frode skrev:Jag har en 5 åring som jag inser måste ut och leka, det händer att jag ensam hamnar på en lekplats med honom och det kommer fram någon som måste börja prata

Men va fasen, kan du inte bara le vänligt och säga att du inte är så pratig av dig? Många torde titta konstigt på dig eftersom de inte förstår varför du inte vill prata men fäst då blicken på pojken och låtsas att du inte ser den som stirrar, det är mitt tips.

För inte förstör det väl för honom om du får rykte om dig att vara konstigt tystlåten? Så tänker jag men jag är ju inte i dina kläder.

Ryktet om att vara konstigt tystlåten det har jag nog redan antar jag. Men i mina försök att vara en pappa som alla andra så går det fel och jag vill gärna komma ifrån hellre än att det blir den där konstiga pinsamma tystnaden då jag tycker att alla ser mig som konstig.

Mitt oförtjänt storebroderligt präktiga (jag är yngre) råd lyder: Koncentrera dig på att vara en bra förälder.

Ju mer jag koncentrerar mig desto svårare ser jag att det är. Jag ska inte säga att jag är helt omöjlig. Jag var på Bamses värld i somras och satt och pratade med en annan pappa i över 10 minuter medans våra småbattingar tittade på teater. Jag led och märkte att han inte var helt bekväm, när det började gå in på idrott *gäsp* så kom tack ock lov ungarna ut igen.

Alltså, jag menade att du väl skulle kunna koncentrera dig på ditt eget föräldraskap och strunta i socialiserandet med andra barns föräldrar. Ditt föräldraskap hänger väl inte ihop med kallprat med vuxna, heller.

Nä men jag tycker att det hänger ihop med att han ska få leka med andra barn, detta hänger oftast i hop med socialiserandet med andra barns föräldrar.

Uhm, menar du att pojkens lekande med andra barn hänger ihop med ditt socialiserande med deras föräldrar? Jag kan ju tänka mig den pressen men räcker det inte att du är på plats, ler vänligt men vägrar att prata? Eller missförstod jag dig?

/ J

frode skrev:Ryktet om att vara konstigt tystlåten det har jag nog redan antar jag. Men i mina försök att vara en pappa som alla andra så går det fel och jag vill gärna komma ifrån hellre än att det blir den där konstiga pinsamma tystnaden då jag tycker att alla ser mig som konstig.

Jag försöker alltså få min son att gå bort från lekplatsen, bort från sina kompisar och jag lyckas ju då jag är hans allt än så länge.

Fan så hemskt det låter när jag ser det i skrift nu, nu har jag bara varit själv med honom ute på lekplatserna ett fåtal gånger och jag har bara råkat ut för att andra föräldrar ska prata med mig 2 gånger på 5 år men det är de gångerna som känns.

Aha. Det låter ju inte precis som något som riskerar att förstöra hans barndom. Mycket glädjande.

frode skrev:Sen klagar jag på han att han tittar för mycket på tv, usch vad jag tycker illa om mig själv just nu.

Nej, gör inte det Tyck om dig så tycker du om honom mer och han dig ännu mer. Pappa-principen Just uppfunnen!

Det går att lösa, lekpark med inte så många föräldrar? Läsa en tidning eller proppa in ett par plugghörlurar i öronen så stör folk inte lika lätt? Låt lite förkyld och hosta kanske

Jag har lurar i eller runt öronen nästan dygnet runt, fast öronproppar på natten. Med musik på, ska tilläggas. Gillar inte att småprata.

Du har ju uppmärksammat situationen, då går det att göra något åt den. Full fart i parken!

frode skrev:Jag är väldigt tacksam för min fru som förstår mig och tar de flesta av det sociala spelet tillfällen som dyker upp.

Jag har en 5 åring som jag inser måste ut och leka, det händer att jag ensam hamnar på en lekplats med honom och det kommer fram någon som måste börja prata (99,99 % mammor) och jag klarar kallprat i ungefär 30 sekunder sen ljuger jag ihop något och ropar på min son att nu vill mamma att vi ska gå hem och jag lider för jag vet ju att han har det så roligt och vill inte gå därifrån. Så jag lämnar den pratsamma mamman och går fram och leker med min son samtidigt som jag frågar honom om han inte vill gå, vilket han inte vill men gör ändå.

Sen går vi hem och tittar på tv.

Sen klagar jag på han att han tittar för mycket på tv, usch vad jag tycker illa om mig själv just nu.

Jag brukade ha en bok med mig att läsa, det brukar avskräcka folk. Fast en replik jag avskydde var "Vad läser du?" Det var bara för att "bryta isen", inte för att de verkligen var intresserade och ville prata om böcker.

Men annars var det inte svårt att kallprata på lekplatsen; samtalsämnena var ju givna: lekplatsen, de andras barn, ens eget barn, hur varmt/kallt det var etc.

Om du dragit hem din stackars son från lekplatsen, så tycker jag det minsta du kan göra att leka med honom (bygga lego) el läsa för honom ur en barnbok.

Vad är det med kallpratet som känns för svårt: att du absolut inte vill kallprata el att du inte kommer på något att säga?

Personligen gillar jag inte kallprat, dock så har jag lärt mig vad det innebär nu. Vädret är bland annat en bra grej att prata, semesteresor, hur då mår men du bör svara att du mår bra även fast du egentligen kanske inte gör det. Vad man har gjort i helgen är också en bra grej. Även om det kanske verkar som att jag är en know-it-all så stämmer det inte alls. Jag har haft och har fortfarande min beskärda del utav problem precis som alla andra....

Jag är ganska dålig på det. Ibland förstår jag inte ens att det är mig de pratar med, så jag svarar inte, sen står personen och stirrar på mig och tycker att jag är konstig och jag förstår inte varför, men sen kommer jag på att det är för att den pratade med mig.

Vad är det med kallpratet som känns för svårt: att du absolut inte vill kallprata el att du inte kommer på något att säga?

Jag har nyligen kommit på att jag talar väldigt tyst och otydligt när jag väl pratar. Så det blir konstiga situationer som jag tolkat fel tidigare, t.ex. om det är flera föräldrar närvarande och jag försöker komma in med en kommentar i samtalet så har de andra antagligen inte hört vad jag sagt och i stället för att säga VA hela tiden så håller de med och ignorerar lite fint vad jag säger. Vilket jag tidigare tolkat som att jag är en helt ointressant människa, men ska nu ta tag i saken och eventuellt kanske ska ta reda på hur jag kan bli hjälpt...

Jag känner bara att jag blir trött om jag skall prata högre än vad jag redan gör, i bullrig miljö. Förstår inte hur man gör om man inte skriker och det orkar jag inte.
En gång nyligen trodde jag att jag pratade bra (hade öronproppar också) men de hörde nöstan inget av vad jag sade
Skall hålla mig borta om folk ändå inte hör vad jag säger. Och jag orkar som sagt inte höja rösten för jag tappar den ändå sen. Verkar vara mindre vanligt men trist iaf.
Man får väl bara gå hos pedagoger om man har allvarligare problem, så blir väl inte så mkt att göra?

Sen måste man dricka öl också och jag mår dåligt av det.

Jag vet inte ens vad kallprat är. Om hur unket vädret är på vintern? Nä, jag vet inte.
Jag pratar aldrig med grannar/okända för de gillar mig inte.

regnif skrev:Jag vet inte ens vad kallprat är. Om hur unket vädret är på vintern? Nä, jag vet inte.
Jag pratar aldrig med grannar/okända för de gillar mig inte.

Jag VET att de grannar/okända vill ju gilla mig. De tycker ju om min fru, men jag vill ju bara komma ifrån så fort som möjligt för att slippa pinsamma tystnader m.m.

frode skrev:

regnif skrev:Jag vet inte ens vad kallprat är. Om hur unket vädret är på vintern? Nä, jag vet inte.
Jag pratar aldrig med grannar/okända för de gillar mig inte.

Jag VET att de grannar/okända vill ju gilla mig. De tycker ju om min fru, men jag vill ju bara komma ifrån så fort som möjligt för att slippa pinsamma tystnader m.m.

Ja, du har ju nån som de gillar som står nära dig iallafall.
Du har ju en riktig länk till dem liksom.
Fast det vore jobbigt att länka till folk som andra gillar, men att de inte gillar andra sidan av länken, alltså en själv. Som att de är där med ovilja, för att de måste liksom. För den de gillars skull. Säkert inte så i ditt fall. Jag har inte så bra tips på vad du borde göra åt det, tyvärr.

Lakrits skrev:Kom just ifrån Tukholma, där jag bl.a. åt middag med lillebrorsans svärföräldrar. Det gick inget vidare. De frågade mig något, jag svarade. Tystnad. Ny fråga, nytt svar. Tystnad. Jag kunde se desperationen i svärmoderns ögon, medan lillebrorsans flickvän log i mjugg under hela middagen. Utom vid kaffet, då hon passade på att le i mugg.

Sån är jag med. Folk ställer en fråga och jag svarar och sen inget mer med det. På mina samtal med terapeuten och läkaren så skall det ju skrivas mellan varje svar så det brukar bli tyst då.

Förut kunde jag inte kallprata alls. Jag kunde bara svara kort på direkt tilltal - om jag fattade att den andra personen pratade med mig...

Men jag har lärt mig genom att fått en massa förklarat för mig. Förut vågade jag t ex inte ställa frågor till andra, jag var rädd att det skulle vara påträngande. Tyckte även det var obehagligt när andra ställde frågor till mig. Men så var det en som sa till mig att det var självklart att jag hade rätt att ställa samma frågor tillbaka om nån frågat mig lite personliga saker. Och att det är så man lära känna folk, genom att fråga saker... Nu vågar jag det.

Att "hur mår du" och liknande ofta är hälsningsfraser som då skall besvaras kort, och helst positivt, fick jag förklarat för mig när jag var i 30-års åldern... Nu kan jag lättare avgöra om jag ska svara ärligt om jag inte mår bra, eller om jag ska sätta på glada masken och ljuga...

Jag skulle aldrig ha lärt mig att kallprata om jag inte fått så mycket förklarat för mig. Men det kan fortfarande bli svårt, beroende på vem jag pratar med, och hur mycket den pratar. Jag är ofta rätt tyst av mig i många situationer. Men i situationer då jag har saker att säga, då kan jag prata rätt mycket. Jag har behov av att prata med folk, även om jag blir trött av det.