller sämre dagar? Det är bra att veta dels för att förebygga dåliga dagar, dels för att hjälpa pojken under dåliga dagar.

Jag tror jag vet vilket program du talar om. Ett som gick på kunskapskanalen ganska nyligen
Det var ganska mysko det hela och jag gillade inte deras syn om friskt och sjukt. Vill därför inte kommentera detta vidare...

Om Robomemo http://www.attention-riks.se/index.php/ ... omemo.html
Har dock ingen aning om hur det är i praktiken.

Det finns mycket man kan göra för att stödja sina barn under utvecklingen oavsett om de har diagnos eller inte.
Ens egna förhållningssätt och hur man bemöter barnet är mycket viktigt plus att som förälder kunna förmedla den där känslan att man accepterar barnet precis som det är... Detta innebär inte att man lägger ner och inte hjälper eller anpassar någonting, utan snarare att man slutar med onödiga försök att försöka förändra barnet och fokuserar på det väsentliga.Men det vet du redan, antar jag

Av det du skrev förstår jag att du har mycket tankar i huvudet och oro för framtiden. Det är vanligt att det blir så när man som förälder plötsligt anar att barnet är lite annorlunda än merparten av jämnåriga. Då kan tankarna ta över och föra med sig en massa lidande.Är du mycket orolig över din son och bär du på mycket känslor angående hans begränsningar, kan det vara en bra idé att kunna prata med en utomstående. Våga att begära detta på det ställe du har kontakt för din son.

Lycka till!

Vår son, som snart fyller fem, utreddes för ett år sedan. Psykologen kom fram till att han har flera drag som tyder på AS men att det var för tidigt att tala om diagnos. Hon vill istället testa honom inför skolstarten. Han börjar i skolan nästa höst. Till dess har vi bara fått lite allmäna råd om hur vi bör bemöta honom. Mina frågor är: Hur görs testet? Är det helt tillförlitligt eller finns bättre och sämre utförare som kan påverka resultatet? Finns olika test att välja mellan? Har någon upplevt att de har fått eller inte fått en diagnos mot sin vilja? Vi tycker att sonen har många sidor som tyder på AS samtidigt som han har sidor som inte stämmer in.

Testerna görs på lite olika sätt, men det är bra att inte veta för mycket om det, för vet man för mycket så blir det mindre tillförlitligt. Eftersom det inte handlar om blodprov påverkas givetvis testandet av vem som gör det, om den är kunnig, vidsynt, intelligent, dess inställning till vad AS innebär osv.

Vad är det du inte tycker är aspigt undrar jag också.

Min andra fråga är vad som är viktigt att tänka på inför val av skola och hur man kommunicerar med personalen på skolan. Ska man "gå ut hårt" och berätta om hans problem mycket tydligt ända från början eller ska man ligga lite lågt för att inte "stämpla" i onödan? Vad är viktigast för ett AS-barn för att skolgången (på en vanlig skola) ska funka?

Det beror mest på vilket AS-barn, och vilka svårigheter just DET barnet har. Folk med AS är mer olika sinsemellan än vad NT är, sägs det... Så det är omöjligt att säga nåt om, mer än att tydlighet, förutsägbarhet, klarhet är nödvändigt. Struktur, att saker blir som de är sagda att bli, inte för många olika intryck som ljud ljus osv.

Fast en stor skola med många barn kan ha personal med rätt attityd och kunskaper, och därmed vara bättre än en pytteskola med pytteklasser. Och pytteklassar med en blandad kompott av problemungar kan vara döden i grytan...

Jag skulle helt klart berätta om mitt barns problem, men man behöver inte prata om AS, eftersom så många inte vet vad det innebär. Man kan istället tala om DRAGEN det barnet har, och att de inte ska försöka uppfostra bort detta med vanlig uppfostran, för det är dödsdömt.

En till fråga: Vi har tre söner tätt i ålder, varav han är den äldste. En ganska så pressad familjesituation mao. Vi kämpar och kämpar för att få familjen att funka och jag måste säga att vår son är en helt underbar kille med många goda sidor. Men han är ibland mycket ofokuserad och högljudd och tar mycket plats eftersom han kräver "SIN" ordning. Vi har ett långt tag varit mycket försiktiga och mjuka och försökt följa honom i hans tankegångar och känslor (följde råden i "Explosiva barn").

Mycket bra, Explosiva barn är en fantastisk bok, grattis till det!

Men nu känner vi intuitivt att han behöver lite mer gränssättning, att han blir mindre vilsen då. Naturligtvis blir det också lättare för hela familjen med mera disciplin men någonstans känns det som om han behöver en mycket fast stuktur med klara besked om vad det är som gäller för att inte bli vilsen. Det har känts rätt så bra med detta sätt, att han blir lugn av detta. Naturligtvis med mycket kärlek och tålamod och kramar om han får ett utbrott (det funkar för oss).

Fast då undrar jag om jag gör helt fel fast jag bara inte fattar det. Har någon något klokt att säga om detta...?

Fasthet, ramar, tydlighet osv är INTE hårdhet, oginhet, bristande förståelse osv. Det viktiga är att ha fasta ramar där han behöver det och mår bättre av det, inte att ha kaserndisciplin och skämskuddar och supernanny-grejer som han antagligen bara mår sämre och funkar sämre av.

Min fjärde fråga, som jag inte har sett något om i någon AS-litteratur är om symtomen kan variera mycket från dag till dag. Det gör det nämligen på vår son, han har "goda" och "dåliga" dagar. Kan det vara så?

Det inte bara kan vara så, det ÄR så. Det är nåt av det mest typiska, att det fluktuerar från dag till dag och period till period. Ibland kan man undra om diagnosen är felställd, eller behövs ställas, och sen kan man en annan dag tänka att ungen behöver in på låst institution eller att man själv kommer hamna på hispan.

Till sist: Finns det någonting mer man kan göra förutom att ge mycket omega-3? Jag vet en bekant som åkte med sin son till en läkare som "ruskade" honom för att få bort outsläckta reflexer. Jag såg en dokumentär på tv om att man i USA ger antivirala medel och går över till så giftfri kost som möjligt. Fast det gör man väl knappast i Sverige? Har en kompis släkting vars son jobbar med något som heter Robomemo på datorn. Har någon något ytterligare tips för en orolig mamma? Eller handlar det mer om att acceptera funktionsnedsättningen som den är och jobba därifrån? Tacksam för svar!

Omega 3 i ganska höga doser är bra för alla och särskilt för bokstavsungar, men främst för koncentrationssvårigheter o liknande. Det tar tid innan det hjälper. Att låta bli snusk i maten, som glutamat (Aromat o liknande), för mycket färgämnen, låtsassocker osv är bra för alla och sägs vara toppen vid npf (neuropsykiatriska funktionshinder), men är omstritt. Det gör ju ingen skada iaf, tvärtom...

Robomemo är säkert bra, det hjälper upp arbetsminnet. Främst om man har ADHD-aktiga drag. Har han det? Annars är det nog bortkastat.

Tack så mycket för era svar! Mycket givande för mig som varken vet ut eller in ibland! Ska försöka förklara lite mer. Lovar att dela upp i stycken . (Finns det regler också för hur långt man får skriva?!?) Är mkt trött efter en krävande dag, hoppas tankegångarna går fram...

Det enda jag vet är att psykologen som utredde sa att "Vi testar honom för Asperger inför skolstarten". Han har redan, för ett år sedan, testats för att få fram en begåvningsprofil. Den var ganska så jämn och över "normalvärdet" men inte anmärkningsvärt över. Jag funderar på hur ett sånt test kan mäta begåvning hos ett barn som är som vårt, som har svårt att "tänka på kommando" och t o m på tid som han fick göra ibland. Han tänker mycket och komplicerat, men han behöver följa sina egna tankegångar på sina egna villkor. Eller räknas den typen av tänkande inte som en "begåvning"?

Jag berättar lite mer om sonen. Hela hans värld kretsar kring siffror och bokstäver och helst i hans speciella ordning. Han älskar att skriva och räkna och gör det mycket avancerat för hans ålder men gör det gärna på hans speciella sätt med talserier och olika sorters ordningar. Han är mycket vetgirig och vill lära sig allt, vill lära sig många olika språk t ex. Han är mycket social i små sammanhang (låter inte som AS för mig) och i "kontrollerade" sammanhang med stödjande vuxna och är mycket empatisk och har ganska lätt för att prata om och identifiera känslor. Ofta kramig och vill vara nära. VILL leka med andra barn, VILL vara social. Han har dessutom en fantastisk fantasi och leker t ex mycket med sina fantasikompisar.

Men han har ofta svårt att förstå de sociala koderna bland jämnåriga och han har t ex svårt att vara flexibel nog att byta lekar osv när andra barn vill det. Han är mycket rigid i de flesta sammanhang. Han beter sig ganska så udda på allmäna platser, flyger på okända människor t ex och frågar konstiga saker. Allt detta gör att han ofta får negativa reaktioner på dagis. Han är dessutom mycket "socialt naiv" och förstår inte det sociala "rävspelet" som ofta förekommer. Dessutom kan han få arga utbrott när saker inte blir som han vill. Fast utbrott är inte det mest kännetecknande för honom.

Det som INTE låter som AS för mig är att en stor del av hans svårigheter beror på att han har så svårt för praktiska moment, och speciellt att planera och genomföra t ex att gå på toaletten. Han tappar fokus, glömmer vad det är han ska göra, glömmer var toaletten är m m. Är detta verkligen typiskt för AS?

Det känns som om han har en oförmåga att snappa saker omedvetet, som andra barn gör. Han måste intellektuellt reda ut de mest vardagliga saker, t ex frågade han vid lunchen var och varannan dag i flera månader på dagis vilket som var hans mjölkglas. "Det där" sa dagisfröken bara, varje gång, och pekade. Till sist sa fröken en gång "Det glaset som står ovanför din tallrik är alltid ditt". Då sken han upp och sa "Jaha!" och har aldrig mer frågat. Och idag frågade han mig t ex "Hur leker man?".

Dessutom håller man på mycket med ljud och är ofta högljudd. Är det typiskt för AS?

Kloka ord om skolstarten. Jag tror att sonen sticker ut såpass och behöver så mycket hjälp att vi måste ta upp detta i förväg. Men det är nog smart att inte nämna någon diagnosmisstanke. Det är ju som någon av er skriver, att personalen måste se varje individ.

Jag är osäker på hur vi ska bete oss mot honom därför att jag inte riktigt vet vad som är bäst för honom på sikt. Stora problemet för oss är att han ju måste ta sig igenom ett visst antal praktiska moment varje dag, t ex ta på kläder och tvätta sig. Detta görs med stor svårighet och stora protester. Han springer och gömmer sig, han lägger sig ned på golvet och skriker. Vi uppbådar all energi vi någonsin kan för att vara tålmodiga.

Om man då följer "Explosiva barn" skulle man ju strunta i att göra allt som inte är livsnödvändigt i detta, och på så sätt sänka kraven och samtidigt lösa upp många av rutinerna. Detta har vi testat till och från i ett halvår men upplever att han inte blir lugnare utan mer och mer "stökig" för både sig själv och andra. Vi upplever att han är så kaosig inuti att han behöver en fast struktur.

Vi har nu istället en mycket strikt rutin varje dag, samma varje dag, för det dagliga praktiska. En ordning som kräver viss disciplin och därför tjatar jag tyvärr rätt mycket ibland (samtidigt som jag berömmer jättemycket också, så mycket att han måste tycka att jag är tjatig). Men jag upplever att han ändå mår bra av att han inte själv får välja och styra över vissa basrutiner, att han istället vet vad som gäller (i övrigt får han ju bestämma massor av saker). En sak som funkar märkligt bra, dock, är att vi säger "Vill du se på film/lyssna på favoritskivan/läsa favoritboken/you name it" eller t ex säger "Om du vill ha lördagsgodis måste du ta på pyamas nu" dvs kommer med en belöning eller mer eller mindre ett hot så gör han ofta som vi säger utan att protestera. Det använder vi ofta. Men det är ju väldigt långt bort från "Explosiva barn". Stressas han av att behöva genomföra momenten utan att vi förstår att han har det jättejobbigt?

Jag kan inte komma på något som förvärrar eller förbättrar hans symtom. Tvärt om, känns det som om förändringarna är en vågrörelse inuti honom som påverkar hela familjen cykliskt.

Så skönt att höra att fler tyckte att det där tv-programmet var mysko. Jag tycker det är oetiskt av SVT att sända ett sådant program utan att ha en diskussion med svenska forskare mfl efteråt som kan ge perspektiv på programmet och ge en svensk vinkel. Nu glömmer jag det programmet!

God natt och tack för att ni orkade läsa!

Sigrid skrev:Jag berättar lite mer om sonen. Hela hans värld kretsar kring siffror och bokstäver och helst i hans speciella ordning. Han älskar att skriva och räkna och gör det mycket avancerat för hans ålder men gör det gärna på hans speciella sätt med talserier och olika sorters ordningar. Han är mycket vetgirig och vill lära sig allt, vill lära sig många olika språk t ex. Han är mycket social i små sammanhang (låter inte som AS för mig) och i "kontrollerade" sammanhang med stödjande vuxna och är mycket empatisk och har ganska lätt för att prata om och identifiera känslor. Ofta kramig och vill vara nära. VILL leka med andra barn, VILL vara social. Han har dessutom en fantastisk fantasi och leker t ex mycket med sina fantasikompisar.

Men han har ofta svårt att förstå de sociala koderna bland jämnåriga och han har t ex svårt att vara flexibel nog att byta lekar osv när andra barn vill det. Han är mycket rigid i de flesta sammanhang. Han beter sig ganska så udda på allmäna platser, flyger på okända människor t ex och frågar konstiga saker. Allt detta gör att han ofta får negativa reaktioner på dagis. Han är dessutom mycket "socialt naiv" och förstår inte det sociala "rävspelet" som ofta förekommer. Dessutom kan han få arga utbrott när saker inte blir som han vill. Fast utbrott är inte det mest kännetecknande för honom.

Det som INTE låter som AS för mig är att en stor del av hans svårigheter beror på att han har så svårt för praktiska moment, och speciellt att planera och genomföra t ex att gå på toaletten. Han tappar fokus, glömmer vad det är han ska göra, glömmer var toaletten är m m. Är detta verkligen typiskt för AS?

Det känns som om han har en oförmåga att snappa saker omedvetet, som andra barn gör. Han måste intellektuellt reda ut de mest vardagliga saker, t ex frågade han vid lunchen var och varannan dag i flera månader på dagis vilket som var hans mjölkglas. "Det där" sa dagisfröken bara, varje gång, och pekade. Till sist sa fröken en gång "Det glaset som står ovanför din tallrik är alltid ditt". Då sken han upp och sa "Jaha!" och har aldrig mer frågat. Och idag frågade han mig t ex "Hur leker man?".

Problem med exekutiva funktioner är utmärkande för aspergare. Jag är själv sådan och också mycket opraktisk. Social kan man också vara som aspergare men social på sina egna villkor. Och just att inte fatta "automatiskt" är också typiskt aspigt. En aspergare måste intellektuellt räkna ut det som andra fattar med sin intuition.

Men aspergare (el autistisk spektrumtillstånd) är en så pass bred diagnos att aspergare kan vara väldigt olika. Har du läst Autismforums sida?
http://www.habilitering.nu/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/

1. Jag tycker han låter superaspig jag. Verkligen. I allt möjligt, och även det du upplever som o-aspigt. Googla gärna på aktiv + udda + Lorna Wing så hittar du texter som beskriver personer som funkar mer likt din son än bilden du tycks ha av aspighet.

2. Jag tycker nog du missuppfattat Greene lite... Klä på sig och komma iväg osv är inte korg C, det är helt klart korg B, saker som måste förhandlas kring och hittas strategier för. Som jag ser det.

Korg C är t ex att han vill ha på sig omaka strumpor, inte ha strumpor alls en dag, vill gå med diadem (som min lilla ville).

Läs gärna nåt mer autisminriktat, Explosiva barn är ju en mer allmän bok vars grundprinciper är toppen. Men du behöver kanske nåt mer konkret.

Bra böcker är tex

Bråkiga ungar och snälla barn av A-C Thimon

Gång på gång av Vanna Beckman

Hur gör vi nu? av Monica Ericsson

Autismens kultur av Gary Mesibov

Tack för svaren. Jag märker att jag måste läsa på. Har precis börjat lära mig om AS och har köpt Tony Atwoods "Den kompletta guiden till Aspergers syndrom". Tack för fler litteraturtips.

Håller definitivt med om att klä sig mm ska hamna i korg B. Det blev lite rörigt och kortfattat i beskrivningen i går kväll, var trött. Menade att vi hade kapat alla "excesser" i de dagliga rutinerna t ex att han skulle följa vissa bordsskicksregler som att inte sjunga vid bordet och att han måste använda tvål när han tvättar händerna efter att ha kissat. Bara för att dra ned på antalet möjliga konflikthärdar. Resten har vi förhandlat om och gör fortfarande jättemycket. Vi måste naturligtvis hjälpa honom väldigt mycket med det mesta eftersom han tappar fokus och blir vilsen.

Men vi kände att det kan bli problem när nästan ALLT ska ifrågasättas och förhandlas hela tiden. Sonen blev expert på att förhala och diskutera sönder (han älskar att diskutera och få stå i centrum så han kan hålla på i EVIGHETER) Att vi upplever att han känner en trygghet och ett lugn i att vissa saker bara ÄR SÅ och MAMMA OCH PAPPA ÄR VUXNA OCH BESTÄMMER DETTA. Naturligtvis på ett mjukt och inkännande och empatiskt sätt. Detta kanske är ett tecken på att just detta med att bli "explosiv" av olika regler/beslut inte är vår sons största problem.

Vill också förtydliga att när jag använder ordet "hot" ovan så menar jag verkligen INTE "hot" i ordets verkliga mening. Jag skulle ha skrivit "krav", precis som exemplet med lördagsgodiset visar. Vi försöker vara så mjuka och positiva som bara går. Men vi är förvånade över att han plötsligt kan göra en massa saker som han inte kan annars, bara han har ett incitament.

Om ni tycker att jag verkar ha missförstått saker eller om resonemanget verkar rörigt så påpeka gärna det - och beskriv vad som är problemet. Vi upplever f n ett kaos där vi provar oss fram och känner att vi är helt utmattade ibland. Kvällarna går åt till att natta vår extremt svårsövda son så vi hinner nästan aldrig prata, hinner nästan aldrig tänka, hinner nästan aldrig läsa. Vi har ju en treåring och en ettåring också som vi måste ta hand om.

Funderar ibland på om fler syskon har AS. Hur vanligt är det att ett syskon till får det om ett redan har AS? Vår mellankille verkar inte ha sådana drag men han beundrar sin storebror och leker därför "hans" udda lekar hela tiden. Det är ju roligt för vår äldste son att han har en lekkamrat i sina speciella lekar, samtidigt tänker jag att mellansonen måste ju få leka "vanliga" lekar också. På dagis är de två killarna oerhört tajta och leker med varandra mycket. Ska man försöka påverka eller bara låta det vara som det är?

Läs gärna min blogg Aspergermamman: http://metrobloggen.se/jsp/public/index ... 19.8925210

Den handlar om vår son som är sex år och precis har börjat ettan i en resursklass för barn med Aspergers syndrom. Vi ska påbörja en utredning och eventuell diagnostisering under september och jag kommer att berätta om detta på bloggen.

Jag tycker att det just nu känns ganska svårt och tungt och skulle vill gärna ha kontakt med andra föräldrar i samma situation.

Sigrid skrev:Tack för svaren. Jag märker att jag måste läsa på. Har precis börjat lära mig om AS och har köpt Tony Atwoods "Den kompletta guiden till Aspergers syndrom". Tack för fler litteraturtips.

Håller definitivt med om att klä sig mm ska hamna i korg B. Det blev lite rörigt och kortfattat i beskrivningen i går kväll, var trött. Menade att vi hade kapat alla "excesser" i de dagliga rutinerna t ex att han skulle följa vissa bordsskicksregler som att inte sjunga vid bordet och att han måste använda tvål när han tvättar händerna efter att ha kissat. Bara för att dra ned på antalet möjliga konflikthärdar. Resten har vi förhandlat om och gör fortfarande jättemycket. Vi måste naturligtvis hjälpa honom väldigt mycket med det mesta eftersom han tappar fokus och blir vilsen.

Men vi kände att det kan bli problem när nästan ALLT ska ifrågasättas och förhandlas hela tiden. Sonen blev expert på att förhala och diskutera sönder (han älskar att diskutera och få stå i centrum så han kan hålla på i EVIGHETER) Att vi upplever att han känner en trygghet och ett lugn i att vissa saker bara ÄR SÅ och MAMMA OCH PAPPA ÄR VUXNA OCH BESTÄMMER DETTA. Naturligtvis på ett mjukt och inkännande och empatiskt sätt. Detta kanske är ett tecken på att just detta med att bli "explosiv" av olika regler/beslut inte är vår sons största problem.

Vill också förtydliga att när jag använder ordet "hot" ovan så menar jag verkligen INTE "hot" i ordets verkliga mening. Jag skulle ha skrivit "krav", precis som exemplet med lördagsgodiset visar. Vi försöker vara så mjuka och positiva som bara går. Men vi är förvånade över att han plötsligt kan göra en massa saker som han inte kan annars, bara han har ett incitament.

Om ni tycker att jag verkar ha missförstått saker eller om resonemanget verkar rörigt så påpeka gärna det - och beskriv vad som är problemet. Vi upplever f n ett kaos där vi provar oss fram och känner att vi är helt utmattade ibland. Kvällarna går åt till att natta vår extremt svårsövda son så vi hinner nästan aldrig prata, hinner nästan aldrig tänka, hinner nästan aldrig läsa. Vi har ju en treåring och en ettåring också som vi måste ta hand om.

Funderar ibland på om fler syskon har AS. Hur vanligt är det att ett syskon till får det om ett redan har AS? Vår mellankille verkar inte ha sådana drag men han beundrar sin storebror och leker därför "hans" udda lekar hela tiden. Det är ju roligt för vår äldste son att han har en lekkamrat i sina speciella lekar, samtidigt tänker jag att mellansonen måste ju få leka "vanliga" lekar också. På dagis är de två killarna oerhört tajta och leker med varandra mycket. Ska man försöka påverka eller bara låta det vara som det är?

Jag tycker du låter väldigt klok och omtänksam och önskar dig lycka till på vägen. Nu när du förklarade mer om hur du läst och uppfattat Greene så är jag helt på din linje.

Jag skulle försöka att hitta en rutin eller strategi för att skära av allt argumenterande, när du förklarat nog. Det hade jag velat, om jag hade kunnat backa bandet. Jag ville låta mina barn prata för sin sak och inte bli överkörda (såsom jag upplevde min barndom) men hade ju ingen aning om att jag hade fått såna som kan upprepa samma sak femtio gånger i olika tonarter.

Det var bra för ungarnas språk att det varit så, men inte bra för nån av oss förövrigt, på det hela taget.

Tror inte du ska oroa dig för att ntv (normal tills vidare)-sonen ska bli smittad, däremot kan det bli svårt för AS-sonen när den yngre "växer om" honom i vissa avseenden. Då kan det bli svårt att acceptera att lillen försvinner iväg med kompisar eller in i egna intressen. Men det kanske är långt dit och det kan gå precis hur bra som helst.

Lycka till!!

Ett kort inlägg innan jag stupar i säng. Tack alfapetsmamma och Aspergermamman för era svar. Det betyder mycket för mig just nu. Är inne i en period just nu där jag känner sorg över att börja inse, på ett djupare plan, vilka hinder vår älskade son har i livet framför sig. Har kollat din blogg, Aspergermamman, och känner igen mycket från min vardag. Håller gärna kontakt. alfapetsmamma, hur gammalt är ditt barn? Syskon? Känner igen hur hela familjens sociala liv får anpassas till barnets speciella behov. Fikade också med en kompis igår, vars son har varit mitt barns vän. Vänskapen har mycket berott på att jag har slitit som ett djur för att aktivera och medla mellan barnen för att hjälpa sonen. Men nu börjar skillanderna bli så stora mellan dem att jag inte kan hjälpa sonen längre. Kompisen hade vuxit mycket på alla sätt i sommar medan vår son, upplever jag det som, har blivit mer udda. Det sved i hjärtat. God natt.

Sigrid skrev: alfapetsmamma, hur gammalt är ditt barn? Syskon?

Well, för mig är det speciellt fast på ett annat sätt, jag har två ungar och de har samma diagnoser, och i och med att lillisen (som jag inte tyckte var sååå udda) skulle utredas så insåg jag att Har hon nåt så har jag garanterat samma sak.

Och så var det ju... Så jag är inte representativ för hur det är att vara NT och ha aspiga barn eller ha AS och ha ett barn med npf och ett eller flera ungar utan, här har alla AS och ADHD, utom karln, fast fan vet om inte han också har nåt (han är inte far till nåt av barnen).

Väldigt mycket jag sett som familje- och släktdrag, frukten av att vara blandad (ursprung alltså) och allt möjligt sånt är sånt jag IDAG förstår är bokstavsberikning (förutom att omständigheter självklart spelar stor roll också).

Men sorgen, vanmakten, rädslan, oron, skammen, skammen över skammen osv, det kan jag ju känna ändå, fast jag delar alternativkablage med mina ungar (fast de är nog mer "drabbade" än jag är och varit, tror jag).

Glömde svara på din fråga, sorry, de är flickor och de är sexton och snart elva, tyvärr alltför sent diagnostiserade (inte mitt fel, tvärsom...), såsom vanligt är med flickor, personer med dubbeldiagnos och folk som är extra brighta (och haft lättare att hitta strategier som mörkar en del av svårigheterna).

Låter som en spännande familj, alfapetsmamma! Bokstavsberikning - på vilket sätt?! Låter underbart i mina öron. Hur underlättades livet med en diagnos? (Du skriver att diagnoserna kom för sent.) Gonatt!

PS. I dag höll sonen upp en bit järnvägsräls som hade formen som ett "C" och sa "Mamma! Den ser ut som en regnbåge!". Fick tårar i ögonen. Det var länge sedan han hoppade över en chans att få nämna bokstäver eller siffor. DS.

Sigrid skrev:Låter som en spännande familj, alfapetsmamma! Bokstavsberikning - på vilket sätt?! Låter underbart i mina öron. Hur underlättades livet med en diagnos? (Du skriver att diagnoserna kom för sent.) Gonatt!

PS. I dag höll sonen upp en bit järnvägsräls som hade formen som ett "C" och sa "Mamma! Den ser ut som en regnbåge!". Fick tårar i ögonen. Det var länge sedan han hoppade över en chans att få nämna bokstäver eller siffor. DS.

Jag säger bokstavsberikning mer som ett försök till balansering än som bruket av hygientekniker istället för städare. Det stör mig ofantligt att somligt som bara är annorlunda ses som defekter, för att det är ovanligare än majoritetsvariantens sätt att funka. Ungefär så.

För sent med diagnos bland annat för att tid slösats bort, ungarna fått mycket skit för sitt sätt att vara (och jag också, men det vill jag inte ens tänka på), skit som kommer att ta mycket tid och kraft att motarbeta i deras självbild osv osv. Samma historia som man kan läsa i snudd på alla böcker på området, iaf självbiografiska såna.

Jag tycker din son låter väldigt söt.. Berätta gärna fler såna anekdoter, jag gillar dem!

Hej Sigrid

Ska bara komplettera lite till vad de andra sagt, du har ju fått många bra synpunkter, råd och tips.

Du säger att det blir problem med en hel del vardagliga saker, påklädning t ex.

Allt detta kan du lättare hantera om du gör bildscheman för hur en sak ska göras, t ex i viulken ordning man tar på vilka plagg, hur man tvättar sig och när man gör det, hur man duschar, borstar tänderna, äter frukost osv.
Vad man får och inte får göra i olika situationer, t ex sjunga när man äter - där ska man väl inte vara sååå sträng kanske, barn är ju sådana -
men andra saker kanske inte är lika underhållande.

Allt detta behöver man inte förhandla om utan detta är bara INFO om hur någonting går till. Bara ord funkar inte alltid så bra om man har AS.

Vet en mamma som hade problem med nässpray när sonen var helt täppt o inte kunde andas. Till slut gjorde hon en liten bildberättelse kring det hela och så var det problemet löst.

De här bildserierna kan man då sätta upp i sovrummet, i badrummet, i köket och andra platser där man gör det som bilderna berättar om.

Schema - använd gärna den färgkod som gäller för veckans dagar - och struktur rent allmänt är bra, liksom noga förberedelse om vad som ska hända under dagen eller nästa dag. Också där kan man rita o berätta istället för att bara prata, det går liksom inte in lika bra.

Tänk på att ett av huvudproblemen vid AS är att ha svårt att i tanken föreställa sig något som man inte har framför ögonen rent konkret. Det är därför bilder och förberedelse är så viktigt, även när det handlar om saker som är kända och/eller görs ofta.

Och inte minst viktiga är de när det gäller att visa på sociala regler, hur man umgås, vad man gör osv i relationerna med andra. Barn med AS måste ha mer stöd än andra barn för att lära in en såpass hyfsad social förm,åga att de inte är alldeles utanför social gemenskap - i den utsträckning de vill och har förutsättningar för det.

De mognar också långsammare, vilket man måste vara mkt medveten om så att man inte ställer för stora krav på vad de ska kunna och klara av. Risken är annars att de blir för pressade och utvecklar reaktioner på den stress det blir för dem.

Det finns bra litteratur om seriesamtal och sociala berättelser, kolla upp det, jag har inga titlar men det går att söka på.
Här finns mkt bra info
www.autismforum.se

Tack, A, för dina ord. Tror verkligen på råden du ger. Känner att det verkligen är synpunkter som gäller oss. Hur gamla är ditt/dina barn?

Känner att det är så oerhört mycket svårare att känna sig som en "bra mamma" för denne son jämfört med de andra sönerna (som iofs är yngre men ändå). Rannsakar mig själv nästan varje kväll inför maken och känner att jag verkligen har givit allt jag någonsin har kunnat under dagen men ändå så lätt hamnat i negativa situationer, där sonen reagerar negativt till allt samtidigt som man ändå måste få vardagen att gå ihop och t ex komma iväg till dagis (och har en treåring och en ettåring att ta hänsyn till också).

Det är så lätt att ställa för stora krav även om man verkligen försöker att inte göra det. Och det känns så fel ibland att man måste hjälpa sonen med saker som känns integritetskränkande för hans ålder t ex att nästan aldrig lämna honom ensam med andra barn (utom med syskonen) för att det nästan genast blir konflikter, att klä honom även de mest enkla saker, att förklara att han inte ska bete sig på vissa olämpliga sätt när vi är handlar osv. Det känns ofta tungt, jag känner mig lätt misslyckad som mamma. Försöker att inte bli irriterad, försöker att inte bli arg, samtidigt som man får ta så mycket.

Samtidigt är ju sonen världens underbaraste unge. Man kämpar som ett djur för kontakt, för samarbete, för framsteg, för att se harmoni och glädje hos sonen. Och när det väl kommer ljusglimtar rinner tårarna nedför kinderna av lycka. Det är värt allt.

Idag har barnen varit lediga från dagis och jag tog alla tre killarna till öppna förskolan. Det är ett litet och lugnt ställe med underbara fröknar. Det var första gången sedan killen var liten och det visade sig vara en fullträff för honom. Social situation men med lite mindre barn och med mamma inom räckhåll. Han trivdes jättebra. Dit ska jag gå igen!

Sonens dagis är fantastiskt måste jag säga. Deras arbete med sonen har psykologen använt som exempel på andra förskolor. Dagisets fröknar gjorde, efter utredningen, en plan där de "stängde in" sonen i lekrummet tillsammans med ett annat barn systematiskt tills de hade gått igenom alla gruppens barn. De noterade hur väl leken funkade och ibland blev de förvånade över hur vissa relationer funkade. Sedan har de systematiskt arbetat med att få in sonen i leken med de barn som funkat bäst. Från att inte ha lekt med någon någonsin kan han nu leka i ett gäng med fem barn. Nu står fröknarna strategiskt utplacerade och "punktmarkerar" när det går snett. Och så kan leken fortsätta igen. Skillanden på vår son är enorm sedan han får vara med. Han är så mycket gladare efter en bra lekdag!

Gonatt!

Hej igen Sigrid

Trevligt att du läst. Ta nu o använd råden oxå, det är såhär man jobbar med barn med autistisk problematik så det är väl beprövade metoder.

Jag har inga barn och jag är i farmorsåldern. Jag jobbar ideellt i en handikappförening och har många kontakter, både med professionella och med med personer/anhöriga med npf av olika slag.
Så jag försöker ofta hjälpa bl a förädlrar hur man kan göra för att få vardagen att fungera bättre.

Läs på den websida jag gav dig länk till, där hittar du mkt som du kommer att ha nytta av.
Sök sen litteratur o lär dig så mkt du kan om, funktionshindret o om hur man kan hjälpa sina barn.

Någon dålig mamma är du naturligtvis inte, det här är kunskaper o färdigheter som inte kommer automatiskt bara för att man blir förälder, det måste man lära in precis som allt annat man inte är född med ....

Dagiset verkar ju helt underbart! Tänk om alla kunde jobba så, då skulle färre barn med npf slippa bli ledsna och ångestfyllda inför sociala kontakter. Skulle gärna få kontakt med dom om du vill förmedla det.

Tipsa personalen oxå om länken till autismforum om de inte redan känner till den. Och om litteratur o arbetsmetoder, det finns mkt att ta del av och praktisera!

Vilket föredömligt arbete dagis gjort!! Imponerande!!