Alexandra skrev:Då många av oss inte klarar av att försörja oss själva utan uppbär ekonomisk ersättning från staten, så är det ju naturligtvis mycket känsligt att en tråd med denna titel är det första som dyker upp vid en google-sökning.

Ok, jag förstår. Min träskalle tänkte inte så långt, är själv under utredning men har iofs a-kassa.

Alexandra skrev:(Fö fattade jag inte riktigt det där med skillnaden mellan tvivel och veleri.)

Egensnickrad definition: "Tvivel" är ifrågasättande, kritisk, synande, granskande, grävande, sökande. "Veleri" är osäkerhet, undran, ängslighet, beslutsångest som i sin tur leder till handlingsförlamning och obeslutsamhet. I min egen erfarenhet kan detta avgöras av dagsformen.

@Parvlon

Sökte du på 'aspergerforum' eller 'aspergerforum.se' ?

De verkar ge rätt olika resultat.

Har inte någon diagnos och är kanske ett gränsfall. Tvivlar inte på att det är någon typ av NPF som spökar, men vet inte om en diagnos skulle hjälpa på något sätt egentligen.

simpel skrev:Har inte någon diagnos och är kanske ett gränsfall. Tvivlar inte på att det är någon typ av NPF som spökar, men vet inte om en diagnos skulle hjälpa på något sätt egentligen.

Hej och välkommen! Ser att du är rätt ny här.

Du ligger off-topic (OT) i den här tråden (du har ingen diagnos och den här tråden heter "Tvivlar du på DIN aspergerdiagnos?") - risken är därmed att ingen svarar eller hjälper dig.

Har du läst Vanliga frågor om Asperger? Den ger en bra grundorientering för nya medlemmar. Pröva sedan att titta runt lite på forumet, läsa några trådar och få en känsla för var saker och ting finns. Lycka till.

barracuber skrev:

Alexandra skrev:Ett klokt påpekande från alfapetsmamma.

Jag personligen är - och vill vara - öppen med mitt funktionshinder, men det är det kanske inte alla som vill vara.

Jo, fast jag uppfattade a-mammam som att hon menade att själva det eventuella "tvivlet" i sig skulle vara känslig information. Och det inser inte riktigt jag. För mig är tvivel nånting ganska positivt, så länge det inte övergår i veleri.

För en gångs skull har du missförstått mig, eller läst in nåt jag inte tänkte på, men det är inte konstigt, jag var nog för luddig.

Jag menade inget särskilt, bara att man ska tänka sig för, vilket jag påmindes om. Tycker det är obehagligt att regelrätta trådar och särskilt känsliga såna ligger högst upp i rullgardinen när man söker på Aspergerforum.

Och ja, jag tycker att prat om diagnostvivel, psykologtidnings-prat och sånt är mindre vad ska vi säga... lämpligt som första läsning för folk som inget kan om AS eller folk med det. Mer olämpligt än t ex en text av säg Gunilla Gerland eller en artikel om Wittgenstein eller nåt om nåt som är positivt eller iaf neutralt.

Allt som förstärker bilden av seriemördare med brist på empati och arbetsoförmåga, dvs ger en bild av folk som bara tär och kostar på samhällsapparaten genom att 1. inte jobba. 2. kosta pengar när de sitter i finkan. 3. nåt annat hemskt som man kan skylla på dem (det är säkert nån galen aspie som uppfunnit grissjukan, typ) tycker jag är trist att man ska stöta på först.

Men det är inte mycket att göra åt, mer än att beklaga.

Barracuber (moderator):

OT-diskussion om Googles sökindex och hur man eventuellt kan få bort sitt material därifrån flyttades hit: Googles sökindex, META-tagg, spindlar m.m.

Jag tvivlade förut, men nu vet jag att jag är väldigt aspig. JAg tvivlade för att jag kunde bete mig ganska "normalt" med mitt dåvarande kompisgäng (två personer). Sedan började jag i en annan skola och blev ensam. Nu har det gått upp för mig hur autistisk jag är. JAg lever i en annan verklighet än de "vanliga", och det tar på krafterna att gå ut ur bubblan.

barracuber skrev:

simpel skrev:Har inte någon diagnos och är kanske ett gränsfall. Tvivlar inte på att det är någon typ av NPF som spökar, men vet inte om en diagnos skulle hjälpa på något sätt egentligen.

Hej och välkommen! Ser att du är rätt ny här.

Du ligger off-topic (OT) i den här tråden (du har ingen diagnos och den här tråden heter "Tvivlar du på DIN aspergerdiagnos?") - risken är därmed att ingen svarar eller hjälper dig.

Okej har genomgått en utredning som gav lite oklart besked, menade att jag därför kan känna ett visst tvivel. Om jag är OT kan jag ju ändå inte ta bort inlägget i vilket fall så...

simpel skrev:

barracuber skrev:

simpel skrev:Har inte någon diagnos och är kanske ett gränsfall. Tvivlar inte på att det är någon typ av NPF som spökar, men vet inte om en diagnos skulle hjälpa på något sätt egentligen.

Hej och välkommen! Ser att du är rätt ny här.

Du ligger off-topic (OT) i den här tråden (du har ingen diagnos och den här tråden heter "Tvivlar du på DIN aspergerdiagnos?") - risken är därmed att ingen svarar eller hjälper dig.

Okej har genomgått en utredning som gav lite oklart besked, menade att jag därför kan känna ett visst tvivel. Om jag är OT kan jag ju ändå inte ta bort inlägget i vilket fall så...

Det är inga fara. Du är inte den första om man säger så. Och knappast den sista heller.

Enskilda OT-inlägg låter vi oftast vara. Men rätt ofta blir det lite längre OT-diskussioner och då brukar vi dela trådarna och skapa nya trådar för OT-diskussionerna så att de inte ska försvinna i forumflödet.

EDIT: Oklart besked låter inte så bra. Var du nöjd med utredningen och läkaren?

Egentligen är jag säker på att jag har Asperger - även om det är en lindrigare form.

Har varit på en neuropsykiatrisk utredning där de på slutsamtalet sa att jag hade AS, varefter jag totalt bröt ihop (suicidhot) och fick en ny tid påföljande dag. Då hade jag samlat ihop alla möjiga argument för varför det inte kunde vara AS och vi kom fram till autismliknande tillstånd. Det kändes ungefär som att jag fick välja själv, utifrån vilken diagnos som jag skulle känna mig mest bekväm med.

Men naturligtvis började jag fundera ytterligare och när den värsta turbulensen hade lagt sig och jag började kunna se klart på situationen, kunde jag ändå se att AS bäst kunde beskriva min problematik. Detta resulterade i att jag återigen kontaktade de på utredningen och helt enkelt förklarade att och varför jag accepterar en AS-diagnos. De skall kontakta mig när de återigen har samtalat kring det hela, så än så länge är jag inte 100 % säker på att AS blir min diagnos, även om jag antar det.

Känns dock riktigt konstigt att det närmast är jag själv som får bestämma. Antingen är jag ett osäkert fall eller så har jag en mycket manipulativ förmåga.

Så sammanfattningsvis: Visst kan jag pga dessa omständigheter tvivla. Men säger de tillslut definitivt att jag har AS så ser jag varför och ser därför ingen anledning att ifrågasätta det.

GDDM skrev:Egentligen är jag säker på att jag har Asperger - även om det är en lindrigare form.

Har varit på en neuropsykiatrisk utredning där de på slutsamtalet sa att jag hade AS, varefter jag totalt bröt ihop (suicidhot) och fick en ny tid påföljande dag. Då hade jag samlat ihop alla möjiga argument för varför det inte kunde vara AS och vi kom fram till autismliknande tillstånd. Det kändes ungefär som att jag fick välja själv, utifrån vilken diagnos som jag skulle känna mig mest bekväm med.

Men naturligtvis började jag fundera ytterligare och när den värsta turbulensen hade lagt sig och jag började kunna se klart på situationen, kunde jag ändå se att AS bäst kunde beskriva min problematik. Detta resulterade i att jag återigen kontaktade de på utredningen och helt enkelt förklarade att och varför jag accepterar en AS-diagnos. De skall kontakta mig när de återigen har samtalat kring det hela, så än så länge är jag inte 100 % säker på att AS blir min diagnos, även om jag antar det.

Känns dock riktigt konstigt att det närmast är jag själv som får bestämma. Antingen är jag ett osäkert fall eller så har jag en mycket manipulativ förmåga.

Så sammanfattningsvis: Visst kan jag pga dessa omständigheter tvivla. Men säger de tillslut definitivt att jag har AS så ser jag varför och ser därför ingen anledning att ifrågasätta det.

Det låter inte riktigt seriöst att först säga AS, sen ändra sig under påtryckningar (som det låter). Eller sa du helt nya saker efter första diagnosåtergivningen, sånt du inte sagt under anamnesen?

Du får gärna berätta vad för utredningsställe det var, dvs inte VILKET ställe, men vilken slags ställe. Vanliga psyk, en specialistmottagning, en privatpraktik osv. Och varför kom du i kontakt med dem från början, var det inte på eget initiativ?

alfapetsmamma skrev:

GDDM skrev:Egentligen är jag säker på att jag har Asperger - även om det är en lindrigare form.

Har varit på en neuropsykiatrisk utredning där de på slutsamtalet sa att jag hade AS, varefter jag totalt bröt ihop (suicidhot) och fick en ny tid påföljande dag. Då hade jag samlat ihop alla möjiga argument för varför det inte kunde vara AS och vi kom fram till autismliknande tillstånd. Det kändes ungefär som att jag fick välja själv, utifrån vilken diagnos som jag skulle känna mig mest bekväm med.

Men naturligtvis började jag fundera ytterligare och när den värsta turbulensen hade lagt sig och jag började kunna se klart på situationen, kunde jag ändå se att AS bäst kunde beskriva min problematik. Detta resulterade i att jag återigen kontaktade de på utredningen och helt enkelt förklarade att och varför jag accepterar en AS-diagnos. De skall kontakta mig när de återigen har samtalat kring det hela, så än så länge är jag inte 100 % säker på att AS blir min diagnos, även om jag antar det.

Känns dock riktigt konstigt att det närmast är jag själv som får bestämma. Antingen är jag ett osäkert fall eller så har jag en mycket manipulativ förmåga.

Så sammanfattningsvis: Visst kan jag pga dessa omständigheter tvivla. Men säger de tillslut definitivt att jag har AS så ser jag varför och ser därför ingen anledning att ifrågasätta det.

Det låter inte riktigt seriöst att först säga AS, sen ändra sig under påtryckningar (som det låter). Eller sa du helt nya saker efter första diagnosåtergivningen, sånt du inte sagt under anamnesen?

Du får gärna berätta vad för utredningsställe det var, dvs inte VILKET ställe, men vilken slags ställe. Vanliga psyk, en specialistmottagning, en privatpraktik osv. Och varför kom du i kontakt med dem från början, var det inte på eget initiativ?

Det var en specialistmottagning, som sysslar just med att utreda neuropsykiatriska funktionshinder. Min dåvarande psykiatriker (har en ny mycket bra nu) skickade remiss, där hon uttryckte misstankar om "drag av Asperger". Jag ställde mig positiv till att genomgå en neuropsykiatrisk utredning, mycket för att jag räknade med att även en hel del annan viktig information om mig på så vis skulle kunna komma fram.

Men hur som helst håller jag med om att det kan verka oseriöst att det närmast var jag själv som fick välja diagnos. Det berodde alltså inte på att jag kom med någon ny information, utan att de helt enkelt ville att "jag själv skulle kunna identifiera mig med diagnosen". Mitt enorma motstånd räckte alltså och visst kan det som sagt verka oseriöst. Men som jag skrev redan i det första inlägget så betonade de redan från början att jag inte är någon "klockren Asperger", men att vissa drag är såpass påtagliga att den diagnosen bäst beskriver mig helt enkelt.

I och för sig så kan man tolka kriterier olika, och vara olika sträng och "bokstavstroende", så vissa skulle få en diagnos av en utredare och en annan diagnos eller ingen diagnos alls av nån annan, det har vi sett mängder av exempel på här och i litteraturen, men det där du beskriver låter knepigt.

Du blir ju vare sig mer eller mindre aspig i dig själv, per se, för att det heter si eller så. Sånt undergräver mitt förtroende för s.k fackmän.

Jag vill ju såklart inte namnge, men kan säga så mycket som så att personen ifråga som har satt diagnosen, är mycket erfaren och ansedd. Men som min nuvarande psykiatriker säger: hela tiden diskuterar "experter" fram och tillbaka hur diagnoskriterierna bör se ut och de justeras ständigt. Liksom inom annan sjukvård går psykiatrin ständigt framåt. Senast den 29:e september vet jag i alla fall vilken diagnos som mina utredare finner mest passande hur som helst och jag tror alltså absolut att AS är det som jag har. Dock skulle jag vilja kalla det Asperger light

Har nu fått reda på att de definitivt har satt diagnosen AS. Visst känns det lite konstigt att det närmast var jag själv som fick välja diagnos. Men samtidigt tyckte de ju att det var mycket viktigt just att själv kunna identifiera sig med diagnosen. När jag först reagerade så oerhört starkt antar jag att de helt enkelt var tvugna att lyssna in. Hade jag enbart uttryckt viss tveksamhet, hade de ju inte varit beredda att backa på AS-diagnosen.

Ja, jag är skeptisk. Främst för att jag inte har några direkta problem med den icke-verbala kommunkationen, vilket ju är väldigt signifikativt för just AS.

Ibland tvivlar jag, och ibland inte.

Kanske för att jag är väldigt högfungerande.

jag tvivlar väldigt mycket på min AS-diagnos och min behandlande psykiatriker verkar också skeptisk. jag är "bara" nervig och stresskänslig och visst jag är lite vimsig ibland, men hur många "NT" är inte det? min behandlande läkare har sagt att jag har borderline-drag, jag tror mer på det. ångest, identitetsproblem, impulsivitet, svart-vitt tänkande och mitt skiftande humör är det som ställer till det mest för mig.

GDDM skrev:Egentligen är jag säker på att jag har Asperger - även om det är en lindrigare form.

Har varit på en neuropsykiatrisk utredning där de på slutsamtalet sa att jag hade AS, varefter jag totalt bröt ihop (suicidhot) och fick en ny tid påföljande dag. Då hade jag samlat ihop alla möjiga argument för varför det inte kunde vara AS och vi kom fram till autismliknande tillstånd. Det kändes ungefär som att jag fick välja själv, utifrån vilken diagnos som jag skulle känna mig mest bekväm med.

Men naturligtvis började jag fundera ytterligare och när den värsta turbulensen hade lagt sig och jag började kunna se klart på situationen, kunde jag ändå se att AS bäst kunde beskriva min problematik. Detta resulterade i att jag återigen kontaktade de på utredningen och helt enkelt förklarade att och varför jag accepterar en AS-diagnos. De skall kontakta mig när de återigen har samtalat kring det hela, så än så länge är jag inte 100 % säker på att AS blir min diagnos, även om jag antar det.

Känns dock riktigt konstigt att det närmast är jag själv som får bestämma. Antingen är jag ett osäkert fall eller så har jag en mycket manipulativ förmåga.

Så sammanfattningsvis: Visst kan jag pga dessa omständigheter tvivla. Men säger de tillslut definitivt att jag har AS så ser jag varför och ser därför ingen anledning att ifrågasätta det.

Jag tänker såhär.. jag tror att de kanske "backade" just då för att du skulle få tid att lugna dig och smälta det hela? Att de inte tänkt ändra diagnosen i vilket fall utan bara backade temporärt för att du skulle få tid att ta in det? Eller?

Jag har tvivlat, men det handlade mer om att jag inte förstod vad saker stod för och vad som ingick av det som jag upplevde - som känt ger de inte folk en manual direkt, utan man förväntas förstå allt själv.

boriqs skrev:jag tvivlar väldigt mycket på min AS-diagnos och min behandlande psykiatriker verkar också skeptisk. jag är "bara" nervig och stresskänslig och visst jag är lite vimsig ibland, men hur många "NT" är inte det? min behandlande läkare har sagt att jag har borderline-drag, jag tror mer på det. ångest, identitetsproblem, impulsivitet, svart-vitt tänkande och mitt skiftande humör är det som ställer till det mest för mig.

Av din korta beskrivning att döma, så låter det mer sannolikt att du har nåt annat än AS. Men det är ju svårt att bedöma så här via internet. Vore intressant om du kunde berätta mer om detta, om du vill och det känns ok, vill säga.

Ja, jag tvivlar. Jag har inte diagnosticerats av nåt "neuropsykiatriskt team", utan av min psykolog som jag gått hos länge - och som i sin tur tagit hjälp av en erfaren handledare.

Anledningen till tvivlen är att jag har svårt att känna igen mig i diagnoskriterierna och hur AS-personer beskriver sig själva. Jag tycker själv att jag inte har några problem med att fatta humor, ironi, abstrakt eller bildigt tal. Inte heller med att tolka ansiktsuttryck eller tonfall. Jag skulle faktiskt vilja säga att jag kanske är bättre på det än många andra eftersom jag växt upp i ett alkoholisthem. Då var jag ju tvungen att snabbt dra slutsatser av hur mina föräldrar betedde sig.

Vad som är mitt problem är att jag inte känner nåt större behov att umgås med människor. Och det anses ju suspekt i dagens samhälle som är så inriktat på "social kompetens" - ett uttryck som får mina tår att krulla sig av obehag. Jag har aldrig haft behov av att omge mig med en massa människor. Jag har tills nu haft andra diagnoser, bl.a. social fobi, men då förväntas man ju vilja umgås med andra utan att kunna det.

Jag är rätt övertygad om att jag om några år får gå igenom samma sak igen. "Du är feldiagnosticerad, du har det här istället"...

Gick igenom en fyra månader lång utredning mycket gedigen förra året och fick INTE AS-diagnos.

Nu när jag ska bedömas för annan behandling så ifrågasätter detta icke specialiserade team om jag kanske fått fel och vill få mig utredd för AS och/eller ADHD!

Ändå har dom läst hela 10 sidor om mig... kompakt utredning med alla delar tolkade.

Ja, vad kan jag säga om det mer än vänta och utsätta mig för lite mer frågor och jag börjar tycka, trots min sjukhusrädsla, att det är lite komiskt med denna olikhet ifrån bedömare till bedömare. Nu var min utredare specialist på området, tog hjälp av landstingest specialistteam på området och min psykiater för att allt skulle en gång för alla bli korrekt.

Kan tillägga att min psykiater skrattar åt min fråga hur fan dom tänker nu! "Det är svårt att veta" menade han!

Ja, hoppas dom får ordning på sig någon gång i detta med att sätta denna diagnos för man undrar ju lite hur många som får extra problem utifrån detta.

Dom som ifrågasätter, ja, jag träffade en person vid tre tillfällen som drog mitt fall inför ett team på allmän psykiatri inte npf-team...

Hmm, interesting.

Aspkvinna: Har de sagt VARFÖR de är så säkra på att du har asperger ? Och VARFÖR de vill göra om utredningen? Det skulle vara intressant att höra mer.