Jag läser en bok av författaren Gunilla Brattberg, som är läkare och har HFA/aspergers. Hon skriver att hennes asperger inte märks, hon har utvecklat en autopilot och klarar av det sociala spelet mycket bra. Därför är det många som inte trott att hon har en autismspektrumdiagnos. Det fick mig att tänka på att många kanske har aspergers syndrom, men är så pass högfungerande att ingen läkare/utredare misstänker autism.

Eftersom jag är i utredning själv och är osäker på om psykologen är medveten om detta, så undrar jag om det är en bra ide att påpeka detta med att det inte alltid märks i kontakten?

Diagnos får man pga stora problem i vardagen och många av problemen kommer psykologen givetvis inte få uppleva från dig.
Jag gissar att det inte spelar någon roll alls i detta sammanhang. Så påpeka hur mycket du vill.

Det som inte märks hos vissa med Asperger/högfungerande autism är att de har diagnos, men att de har lärt sig det sociala spelet så pass att de kan dölja för de flesta att de faktiskt har diagnosen.

Du behöver knappast oroa dig för det, för de tester som görs under utredningen är skapade för att avslöja det som är dina svagheter och som gör att du kan få en diagnos (eller ej). Gunilla Brattberg hade inte heller kunnat få en diagnos om hon kunnat dölja sina brister på testerna...

Det är väldigt vanligt att folk medvetet eller omedvetet lär sig att verka som alla andra. Det kan så småningom leda till utbrändhet, misstänker jag. Men något bättre alternativ finns inte så vitt jag vet. Du kan nog påpeka att du tror det är som du skriver. Du kan ju fundera på om du var mer annorlunda som barn, det vore i så fall ett tecken på att du lärt dig det sociala snarare än att födas med det som alla andra. Men en psykolog borde egentligen veta sånt här. Och det gör h*n nog också.

Jag har verkligen träffat folk (inklusive en psykolog & en psykologistudernade) som nästan skrattade åt mig när jag sade att jag blivit remitterad till en utredning....

Jag inbillar mig att jag lärt mig det sociala spelet någorlunda, och klarar mig relativt bra trots all panik jag har (jag måste typ babbla konstant, annars tar panikebn över & då börjar jag antingen gråta eller hinner hem först. typ.).
Men det kan ju bero på intensiv tvångsträning för överlevnad (typ) i ung ålder.

Hur som helst, så tror jag att de förutfattade meningar som finns om asperger lätt kan påverka folk till att tro att man måste ha vissa ytliga drag för att kunna ha asperger.

Den förfärlige snömannen skrev:Det är väldigt vanligt att folk medvetet eller omedvetet lär sig att verka som alla andra. Det kan så småningom leda till utbrändhet, misstänker jag.

Speciellt om man lever i många år utan diagnos.
Då försöker man ju "som alla andra", utan att veta att man faktiskt fungerar annorlunda.

Håller med om att det lätt leder till utbrändhet.
En tidig diagnos kan kanskske motverka det, innan man bankar huvet i väggen för hårt.

Det stämmer att testerna är utformade så man knappast kan "lura" dom.
Utredningarna är omfattande och det är svårt att veta hur man skulle svara för "önskat" resultat.

Som andra har skrivit här, om det är en bra utredare som gör grundligt med tester och har en nyanserad syn på Asperger, så bör man inte kunna råka lura utredningen.

Är det däremot en utredare som till exempel har sådana där fördomar om att man inte kan ha Asperger om man kan kramas, hålla ögonkontakt eller vill ha vänner, eller en summarisk utredning utan ordentligt med tester, så kan det finnas anledning att bereda sig på en utredning till på något ställe man får välja noga.

Jag kan också bara hålla med om att den där anpassningen kan utkräva sitt höga pris med tiden.

Danne skrev:

Den förfärlige snömannen skrev:Det är väldigt vanligt att folk medvetet eller omedvetet lär sig att verka som alla andra. Det kan så småningom leda till utbrändhet, misstänker jag.

Speciellt om man lever i många år utan diagnos.
Då försöker man ju "som alla andra", utan att veta att man faktiskt fungerar annorlunda.

Håller med om att det lätt leder till utbrändhet.
En tidig diagnos kan kanskske motverka det, innan man bankar huvet i väggen för hårt.

Precis så!

Jag fick min diagnos vid 30, så jag tänker mig att jag haft jävligt gott om tid att försöka lära mig bete mig "rätt". Och visst fan tar det på krafterna som bara den, tyvärr

Om man är extremt framgångsrik inom ett område så kommer de onda NTrna att anpassa sig efter personen å ett helt annat sätt.
Framgångsrika personer behöver inte någon diagnos.

Miche skrev:Du behöver knappast oroa dig för det, för de tester som görs under utredningen är skapade för att avslöja det som är dina svagheter och som gör att du kan få en diagnos (eller ej). Gunilla Brattberg hade inte heller kunnat få en diagnos om hon kunnat dölja sina brister på testerna...

Vissa kan testa rätt normalt, men ändå kvala in för diagnos.

Det finns mängder av möjliga felkällor (heter det så?) som gör att testerna kan visa fel.
Den största är att det kan vara stor skillnad på en klinisk testsituation och en IRL-situation. Den senare blir mer komplex och kräver samordning av en mängd information och beteenden.

Vad jag vet säkert hittills, är att test på motorik kan visa normalt trots att problem finns. Att en del klarar ToM-tester, speciellt de som har haft vissa intressen.
Att uppmärksamhetstest (mer för AD/HD) kan gå åt skogen om man är ointresserad, eller visa finfint resultat om en person med uppmärksamhetsstörning är väldigt intresserad.

Även resten av testerna kan påverkas av andra förmågor som används i testsituationen. Kan påverkas både uppåt och nedåt.
Intresse och ointresse kan spela rätt stor roll i flera av testerna.

Själv fick jag sämre än vad jag borde ha fått på matematikdelen, då frågorna gavs muntligt, och jag har för dåligt arbetsminne för att räkna i huvudet med "många" tal.

Fick också halvdant på ett test där jag inte visste att man skulle komma ihåg saker (jag måste liksom koppla på den funktionen).

Har också läst G. Brattbergs böcker. Mycket intressant person.
Självklart ska du berätta om hur du tycker och känner inför de personer som utreder dig. Framförallt bör du läsa på så pass mycket att din teoretiska kunskap om autism är bättre än deras. Ta inte för givet att psykologer, läkare alltid vet allt. Det är viktigt att vi aspergare kan utbilda dem, så de kan släppa alla sina fördomar. Det är vi som lever med det som verkligen förstår vad det handlar om.
De testerna som jag fick göra handlade inte någonting om social interaktion och det tycker jag är det absolut viktigaste av allt, så jag tycker du ska lägga stort fokus på att berätta om dig själv som individ och hur du fungerar.

Clovis skrev:Har också läst G. Brattbergs böcker. Mycket intressant person.
Självklart ska du berätta om hur du tycker och känner inför de personer som utreder dig. Framförallt bör du läsa på så pass mycket att din teoretiska kunskap om autism är bättre än deras. Ta inte för givet att psykologer, läkare alltid vet allt. Det är viktigt att vi aspergare kan utbilda dem, så de kan släppa alla sina fördomar. Det är vi som lever med det som verkligen förstår vad det handlar om.
De testerna som jag fick göra handlade inte någonting om social interaktion och det tycker jag är det absolut viktigaste av allt, så jag tycker du ska lägga stort fokus på att berätta om dig själv som individ och hur du fungerar.

Vad var det för tester du fick göra då? Om inget av de handlade om social interaktion hur ska dom då veta? Jag tror det är ett av autismkriterierna, problem med social interaktion alltså.

Sen tänker jag, att ska vi som blir utredda och egentligen inte vet så mycket mer än att livet inte fungerar, utbilda dom som "vet" ?

Albulena skrev:Sen tänker jag, att ska vi som blir utredda och egentligen inte vet så mycket mer än att livet inte fungerar, utbilda dom som "vet" ?

Japp. Det ser tyvärr inte bättre ut än så i många fall. * suckar *

Man blir ofta, när och om man har energin till det, när man hunnit läsa in sig på och, inte att förglömma, börjat förstå tillgänglig asperger/npf-litteratur m.m. den bästa experten på sig själv.

* fick jag ihop den där meningen? *

barracuber skrev:

Albulena skrev:Sen tänker jag, att ska vi som blir utredda och egentligen inte vet så mycket mer än att livet inte fungerar, utbilda dom som "vet" ?

Japp. Det ser tyvärr inte bättre ut än så i många fall. * suckar *

Man blir ofta, när och om man har energin till det, när man hunnit läsa in sig på och, inte att förglömma, börjat förstå tillgänglig asperger/npf-litteratur m.m. den bästa experten på sig själv.

* fick jag ihop den där meningen? *

Inte för att jag inte håller med dig, fast om det är så, då behövs ju inte utredningarna med tester och allt vad det är?

Albulena skrev:

barracuber skrev:

Albulena skrev:Sen tänker jag, att ska vi som blir utredda och egentligen inte vet så mycket mer än att livet inte fungerar, utbilda dom som "vet" ?

Japp. Det ser tyvärr inte bättre ut än så i många fall. * suckar *

Man blir ofta, när och om man har energin till det, när man hunnit läsa in sig på och, inte att förglömma, börjat förstå tillgänglig asperger/npf-litteratur m.m. den bästa experten på sig själv.

* fick jag ihop den där meningen? *

Inte för att jag inte håller med dig, fast om det är så, då behövs ju inte utredningarna med tester och allt vad det är?

Man kanske skulle upphöja självdiagnos till klinisk diagnos.

Sedan finns det ju säkert en och annan bra läkare också. Fast man kan ju undra vilka som är i majoritet. * medvetet sarkastisk *

Jag vet en tjej som fick gå till en privat psykolog 3 gånger, svara på frågor och bygga klossar. Det var aldrig prat om att intervjua anhöriga eller så, och hon fick aspergerdiagnos

Jösses med tanke på att testerna brukar vara (eller rättare sagt borde vara) stora och omfattande kan man undra hur mycket tester den psykologen hann med.

En AS-diagnos i sig är egentligen ganska meningslös om inte utredningen var upplagd så att den gav personen självinsikt om hur h*n fungerar och hur styrkorna och problemen ser ut.

Jag är själv i den här situationen faktiskt. Är under utredning men min läkare har hittills bara gett mig två korta tester på två A4-sidor var.l

barracuber skrev:Jösses med tanke på att testerna brukar vara (eller rättare sagt borde vara) stora och omfattande kan man undra hur mycket tester den psykologen hann med.

En AS-diagnos i sig är egentligen ganska meningslös om inte utredningen var upplagd så att den gav personen självinsikt om hur h*n fungerar och hur styrkorna och problemen ser ut.

Jag är själv i den här situationen faktiskt. Är under utredning men min läkare har hittills bara gett mig två korta tester på två A4-sidor var.l

Ska han inte ge dig fler tester eller det vet du inte?
Det verkar som vissa testas i flera månader, och andra har gått typ 4 besök hos nån psykolog sen fått diagnosen. Jag har hört att det ska finnas två bra tester som heter DISCO och ADI-R.

Hej!

Jag tog kontakt med Habiliteringen och fick genomgå intelligenstester i cirka 1 1/2 år. Det var allt från rena IQ-tester till sätta serierutor i rätt ordning, räkna ut matematiktal (både vanliga och berättelsetal) i huvudet och pussla mönster av klossar. Sedan konstaterades det att jag var normalintelligent men ändå hade behov av Habiliteringens insatser. Fick ingen diagnos. Vid sex års ålder ställdes diagnosen MBD men det visste jag inte och ingen har någonsin pratat med mig om det.

Två år senare började min AS-utredning på Habiliteringen, på grund av att en kurator hade vissa misstankar. Min psykolog på Hab började samtala med mig om det. Vi pratade och jag fick berätta hur det var när jag var liten. Mina föräldrar fick kryssa i ett frågeformulär. Mina föräldrar fick också vara på några samtal och de fick se en film om AS. Samma film fick jag också se, men inte ihop med mina föräldrar utan med min nya pojkvän (läs: nuvarande man).

Då alla intelligenstester var gjorda några år tillbaka i tiden fick jag bara göra två olika tester. Det första testet innebär att jag fick rita av en bild som inte föreställde något, först rita av när jag ser bilden, sedan svara på detaljer om bilden och sen rita av den från minnet. Det andra testet var att psykologen bläddrade i en sorterad kortlek med stjärnor, cirklar, fyrkanter och trianglar i olika färger, och jag skulle sortera dem och säga stopp när ordningen ändrades eller något liknande.

Hälsningar

Lilla Gumman

Albulena skrev:

barracuber skrev:Jösses med tanke på att testerna brukar vara (eller rättare sagt borde vara) stora och omfattande kan man undra hur mycket tester den psykologen hann med.

En AS-diagnos i sig är egentligen ganska meningslös om inte utredningen var upplagd så att den gav personen självinsikt om hur h*n fungerar och hur styrkorna och problemen ser ut.

Jag är själv i den här situationen faktiskt. Är under utredning men min läkare har hittills bara gett mig två korta tester på två A4-sidor var.l

Ska han inte ge dig fler tester eller det vet du inte?
Det verkar som vissa testas i flera månader, och andra har gått typ 4 besök hos nån psykolog sen fått diagnosen. Jag har hört att det ska finnas två bra tester som heter DISCO och ADI-R.

Känner inte till dem. Det ena han gav mig i början hette SCID eller SCID II, om jag minnas rätt.

Jo han har lovat att han kommer köra framförallt ett WAIS-test på mig framöver, eftersom min arbetspsykolog på AF sa att hon inte längre utför WAIS åt AF. Utan den typen av tester famlar jag i blindo.

Bror Duktig skrev:
Vad jag vet säkert hittills, är att test på motorik kan visa normalt trots att problem finns. Att en del klarar ToM-tester, speciellt de som har haft vissa intressen.

Jag har läst att tester som "Sally o Ann", "Smarties" och "Gassförsäljarn vid kyrkan" klaras av fyra-femåringar som ändå kan få AS-diagnos på andra kriterier, så jag tror det är dags att revidera test-batteriet.

När de gjordes på mina ungar så fick testledaren höra sånt som Tror du jag är dum eller, så klart det är X och så gav de rätt svar. Och ändå är de aspiga så det visslar om det, på vissa sätt.

Jag tror mitt rena AS-testande gjordes på Karlands historier. Hade inte fått nån diagnos på det, men som du sa Bror duktig så är en teoretisk, intellektuell situation med en testledare som ställer frågor (vilket liknar en klassrumssituation) nåt helt annat än att stå ute i verkligheten och förväntas göra "rätt" vilket man kanske skulle kunna om man ville vara så där som det förväntas, men man vill inte, orkar inte, ids inte eller vill ha kvar lite av orken till nåt annat...

Det verkar onekligen finnas stor variation på dessa utredningar.
Såhär ser en ordentlig utredning ut i mina ögon iallafall:

Antal besök: Sammanlagd utredningstid var ca: 15 timmar, som fördelades på 8 besök. Utöver det intervjuadesmodern vid två tillfällen. Vid ytterligare 2 tillfällen så skedde genomgång av resultatet med patienten.

Metod: Neruropsykologisk undersökning, intervjuver och samtal med patient och anhörig för retrspektiv barndomsanamnes. Vidare har information hämtats från journaldokumentation från barn- och vixenpsykiatri samt pliktverket. Journaler från Barn- och skolhälsovård är gallrade enl. gängse regler.

Neuropsykologiska test: Wechler Adult Intelligence Scale 3:rd ed inkl. deltest Blockrepetition ur NI-versionen, Rey Complex Figure test, Draw a man, Deweys 8 vardagshistorier 2, Test of Attention, samt urval ur Delis Karlans Executive Function System: Trail Making Test, Verbalt flöde, Mönsterflöde, Colour-Word Interference, Test & Tonet.

Självskattningsformulär: För självskattning av ADHD-associerade symptom i dagsläget användes Browns Attention Deficit Scale. För självskattning av ADHD-associerade symptom i barndomen användes Wender Utah Rating Scale.
För självskattning av symptom associerade med Aspergers syndrom användes The Adult Autism Spectrum Quotient (Baron-Cohen et al, 2001) och The Empathy Quotient (Baron-Cohen & Wheelwright, 2004). För skattning av dessa symptom i barndomen användes Ehlers Formulär A.
För självskattning av psykiatriska symptom användes SCID-II.

De 15 timmarna var väldigt effektiva, då jag var mycket motiverad och fokuserad på utredningen.
Utlåtandet (resultatet av utredningen) är 9 sidor långt.
Jag känner mig nöjd med den utredningen, och väldigt säker på att det dom fann faktiskt stämmer.
Att ge diagnos utan sådan här ordentlig utredning anser jag är rena kvacksalveriet.

Vissa utreds på andra sätt än andra. Det finns inget "rätt" sätt att utreda trots att även jag tycker att det bör finnas vissa grundläggande saker. Hos vissa uppenbara fall kanske man inte utreder lika noggrant.

Albulena skrev:Jag läser en bok av författaren Gunilla Brattberg, som är läkare och har HFA/aspergers. Hon skriver att hennes asperger inte märks, hon har utvecklat en autopilot och klarar av det sociala spelet mycket bra. Därför är det många som inte trott att hon har en autismspektrumdiagnos. Det fick mig att tänka på att många kanske har aspergers syndrom, men är så pass högfungerande att ingen läkare/utredare misstänker autism.

Eftersom jag är i utredning själv och är osäker på om psykologen är medveten om detta, så undrar jag om det är en bra ide att påpeka detta med att det inte alltid märks i kontakten?

dem har ju tester specifikt för utmärka det inte genom att prata med en såfall hade man ju kunnat framstå lite som man vill:) men frågan är hur 100a det är med dem ja tror min diagnos mest tog fram att ja hade adhd o sen socialt är ja ingen bra på ha de på autopilot så det såg dem stort sett innan jag gjorde testet