Att berätta för anhöriga och vänner

av **watson** » 2009-08-23 22:21:55

har nyligen genomgått en neuropsykiatrisk utredning, och efter de att alla tester är avklarade så har jag fått diagnosen asperger, vilket jag har misstänkt länge. både mina föräldrar vet om diagnosen , för dom Intervjuades under kartläggningen. så till min fråga ska man berätta för syskon och kompisar? dom blir nog inte förvånade skullle jag tro, vad har ni för erfarenheter efter de att ni berättat?

av **sommar** » 2009-08-23 22:27:55

watson skrev:har nyligen genomgått en neuropsykiatrisk utredning, och efter de att alla tester är avklarade så har jag fått diagnosen asperger, vilket jag har misstänkt länge. både mina föräldrar vet om diagnosen , för dom Intervjuades under kartläggningen. så till min fråga ska man berätta för syskon och kompisar? dom blir nog inte förvånade skullle jag tro, vad har ni för erfarenheter efter de att ni berättat?

Välkommen!

Jag plitar ner ett svar imorgon, är tyvärr för trött nu.

av **gusgus** » 2009-08-23 22:31:40

Välj med omsorg vem du berättar för. Syskon måste nog veta och nära vänner som du litar på- (jag har inga syskon så där gissar jag) Jag har varit sparsmakad och har berättat för den inre kretsen och det har gått bra.

av **watson** » 2009-08-23 22:40:18

tack för svaret gusgus, jo de är nog ofrånkomligt att man måste berätta för sina syskon. hoppas att dom kompisar jag har accepterar mig för den jag är

av **Duras** » 2009-08-23 23:07:56

watson skrev:tack för svaret gusgus, jo de är nog ofrånkomligt att man måste berätta för sina syskon. hoppas att dom kompisar jag har accepterar mig för den jag är

Du har inte blivit nån annan bara för du fått en diagnos. Om dina kompisar upplever det så kanske det hjälper med lite snack er emellan. Om inte så är det nog inga riktiga kompisar.

Fast jag vet inte. Har ännu ingen diagnos.

av **Pemer** » 2009-08-23 23:11:13

Hej och välkommen, watson!

Är de verkligen kompisar och har gillat dig hittills har de ingen anledning att börja tycka något annat. Det är dig med all din Asperger de redan känner. Skulle de få problem med att få veta nu att du har det, så är det väl nästan frågan om vad de hade varit för vänner i längden ändå.

Men är du beredd med mycket fakta om Asperger när du ska berätta, och själva linjen att "du känner mig ju och gillar mig sedan förut, du har känt en person med Asperger så länge som du har känt mig..."

...så borde det kunna gå skapligt bra med de flesta. Vill jag gärna hoppas och tro.

av **Pemer** » 2009-08-23 23:11:38

Ah... snacka om att Duras och jag sade samma sak med lite olika ord! :lol:

av **Savanten Svante** » 2009-08-23 23:11:39

watson skrev:tack för svaret gusgus, jo de är nog ofrånkomligt att man måste berätta för sina syskon. hoppas att dom kompisar jag har accepterar mig för den jag är

Du är fortfarande samma person, helt plötsligt har du bara ett namn på dina egenheter.

av **Pemer** » 2009-08-23 23:11:58

...och Svante också!

av **Savanten Svante** » 2009-08-23 23:14:00

Pemer skrev:...och Svante också!

av **Duras** » 2009-08-23 23:21:48

Jag var först ;-)

av **Saninaé** » 2009-08-23 23:29:39

Jag tycker det är viktigt att tänka på att att det inte behöver vara någon hemlighet som SKA komma ut förr eller senare. Fråga dig själv om personerna i fråga eller du själv har någon nytta av att dom vet. Kan det inspirera dem att läsa på och lära sig behandla dig på ett bättre sätt än dom gör?

av **Pemer** » 2009-08-23 23:44:38

Det är sant! Good point!

av **watson** » 2009-08-24 0:03:37

tack för alla svar , jag är fortfarande samma person , de borde va de som räknas, känns bara lite tungt att få en sådan här diagnos när man är 32 år, och veta hur man ska hantera de, känner mig lite som lisbeth sallander, har fotografiskt minne och skäms för de, kännermig som ett ufo

av **MissNervvrak** » 2009-08-24 1:00:54

Välkommen, watson! :-)120

av **TheBoxSaysNo** » 2009-08-24 5:48:28

watson skrev:tack för alla svar , jag är fortfarande samma person , de borde va de som räknas, känns bara lite tungt att få en sådan här diagnos när man är 32 år, och veta hur man ska hantera de, känner mig lite som lisbeth sallander, har fotografiskt minne och skäms för de, kännermig som ett ufo

Välkommen hit, watson!
Jepp, du är samma person. (Duras, Savanten S och Pemer uttryckte det så väl förresten).

Visst det är jobbigt att få en diagnos och senare i livet. Det finns dock inget som säger att det hade varit lättare att få det som liten då man inte har så många möjligheter att påverka sitt liv.
Jag kan förstå att det känns jobbigt att vara annorlunda, men det vore så toppen om du med tiden kunde se dina talanger som tillgångar! De bidrar till den du är.

Visst har inte alla i världen fotografiskt minne, men de har andra saker som du inte har... ska de skämmas för det?

använder här den liknelsen i hopp att du ska se att det inte något skamligt att ha de talanger du har. Strunta i om de är vanliga eller ovanliga. Det är coolt att du har dem, så njut av dem!

Det vore så tråkigt om alla i världen var likadana...

jag tycker förresten att när man får diagnos, blir det för stort för en... man går omkring och funderar på det och det känns som att man är så extremt olik alla andra... förhoppningvis blir denna känsla mjukare med tiden...

av **MsTibbs** » 2009-08-24 13:29:19

Dethär känns lite som HBT-personer som gömmer sig i garderoben, jag fattar inte varför det är väl ingen stor grej? Berätta om det känns naturligt annars inte.

av **MissNervvrak** » 2009-08-24 15:31:13

MsTibbs skrev:Dethär känns lite som HBT-personer som gömmer sig i garderoben, jag fattar inte varför det är väl ingen stor grej? Berätta om det känns naturligt annars inte.

Jag önskar att det vore så enkelt. Men att komma ut som HBT-person är inte alltid lätt. Trots att vi lever på 2000-talet så finns det fortfarande skrämmande många människor som tycker att homosexualitet är sjukligt, jätteäckligt och ett brott mot naturens lagar. Jag träffade en människa med de åsikterna på mitt förra jobb. Det var inte roligt.

Oj, nu gick jag :-)043

och stal din tråd, watson. Sorry.

av **MsTibbs** » 2009-08-24 15:51:21

Jag är både aspegare och HBT-person och jag tycker folk inbillar sig mer problem än vad som finns. Har omgivningen svårt för en har man fel omgivning.

av **MLI** » 2009-08-24 16:13:48

Jag fick min diagnos i fredags och berättade för min familj och några nära, samt mitt ex. De kunde direkt se tillbaka på händelser med en annan förståelse. Jag berättar det gärna för folk som jag bryr mig om eftersom jag vet att jag lätt sårar folk genom att ge ett känslokallt eller likgiltigt intryck eftersom jag brukar glömma att uttrycka mig med inlevelse när jag motsägelsefullt nog är upptagen med att känna stora känslor.

I övrigt tänker jag varken skriva min diagnos i pannan eller gömma den, har jag en anledning att ta upp den så gör jag det.

av **alfapetsmamma** » 2009-08-24 16:24:03

Till trådstartaren skulle jag vilja säga att det är bättre att vänta tills du själv landat i diagnosen och kanske fått en positivare självbild och uppskattning av dina unika färdigheter, som det där med fotografiskt minne.

Om du berättar om AS och upplevs som negativ till det det innebär för dig, alltså mest negativ, så tror jag det är lättare att de ömkar dig, tycker synd om dig och liksom förstärker den negativa bilden. Det är varken du, de eller AS-kollektivet betjänta av, tänker jag.

Särskilt som så många kan så lite om AS.

av **Meppe** » 2009-08-24 16:24:41

watson skrev:tack för svaret gusgus, jo de är nog ofrånkomligt att man måste berätta för sina syskon. hoppas att dom kompisar jag har accepterar mig för den jag är

Om dina kompisar inte accepterar diagnosen så kan man ju fråga hur bra kompisar de är.

Jag har berättat för några kompisar (ännu outrädd). Mina syskon har flyttat hemifrån och vet inget om det. Så får det förbli för ganska länge. *Hoppas morsan håller munnen stängd om det...*

av **sugrövmanövern** » 2009-08-24 17:10:42

MsTibbs skrev:Jag är både aspegare och HBT-person och jag tycker folk inbillar sig mer problem än vad som finns. Har omgivningen svårt för en har man fel omgivning.

Så jävla rätt :-)122

.

Jag berättar för alla att jag har AS. Svårundvikligt i och med att jag är sjukpensionär. Så för att folk med darrande röst inte trevande ska behöva fråga vad jag är sjukskriven för gör jag processen kort.

Min familj säger varken bu eller bä men tycker ju att det är skönt att det inte är någonting progressivt jag lider av.

Människor i allmänhet, nya bekantskaper tex brukar ofta lägga huvudet på sned och ömka så fort man nämner sjukskrivning. Då tycker jag det är skönt att förklara för dem att det är ingen fara, jag kommer inte dö av Aspergern, utan i sådana fall blir det depressionen som tar kål på mig

.

av **sommar** » 2009-08-24 18:33:16

gusgus skrev:Välj med omsorg vem du berättar för. Syskon måste nog veta och nära vänner som du litar på- (jag har inga syskon så där gissar jag) Jag har varit sparsmakad och har berättat för den inre kretsen och det har gått bra.

Samma här! Kan tillägga att jag har syskon, en lillasyster som är tre år yngre. (Helsyskon) Hon förstår mycket men vet inte alltid hur hon ska hantera situationen när jag får utbrott och det är inte alltid lätt, så det blir lite knöligt ibland men hon lär sig nog efterhand. Men jag tycker absolut man ska berätta för sina närmaste för det är stor chans att det blir till det bättre. Det har blivit lättare för mig och min familj.

För övrigt hade jag tänkt skriva något men nu tycker jag inte det finns något att tillägga. Mycket av det som skrivits i tråden håller jag med om och känner igen mig i vissa saker.

Att berätta för anhöriga och vänner

Att berätta för anhöriga och vänner

Re: att berätta för anhöriga

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in