MsTibbs skrev:

nano skrev:Vad gör man med en kontaktperson?
Hjälper de till o stoppa in kontakten till damsugaren?
(missförstår med flit (fast en förklaring skulle vara trevligt ändå))

Låtsaskompis, går på bio och café mm, så folk ska komma ut litet.

Det där är hemskt men sant. Tyvärr tror jag att många som är kontaktpersoner ser det så. Jag skulle aldrig kunna vara kontaktperson på de villkoren. Jag vill vara en riktig kompis och kan mycket väl tänka mig att umgås med personen i fråga även utanför de träffar som "ingår". Det är alltid trevligt att lära känna nya människor och vänner kan man aldrig få för många av.

Pemer skrev:Säljare låter urläskigt i varje fall.

Instämmer.

Jag har satt ut annons på barnkläder och nu har jag oturen att få en intressent som "vill komma och titta". Jag hade tänkt mig sälja och skicka per post utan någon som helst kontakt annat än per mail.

Nästa gång ska jag nog skriva det så jag slipper påhälsning hemma.

Zombie skrev:Ledsen att säga det på ett så här sent stadium, men säljare hör nog till de sorters jobb man inte ens ska fundera på som aspergare, såvida man inte redan från mindre utsatta sammanhang vet att man hör till den lilla minoritet som är bra på sådant utan att det drar mer energi än man kan avvara.

Ja jag kan bara instämma. Press som missnervvrak skrev så är det mycket att hålla reda på och göra på en och samma gång. Det finns säkert annat som en aspergare är mycket bättre på.

serpentin skrev:Jag har satt ut annons på barnkläder och nu har jag oturen att få en intressent som "vill komma och titta". Jag hade tänkt mig sälja och skicka per post utan någon som helst kontakt annat än per mail.

Det är svårt att sälja sådana saker (som kläder) utan att människor vill se och känna på vad de köper... I så fall ska det vara så pass billigt att de resonerar att de kan chansa...

MissNervvrak skrev:

MsTibbs skrev:

nano skrev:Vad gör man med en kontaktperson?
Hjälper de till o stoppa in kontakten till damsugaren?
(missförstår med flit (fast en förklaring skulle vara trevligt ändå))

Låtsaskompis, går på bio och café mm, så folk ska komma ut litet.

Det där är hemskt men sant. Tyvärr tror jag att många som är kontaktpersoner ser det så. Jag skulle aldrig kunna vara kontaktperson på de villkoren. Jag vill vara en riktig kompis och kan mycket väl tänka mig att umgås med personen i fråga även utanför de träffar som "ingår". Det är alltid trevligt att lära känna nya människor och vänner kan man aldrig få för många av.

Jo, precis, det är ju väldigt mycket tanken att man ska passa såpass bra att man växer ihop och blir kompisar på riktigt. Det vet jag att att en granntjej har lyckats kanon med med sin kontaktperson.

Har man möjlighet att välja kontaktperson själv, typ ange önskemål? Eller hur avgörs det vem som får vilken kontaktperson om det nu skulle finnas alternativ?

Hur ser processen att få en kontaktperson ut, och hur lång tid tar det? Krävs det någon form av jobbig utredning?

Finns det någon nackdel med en kontaktperson, som att sjukvården börjar flåsa en i nacken och man får svårare att bli lämnad ifred? (Alltså utöver själva kontaktpersonen som man förstås inte vill bli lämnad ifred från.)

Jag vill i regel gärna "flyga under radarn" så mycket som möjligt, fast en kontaktperson skulle kanske inte vara så dumt, med tanke på hur isolerad jag är.

Det är ju meningen att man ska funka ihop, så de måste ju ge dig stort inflytande över valet av person.

Pemer skrev:Det är ju meningen att man ska funka ihop, så de måste ju ge dig stort inflytande över valet av person.

Att man borde få inflytande är ju klart, men att offentliga tjänster fungerar som de borde är tyvärr inget man kan utgå från, så man gör nog bäst i att fråga insatta hur det egentligen fungerar. Men om du säger att man får inflytande så tror jag det.

Pemer skrev:

MissNervvrak skrev:

MsTibbs skrev:
Låtsaskompis, går på bio och café mm, så folk ska komma ut litet.

Det där är hemskt men sant. Tyvärr tror jag att många som är kontaktpersoner ser det så. Jag skulle aldrig kunna vara kontaktperson på de villkoren. Jag vill vara en riktig kompis och kan mycket väl tänka mig att umgås med personen i fråga även utanför de träffar som "ingår". Det är alltid trevligt att lära känna nya människor och vänner kan man aldrig få för många av.

Jo, precis, det är ju väldigt mycket tanken att man ska passa såpass bra att man växer ihop och blir kompisar på riktigt. Det vet jag att att en granntjej har lyckats kanon med med sin kontaktperson.

Vad häftigt

Miche skrev:

serpentin skrev:Jag har satt ut annons på barnkläder och nu har jag oturen att få en intressent som "vill komma och titta". Jag hade tänkt mig sälja och skicka per post utan någon som helst kontakt annat än per mail.

Det är svårt att sälja sådana saker (som kläder) utan att människor vill se och känna på vad de köper... I så fall ska det vara så pass billigt att de resonerar att de kan chansa...

Det är nog som Miche skriver. Jag kan förstå att du inte vill ha påhälsning av en vilt främmande människa hemma, men om det är just det att ta hem personen i fråga till dig så kanske du kan föreslå att ni träffas på någon offentlig plats? Jag köpte en ridoverall till min lillasyster på det sättet och det funkade jättebra.

Altus skrev:Har man möjlighet att välja kontaktperson själv, typ ange önskemål? Eller hur avgörs det vem som får vilken kontaktperson om det nu skulle finnas alternativ?

Altus skrev:

Pemer skrev:Det är ju meningen att man ska funka ihop, så de måste ju ge dig stort inflytande över valet av person.

Att man borde få inflytande är ju klart, men att offentliga tjänster fungerar som de borde är tyvärr inget man kan utgå från, så man gör nog bäst i att fråga insatta hur det egentligen fungerar. Men om du säger att man får inflytande så tror jag det.

Vad jag har förstått beror det mycket på vilka personer de har tillgång till. Det brukar inte vara för många, särskilt inte om man är "speciell".

De ska ta den hänsyn de kan till ens önskemål, men jag vet inte i hur hög grad det kan skilja efter handläggarens och kommunens goda eller dåliga omdöme.

Altus skrev:Hur ser processen att få en kontaktperson ut, och hur lång tid tar det? Krävs det någon form av jobbig utredning?

Kommunens socialkontor, har jag för mig det var. Samtal med önskemål till handläggaren ifråga, de letar, hur lång tid det tar beror förstås på tillgång och arbetsbelastning, men knappast på annat krångel; provträff (med eller utan handläggaren)... ungefär. Vet återigen inte hur det kan skilja mellan olika kommuner.

Altus skrev:Finns det någon nackdel med en kontaktperson, som att sjukvården börjar flåsa en i nacken och man får svårare att bli lämnad ifred?

Inte vad jag vet. (Inte genom systemet iallafall.)

MissNervvrak skrev:

MsTibbs skrev:Låtsaskompis, går på bio och café mm, så folk ska komma ut litet.

Det där är hemskt men sant. Tyvärr tror jag att många som är kontaktpersoner ser det så. Jag skulle aldrig kunna vara kontaktperson på de villkoren. Jag vill vara en riktig kompis och kan mycket väl tänka mig att umgås med personen i fråga även utanför de träffar som "ingår". Det är alltid trevligt att lära känna nya människor och vänner kan man aldrig få för många av.

Men du vet ju aldrig vad du får för brukare, så du skall nog inte lova för mycket nu. Om du får en brukare som har jättestora problem och är på samma nivå som en femåring och ringer dig varje kväll och vill träffas och gråter och får utbrott om du är upptagen så säger du nog inte som ovan längre...

Tror att Heliora har en poäng.

Jag har aldrig haft nån kontaktperson eller varit någons kontaktperson, men tror att det är meningen att en kontaktperson ska hålla nån sorts "professionell distans" till brukaren; alltså precis som en läkare eller en terapeut ska? Nån som faktiskt vet hur det förhåller sig?

Det är nog inget krav, men det är väl att rekommendera. Visst kan man se brukaren som en vän och trivas i hans/hennes sällskap, inget fel med det. Men att släppa på sig för mycket, att ge fler timmar än vad kontraktet säger kan vara väldigt riskabelt. Man riskerar att bränna ut sig och när man till slut inte orkar med detta överarbete längre så har ju brukaren redan tagit dessa extratimmar för givet och kan bli grymt besviken om det ändras.

Det hela brukar nog inte vara något problem egentligen, problemet är istället oftast det motsatta. Att brukaren inte får alla timmar den har rätt till, för att kontaktpersonen/ledsagaren inte orkar med det. Det finns ju liksom en anledning till att personerna har denna insats, dvs det är kanske inte så lätt att umgås med dem.

Jag har själv varit ledsagare förut åt en tjej med Downs syndrom och autistiska drag. Vi trivdes väldigt bra tillsammans, men det var ändå krävande. Jag fick agera både kompis, uppfostrare och terapeut. Dels var jag med henne på café, restaurang och bio (barn- eller lättare familjefilmer) och sånt, dels skulle jag också fungera som en brygga mellan henne och potentiella vänner hon ville ha kontakt med. Och samtidigt skulle jag försöka träna henne i att själv ta kontakter och stötta henne i det.

Jag hade detta som ett extraknäck utöver mitt vanliga jobb (timvik) och efter att ha jobbat mer än heltid under en tid brände jag ut mig. Tjejen jag var ledsagare åt var dessutom ganska intensiv och kunde ringa var och varannan dag och ville träffas. Så jag var tvungen att trappa ner ledsageriet och tjejen i fråga blev grymt besviken och pratade ständigt om hur olycklig hon var och inte ville leva längre pga detta. Jag fick hemska skuldkänslor och gick rakt in i en depression.

Nu har hon fått en ny ledsagare istället och det är bra. Men jag har inte helt brutit kontakten, utan nu umgås vi faktiskt som vänner! När jag känner att jag har tid, ork och lust. Det blir inte så jätteofta, kanske 2 ggr/termin och går ut och käkar tillsammans eller så bjuder jag över henne hit och snackar vi om ditten och datten, precis som vänner gör.

Tråkigt att det blev som det blev med ditt jobb som kontaktperson, Heliora, men gud vad roligt att ni fortfarande kan umgås som vänner!

Jag förstår dina farhågor till att det lätt kan bli så att man tar på sig att umgås för mycket, men det gäller nog att stå på sig och säga nej när man inte vill, kan eller orkar. Om personen i fråga då blir sur eller jätteledsen så kan man prata om det nästa gång man träffas och förklara varför man måste säga nej ibland. De flesta förstår nog det.

Jag tror inte att merparten av de som har en kontaktperson har det för att de är svåra/jobbiga att umgås med, utan för att de är ensamma och/eller har vissa svårigheter där de behöver stöd, exempelvis ta kontakt med folk i sin omgivning som Heliora nämnde. Sedan finns det naturligtvis folk som "äter" en, men det gör det å andra sidan bland andra människor också.

MissNervvrak skrev:Jag tror inte att merparten av de som har en kontaktperson har det för att de är svåra/jobbiga att umgås med

Merparten av de som har kontaktperson/ledsagare är utvecklingsstörda och då blir det lite mer krävande. Personer med AS som har kontaktperson tror jag däremot inte det är så jobbigt att umgås med, men de utgör nog bara en bråkdel av alla som har den insatsen.

Heliora skrev:

MissNervvrak skrev:Jag tror inte att merparten av de som har en kontaktperson har det för att de är svåra/jobbiga att umgås med

Merparten av de som har kontaktperson/ledsagare är utvecklingsstörda och då blir det lite mer krävande. Personer med AS som har kontaktperson tror jag däremot inte det är så jobbigt att umgås med, men de utgör nog bara en bråkdel av alla som har den insatsen.

Just det här jobbet handlade om kontaktpersoner åt personer med psykiska och/eller neuropsykiatriska funktionshinder, men vid närmare eftertanke så glömde jag nog att skriva det i mitt första inlägg. (Nejdå, jag är inte ett dugg glömsk och tankspridd. Inte alls... ähum )

Danne skrev:Jag tror inte heller att sälj-jobb är speciellt aspergarvänliga.
Dels är det för mycket personkemi och kundkontakt inblandat, men sen är det nog också väldigt stressigt och psykiskt påfrestande i längden med den typen av prestationskrav.

Dessutom har jag uppfattningen att aspergare generellt sett är ärliga personer, som inte gärna tänjer på sanningen.
Och det är nog snarare en nackdel om man ska försöka kränga på folk saker.

Det är jag i ett nötskal. Jag har jättesvårt att inte säga sanningar och det kan vara jobbigt ibland.

Oimpulsivtimpulsiv skrev:

MissNervvrak skrev:Fan också, mitt nya jobb som säljare på ett tidningsförlag funkar inte heller. Jag trodde att jag skulle få mer än två veckor på mig att komma in i jobbet, men idag kom coachen och sa att "vi måste ta reda på varför du inte säljer". Sedan lyssnade vi på samtal jag spelat in och hon sa att "det här och det här gör du fel, här skulle du sagt si och så" och bla, bla, bla. Jag har förstått att det är upp till mig att känna av i vilken situation jag ska säga vad men jag gör ju inte det. Dessutom måste jag både lyssna på vad kunden säger, anteckna OCH följa samtalsmallen samtidigt. Det blir för mycket.

Jag kanske skulle kunna lära mig att sälja lite grann om jag fick två, tre månader på mig att lära mig utan att coachen stressar mig gång på gång, men det förstår jag ju själv att det inte går. De måste ha en säljare som säljer bra efter en "normal" upplärningsperiod, annars förlorar de själva på det. Så ja, jag blir nog utkickad därifrån snart precis som jag blev från äldreboendet. Enda skillnaden här är att jag knappast kan få andra arbetsuppgifter utan isåfall får jag sparken.

Kanske värt att satsa på ett arbete som bygger mycket på upprepade rutiner t ex ett jobb på antingen posten eller någon post avdelning på ett valfritt företag? Jag brukar själv sommarjobba på en postavdelning och det funkar jättebra, visserligen blir det lite fel i början men alla är mänskliga och kan göra fel... bra filosofi har de iaf som tillåter en att vara mänsklig

jag tkr vart ja än går o jobbar med folk så kmr ja till en punkt där ja inte trivs helt enkelt tkr inte om när folk kollar på mig tröttnar på torra dialogerna da efter da sitta i lunchrummet förstår stort sett inte ord som sägs så slutändan slutar ja bara o gå ditt det tappar meningen helt o hållet allt annat tar för mkt från en inte jobbet det är fel på!

En del saker man läser här, som att aspergare inte passar för säljjobb som oftast..
Nä, man får väl ta det som är inom ens område antagligen? Är väl ingen nytta att ha ett jobb som bara blir till en pina?

Pemer skrev:Säljare låter urläskigt i varje fall.

Ja, dom vill oss bara illa.

Sockan skrev:

Danne skrev:Jag tror inte heller att sälj-jobb är speciellt aspergarvänliga.
Dels är det för mycket personkemi och kundkontakt inblandat, men sen är det nog också väldigt stressigt och psykiskt påfrestande i längden med den typen av prestationskrav.

Dessutom har jag uppfattningen att aspergare generellt sett är ärliga personer, som inte gärna tänjer på sanningen.
Och det är nog snarare en nackdel om man ska försöka kränga på folk saker.

Det är jag i ett nötskal. Jag har jättesvårt att inte säga sanningar och det kan vara jobbigt ibland.

Ser att jag skrivit fel. Jag menar såklart att jag har jättesvårt att ljuga när någon frågar. Jag säger alltid som det är och jag tror såklart på att personen jag pratar med talar sanning.