Jag undrar om det är ovanligt att människor med högfungerande autism/aspergers ger ett intryck av att vara "med" när man pratar med dem? Alltså, min psykolog tycker att jag ger bra ögonkontakt, samt att jag har ett rikt målande språk, iallafall verbalt. Jag har alltså inga problem med att uttrycka mig och beskriva olika saker. Tvärtom.

Hur är det för er?


Moderator: Kompletterade rubriken

Jag har extremt svårt med ögonkontakt och har tydligen stel gestik & mimik.

Men språket är inget problem för mig heller.

Jag har också bristande ögonkontakt och stelt kroppsspråk och mimik, men jag brukar inte heller ha några problem med kommunikationen, snarare brukar folk kalla mig levande lexikon, att jag verkar insatt, att jag visar respekt och liknande positiva omdömen om hur jag pratar.

Omröstningstråd om ögonkontakt: ogonkontakt ... 10499.html

Själv har jag inga problem konventionellt sett. Men ögonkontakten måste jag hela tiden avväga medvetet, och det samt allt jag tar in med den kan både göra mig trött och få mig att känna mig ofri; orden är inte det jag tänker med, så jag måste översätta, vilket blir otillfredsställande eller direkt fel mycket oftare än vad omgivningen inser; när jag blir stressad (vilket jag lätt blir) kan det bli tvärstopp, och folk kan fortfarande tro att jag säger vad jag menar. Jag kan tänka mig att den hand med språket folk ser hos mig delvis är en kompensation.

När jag var ung var det likadant men så mycket värre att folk märkte det. Och ställde mig till svars för det förstås, med skit, kritik och missförstånd som jag inte kunde försvara mig mot som normaltillstånd: "kontrollerande blick", "du visar en sak och säger en annan, och ingen av dem är ens rimlig", reaktioner på vad jag sa som skulle ha platsat i någon absurdistisk film om de hade varit roliga.

Jag har ett yvigt kroppsspråk, t.om. när jag pratar i telefon. ^^ Gesterna kommer liksom automatiskt.
Däremot har jag svårt med ögonkontakt. Jag har ingen förklaring på varför, det bara är så.

Jag tom går stelt. *skylla på Cisordinol*

Jag kan nog också titta folk i ögonen. Ibland lyssnar jag inte. Säger ja,ja...men har inte alltid uppfattat kanske. Tänker ibland på annat. Men om det är något intressant är jag med.

Jag har inget problem med ögonkontakt och vill gärna ha det också. Hänger alltid med i samtal och har inget problem med "mimik" som många med autism/as tycks kunna ha. Däremot bryter jag ögonkontakten lite då och då i ett samtal, tycker det blir jobbigt att ha det hela tiden.

Albulena skrev: Alltså, min psykolog tycker att jag ger bra ögonkontakt, samt att jag har ett rikt målande språk, i alla fall verbalt. Jag har alltså inga problem med att uttrycka mig och beskriva olika saker. Tvärtom.

sommar skrev: Samma här. Jag fick veta av utredningsteamet att jag är social för att ha As, lätt att få kontakt med, även ögonkontakten när man pratar med mig, vilket de påstod är ovanligt för As, men jag har stel ansiktsmimik enligt dem och det verkar så på främmande folk tex. busschaufförer jag möter med tanke på hur de tittar, nästan stirrar på mig när jag tittar på dem.

När jag står sitter, står eller går bredvid någon och inte pratar är det desto värre med ögonkontakten och folk tycker nog jag är oartig. Jag har mer problem med att inte titta på någon än att titta på någon. Men detta förstår ingen jag pratat med för de säger då bara att Nej, men jag tycker du har god ögonkontakt eller "jag förstår" men så händer ändå ingenting. *suck*

Lionsmane skrev: Däremot bryter jag ögonkontakten lite då och då i ett samtal, tycker det blir jobbigt att ha det hela tiden.

Men det är ju helt normalt. Precis så gör alla andra som kan.

Ja det är ju sant, det kan va så himla olika också beroende på vem det är.

Jag var väldigt dålig på ögonkontakt när jag var yngre, men har blivit mycket bättre med åren.

Alltså det är så konstigt, för en som jag känner fick inte aspergerdiagnosen efter utredningen, just pga att hon var så socialt kompetent, lätt för att prata med, ögonkontakt och allt det där. Sen har hon haft specialintressen sen länge, inga vänner, svårt med att behålla kompisar och hon är inte så bra på det med sociala koder.

Om jag nu inte sitter i en situation som kräver att jag skärper mig hela tiden som tex en anställningsintervju så har jag klara problem att hålla ögonkontakt vilket har lett till rejäla konflikter med omgivningen som tror jag är ointresserad.

Albulena skrev:Alltså det är så konstigt, för en som jag känner fick inte aspergerdiagnosen efter utredningen, just pga att hon var så socialt kompetent, lätt för att prata med, ögonkontakt och allt det där. Sen har hon haft specialintressen sen länge, inga vänner, svårt med att behålla kompisar och hon är inte så bra på det med sociala koder.

Fel(-o-)diagnosticerad alltså, låter det som på din korta beskrivning.
Om så skulle vara så är hon inte den enda. Ett tag kom det en tråd i veckan av en förtvivlad sådan människa.

Om hon känner behov av en diagnos: ny utredning någon annanstans, och då någonstans med goda vitsord? (Många som är "experter" på oss är skrämmande okunniga.)

Zombie skrev:Fel(-o-)diagnosticerad alltså, låter det som på din korta beskrivning.
Om så skulle vara så är hon inte den enda. Ett tag kom det en tråd i veckan av en förtvivlad sådan människa.

Om hon känner behov av en diagnos: ny utredning någon annanstans, och då någonstans med goda vitsord?

Tror du det är feldiagnostiserad/odiagnostiserad?
Jag tror att det ingår i diagnoskriterierna att man inte är särskilt bra på att kommunicera, ögonkontakt osv i aspergerdiagnosen.

Zombie skrev:

Albulena skrev:Alltså det är så konstigt, för en som jag känner fick inte aspergerdiagnosen efter utredningen, just pga att hon var så socialt kompetent, lätt för att prata med, ögonkontakt och allt det där. Sen har hon haft specialintressen sen länge, inga vänner, svårt med att behålla kompisar och hon är inte så bra på det med sociala koder.

Fel(-o-)diagnosticerad alltså, låter det som på din korta beskrivning.
Om så skulle vara så är hon inte den enda. Ett tag kom det en tråd i veckan av en förtvivlad sådan människa.

Det behöver inte vara feldiagnostisering. Jag har det som Abulena beskriver att hon har. Jag fick diagnosen för att jag även har sådant som kännetecknar As. men uppfyller nätt och jämt kriterierna och det diskuterades om diagnos eller ej i utredningsteamet. Jag fick diagnos men anses vara ett gränsfall men har stora problem med vissa saker som kännetecknar As. Hon (överläkare o. psykiatriker och egen son med autism) som stod i spetsen för min utredning ska vara duktig på gränsfall efter vad jag hört.

Dock håller jag med att det är hemskt och troligen får förödande konsekvenser om man blir feldignostiserad.

Albulena skrev:

Zombie skrev:Fel(-o-)diagnosticerad alltså, låter det som på din korta beskrivning.
Om så skulle vara så är hon inte den enda. Ett tag kom det en tråd i veckan av en förtvivlad sådan människa.

Om hon känner behov av en diagnos: ny utredning någon annanstans, och då någonstans med goda vitsord?

Tror du det är feldiagnostiserad/odiagnostiserad?
Jag tror att det ingår i diagnoskriterierna att man inte är särskilt bra på att kommunicera, ögonkontakt osv i aspergerdiagnosen.

Tro något i ett visst fall vill jag inte göra över nätet, det kan så lätt bli fel.

Men jag vet att man kan ha alldeles utmärkt "normal" yttre framtoning med ögonkontakt, gestik och minspel och ha Asperger, ja.

Dels måste man inte uppfylla alla diagnoskriterierna; dels beror det också på hur en eventuell till det yttre normal kontaktförmåga har uppkommit: många av oss hade den inte från början utan har lärt sig den med åren, och ofta till ett högt pris som i sig gör att man behöver diagnos. Många experter vet eller inser tyvärr inte sådant.

MissNervvrak skrev:Däremot har jag svårt med ögonkontakt. Jag har ingen förklaring på varför, det bara är så.

Jag tycker du är som musik när du rör dig, du ser liksom klart mer levande ut när du rör dig än de flesta.
Kan ha med att du hade hatt o göra också som gjorde att jag noterade det, såg hattens kant noga hur den rörde sig i förhållande till dig.
Noterade aldrig att du hade några ögonkontaktsbekymmer men jag vet inte om jag försökte få ögonkontakt med dig någe speciellt.

Nej, det kan man inte lita på. Det (eller utredarna ifråga) måste man bilda sig sin egen uppfattning om.

Fruktansvärt trist, förutom att ett sådant utrymme för tolkningar och rena missförstånd är medicinskt oseriöst och att det alldeles i onödan förstör livet för dem som har otur.

Jag är dålig på ögonkontakt, men anpassar mig till situationen. Är det viktigt att få igenom ett budskap eller uppfattas som trevlig och professionell, så tar jag mer ögonkontakt. Men det gör jag genom att sätta på mig en mask och fokusera på uppgiften, vilka båda tar all min kraft och energi.

Så i normalfallet, så anpassar jag mig till min dagsform. Dåliga dagar tittar jag långt om sidan av den jag talar med, ofta snett nedåt dessutom. Bra dagar kan jag titta en person i ögonen med pauser emellanåt. De flesta dagar, när jag är någonstans där emellan, kastar jag snabba blickar mot personens ansikte (gärna när blicken hos denne är frånslagen) och tittar på ting vid sidan om personen, men i axel- och huvudhöjd. weasly har träffat mig i det sistnämnda tillståndet och kan kanske ge en bild av mitt beteende från utsidan (av mig, alltså, inte huset där jag satt, det hade varit svårt utan värmekamera).

Vad gäller kommunikation, talar jag med bönder på böndernas vis och med VVS-montörer på latrin.

MissNervvrak skrev:Jag har ett yvigt kroppsspråk, t.om. när jag pratar i telefon. ^^ Gesterna kommer liksom automatiskt.

Känner mycket igen det där med telefon. Blir ofta väldigt rastlös av att prata i telefon. Jag kan inte sitta på en stol och prata i telefon. Antingen ligger jag på sängen (favoriten) eller så går jag omkring som en osalig ande. Då har jag också olika gester för mig.

EDIT: Det är väldigt otypiskt för mig, är lugnet själv i alla situationer utom just när jag pratar i telefon. Men gestikulerar när jag pratar med folk öga-mot-öga gör jag mer nu än förr.

lakrits om ögonkontakt skrev: Dåliga dagar tittar jag långt om sidan av den jag talar med, ofta snett nedåt dessutom. Bra dagar kan jag titta en person i ögonen med pauser emellanåt. De flesta dagar, när jag är någonstans där emellan, kastar jag snabba blickar mot personens ansikte (gärna när blicken hos denne är frånslagen) och tittar på ting vid sidan om personen, men i axel- och huvudhöjd.

Detta känner jag igen klockrent på mig själv! På arbetsplatser jag varit på när någon kom in på mitt rum för att prata om något kunde jag titta rätt in i väggen under större delen av samtalet!

För mig är ögonkontakt knepigt. Det är alltid en medveten process där jag funderar på hur ofta jag bör ta den, hur länge jag ska hålla den, hur länge jag kan titta bort etc. Jag kan ha ögonkontakt men det är långt ifrån självgående eller bekvämt. Tanken slog mig nyligen att jag kan dejta någon under en längre tid och inte ha en aning om personens ögonfärg, och faktiskt ha ganska svårt att visualisera mig deras ansikte.

Jag tycker att det är ganska svårt med ögonkontakt, men jag brukar försöka för folk tycker det är otrevligt när jag tittar bort. Jag är inte så bra på att prata och uttrycka mig heller, jag glömmer ofta bort vilket ord det är jag vill säga. Jag har inte så mycket mimik och gester, min brorsa tycker att jag är som ett lik, men så illa är det nog inte.