Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Har inte en viss stil eller grupp som jag känner mig hemma i.


Hur är det med er?

Jag är den jag är..... Det är min identitet.

sanny skrev:Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Har inte en viss stil eller grupp som jag känner mig hemma i.


Hur är det med er?

Känner igen.

Enligt läkare jag har haft - en psykiater och ett par psykologer - så är det vanligt bland aspergare att inte känna sig själv, att vara identitetslösa - vilket korresponderar med din trådrubrik förresten. De har sagt till mig att jag saknat självinsikt och verkat liksom "tom" som person. De har ibland inte fått något grepp om mig. Vem är jag?

Min senaste psykiater som just nu utreder mig för eventuell Asperger har sagt: "jag är inte säker på att det finns något att utreda". Med det menar han att jag verkar så normal. Och jag har med åren - i överlevnadssyfte - lärt mig kompensera brister och "framstå" som normal. Han kan inte se mitt grundproblem - nämligen Asperger - om det nu är mitt grundproblem. (Dessutom är jag ofta tveksam till hans kompetens inom Asperger - borde jag gått till någon annan?)

Jag börjar själv mer och mer misstänka att jag inte har Asperger utan bara drag av det som är lätta att förväxla med "the real thing".

Tänkte på ett par saker. Vården och läkarsupporten idag för aspergare är under all kritik. Pröva att gå till 5 olika läkare och be om en aspergerutredning. Du kommer mycket sannolikt att få 5 olika svar.

Och det faktum att det inte finns medicin mot Asperger. Bara det är en indikation på hur lite forskningen och läkarna egentligen vet om Asperger. Kunskapen om ADHD, social fobi, depression mm. är betydligt högre och för dessa finns mediciner. Men inte för Asperger. Vilket underbetyg.

sanny skrev:Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Känner du av att du inte kan lita på ditt eget beteende i givna situationer?
Man har så otroligt olika beteenden även i situationer som upprepas.

Det jag skrivit ovan är min bild av identitetslös och det är så jag upplever mig själv. Kallar det ibland för anpassningsbar med dålig känsla för feeling.

Jag brukar känna mig väldigt personlighetslös ibland. Jag känner som jag tänker mig att de som har det där problemet om att inte förstå att en kroppsdel är en del av en själv känner. Fast då med hela kroppen och personligheten.
Ibland känns det som att jag kollar ut ur ögonen på en maskin som delvis behovsmässigt styr mina tankar. Att jag är tvungen att lyda något som känns väldigt klumpigt och icke ändamålsmässig.

Jag är en kameleont, ofta ganska neutral inombords växlat med olika av mina personligheter/sinneslägen som jag utvecklat genom årens lopp.

Så min identitet är jag, nattvarelsen, kameleonten. Har inget behov av att tillhöra någon grupp, det skulle kännas pinsamt att vara typ emo, datanörd, bloggbimbo, partyfreak eller vad som nu avses.

Känner igen detta med att stundtals vara personlighetslös. Det blir lite som när man plockar kretskortet ut en terminator. Brukar kalla det för autistpaus. Man behöver inte ha en personlighet dygnet runt.

Jag kan känna mig lite flackande, ja, som en orolig själ. Vet inte hur jag ställer mig i vissa frågor, vad JAG tycker och tänker om saker och ting. Händer också att jag inte känner igen igen den där stirrande saken i spegeln som skall föreställa mig. Detta bidrar till en viss overklighetskänsla och tankar kring exstensiella ting som "vem är jag" och "vad är egentligen meningen med allt?". Men jag tror att sökandet efter den egna identiteten hör livet till. Det är väl en form av process som pågår livet ut. Men visst vore det skönt om jag kunde finna en viss balans...

imperativ skrev:

sanny skrev:Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Känner du av att du inte kan lita på ditt eget beteende i givna situationer?
Man har så otroligt olika beteenden även i situationer som upprepas.

Det jag skrivit ovan är min bild av identitetslös och det är så jag upplever mig själv. Kallar det ibland för anpassningsbar med dålig känsla för feeling.

Det är så ganska ofta.

sanny skrev:

imperativ skrev:

sanny skrev:Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Känner du av att du inte kan lita på ditt eget beteende i givna situationer?
Man har så otroligt olika beteenden även i situationer som upprepas.

Det jag skrivit ovan är min bild av identitetslös och det är så jag upplever mig själv. Kallar det ibland för anpassningsbar med dålig känsla för feeling.

Det är så ganska ofta.

Bra, då är jag inte ensam om den den känslan, som får mig att bli riktigt illa till mods ibland. Det är tur att jag inte är långsint och glömmer sånt relativt snabbt. För om jag varit långsint så... en fras: rysande usch.

Jag känner också igen mig. När jag var yngre var jag extremt trygg i mig själv och säker på vem jag var, något som har avtagit med åren. Ibland känns det som att jag titt som tätt skapar min personlighet själv, inte att den finns där naturligt.

Jag har en idé om den jag vill vara, om var jag platsar. Denna idé utmanas ibland av misslyckanden. Misslyckanden som är konstruerade efter motsatsen till idén. Det gör mig osäker, det gör mig sårbar och onödigt fundersam. Och eftersom att jag är sårbar så kan funderingarna enkelt försöka platsa in i idén.

När man söker efter sitt perfekta jag, i en tid med osäkerhet och lejon som hugger efter en, så får man väl kanske finna sig i att stöta på lite bekymmer på vägen.

Jag försöker att hitta en balans, ständigt intalar jag mig själv att ett perfekt jag är helt enkelt omöjligt. Jag måste tillåta mig själv att känna och tänka tvärtom, att ha omständigheter i åtanke. Försöka finna ett sätt att anpassa mitt jag till det som är nu och ändå försöka se vem jag faktiskt är, klart och tydligt.

Jag är medveten om att det är ett livslångt uppdrag, att det kommer komma fler bekymmer framöver, men hittar jag den där mojängen som balanserar maskineriet så kommer jag åtminstone lägga mer värdefull energi och tid på min vardag än på hela mitt liv, eftersom mitt liv då redan börjat komma på plats.

Jag tycker att jag är ganska identitetslös och rätt innehållslös för den delen också.

Jag har ingen aning om vem jag är, eller så vet jag det fast jag inte vet hur det känns när man vet vem man är, så jag tror att jag inte vet.

Jag mest bara är.

Jag är allt annat än identitetslös och anser att jag har ett väldigt bra hum om vilken sorts människa jag är. Möjligen får man fördjupade insikter av av kriser och motgångar. Det är min uppfattning iaf.

Jag kan uppleva att det på sätt och vis ger mig identitetslöshet att jag hela tiden "måste" försöka anpassa mig efter vad som accepteras som normalt, i stället för att bara vara den jag annars skulle vara. Jag vill ju bli socialt accepterad.

Men delvis upplever jag en identitet som den person som världen med all sin kraft motarbetar.

Ibland så kan det kännas som att jag håller på att förlora mig själv i kontakten med andra. Men så flammar det upp som en låga av aggression i min själs gudsförgätna asköken (ack, romanticism...), och jag centrerar mig runt mitt ego utan ansträngning.

Ibland så känns det som om det vore skönt att bara släppa greppet och förlora sig själv i omgivningen, som i Third Impact från Neon Genesis Evangelion, eller The Borg Collective från Star Trek.

Jag har en identitet men har tills ganska nyligen haft svårt att "se" den och i därför viss mån agera utifrån min egen vilja.

Jo, identitet är knepiga grejor... Hur jag uppfattar mig själv.

Identitet är nära förknippat med integritet för mig. Och det är att veta hur jag ska agera i olika situationer oavsett tidpunkt och omgivning. Vilket ju är jättesvårt om jag inte vet hur jag känner eller vad jag står för. Vem jag är, vad jag står för och vilka gränser jag sätter mot omgivningen och mig själv är beroende på vilka principer jag försöker leva efter, dvs någon slags moral eller samvete. Har jag svikit mig själv och andra massor med gånger kanske jag inte ens vill kännas vid den där vidriga typen jag tror jag är, om jag senare når en viss insikt och medvetenhet.

Samvete kräver en viss självkännedom. Den enklaste formen av levnadsregler vi bör följa är lagarna. Sedan kommer andra oskrivna värderingar och normer som inte bör brytas. (Man ska tex inte ligga med grannens fru eller säga att hans hund är ful.) De är knepiga att förstå sig på ibland, det är då det uppstår problem för mig. Jag fattar att jag inte ska gå före i en kö eller avbryta folk i tid och otid, men sen finns det en massa regler jag inte uppfyller kraven för... Och det är mer skuld- och skamkänslor efteråt som talar om det för mig nu. Jag missade sånt tidigare, tyckte att alla andra var puckade och jag mindre felaktig än dem (ja, jag vet att det är knäppt).

Det lättaste hade kanske varit att försöka följa en religion eller någon politisk inriktning i tidiga år. Eller blivit vegan alternativt sportfanatiker. Då kommer livsstilen och reglerna att leva efter på köpet liksom, antar jag. Men hur många av oss är såna typer? Nu har jag accepterat att jag är jag och har hittat ett sätt att leva på som funkar hyfsat.

Så här blir summeringen: Självkännedom => Medvetenhet => Integritet => Respekt => Identiteten förstärks.

Jag känner mig identitetsstark. Vet vilka övertygelser, intressen, preferenser osv som jag har. Har iofs också några svaga områden där det inte skulle skada med lite mer identitet.

Samtidigt har jag aldrig haft någon direkt grupptillhöriget. På nätet har jag hållt mig till grupper som jag haft något gemensamt med, men alltid känt att det funnits andra (icke-triviala) saker inom dessa grupper som jag inte kunnat identifiera mig med. Brukar känna att jag har en ganska ovanlig kombination av egenskaper, vilket gör det svårt att hitta grupper och likasinnade.

Det närmsta jag kommit en mer generell grupptillhörighet är kanske i så fall det här forumet, men jag har inte träffat någon av er och inte varit här så länge än, så jag får väl se vad jag tycker om ett år.

Sedan kan jag ändå känna mig lite identitetslös ibland för att jag utåt är så försiktig och mjuk (särskilt IRL), men inom mig är jag ungefär som granit.

Altus skrev:Jag känner mig identitetsstark. Vet vilka övertygelser, intressen, preferenser osv som jag har. Har iofs också några svaga områden där det inte skulle skada med lite mer identitet.

Det låter skönt att vara så, jag är på väg dit lite mer nu, känns det som. Jag tycker jag levt i olika världar genom åren, låter skumt, men det är så jag upplever det. Den nuvarande kanske inte är lättast, fast den har åtminstone någon slags konstruktiv riktning.

Jag tycker inte jag haft någon självkänsla (tro på att jag duger som jag är) alls. Självförtroende (vad jag kan utföra) däremot har jag haft mängder av - om det uteslutit tålamod, uthållighet och hänsyn. Minimal ödmjukhet om det innefattar medvetenhet om brister och tillgångar.

Just nu går livet i slow motion, vet inte om jag gillar det alla gånger. Tanke - känsla - handling - konsekvenser kommer i den ordning så jag kan överblicka dem nu för det mesta. Anfall är bästa försvar, var nog min identitetsslogan förut. Eller full fart framåt, oavsett konsekvenserna kanske.

Tallerger skrev:Jag kan uppleva att det på sätt och vis ger mig identitetslöshet att jag hela tiden "måste" försöka anpassa mig efter vad som accepteras som normalt, i stället för att bara vara den jag annars skulle vara. Jag vill ju bli socialt accepterad.

Men delvis upplever jag en identitet som den person som världen med all sin kraft motarbetar.

Detta känner man igen

Ardalion skrev:Jag tycker att jag är ganska identitetslös och rätt innehållslös för den delen också.

Jag har ingen aning om vem jag är, eller så vet jag det fast jag inte vet hur det känns när man vet vem man är, så jag tror att jag inte vet.

Jag mest bara är.

Hmmm ja att känna sej innehållslös har man märkt hos sej själv genom åren men inte fattat varför,lär aldrig göra det heller men accepterar det mer nu idag, sen att man haft svårt att känna gemenskap med andra är en annan gåta man haft, känner sej inte hemma nånstans (suck) men bara att bita i det sura äpplet och gilla läget som det verkar....

Jag känner igen det här - inte från mig men från en person som jag känner som hade en mycket pressad uppväxt där han mycket sällan blev positivt bekräftad.

Jag är allt och inget. Jag har många tydliga drag från olika ställen, men jag har inget färdigklappat koncept som jag köpt rakt av, så som endel förväntar sig att man ska.

sanny skrev:Jag kan ibland känna mig identitetslös.

Har inte en viss stil eller grupp som jag känner mig hemma i.


Hur är det med er?

Din identitet är den "du är". Den unika person du är inombords, din själ. Om du identifierar dej med en "stil" eller en "grupp" så blir det en falsk identifiering. En illusion.

Du är INTE identitetslös.

Jag är min själ. Mitt medvetande.

(Mr Buddha har talat)