Jag är en kille som haft en våldsam uppväxt och som "alltid" mått dåligt och haft svårt med det sociala. För 2,5 år sedan sa en läkare att han trodde att mitt mående kanske inte bara berodde på mitt förflutna, utan att jag kanske även hade en bokstavsdiagnos. Det verkar gå i släkten. Jag blev uppsatt på kö till neuropsykologisk utredning.

I höstas fick jag ett brev där de skrev att kön var väldigt lång och att jag skulle anmäla mig igen om jag fortfarande var intresserad av utredningen. Vilket jag också gjorde. I våras gick jag hos en kurator och hon fixade så att jag skulle få psykoterapi för att bearbeta min uppväxt. Det skulle börja i höst.

För nån månad sen inträffade det dock en del händelser som gjorde att jag blev tvungen att flytta 50 mil bort. Därför undrar jag hur jag skall göra det bästa av situationen.

Om jag ringer sjukhuset i min gamla stad och säger att jag flyttat, innebär det att jag stryks från utredningskön i det länet och hamnar i en ny kö i mitt nya län? Då har jag ju väntat flera år i onödan.

Hursomhelst är jag tvungen att tacka nej till terapisamtalen. Ska jag säga att jag inte är mogen för samtal nu, men att jag gärna gör utredningen? Och åka dit när jag får tid för utredning (kruxet är att utredningen verkar spänna över flera dagar, och att det är lite väl långt till min gamla stad). Eller skall jag säga att jag flyttat och hoppas på att få samtalshjälp här?

Vad hade ni gjort?

Börja att ta kontakt med sjukvården i ditt nya län och berätta som det är, du blir inte automatiskt av med din gamla köplats pga kontakten, däremot kan det hända att du redan blivit av med köplatsen du hade pga flytten...

Om väntetiden är längre än 6 månader i ditt nya län kan du begära att vårdgarantin går in och ersätter så att du blir utredd någon annanstans (det är inte alla län som har lång kötid)!

Jag hade velat ha utredningen, då har man den gjord och man kan skita i den om man vill efteråt.

Jag vet att det finns ett sådant där vårdgarantikansli som man tydligen kan kontakta efter 3 månader tror jag det var.

Jag skulle säga som det är, det brukar märkas på en om man ljuger och då brukar man nog oftast bara bli avfärdad även om den andra inte säger något om det hela.
Dessutom är det som hänt något som jag tror de flesta skulle försöka göra vad de kan för o hjälpa till för att de tycker det vore juste att göra så.
Fast mängden hjälp de ger beror nog på hur gott om tid de har att hjälpa till i kombination med vällovligheten i det hjälpande och hur mycket hjälpen uppfattas att behövas.

Bättre att säga att man helst inte skulle vilja säga en viss sak om man inte vill istället för att dra en lögn, då går lätt avfärdarfunktionen igång.
Det är iofs inte något oåterhämtbart tillstånd.
Antar att det är trassligt om man är van att draihop storys.

Har själv en förmåga att ljuga mästerligt (tror jag) i nödfall typ så jag riskerar att bli av med min bostad eller något i den kategorin.

Miche skrev:Om väntetiden är längre än 6 månader i ditt nya län kan du begära att vårdgarantin går in och ersätter så att du blir utredd någon annanstans (det är inte alla län som har lång kötid)!

Jag fick beskedet att vårdgarantin inte gäller för neuropsykiatriska utredningar.

Nano, jag förstår inte ditt inlägg. Kan du förtydliga lite?

Berättade det där för att du skrev:

Ska jag säga att jag inte är mogen för samtal nu, men att jag gärna gör utredningen?

Menar, drar du bara ihop en story så är det nog fifty-fifty om denne upptäcker det, förmodligen säger denne inget till dig utan bara konstaterar att det förmodligen var en lögn och bara gör ett halvhjärtat förök att hjälpa till.

För mig gällde vårdgarantin. Å detta är i Stockholm.

Problemet är bara att då är det någon som bara utreder dig men det är inte dom som sedan som du fortsätter och går till utan då ska du tillbaka till där du redan står och köar.

Ärlighet vara längst och visar att du är seriös tycker jag.