Jag berättar inte för alla om vare sig mina hudproblem, depressioner eller asperger.

De flesta vet inte om något av dem.

Salva. Terapi. Träning.

Savanten Svante skrev:Jag berättar inte för alla om vare sig mina hudproblem, depressioner eller asperger.

De flesta vet inte om något av dem.

Salva. Terapi. Träning.

Får jag fråga varför du inte berättar då.

För att du skäms eller för att du inte anser att de har rätt att få veta?

De flesta har fördomar, och än så länge har jag för lite energi för att vara "stolt aspie" som berättar för ALLA.

Savanten Svante skrev:De flesta har fördomar, och än så länge har jag för lite energi för att vara "stolt aspie" som berättar för ALLA.

Håller du med att då faller delvis min teori om att det är en del av Asperger-diagnosen att man inte vill berätta för andra att man har det?

Man varken orkar, har lust eller känner att det är nödvändigt att få ut det.

Frågan är dock varför andra okända människor måste få veta det, det tror jag TS också vill veta annars hade h*n inte startat tråden.

opteron skrev:Det är viktigt att veta att det finns folk med Asperger och vilken problematik det kan innebära, men det är inte viktigt att veta att Pemer eller Jag just har Asperger, anser jag innerst inne.

Fast väldigt få skulle få någon som helst bild av vad Asperger var om ingen visste mer än just att någon på jobbet nämner att man känner någon med Asperger. Vi som har det har det största ansvaret för att förmedla vilka och hurdana vi är, och vi kan inte förvänta oss att omvärlden ska förstå oss om ingen av oss visar upp att "det här är vi". Det är tudelat, men det är ju naturligtvis ett problem så länge bara väldigt få visar upp sig. Men men, vi blir fler och fler hela tiden, så det löser sig i längden. Vi är på rätt väg!

Pemer skrev:Fast väldigt få skulle få någon som helst bild av vad Asperger var om ingen visste mer än just att någon på jobbet nämner att man känner någon med Asperger. Vi som har det har det största ansvaret för att förmedla vilka och hurdana vi är, och vi kan inte förvänta oss att omvärlden ska förstå oss om ingen av oss visar upp att "det här är vi". Det är tudelat, men det är ju naturligtvis ett problem så länge bara väldigt få visar upp sig. Men men, vi blir fler och fler hela tiden, så det löser sig i längden. Vi är på rätt väg!

Det du säger är sant Anders Det behöver komma ut.

Att inte våga säga att man har Asperger kan dock vara en del av diagnosen tror jag.

Om folk börjar säga att de har Asperger kan det leda till att det blir mer accepterat bland folk och att Aspergare assimileras i samhället ungefär som när invandrare anammar den svenska kulturen och assimileras.

Så Aspergare är lite som invandrare, de har en "annorlunda" stil och levnadssätt än vanliga svenskar och för att assimileras så måste man anpassa sig till samhället och det kan vara genom att berätta om sina problem och få allmänheten att veta mer om dem.

Att inte vilja berätta om sin diagnos är typ som att integreras och helt enkelt leva sin egna stil, det är ungefär så vissa invandrare väljer att göra att integreras över att assimileras då det är betydligt lättare.

Invandrare togs endast som exempel.

varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

varningvarning korkad chef!

Det vanliga dilemmat mellan ens eget behov av att skydda sig och vår grupps behov av mer förståelse och mindre okunnigt avståndstagande.

Vem offrar sig? Tyvärr är det enda bra svaret "ingen". De som ska berätta är de som verkligen vet att de inte har något att förlora på det som de inte är villiga att förlora.

Vi andra kan engagera oss mer anonymt i OA, FA, hemmavid eller vad vi nu vill och orkar. Medan vi eventuellt gör mycket långsamma och försiktiga sonderingar, hela tiden beredda att dra in antennerna vid minsta risk att förlora jobb, vänner, möjlighet att bli tagen på allvar i vården och vad det nu allt är.

Problemet dyker upp då och då... :

att-beratta-for-anhoriga-t11912.html
att-beratta-eller-inte-omrostning-t8804.htm
hur-oppen-ska-man-vara-med-att-man-har-en-diagnos-t115.html
hur-folk-ser-pa-oss-som-har-aspergers-syndrom-t6077.html

fick-ni-folk-att-forsta-omrostning-t4735.html
beratta-om-sin-diagnos-eller-inte-t3538.html
fel-att-ta-jobb-utan-att-beratta-om-as-t7596.html

Jag är i ungefär samma situation som Gama. Jag jobbar som timvikarie inom omsorgen och av och till får de ordinerie gå på kursdagar hit och dit om olika ämnen. Ibland går de på kurser om autism och Asperger och när de kommer tillbaka så berättar de hur jobbiga dessa aspergerpersoner verkar vara och bla bla. Det är frestande att säga att jag också har AS och fråga om de tycker jag är jobbig också, men jag säger inte ett knyst. Jag har lärt mig av erfarenhet att det lätt bestraffar sig att avslöja diagnoser på arbetsplats. Det kommer att vändas emot en. Så om man är rädd om sitt jobb så gör man nog bäst i att ingenting säga.

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Jag vet en som fick sparken på stubben när det uppdagades att han utreddes för Asperger & ADHD.

Det finns gott om arbetsgivare som är livrädda för att få en "sån" på halsen. Dom tror att dom kommer krävas på rehabiliteringsansvar, och långa sjukskrivningar, och en massa jobb för att anpassa arbetsplatsen för nån "avvikande" person.

Då är det klart lättare att göra sig av med problemet (den anställde) istället.
Olagligt, jovisst, men det finns vägar runt det också.

Mitt råd är att man åtminstone ska tänka sig för lite extra innan man berättar.
Det är inte alla som ser på saken med lika öppna ögon som vi skulle önska att dom gjorde.

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Ett ypperligt tillfälle att anmäla till diskrimineringsombudsmannen dessutom, om det bara var pga ADHD-diagnosen.

Ja, på sitt jobb ska man definitivt tänka sig för. Jag hörde om ett sånt fall så sent som igår...

imperativ skrev:

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Ett ypperligt tillfälle att anmäla till diskrimineringsombudsmannen dessutom, om det bara var pga ADHD-diagnosen.

Som sagt, det finns sätt att komma undan sånt också.

Det är nog inte många arbetsgivare som anger sina verkliga skäl när dom sparkar någon p.g.a. diskriminering.
Bevisbördan gör att det i praktiken är ganska lätt att diskriminera folk i arbetslivet, och komma undan med det.

Fallet var på väg att gå till arbetsdomstolen, men under handläggningstiden fattades beslut om att lägga ner fabriken i sverige och flytta produktionen utomlands. Då blev mannen i stället lagligen uppsagd pga arbetsbrist. Så fallet avgjordes aldrig rättsligt.

Man måste inte välja att antingen tiga och koka inombords eller säga "Jag har AS och jag är inte så här och så här som ni beskriver det".

Man kan mycket väl säga sånt som "Min bild av AS är inte den ni verkar ha. Jag vet att man kan vara så här och så här, det har jag sett på nära håll."

Ibland säger jag att jag har aspiga ungar (om det är i ett föräldrasammanhang), ibland säger jag att hela släkten är full med bokstäver, utan att gå in på detaljer, nån gång säger jag inget om nån av de mina eller mig själv men säger ändå nåt som visar att jag vet vad jag pratar om.

Tycker det är viktigt att bilden av AS eller andra tillstånd som avviker från majoritetstillståndet blir nyanserade av såna som vet mer, må det sen vara npf-relaterat eller nåt annat (som sociala skillnader, kön, religion, sexuella preferenser, härkomst eller vad som helst folk kan ha fördomar om).

Hej narran!

Din berättelse påminner mig om ett företag jag jobbade på tidigare. I det stressiga ackordsjobbet förstörde jag både leder och muskler, ända från nacken och ner till båda fotlederna, plus handlederna. Jag sökte läkare för mina smärtor, blev sjukskriven i långa perioder, fick sjukgymnastik genom (fristående) företagshälsovård.

Vid ett tillfälle då jag blev kallad till ett "anpassningsmöte" (gissa vem det var som skulle anpassa sig...) där avdelningsschefen, fackrepresentanten, personalchefen och självaste VD-n(!) sade VD-n till mig att jag skulle sköta arbetstiderna eller säga upp mig, för "marken bränner under fötterna på dig". Och att "vi har bra på fötterna"

Då tittade jag till på VD-n, tänkte att "jaa det kommer nog att behövas", för jag kännde på mig att stora saker var på gång att hända (varför jag kunnde veta det har jag ingen riktig aning om). Men inte såååå lång tid efter det mötet gick företaget i konkurs, uppköpt av ett konkurrentföretag.

Jag fick tillbaka min fysiska hälsa kort tid efteråt, men företaget gick omkull...