Usch, nu har jag läst flera skrämmande och tragiska inlägg (bl.a. Opterons och om Kringelhoras kompis) att jag börjar bli rädd för att göra en utredning som jag just bestämt mig för att göra. Främsta anledningen till att jag bestämt mig för att göra en utredning är att det vore bra att kunna få ekonomiskt stöd i form av sjukpenning/aktivitetsstöd fram tills dess att jag kommer in på någon av de utbildningar jag drömmer om (vilket kan dröja eftersom det är teaterhögskolans skådespelarprogram och en tv-produktionsutbildning med inriktning programledare), eftersom jag har börjat må dåligt efter att ha provat olika jobb som inte har funkat.

Nu blir jag dock tveksam. Tänk om en utredning leder till att jag blir tvingad att flytta ifrån mitt hus till särskilt boende eller något annat som jag inte vill eller behöver.

Det är nog mest folk under 21 som råkar såpass illa ut. Det är rätt ovanligt med tvångsvård av vuxna idag.

Mmm, det får vi hoppas. Fast det kanske är bäst att inte försöka få en tillfällig sjukskrivning utan fortsätta prova olika jobb trots allt, bara för säkerhets skull. Om jag tvingades lämna mitt hus, mina katter och alla mina vänner så skulle mitt liv bli katastrof.

Precis som någon skrev i avdelningen "Att leva som aspergare" är jag rädd att det vid en eventuell utredning ska bli en massa prat om särskilt boende, förtidspension, ledsagning m.m. Men jag vill bo kvar i mitt hus, utbilda mig till skådespelare/programledare, och jag har ett stort kontaktnät som jag inte vill att någon annan ska blanda sig i.

Du måste ingenting. Vill du fortsätta leva som om du inte hade någon diagnos kan du mycket väl göra det.

MissNervvrak skrev:Mmm, det får vi hoppas. Fast det kanske är bäst att inte försöka få en tillfällig sjukskrivning utan fortsätta prova olika jobb trots allt, bara för säkerhets skull. Om jag tvingades lämna mitt hus, mina katter och alla mina vänner så skulle mitt liv bli katastrof.

Precis som någon skrev i avdelningen "Att leva som aspergare" är jag rädd att det vid en eventuell utredning ska bli en massa prat om särskilt boende, förtidspension, ledsagning m.m. Men jag vill bo kvar i mitt hus, utbilda mig till skådespelare/programledare och jag har ett stort kontaktnät som jag inte vill att någon annan ska blanda sig i.

Var lugn,ingen kommer tvinga dig till något som du inte vill bara för att du har en diagnos.

Nej, precis som flera skriver här så förändras ju ingenting av själva diagnosen - jag själv uppskattar dock den ökade självinsikt som min diagnos fört med sig.

Jag tror att du gör helt rätt som vill satsa på det som du verkligen vill och brinner för, teater och liknande, även om det tar ett tag att nå dit du vill. Jag håller tummarna för dig.

Alexis skrev:Nej, precis som flera skriver här så förändras ju ingenting av själva diagnosen - jag själv uppskattar dock den ökade självinsikt som min diagnos fört med sig.

Jag håller med och uppskattar också den ökade självinsikten. Obs! Min fetmarkering.

Tack för era svar! Det känns genast lite bättre. Första steget för mig blir att på måndag prata med en psykolog om mina tankar kring asperger och se vad hon säger, om hon tror att jag kan ha diagnosen. Det ska bli både skönt och spännande att få en klarhet i det där.

Enda anledningen till att du skulle kunna bli tvingad att flytta från ditt hus är att du inte kan klara det ekonomiskt att bo kvar. En diagnos leder inte till sådana händelser som tvångsflyttning.

När det gäller ungdomar som tvångsomhändertas så är det inte diagnosen i sig som föranleder det utan de beteendestörningar som kan finnas, ibland som en följd av de svårigheter man har, ibland som en följd av att man levt i en miljö som inte varit bra för en uppväxande individ.
Och det ska vara allvarliga beteendestörningar.

MissNervvrak skrev:Usch, nu har jag läst flera skrämmande och tragiska inlägg (bl.a. Opterons och om Kringelhoras kompis) att jag börjar bli rädd för att göra en utredning som jag just bestämt mig för att göra.
[...]
Nu blir jag dock tveksam. Tänk om en utredning leder till att jag blir tvingad att flytta ifrån mitt hus till särskilt boende eller något annat som jag inte vill eller behöver. :? :?

Var inte orolig. Allt man läser på internet är inte sant. Speciellt inte på forum. Kom ihåg att vi inte har hela bilden i vare sej opterons eller KringelHoras kompis fall. Vi har bara halva verklighetsuppfattningen, i det ena fallet dessutom silad genom en vettskrämd kompis.

Jag hoppas verkligen att du genomför utredningen, MissN! För det verkar ju som att du verkligen vill veta säkert vad det är du eventuellt har.

Håller med de andra i denna tråd, kan ju lägga till inom parentes att den typen av åtgärder som du nämner ju är ytterst kostsamma för samhället, och därför inte något man skickar folk på hursomhelst. Ofta får man ju snarare tjata sig till olika stödåtgärder. Likadant är det med förtidspension och olika ersättningar från Försäkringskassan, det har blivit betydligt svårare att få ekonomisk ersättning.

Det var ett bra påpekande, Alexandra! Det stämmer precis.

Hmm, jag ska nog göra utredningen så småningom. Men först ska jag till en psykolog på måndag och prata om mina tankar kring asperger. Innan jag ger mig i kast med en utredning så vill jag se hur det känns att prata med psykologen, som jobbar mycket med just NPF. När jag har tagit upp det med andra psykologer och psykiatrar tidigare har det mest känts pinsamt och obehagligt, eftersom de har avfärdat mina tankar direkt och nästan skrattat åt att jag på fullt allvar trott att jag har AS.

Det där är det många som råkat ut för. Jävla sätt av läkare att bete sig så när man ställer en seriös fråga. Förstår mer än väl om man drar sig för att nämna det sen. Men de som jobbar med NPF brukar ju vara lite mer kunniga än så. Hoppas det går bättre med henne.

MissNervvrak skrev:När jag har tagit upp det med andra psykologer och psykiatrar tidigare har det mest känts pinsamt och obehagligt, eftersom de har avfärdat mina tankar direkt och nästan skrattat åt att jag på fullt allvar trott att jag har AS.

Eftersom ingen trodde ett ögonblick på mig då jag berättat om mina egna misstankar, var jag mycket nervös då jag skulle börja min utredning.

Jag blev utredd av ett NPF-team och kände mig professionellt bemött, lyssnad på och tagen på allvar från början till slut.

Jag önskar att jag gjort utredningen tidigare i livet, men är nog så glad att ha gjort den nu.

Inger skrev:Det där är det många som råkat ut för. Jävla sätt av läkare att bete sig så när man ställer en seriös fråga. Förstår mer än väl om man drar sig för att nämna det sen.

Min läkare var motsatsen, han skrev remissen ungefär 7 sekunder efter att jag första gången nämnde AS. Utredningen gick för det mesta bra också (jobbig som satan, men mest pga av mitt dåliga tillstånd).

Men det där med att nonchalant avfärda patientens tankar kan vara en misslyckad taktik att få denne på andra tankar. Som för att säga "ditt förslag är så fullständigt av banan att jag inte ens tänker ta det på allvar". Själv har råkat ut för flera fullständigt bisarra avfärdanden, en läkaren sa t ex till mig att jag egentligen inte har tinnitus.

Ja, som sagt _ibland_ på det här forumet, normalstörda i ansvariga ställningar borde ta sig en titt på vad som slinker igenom deras egna modeller av verkligheten (inklusive då modeller av andras verklighet). För att nu inte tala om den grundläggande insilkten att det är bara så vi upplever, och kan uppleva, något av yttervärlden: genom att först bygga en modell i huvudet så gott eller illa man kan utifrån ens egna begrepp, inte yttervärldsbitens ifråga, och sedan titta på den.

För att ändå inte tala om att sedan operationalisera den teoretiska insikten.

Såväl teori som praktiska övningar i sådant borde ingå i grundutbildningen för särskilt just diagnostiker och andra som ska ha lyssnande som arbetsredskap. Gör de redan det så är frågan varför de inte fungerar i så många fall.

Och för forskare i "Theory of Mind"...

Har för mig att jag läst på forumet att man åtminståne inte idag accepteras som adoptivförälder om man har AS-diagnos, eller varit föremål för socialtjänstens insatser de senaste fem åren.
Vet inte om detta är korrekt.

Däremot har jag märkt en del undeliga uppfattningar om vad AS är när det kommit på tal och jag fått tillfälle att säga "jag har faktiskt läst en del om det o träffat folk som faktiskt är diagnosticerade med AS".....
Fast en del har ganska bra koll faktiskt.