Miche skrev:För ett par år sedan var det vanligt att stavas juste vilket rimligen borde vara en inlånad stavning från engelskan eller franskan...

Justament!

Just justament finns med i Bertil Molde (red), Illustrerad svensk ordbok (2., rev. uppl.) från 1958, den första egna ordbok jag köpte mig av en nasare som var runt i stugorna då i början på sextiotalet. Ordet - alltså justament - är enligt ordboken skämtsamt, starkt vardagligt eller provinsiellt. (Så det är inte helt avigt i den här kontexten.)

Inger skrev:Möjligen kan det vara så att man tycker det känns eller låter som om det borde vara två s där.

Precis som jag ibland tillåter mig att skriva förståss istället för förstås, eller dom istället för de, när sammanhanget medger eller t o m tarvar lite mer talpråksaktig stavning för emfas, trots att jag mycket väl vet hur det stavas.

Jag skrev förståss länge och väl, eftersom jag hade tagit för givet att man skrev det på det sättet för att skilja det åt från förstås. Efter att ha blivit tillrättavisad några gånger, och funnit det genant att bli det, rättade jag dock in mig i ledet och har sedan dess skrivit det med enkelt s.

Där har du en poäng faktiskt. Vore inte så dumt att med stavningen kunna skilja mellan:

"Även om det inte står i receptet kan det väl förstås att såsen bara ska sjuda och inte stormkoka."

"Men så är det förståss!"

Juste är franska för 'rätt' o.dyl.
För mig känns den stavningen naturlig, med schysst som ledigare form. Antar att dubbel-s:et där kommer sig av att den gamla vokalförkortningen före konsonantgrupp inte känns riktigt levande längre, så som gamla ljudövergångar brukar blekna med århundradena, så att man känner behov av att på nytt markera att vokalen är kort.

Till förstås har jag för mig att åtminstone en rot är det gamla uttrycket "förstår sig" (inlånat från tyskans versteht sich?), varav östgötskans (och flera trakters?) förstårs.

Stavningen "schysst" har många svenska förebilder. Konsekvensen är dock inte särskilt stor då man grovt kan dela in det i två grupper; -sst och -st. I bägge fallen ska vokalen uttalas kort, oavsett stavning.

-sst
vasst
kasst
kysst


-st
mast
rast
last
näst
läst

Historien kring det här kan säkert HGJ och Zombie reda ut. Jag ville bara påpeka att det finns underlag för bägge stavningarna i svenskan.

HGJ eller Zombie kan säkert förklara det här bättre, men alla exempel på -sst har en grundform utan t.
vass - vasst
kass - kasst
kyss(a) - kysst

Orden på -st har ingen grundform utan t. Eftersom schyst inte är bildat ur "schyss" är den logiska stavningen med ett s.

Tycker jag.

Får jag, får jag? *viftar ivrigt med handen*

-sst verkar vara adjektiv (kanske inte kysst?) och -st substantiv.

Således borde det heta schysst eftersom det också är ett adjektiv.

Å andra sidan verkar -sst komma av vass, kass och kyss medan substantiven bara är vad de är och inte kommer av något annat ord.

Således borde det heta schyst eftersom det inte kommer av nåt med dubbel-s.



Vad säger de lärde?

Edit: Äsch, Mats hann före.

Zombie skrev:Till förstås har jag för mig att åtminstone en rot är det gamla uttrycket "förstår sig" (inlånat från tyskans versteht sich?), varav östgötskans (och flera trakters?) förstårs.

S-passivum överhuvudtaget har ursprungligen utvecklats ur aktiva former följda av det reflexiva pronomenet sig, alltså t.ex. göra sig > göras.

Äh, "lärd". Inte mer än att jag har fel stup i kvarten.

HGJ skrev:

Zombie skrev:Till förstås har jag för mig att åtminstone en rot är det gamla uttrycket "förstår sig" (inlånat från tyskans versteht sich?), varav östgötskans (och flera trakters?) förstårs.

S-passivum överhuvudtaget har ursprungligen utvecklats ur aktiva former följda av det reflexiva pronomenet sig, alltså t.ex. göra sig > göras.

Jo, men nu menade jag inte så långt tillbaka. Förstår sig i bemärkelsen 'förstås' kan man nog ännu höra en och annan säga, liksom Det förstår sig (att) 'Det säger sig självt' eller 'det underförstås' (att).

Kysst är supinum och oböjd perfekt particip av "kyssa", vasst obestämt neutrum ental av "vass"; det gemensamma är att de har en ändelse på stammen, vars stavning därför ensam måste ange att vokalen är kort. I mast osv. ingår t:et i stammen och det behovet bortfaller.

SAOL har väl följt det bruket när de har rekommenderat stavningarna "schyst" och "sjyst". Men mot det står att stavningen "schysst" redan har både flera årtiondens hävd och stöd i form av att slangord (som det här hölls för åtminstone till rätt nyligen) gärna har en litet "vildvuxnare" stavning, åtminstone om de dessutom är inlånade. Samt kanske en tendens att återspegla en modernare språkkänsla även i stavningen - där tror jag det jag skrev förut kan komma in.

Jag har alltid tyckt att schysst känns mest rätt. Just att det framhäver ordets slangkaraktär maximalt.

Pemer skrev:Jag har alltid tyckt att schysst känns mest rätt. Just att det framhäver ordets slangkaraktär maximalt.

Jag stavade det också på det sättet, av samma skäl. Men blev alltså litet konfunderad när jag i SAOL såg hur den rekommenderade stavningen är. Nu använder jag inte ordet så mycket i och för sig i skrift.

Det var roligt att få så utförliga svar på mina frågor kring detta. Helt schyssta svar alltså - eller om jag nu ska vara mer korrekt så ska jag väl skriva schysta (eller sjysta) svar.

...den omvända vissling som brukar förekomma i Norrland? Mig veterligen finns det ingen officiellt antagen stavning av detta ord/läte.

Räcker det med "Schjo"?

Länge sen jag hörde en sån men om jag minns rätt är det iiiiiiiiyyyuuop samtidigt som man andas in

... det ingressiva (inandnings-)uttal som har blivit känt för nordnorrländskt jo, men kan förekomma litet varstans där svenska talas? Undrar jag också hur man lämpligen kan stava...

Är detta första fallet av att en sak upptagen i Stora Nonsenstråden blir en egen tråd (om jag gissar rätt, mnordgren)?

Det är väl värt en egen tråd, så sannerligen, inandning coh klickljud hör så vitt jag vet till ljud som saknar egna beteckningar i de latinska alfabeten, t.o.m. om man räknar in {accenter (`, ´), shit, det vet jag inte om jag försökt stava till förut, blev det rätt?} o.d. extratecken.

Jag känner en fonetiker, kanske blir det av att jag frågar hur proffsen betecknar det.

[EDIT] Höpp, såg när jag följde länken att klickljuden faktiskt räknas till inandningsljuden, vilken lyckträff! ... bortsett från att jag tog upp dem som olika exempel.

jonsch skrev:Är detta första fallet av att en sak upptagen i Stora Nonsenstråden blir en egen tråd (om jag gissar rätt, mnordgren)?

Schjo.

.jo
Det stod om det i förra språktidningen...
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=09314

Ser man på. Tack! Det hade jag glömt.

Sedan ska man bara få tillräckligt många att förstå den där punkten i början av ett yttrande. Nåja, .så är det.

Apropå ryktet som "norrländsk dammsugare" så var det en gubbe ute på vidden mellan Kiruna och Norge. Han var änkling och gammal och nu började till och med han själv tycka det hade blivit litet väl dammigt under sängen i hans trånga stuga. Men en dag kom hans närmaste grannar gående de sju milen på besök. Då passade han på.
"- Nog är det bra sjiti därunder sängen?"
Grannarna böjde sig ner och tittade efter.
"- .Jo."
Så fick han rent.

Zombie skrev:Då passade han på.
"- Nog är det bra sjiti därunder sängen?"
Grannarna böjde sig ner och tittade efter.
"- .Jo."
Så fick han rent.

!

mnordgren: Ah!

Men... ".jo"? Är inte det ett väl primitivt skrivtrick - det hamnar ju i nåt slags undantagens skamvrå, så som "." annars används? Kan man inte använda "h" på något sätt eller åtminstone ersätta "." med "`"?

Tycker jag.

Inger skrev:Möjligen kan det vara så att man tycker det känns eller låter som om det borde vara två s där.

Precis som jag ibland tillåter mig att skriva förståss istället för förstås, eller dom istället för de, när sammanhanget medger eller t o m tarvar lite mer talpråksaktig stavning för emfas, trots att jag mycket väl vet hur det stavas.

Men om man tycker att det känns eller låter så, borde man ju även vilja skriva "fast" och "tyst" med dubbla s, men det ser man inte alls lika ofta. I samtliga tre fall beror ju det enkla s:et på att t:et är en del av stammen och inte en ändelse som i "visst" och "vasst".

Tillägg till mitt förra inlägg: Hoppsan, jag såg inte att så många reda hade beskivit det hela, för jag trodde att jag var på sista trådsidan. Angående annat som nämnts vill jag propagera för mejl framför mail. Det är bra om vårt språk har en någolunda regelbunden stavning och inte som engelskan blir ett katastroffall på detta område. Ett annat skäl är att när "mail/mejl" används i betydelsen e-post har man ju redan avlägsnat sig från originalspåket, engelskan, eftersom ordet där inte har samma betydelse, utan betecknar post allmänt, med "vanlig" post som grundbetydelse.

Angående mej/dej/sej, som också jag har svårt för, tror jag att mig/dig/sig ännu är livskraftiga och att de faktiskt låg risigare till för några decennier sedan. Inom böcker tycker jag mig nämligen ha sett mej/dej/sej främst i sådana utgivna på 60- och 70-talen. När det gäller de/dem och dom, ser jag i alla fall hellre "dom är" än dem är".

Jag fortsätter att skriva mail och hoppas att stavningen mejl går samma öde till mötes som jos (i stället för juice) - att den försvinner för att ingen använder den.

Mats skrev:Jag fortsätter att skriva mail och hoppas att stavningen mejl går samma öde till mötes som jos (i stället för juice) - att den försvinner för att ingen använder den.

Jag för min del skriver gärna mejl om jag nu tvunget ska ta ett inlånat ord. Mest använder jag e-post. I den utsträckning som den engelska importen får fäste så hoppas jag det blir på samma sätt i fråga om tejp. För det är väl tack och lov väldigt få som skriver tape nu för tiden. Detta säger jag utan att ha studerat någon statistik i frågan. Jag noterar att bägge stavningarna är med i SAOL.

Min hållning är alltså att det är det inhemska språket som ska styra hur låneord hanteras stavningsmässigt.