alfapetsmamma skrev:...Plus att prestationstänk är så satans inmurat i det här samhällets värderingar.

*Och är prestationstänket inte riktat mot att jobba halvt ihjäl för att tjäna pengar man inte hinner eller orkar spendera så är det att vara bäst på att ha Carpe diem som sitt motto (spyr i närmsta buskage) och yoga, och slappna av och ha sunda värderingar, och måna om familjen och om kvalitetstid med sin partner osv.

Bläk.

Inget som står i tidningarna eller är på teve känns som det angår mig, för jag har inte ett vitten av det liv som man skildrar som normalt där.

Men hur en sån som jag lever, det är som att det inte finns, för de enda psykfall som syns i media är såna som är snygga som Heberlein, har sin ohälsa bakom sig eller på nåt sätt säljer lösnummer. Känns det som i dag. Usch vad självutlämnande det här blev då..

Vad? Menar du att sträva efter balans i tillvaron* är bara ett nytt prestationskrav?

Vad önskar du dig då?

Stress forskas det inte så mkt i vad jag förstått. Men vet att mitt magsår i lågstadiet var för all stress från dagis, skolstart och fritid med mycket otrygghet. Senare migrän av stress och en autoimmun sjukdom av stressen. (Magsåret diagnosticerades först som eftertillstånd under tonåren och övrig läkarhjälp har varit mediciner som lyckopiller. Fortfarande ingen vettig hjälp, men försöker själv förändra det som inte fungerar.)

Stress i sig är inte skadligt, det är när den blir 'kronisk' utan tillräcklig tid för återhämtning innan nästa stresstillfälle som vi får skador.

Varför man blir sådär gränslös och överpresterar som några skrivit om i tråden har säkert flera anledningar. Ngnting som kbt'n gav mig insikt om är att om man inte får bekräftelse som barn om att det man gör duger och räcker, kan det bli som med mig som aldrig är nöjd med det jag gjort, fastän jag presterat utom all vett och sans. Mina föräldrar var inte intresserade eller förmögna att bekräfta mig och därför har jag försökt fylla en egen norm som varit ohållbar.

Att säga till barn att de är fina och bra som de är och inte bara berömma efter prestation är nog det viktigaste jag fått ut av det här. Att vi ska vara Human Beings istället för Human Doings.

mondo beyondo skrev:

alfapetsmamma skrev:...Plus att prestationstänk är så satans inmurat i det här samhällets värderingar.

*Och är prestationstänket inte riktat mot att jobba halvt ihjäl för att tjäna pengar man inte hinner eller orkar spendera så är det att vara bäst på att ha Carpe diem som sitt motto (spyr i närmsta buskage) och yoga, och slappna av och ha sunda värderingar, och måna om familjen och om kvalitetstid med sin partner osv.

Bläk.

Inget som står i tidningarna eller är på teve känns som det angår mig, för jag har inte ett vitten av det liv som man skildrar som normalt där.

Men hur en sån som jag lever, det är som att det inte finns, för de enda psykfall som syns i media är såna som är snygga som Heberlein, har sin ohälsa bakom sig eller på nåt sätt säljer lösnummer. Känns det som i dag. Usch vad självutlämnande det här blev då..

Vad? Menar du att sträva efter balans i tillvaron* är bara ett nytt prestationskrav?

Du läser nog mig för bokstavligt. Läs om och försök se ironin jag försökte förmedla. Det måste inte vara ett prestationskrav, men det blir gärna det när folk tävlar, kanske omedvetet, om att vara den mest icke-tävlingsinriktade, mest Carpe diem och Långsamhetens lov-mässiga.

Aah ironi!

Att ngn tävlar i att vara mest lycklig och harmonisk har inte ens slagit mig Blir man motsatsen till Emo då?

Hörde en gång en psykolog i radion som sade att man kan bli utbränd av att man inte är tillräckligt intressant och rolig i omgivningens ögon....

alfapetsmamma skrev:

tveskägg skrev:

alfapetsmamma skrev:Det som JAG tycker är synd är att man antingen talar om chefer eller tjänstemän som har duktig flicka-syndrom, eller om folk som våldtagits systematiskt i krig. Inte om folk som blivit mobbade i skolan eller som sttressas av arbetslöshet och inte finna sin plats.

Fast duktiga flickan kanske är duktig just för att hon blivit mobbad i skolan och flytt in i skolböckerna? Jag var inne på det spåret men jag insåg att jag bara lurade mig själv.

[...]

Att det inte pratas mer om detta är väl för att inte många chefer och tjänstemän säger att de valde yrket pga att de ville överträffa sina mobbare.

Plus att prestationstänk är så satans inmurat i det här samhällets värderingar.

Och är prestationstänket inte riktat mot att jobba halvt ihjäl för att tjäna pengar man inte hinner eller orkar spendera så är det att vara bäst på att ha Carpe diem som sitt motto (spyr i närmsta buskage) och yoga, och slappna av och ha sunda värderingar, och måna om familjen och om kvalitetstid med sin partner osv.

Bläk.

Jo. Även om Sverige råkar vara jämförelsevis lindrigt sjukt i just tävlingssjukan så är det nog omöjligt för en västerlänning att förbili osmittad.

alfapetsmamma skrev:Och givetvis får Gull-Britt som slitit ut sig som FK-tjänsteman och alla som kommit ifrån krigshärdar och alla alkis-barn också all uppmärksamhet de kan få, det handlar inte om vi mot dem, jag tycker bara att det är lite synd att man aldrig pratar om hur jävla stressande det är att stå utanför alla "vanliga sammanhang" och då menar jag inte det man VILL stå utanför, utan att inte ha semester för att man är långtidssjukskriven, att ha så lite pengar att man inte kan "unna sig" (även om vi inte är fattiga som man är fattig i u-länder) utan lever i en slags kommunarrest osv osv.

Inget som står i tidningarna eller är på teve känns som det angår mig, för jag har inte ett vitten av det liv som man skildrar som normalt där.

Men hur en sån som jag lever, det är som att det inte finns, för de enda psykfall som syns i media är såna som är snygga som Heberlein, har sin ohälsa bakom sig eller på nåt sätt säljer lösnummer. Känns det som i dag. Usch vad självutlämnande det här blev då..

Inte mer självutlämnande än att jag känner igen mig precis.

alfapetsmamma skrev:...
Men hur en sån som jag lever, det är som att det inte finns, för de enda psykfall som syns i media är såna som är snygga som Heberlein, har sin ohälsa bakom sig eller på nåt sätt säljer lösnummer....

På tal om Ann Heberlein. Alltså den här tråden handlar om permanenta skador av stress och..ok jag erkänner att jag vill bumpa upp den. men stress diskuteras ju väldigt mycket här. Man kanske eventuellt skulle slå ihop vissa trådar.

Dels vill jag kommentera vad alfapetsmamma skrev om Ann Heberlein, dels funderar jag på, efter att ha läst den här dn-intervjun med Ann, om den sjukdom hon har, bipolär typ 2, inte måste vara ett otroligt stressmoment i hennes liv (och alla andra som har den). Ann försökte ta sitt liv senast förra året enligt artikeln.

DN: Ann Heberlein - Jag känner mig ofta ensammast i världen.

På tal om slå ihop trådar så har Ann Heberlein diskuterats här förr, bland annat av Alexandra, som inte enbart hade gott att säga om henne, minns jag. En ihopslagen Heberlein-tråd vore kanske inte helt fel.

Jag har själv inte hunnit läsa någon av hennes böcker förresten!