tahlia skrev:

Milyc skrev:
Jag tycker det är störtlöjligt att driva tesen att det är nedsättande att kalla en neurologiskt normal för NT men inte att säga till en Aspie: "Du har störningar, inte jag", "Du har problematik, inte jag", och "Du har svårt för/förstår inte hur man ska vara men det gör jag".

Varför är det störtlöjligt? Det stämmer ju. Har man Asperger är man handikappad, man har problematik. Det är ett funktionshinder, hur mycket man än försöker blunda för det, och jag börjar undra om det är just det som är skillnaden mellan mig och er. Jag inser att det är ett funktionshinder medan många av er blånekar detta faktum.

Men har dem "vi" kallar NT rätt att påstå att de inte har någon som hälst problematik på några som hälst områden och att såvida mitt sätt att fungera avviker från deras så utgör det en störning vare sig jag lider av det eller inte, eller om jag rent av ser fördelar med det?

Det finns många AS-personer som klarar både arbete och studier liksom många NT som inte gör det av olika själ. Det är inte mindre ett faktum än att AS är klassat som ett funktionshinder.

Jag känner flera NT som själva medger att de aldrig skulle klara av mycket (bland annat studier i vuxen ålder) som jag har lätt för.

Är inte en person som inte klarat av något jag var klar med efter ett år efter fem års tid (Gymnasiekompetensen), minst lika handikappad som jag trots att avsaknad av NPF-diagnos?

Är det då rätt att en sådan person ska säga till mig "Du har störningar, inte jag", "Du har problematik, inte jag", och "Du har svårt för/förstår inte hur man ska vara men det gör jag"?.

Jag har samma rätt att sätta bokstavsdiagnoser på andra människor som de har att göra det på mig.

Det första jag motsätter mig är just de som använder "Aspie" och "NT" för att säga "jag är bättre än dig".

Vilka Aspies som nu för ett enda ögonblick gjort det på detta forum. Däremot anser jag att många NT använder störningsstämpeln för att säga just "jag är bättre än dig".

Också har vi ju de som själva är diagnostiserade med AS och delar deras syn på oss som kommer med frontalangrepp på alla som har AS men ser vissa fördelar med det, av olika själ inte skulle vilja bli botade eller rent av bara använder uttryck som "Aspie" och "NT" på sådana här forum utan att lägga någon som hälst värdering i dem.

Om nu aspergare som anser att vi är överlägsna är något så störande för dig så ta upp det med dem som kan ha påstått något sådant.

Varsågod:
http://www.aspergianpride.com
http://www.aspiesforfreedom.com

Jag har på intet vis sagt att ingen får kalla sig Aspie, och jag har inte protesterat mot dem som bara använder uttrycket i meningen "jag har asperger".

Nej, men vad jag vet har INGEN här på Aspergerforum använt uttrycket i någon annan mening. Liksom NT inte används i någon annan mening än "utan NPF-diagnos".

Du tillskriver oss åsikter och värderingar vi inte har, tolkar in för oss främmande innebörder i begreppen och sedan "motsätter" dig dessa innebörder.

weasley skrev:

tahlia skrev:1. Det första jag motsätter mig är just de som använder "Aspie" och "NT" för att säga "jag är bättre än dig".

2. Det andra jag motsätter mig är att använda "Aspie" och "NT" i begreppet "alla aspisar är såhär" eller "alla NT är sådär". Dvs "Typsikt aspie" eller "typsikt NT". För som jag påpekat tidigare så är alla människor olika, med eller utan Asperger.

1) det har det, mej veterligt, inte varit någon här som gjort, utom kanske i lite skämtsamt syfte. (jag har inget emot att skoja om mej själv)
frågan är om det är någon utanför aspievärlden som skulle bry sej...

2) det har det mej veterligt inte heller varit någon som har gjort. du kanske skulle läsa på lite om personer som har asperger så du också kunde se det?
sen handlar din fråga, som jag ser det, en hel del om vad -du- läser in i ordet "typiskt".

det är väldigt tråkigt att du är så hatisk. om nu allt var så perfekt förut, varför förlorade du det då? eller var det kanske inte så perfekt? aja, det är mest retoriska frågor, du behöver inte svara.

Om du har undgått det faktum att vissa här anser sig bättre än "NT" så har du gjort det bra. Själv har jag sett det lite överallt.

Ja, tråkigt, visst. Varför förlorade jag det? Hell knows. Allt jag vet är att jag åkte ned i en ordentlig depression, och när jag kom ut på andra sidan var jag återigen lika "Aspig" som jag var som barn.

Milyc skrev:

tahlia skrev:

Milyc skrev:
Jag tycker det är störtlöjligt att driva tesen att det är nedsättande att kalla en neurologiskt normal för NT men inte att säga till en Aspie: "Du har störningar, inte jag", "Du har problematik, inte jag", och "Du har svårt för/förstår inte hur man ska vara men det gör jag".

Varför är det störtlöjligt? Det stämmer ju. Har man Asperger är man handikappad, man har problematik. Det är ett funktionshinder, hur mycket man än försöker blunda för det, och jag börjar undra om det är just det som är skillnaden mellan mig och er. Jag inser att det är ett funktionshinder medan många av er blånekar detta faktum.

Men har dem "vi" kallar NT rätt att påstå att de inte har någon som hälst problematik på några som hälst områden och att såvida mitt sätt att fungera avviker från deras så utgör det en störning vare sig jag lider av det eller inte, eller om jag rent av ser fördelar med det?

Det finns många AS-personer som klarar både arbete och studier liksom många NT som inte gör det av olika själ. Det är inte mindre ett faktum än att AS är klassat som ett funktionshinder.

Jag känner flera NT som själva medger att de aldrig skulle klara av mycket (bland annat studier i vuxen ålder) som jag har lätt för.

Är inte en person som inte klarat av något jag var klar med efter ett år efter fem års tid (Gymnasiekompetensen), minst lika handikappad som jag trots att avsaknad av NPF-diagnos?

Är det då rätt att en sådan person ska säga till mig "Du har störningar, inte jag", "Du har problematik, inte jag", och "Du har svårt för/förstår inte hur man ska vara men det gör jag"?.

Jag har samma rätt att sätta bokstavsdiagnoser på andra människor som de har att göra det på mig.

Det första jag motsätter mig är just de som använder "Aspie" och "NT" för att säga "jag är bättre än dig".

Vilka Aspies som nu för ett enda ögonblick gjort det på detta forum. Däremot anser jag att många NT använder störningsstämpeln för att säga just "jag är bättre än dig".

Också har vi ju de som själva är diagnostiserade med AS och delar deras syn på oss som kommer med frontalangrepp på alla som har AS men ser vissa fördelar med det, av olika själ inte skulle vilja bli botade eller rent av bara använder uttryck som "Aspie" och "NT" på sådana här forum utan att lägga någon som hälst värdering i dem.

Om nu aspergare som anser att vi är överlägsna är något så störande för dig så ta upp det med dem som kan ha påstått något sådant.

Varsågod:
http://www.aspergianpride.com
http://www.aspiesforfreedom.com

Jag har på intet vis sagt att ingen får kalla sig Aspie, och jag har inte protesterat mot dem som bara använder uttrycket i meningen "jag har asperger".

Nej, men vad jag vet har INGEN här på Aspergerforum använt uttrycket i någon annan mening. Liksom NT inte används i någon annan mening än "utan NPF-diagnos".

Du tillskriver oss åsikter och värderingar vi inte har, tolkar in för oss främmande innebörder i begreppen och sedan "motsätter" dig dessa innebörder.

Jag har sett åtskilliga inlägg där man stoltserat över allt man klarar bättre än "NT". När det gäller det du säger så visst finns det en fördel med att ha läshuvud, men personligen så har jag hellre ett känslofyllt liv än ett liv där jag kan rabbla fakta. Det är viss skillnad på kvalitet för mig.

Jag insåg någonting rätt tidigt i den här diskussionen och jag har väntat på att någon skulle sätta fingret på det. Många hävdar ju att de är intresserad av hur människor fungerar och att de analyserar åt höger och vänster, men eftersom ingen berört det tänker jag säga det själv.

Jag är fullt medveten om vad som är skillnaden mellan mig och många (alla?) av er. Ta t.ex detta med min asexualitet. Jag hatar inte min asexualitet eftersom jag aldrig fått något ut av sex, jag har inget behov, och jag känner inte till något annat. Jag saknar således inget.
När vi då kommer till min AS, så har jag haft ett "vanligt" liv i flera år. Ett liv som jag dessutom tyckte om, men som jag sedan förlorade. Därför hatar jag min AS, för jag vet hur det är att ha ett "normalt" liv, där det inte finns plats för något "aspigt".
Många av er vet inget annat än att vara "aspig" och således saknar ni inget heller. Vilket också är en anledning till att ni inte kan förstå fullt ut varför jag hatar min AS.

Det kan nog stämma i en del fall...

Fast jag tror vi är rätt många som har trott vi varit "vanliga" och kämpat som ett jehu för att funka i den "vanliga" världen länge och väl innan vi fick lite bättre besked om våra förutsättningar, högt upp i ålder...

För övrigt inser mig veterligt flera av oss också just därför hur lite som trots allt skiljer oss från den "vanliga" världen och räknar med att ha chanser kvar där ute. Jag räknar inte med att vara dömd till sjukpension forever, utan tror jag har uppgifter att fylla som skulle kunna betala sig marknadsmässigt.

Och flera andra på forumet lever ju ute bland de vanliga och sköter arbeten, och vill i många fall inte för allt smör i Småland gå ut med att de har AS eftersom livet funkar rätt okej idag så länge faktiskt ingen anar något.

Det är förvisso just den kategorin som skulle kunna göra klart mest nytta om de alla i ett svep samfällt skulla "komma ut", men än så länge är läget inte riktigt det att särskilt många av dem vågar ta de risker de tycker det vore förenat med.

Jag kan inte säga att jag inte förstår dem, men vi inser nog alla vad det ställningstagandet bäddar för, jämfört med vad alternativet skulle kunna leda till. Jag är faktiskt glad att jag inte har etablerat mig ordentligt i den välordnade världen, för risken är säkert stor att jag hade valt samma väg om jag hade fått diagnosen i det läget - om jag ens hade misstänkt något och råkat bli diagnostiserad i sådana fall. Nu kan jag åtminstone göra vad jag kan för att kämpa för vår sak.

Barry Manilow sjöng just om vad det här handlar om i sin smäktande och fina One Voice 1979:

Just One Voice
Singing in the darkness
All it takes is one voice
Singing so they hear what´s on your mind
And when you look around you´ll find
There´s more than

One Voice
Singing in the darkness
Joining with your One Voice
Each and every note another octave
Hands are joined and fears unlocked
If only

One Voice
Would start it on its own
We need just One Voice
Facing the unknown
And then that One Voice
Would never be alone
It takes that One Voice

Just One Voice
Singing in the darkness
All it takes is One Voice
Shout it out and let it ring
Just One Voice
It takes that One Voice
And everyone will sing

Det gällde homosexuella för inte länge sedan, det gäller oss aspies idag. Vi har inget att skämmas över att vi är lite annorlunda, om något har i så fall NT-världen att skämmas över att inte insikten om att vår problematik finns, och att vi finns, har spritts bättre än.

Men det ligger uppenbarligen djupt förknippat i den mänskliga naturen att *ansluta till gruppen*, pinka in revir, spela med enligt spelets regler så gott man kan för att tillskansa sig så goda förmåner för egen del som möjligt och att alltid aktivt följa med strömmen som kanske allra mest när det gäller att misstänkliggöra och motarbeta alla som helt enkelt råkar fungerar det allra minsta annorlunda och avvikande. Det är naturligtvis inget annat än djupt tragiskt att det är så. Såpass olika som alla vi människor trots allt är, och ändå går så stor del av de sociala spelen ut på att aktivt förneka just den stora mångfalden.

Detta bör förstås få en egen tråd... jag har nosat på ämnet en gång förut, och även då råkade jag nog glida över in i det i fel sammanhang, och just ingen nappade, enda kommentaren var såvitt jag minns från just någon som sade ifrån att han inte kände tiden mogen för att "outa sig" själv, i varje fall.

weasley skrev:

tahlia skrev:1. Det första jag motsätter mig är just de som använder "Aspie" och "NT" för att säga "jag är bättre än dig".

2. Det andra jag motsätter mig är att använda "Aspie" och "NT" i begreppet "alla aspisar är såhär" eller "alla NT är sådär". Dvs "Typsikt aspie" eller "typsikt NT". För som jag påpekat tidigare så är alla människor olika, med eller utan Asperger.

1) det har det, mej veterligt, inte varit någon här som gjort, utom kanske i lite skämtsamt syfte. (jag har inget emot att skoja om mej själv)
frågan är om det är någon utanför aspievärlden som skulle bry sej...

2) det har det mej veterligt inte heller varit någon som har gjort. du kanske skulle läsa på lite om personer som har asperger så du också kunde se det?
sen handlar din fråga, som jag ser det, en hel del om vad -du- läser in i ordet "typiskt".

Huvudet på spiken weasley. Kan bara instämma.

tahlia skrev:
Jag har sett åtskilliga inlägg där man stoltserat över allt man klarar bättre än "NT".

Att "stoltsera över" vissa saker man klarar bättre än NT är inte samma sak som att säga att man är bättre än dessa NT och att det inte finns en massa andra saker man klarar sämre än dem.

men personligen så har jag hellre ett känslofyllt liv än ett liv där jag kan rabbla fakta. Det är viss skillnad på kvalitet för mig.

Huruvida du vill vara aspig eller inte är något helt annat än om det skulle vara berättigat av NT att slänga i ansiktet på en aspergare som faktiskt trivs med stora delar av sig själv att allt hos aspergaren som inte är identiskt med NT är "problematik" och "störningar" som borde tränas bort eller något liknande vare sig det är något AS-personen mår dåligt av eller inte samtidigt som det skulle vara så enormt nedsättande om aspergaren bara refererade till ickeaspergare som "NT".

tahlia skrev:När vi då kommer till min AS, så har jag haft ett "vanligt" liv i flera år. Ett liv som jag dessutom tyckte om, men som jag sedan förlorade. Därför hatar jag min AS, för jag vet hur det är att ha ett "normalt" liv, där det inte finns plats för något "aspigt".

Exakt vad är det du har förlorat??? Din förmåga att "bete dig på ett sätt som av andra uppfattas som" socialt? Eller din förmåga att njuta av det?

Ensamflickan skrev:

tahlia skrev:När vi då kommer till min AS, så har jag haft ett "vanligt" liv i flera år. Ett liv som jag dessutom tyckte om, men som jag sedan förlorade. Därför hatar jag min AS, för jag vet hur det är att ha ett "normalt" liv, där det inte finns plats för något "aspigt".

Exakt vad är det du har förlorat??? Din förmåga att "bete dig på ett sätt som av andra uppfattas som" socialt? Eller din förmåga att njuta av det?

Vad andra uppfattar som socialt är totalt ointressant. Jag är som jag är. Det jag förlorade var hela mitt liv, så som det såg ut. Jag förlorade förmågan att tycka om människor och faktiskt njuta av att umgås med dem. Jag förlorade förmågan att arbeta och studera. Jag förlorade förmågan att bli förälskad, att finna nöje i de små sakerna och att slappna av och "go with the flow".

Pemer nämnde att många har kämpat för att leva ett "normalt" liv, och många lever ute bland "vanliga" människor.
Grejen är att jag behövde aldrig kämpa. Det kom sig naturligt och inget jag behövde tänka på. Inget som gjorde mig trött eller sög energi ur mig. Jag var helt enkelt en helt annan människa, och jag skulle inte ha något emot om jag fått vara den människan resten av livet.

Om jag uppfattat saken rätt så var du aspig som liten, och sen blev du normal, och sen aspig igen??

Du säger att du var normal i många år men det är väl ändå inte möjligt?? Asperger är väl inget galopperande syndrom vad jag vet..

Att du hade lätt för att förställa dig och spela normal är ju en helt annan sak. Men därefter kan du ju inte påstå att du vet precis hur NT funkar. NT behöver inte spela nämligen.. Dom är normala.. Så om du inte läst dig till hur skillnaderna mellan AS och NT egentligen ser ut så kan du ju faktiskt inte veta som du framhärdar..

Och det där med att "det enda aspisar är bättre på är att rabbla meningslösa fakta" .. Det är väl den mest korkade klyschan som någon NT nånsin klämt fram och gäller väl egentligen bara några få extremfall..

Skäms Tahlia.. Du som faktiskt påstår att du vet något om ditt syndrom..

Thunderchild skrev:Om jag uppfattat saken rätt så var du aspig som liten, och sen blev du normal, och sen aspig igen??

Du säger att du var normal i många år men det är väl ändå inte möjligt?? Asperger är väl inget galopperande syndrom vad jag vet..

Att du hade lätt för att förställa dig och spela normal är ju en helt annan sak. Men därefter kan du ju inte påstå att du vet precis hur NT funkar. NT behöver inte spela nämligen.. Dom är normala.. Så om du inte läst dig till hur skillnaderna mellan AS och NT egentligen ser ut så kan du ju faktiskt inte veta som du framhärdar..

Det är mycket möjligt att jag "föreställde" mig, men gjorde jag det så gjorde jag det helt omedvetet och per automatik. Jag fungerade helt enkelt som de runt mig, utan att på något sätt få tänka efter eller analysera eller härma. Det föll sig naturligt.
Tro mig, jag vet skillnader mellan AS och "NT". Det hindrade dock inte mig att fungera som vilken "NT" som helst under flera år.

Thunderchild skrev:Och det där med att "det enda aspisar är bättre på är att rabbla meningslösa fakta" .. Det är väl den mest korkade klyschan som någon NT nånsin klämt fram och gäller väl egentligen bara några få extremfall..

Skäms Tahlia.. Du som faktiskt påstår att du vet något om ditt syndrom..

Har aldrig påstått något sådant. Det jag sade var "personligen så har jag hellre ett känslofyllt liv än ett liv där jag kan rabbla fakta". Alltså pratade jag om mig själv, och hur jag fungerar, inte ett ljud om hur andra fungerar.

tahlia skrev
Det är mycket möjligt att jag "föreställde" mig, men gjorde jag det så gjorde jag det helt omedvetet och per automatik. Jag fungerade helt enkelt som de runt mig, utan att på något sätt få tänka efter eller analysera eller härma. Det föll sig naturligt.

Detta är din uppfattning av hur du fungerade bland andra. Men vad omgivningen tänkte eller hur de uppfattade ditt sätt att vara "social" på, är något helt annat.
Det är mycket möjligt att du var accepterad som du var vid dessa tillfällen.
Ibland är man inte medveten om att olika saker kan vara stressa, och stjäla en stor mängd livsenergi, så att pålagringar bildas, en vanlig reaktion är just depressioner, just för att man inte orkar mer.
Många av oss har levt ett sk vanligt NT liv, innan vi fick vår diagnos. En del av oss har med stor säkerhet haft en eller fler depressioner, kontakter med psykiatrin, för att vi levde ett liv som inte passade oss, det krävde förmycket av oss.

Att ha AS innebär inte att man behöver vara osocial, men man kanske inte orkar var det i samma utsträckning eller gillar att vara det på samma sätt, som den grupp som vår "avvikelse" utgår ifrån, den sk NT-gruppen.
Det är inte så att någon kommer att ta Tahlia i handen och fråga om hon vill vara med, Det är DU som måste ta första steget, visa att du finns och vill vara med. Om du vill och har en önskar vara med i en gemenskap.
Fäll in tagarna vem vill plocka en kaktus eller gå i öknen utan vatten, när man kan ha en picknick på en sommaräng full av sommarblomster.

Det är du som bestämmer hur ditt framtida liv ska se ut, det är inte din diagnos. Diagnosen är bara en förklaringsmodell hur andra uppfattar dig, men också en möjlighet för andra att förstå varför man t.ex. behöver mer "egen tid” eller göra på ett speciellt sätt. Men också för att du ska ha lättare att se var skillnaderna finns mellan de olika sätt som vi kommunicerar på., och förstå vad andra vill dig.

Det jag inte förstår är varför du inte fortsätter att leva ditt sk välfungerande NT-liv, som du var så nöjd med. Varför tar du inte tillbaka det? Om du inte hade några problem med det så förstår jag inte varför du anser att du har AS?

Hur du låter din AS diagnos påverka dig och ditt liv, är helt upp till dig.
Om du fortfarande har en depression så har jag full förståellse för att du inte kan se en ljusning just nu.

Du behövedr inte värder det vi andra skriver om våra liv med AS, som rätt eller fel. Men ta med dig vetskapen om att det finns ett liv med AS precis som det gör om man är en NT. Om det blir ett liv att var nöjd med har inget med om man har diagnos eller är en vanlig NT, utan vad man fyller det med.
Mottgångarna finns i alla grupper oavsett typ av grupp. Det som skiljer, är kanske mer hur vi kan hantera dem på ett förväntat sätt.

Åter igen det är bara du som kan utforma ditt liv. Du kan inte bestämma vad du ska mötas av under ditt liv, men du kan bestämma hur DU ska hantera och bemöta det du möts av.

Sam skrev:Det jag inte förstår är varför du inte fortsätter att leva ditt sk välfungerande NT-liv, som du var så nöjd med. Varför tar du inte tillbaka det? Om du inte hade några problem med det så förstår jag inte varför du anser att du har AS?

Därför att jag är en annan person nu. Jag har inget till övers för andra människor längre. Jag finner dem mest fruktansvärt irriterande. Jag saknar det jag hade, den jag var, men jag är en annan person nu, och kan således inte bara "ta tillbaka" det som jag var nöjd med.
Om jag anser att jag har AS eller inte är egentligen inte relevant, eftersom det är solklart att jag faktiskt har det. Idag är det även solklart för mig att jag har AS, så det kan jag liksom inte blunda för. Men de där åren hade jag inte en susning. Och inte någon annan heller. Min omgivning uppfattade inte mig som "annorlunda" eller "avvikande". Om inte hela högen ljuger, men jag har svårt att tro att så många människor skulle ljuga om precis samma sak.

Sam skrev: Det är inte så att någon kommer att ta Tahlia i handen och fråga om hon vill vara med, Det är DU som måste ta första steget, visa att du finns och vill vara med.

Men det är ju just det. Jag vill inte vara med längre eftersom det inte ger mig något längre. Anledningen till att jag känner mig ensam är för att jag vet hur det var förr, och längtar tillbaka. Men som jag fungerar nu har jag inget utbyte av "gemenskap".

Sam skrev:Det är du som bestämmer hur ditt framtida liv ska se ut, det är inte din diagnos. Diagnosen är bara en förklaringsmodell hur andra uppfattar dig, men också en möjlighet för andra att förstå varför man t.ex. behöver mer "egen tid” eller göra på ett speciellt sätt. Men också för att du ska ha lättare att se var skillnaderna finns mellan de olika sätt som vi kommunicerar på., och förstå vad andra vill dig.

Om jag bestämde så skulle jag kunna studera och arbeta. Men det är inte jag som bestämmer, det är min AS. Det låter ju jättefint att det "bara" är en förklaringsmodell, men du kan inte förneka att det även är ett handikapp.
Det finns saker jag vill göra, men som jag inte klarar. Det beror uteslutande på att jag har Asperger. Inget annat.

tahlia skrev:Om du har undgått det faktum att vissa här anser sig bättre än "NT" så har du gjort det bra. Själv har jag sett det lite överallt.

jag tror det handlar om -dina- värderingar. jag lägger inte någon värdering i "aspie". det finns uppenbarligen anledning för någon att sätta det epitetet på mej. men det är bara ett ord. det är inte konstigare än så. för mej iaf. det är inte mitt liv. mitt liv är det jag gör det till.
men du lägger massa värderingar i begreppet. du HATAR det. så då kanske det inte är så konstigt att när sådana som jag använder ordet i ett neutralt, eller kanske tom positivt, sammanhang så läser du in att ordet används för att "framhäva oss som bättre". vad tror du?

tahlia skrev:Ja, tråkigt, visst. Varför förlorade jag det? Hell knows. Allt jag vet är att jag åkte ned i en ordentlig depression, och när jag kom ut på andra sidan var jag återigen lika "Aspig" som jag var som barn.

har man AS så har man det hela tiden. det är inget som kommer i "skov". så hade du det som barn, hade du det även när du levde ditt "lyckliga" liv. alltså kan du få tillbaka ditt "lyckliga" liv. det har inget med diagnosen att göra!
för att förstå exakt varför du fick din depression, kanske du skulle läsa lite om AS för att se om du känner igen dej i något? det kan ju hända att du kanske inte har det, bara att det ser ut som det när du är deprimerad....

weasley skrev:
har man AS så har man det hela tiden. det är inget som kommer i "skov". så hade du det som barn, hade du det även när du levde ditt "lyckliga" liv. alltså kan du få tillbaka ditt "lyckliga" liv. det har inget med diagnosen att göra! för att förstå exakt varför du fick din depression, kanske du skulle läsa lite om AS för att se om du känner igen dej i något? det kan ju hända att du kanske inte har det, bara att det ser ut som det när du är deprimerad....

Jag har utretts åt alla håll och kanter och att jag har AS står utom all tvivel. Jag känner igen mig i en hel del.
Det är möjligt att det inte kommer i "skov", men är det inte också möjligt att jag tryckte ned det så till den milda grad att den inte märktes? Det är antagligen även därför jag fick min depression, för att jag tryckte undan det som var "jag". Men grejen är att jag gjorde allt detta helt omedvetet. Det är det som gör det hela så jäkla komplicerat. Så att bara "få tillbaka" mitt lyckliga liv funkar ju inte, eftersom jag släppt fram den jag är, och den människan funkar inte som jag gjorde då.

tahlia skrev:Jag har utretts åt alla håll och kanter och att jag har AS står utom all tvivel. Jag känner igen mig i en hel del.
Det är möjligt att det inte kommer i "skov", men är det inte också möjligt att jag tryckte ned det så till den milda grad att den inte märktes? Det är antagligen även därför jag fick min depression, för att jag tryckte undan det som var "jag". Men grejen är att jag gjorde allt detta helt omedvetet. Det är det som gör det hela så jäkla komplicerat. Så att bara "få tillbaka" mitt lyckliga liv funkar ju inte, eftersom jag släppt fram den jag är, och den människan funkar inte som jag gjorde då.

det låter ju mkt troligt att det är som du skriver. att du tryckte ner den du egentligen är, till förmån för något annat. och är det så att du har rätt i det du skriver så skulle jag vilja påstå att du -alltid- har varit som du är idag (minus depressionen då) bara det att du gömde det så väl att du itne var medveten om det. kan det ha varit så att du kanske inte vill se att du inte var riktigt som alla andra?

samtidigt är jag lite fundersam. du saknar ditt gamla liv, men det var ett liv du levde på "falska premisser" isf. du var en fasad. var det verkligen så bra? du klarade ju uppenbarligen inte av det, eftersom du hamnade i depressionen. vore det inte bättre att undersöka lite mer om AS så att du kunde leva ett trivsamt liv UTAN fasader?

själv tycker jag att jag har det ganska trivsamt. så ens livsöde ligger inte i huruvida man fått diagnos eller inte. diagnosen är egentligen bara ett ord. den förändrar egentligen inget. den ende som förändrar något är man själv. diagnos hindrar en inte att plugga/vara glad/jobba eller något annat. däremot kan ens inställning till ordet vara mycket avgörande.

weasley skrev:
samtidigt är jag lite fundersam. du saknar ditt gamla liv, men det var ett liv du levde på "falska premisser" isf. du var en fasad. var det verkligen så bra? du klarade ju uppenbarligen inte av det, eftersom du hamnade i depressionen. vore det inte bättre att undersöka lite mer om AS så att du kunde leva ett trivsamt liv UTAN fasader?

Hellre ett liv med en fasad jag inte är medveten om men som jag tycker om, än ett liv som den jag egentligen är, men som jag avskyr att leva.

weasley skrev:. diagnos hindrar en inte att plugga/vara glad/jobba eller något annat. däremot kan ens inställning till ordet vara mycket avgörande.

Nej, diagnosen hindrar mig inte från att plugga och jobba. Men min AS hindrar mig från att plugga och jobba. Som jag sagt tidigare så klarar jag inte det utav en hel drös olika anledningar, alla härrörande från min AS.

talia skrev:
Om jag bestämde så skulle jag kunna studera och arbeta. Men det är inte jag som bestämmer, det är min AS. Det låter ju jättefint att det "bara" är en förklaringsmodell, men du kan inte förneka att det även är ett handikapp.
Det finns saker jag vill göra, men som jag inte klarar. Det beror uteslutande på att jag har Asperger. Inget annat.

Varför fokuserar du hela tiden på det du inte kan uppnå pga din AS?

Jag ser mig inte som handikappad, jag har en nedsättning som gör att jag fungerar på ett annorlunda sätt, som gör att jag inte mår bra, om jag skulle tvingas in yrkeslivet eller studielivet igen. (Har 20 år bakom mig)
För min del är det oftast inte själva jobbet eller studierna, som är problemet utan min ork och brist på social kompetens. ( Men detta insåg jag inte under mina 20år som yrkesverksam). När trycket blir för stort.
det är då, i dessa situationer som det uppstår problem, eftersom jag har min AS. Jag passar inte in i den mal, som man förväntas vara stöpt i för att klara det livet.
För min del handlande det om att jag under nästan hela mitt liv hade fått höra, både högt och som dolda budskap, ett jobb ska man ha eller studera, osv... för att räknas', som en fullgod medborgare. Detta är vad den förväntade "samhällsnormen" säger/förmedlar till oss hur vi borde vara och hur våra liv borde se ut. Omedvetet var det också detta som styrde mina val.

Visst är det så att pengar har en betydelse i våra liv, men en ändå större betydelse har troligen vårt välmånde hälsan, detta kan inte köpas för pengar. Detta ger vi oss själv, välmåendet är det vi fyller "vårt liv" med för att må bra som ger os en harmoni och en liskvalitet. Där utag och insättningar i våra livet är i balans.
Denna balans fanns inte, jag gjorde hela tiden större insättningar för att smällta in i NT-världen sätt att leva, än vad jag fick tillbaka i utagen.
Här höll mitt liv på att ta slut... man kan nog säga att jag återvände till livet i sista sekunden, i början mot min vilja. Men idag är jag glad att jag lever och har fått en chans att leva mitt liv utifrån mina egna förutsättningar. Och framför allt det viktigaste, Jag tycker om mitt liv, trots bristen på pengar och att det ser lite annorlunda ut.
När jag insåg att livet var så mycket mer än jobb , studier osv...
Så öppnade det flera andra dörrar till olika val.
Hur ville jag att mitt liv ska se ut ?
Vad vill jag ha ut av livet?
Vad är värdefullt i just mitt liv?

Jag blev ägare till min tid och mitt liv. Jag blev en fattig förtidspensionär, men nöjd,glad, och framför allt orkar jag vara mera social idag, för jag vet att jag kan dra mig tillbaka när jag inte orkar, jag kan tacka "Nej" till det som inte passar mig. Jag är rik på tid (en bristvara för de flesta).
Min rätt till att vara den jag behöver vara, för att fungera, kan inte köpas för pengar.
Att acceptera sin diagnos innebär för mig att jag gör vad jag kan, för att mitt liv ska passa just mig. Hur mitt liv blir och vad det ska innehålla är helt mitt eget ansvar.

Grejen är att en del av livskvalitet för mig är att ha råd med det jag behöver. Att kunna äta när jag vill. Att kanske till och med kunna köpa mig något klädesplagg jag tycker är snyggt någon gång. DÄRFÖR hakar jag upp mig på vad jag inte kan göra pga min AS. Och därför ser jag mig som handikappad.

Vad kan jag då uppnå? Tja.. överleva? Det har ju blivit det mitt liv reducerats till. Att överleva. Visst, jag har massa tid nu, men vad skall jag med den till? Fördelen är att jag har mer tid med mina barn, men när de är på skolan eller hos sin pappa hade jag ju hellre sett att jag jobbade, än att sitta i en lägenhet utan intressen, sällskap eller mål. Jag har inget specialintresse. Faktum är att det inte finns något speciellt alls som intresserar mig. Jag har ingen hobby eller något tidsfördriv. Så skaffa en då? Jo visst, men då skall jag vara intresserad av något också, vilket gör saken mycket svårare.

Det mitt liv går ut på är att kliva upp på morgonen och ta sig igenom ännu en dag och förhoppningsvis kunna hålla humöret uppe också. De dagar jag har mina barn flyter det på hur bra som helst, tiden flyger iväg, vi skrattar och har roligt. Men så fort de åker så är det samma skit igen. Nej, fanns det ett botemedel vore jag först i kön, som sagt.

tahlia skrev:Grejen är att en del av livskvalitet för mig är att ha råd med det jag behöver. Att kunna äta när jag vill. Att kanske till och med kunna köpa mig något klädesplagg jag tycker är snyggt någon gång. DÄRFÖR hakar jag upp mig på vad jag inte kan göra pga min AS. Och därför ser jag mig som handikappad.

jobbade/pluggade du under ditt lyckliga liv?

tahlia skrev:Vad kan jag då uppnå? Tja.. överleva? Det har ju blivit det mitt liv reducerats till. Att överleva. Visst, jag har massa tid nu, men vad skall jag med den till? Fördelen är att jag har mer tid med mina barn, men när de är på skolan eller hos sin pappa hade jag ju hellre sett att jag jobbade, än att sitta i en lägenhet utan intressen, sällskap eller mål. Jag har inget specialintresse. Faktum är att det inte finns något speciellt alls som intresserar mig. Jag har ingen hobby eller något tidsfördriv. Så skaffa en då? Jo visst, men då skall jag vara intresserad av något också, vilket gör saken mycket svårare.

Det mitt liv går ut på är att kliva upp på morgonen och ta sig igenom ännu en dag och förhoppningsvis kunna hålla humöret uppe också. De dagar jag har mina barn flyter det på hur bra som helst, tiden flyger iväg, vi skrattar och har roligt. Men så fort de åker så är det samma skit igen. Nej, fanns det ett botemedel vore jag först i kön, som sagt.

jag minns inte riktigt vad du har sagt om din depression och hur du mår just nu, men jag skulle nog vilja påstå att du fortfarande är deprimerad.

visst finns det vissa begränsningar med AS, men med lite god vilja, en portion humor och önskan att lösa problem, så klarar man sej rätt bra ändå. det är inget FEL på en. man är bara lite annorlunda. och det är precis lika bra som att vara inte annorlunda.

vad som absolut inte är en till hjälp, på något sätt alls, det är att sitta på kammaren och tänka "hade jag inte haft AS så..." för, som jag sagt så mycket, DU är fortf DU. en unik person. du kan inte göra något åt det.

och AS är inte en isolerad del av dej. det är ett sätt att tänka, fungera och agera. det går inte att säga att "AS hindrar mej från att...." som om AS vore något utanför din kropp. det enda som hindrar dej "från att.." är du och din inställning.

weasley skrev:jobbade/pluggade du under ditt lyckliga liv?

Japp. Först gick jag gymnasiet, sedan pluggade jag ett år till. Jag jobbade på småbarnsdagis 1 år och jobbade som alltiallo på KF Lagercentral i 8 månader.

weasley skrev:
jag minns inte riktigt vad du har sagt om din depression och hur du mår just nu, men jag skulle nog vilja påstå att du fortfarande är deprimerad.

Det är mycket möjligt att jag uppfatts så. Men depressionen har jag kommit ur och är till och med medicinfri idag.

weasley skrev:och AS är inte en isolerad del av dej. det är ett sätt att tänka, fungera och agera. det går inte att säga att "AS hindrar mej från att...." som om AS vore något utanför din kropp. det enda som hindrar dej "från att.." är du och din inställning.

Ahh.. men se om det bara hängde på inställning så skulle ju alla med Asperger kunna ändra inställning och således kunna jobba och studera. Men nu funkar det ju inte riktigt så. Därför att min AS hindrar mig från att klara ett jobb eller studier. Det är inte det faktum att jag inte klarar av sociala sammanhang som gör att jag inte kan jobba eller studera. Vore det så skulle jag ju kunna studera på distans, eller hur?

tahlia skrev:Ahh.. men se om det bara hängde på inställning så skulle ju alla med Asperger kunna ändra inställning och således kunna jobba och studera. Men nu funkar det ju inte riktigt så. Därför att min AS hindrar mig från att klara ett jobb eller studier. Det är inte det faktum att jag inte klarar av sociala sammanhang som gör att jag inte kan jobba eller studera. Vore det så skulle jag ju kunna studera på distans, eller hur?

tja, man orkar inte något när man är deprimerad och/eller ser världen i svart.

dessutom finns det många (här på forumet iaf) som pluggar och/eller jobbar. själv är jag för tillfället sjukskriven pga utbrändhetsdepression, men hade nog tänkt skaffa mej ett trivsamt litet jobb efter sjukskrivenheten. alternativt att jag pluggar klart och tar examen. har inte bestämt mej riktigt än.

huvudsaken är att man går sina egna vägar. och vill man komma nånvart så duger det inte att sitta hemma och anklaga AS för allt man inte lyckats med. det mesta går, om man bara hittar ett sätt för det att funka på. sitter man bara och ältar så kommer man aldrig hitta dessa sätt.