Vad finns det för risker/vinster med att ta hjälp av kurator/psykolog från habiliteringen för att informera arbetsplatsen (först kollegor som jag har mer än endast sporadiska kontakter med) och senare riktad information till chefen? Jag har jobbat där sedan många år. Bemötandet är dock inte bra främst från chefen, men även från vissa kollegor som kontaktar mig personligen, när de är stressade och irriterade ibland pga sin egen kompetensbrist och oro. Kuratorn och psykologen från habiliteringen menar att det skulle bli alltför hotfullt för chefen (som då bara skulle sätta taggarna utåt) att enbart informera honom om nödvändig anpassning mht mitt funktionshinder vad gäller ledarskap och bemötande. Jag fick hjälp av Habiliteringen våren 2006 med att informera enbart chefen, som tyvärr verkar ha väldigt svårt att ta till sig den informationen och glömmer alltför snabbt. Jag vill själv vara med för att få höra vad som sägs - åtminstone en del av mötet. Kanske bäst att kollegorna får ställa frågor till kurator/psykolog utan min närvaro?

Är det inte bättre att föra sin egen talan?

Visst är det bra om man för sin egen talan. Jag tror dock att det kan finnas en poäng med att inte vara med, åtminstonde för en del. Kollegorna kan få ställa alla dessa korkade och provocerande frågor som de kanske inte törs när personen i fråga är närvarande. Men det är klart, då är det ju viktigt att man kan lita på den som informerar.