Zombie skrev:Det är ju just någon annan jag inte har försökt vara. Inte på något sätt som var giltigt eller åtkomligt för förändring när respektive misslyckande begav sig, i tempus presens. Och så är det för många.

Som jag nu. Men förut, innan jag visste varför jag är som jag är, så ville jag vara normal, försökte ändra på mig. Det och depressivitet blev en djup på egen hand grävd grop. Att vara mig själv är lättare, eftersom jag vet varför vissa saker är svåra, och därför inte behöver försöka ändra mig, utan bara anpassa mig så mycket som jag orkar med.

Jag ser motgångar som lärospån, inte som mer betong till maffiaskorna. Däri ligger kanske skillnaden, för jag har verkligen inte glidit igenom livet på en räkmacka (ett av de värsta uttryck jag vet, för övrigt). Det verkar som om du och en del andra här på forumet har fått för er det. Tänk att den värsta synd jag kunde begå här på Aspergerforum var att försöka se det positiva i något alla andra skribenter bara sablar ner. Och nu när jag väl är negativ till en företeelse, så anses inte heller det vara comme-il-faut. Nåja, jag får väl lära mig av det. Till att börja med skall jag försöka att inte döma ut hela forumet för de mothugg jag har fått från några få användare. Sedan skall jag försöka fortsätta att vara en djävulens advokat när jag kan. Ja, med djävulen avses naturligtvis sjukvården och samhällsfunktionerna, någon riktig djävul existerar inte, mig veterligt.

Lakrits skrev:jag har verkligen inte glidit igenom livet på en räkmacka (ett av de värsta uttryck jag vet, för övrigt). Det verkar som om du och en del andra här på forumet har fått för er det.

Inte jag iallafall. Har aldrig föresvävat mig.

Lakrits skrev:Tänk att den värsta synd jag kunde begå här på Aspergerforum var att försöka se det positiva i något alla andra skribenter bara sablar ner. Och nu när jag väl är negativ till en företeelse, så anses inte heller det vara comme-il-faut.

Inte heller har jag reagerat sakralt eller konvenantiskt på något du har skrivit, vare sig för eller emot. Jag kan inte på rak arm erinra mig att jag brukar reagera så heller. Så vad mig beträffar har du nog helt enkelt fått det om bakfoten är jag rädd.

Lakrits skrev:Som jag nu. Men förut, innan jag visste varför jag är som jag är, så ville jag vara normal, försökte ändra på mig. Det och depressivitet blev en djup på egen hand grävd grop. Att vara mig själv är lättare, eftersom jag vet varför vissa saker är svåra, och därför inte behöver försöka ändra mig, utan bara anpassa mig så mycket som jag orkar med.

Jag ser motgångar som lärospån, inte som mer betong till maffiaskorna.

Det känner jag däremot igen. Bara det specifika "depressivitet" jag skulle behöva byta ut, och tillägga att det har varit en mycket gradvis utveckling - bortsett från aspergerdiagnosen och -pluggandet, som var mer som att lära sig läsa.

Zombie skrev:

Lakrits skrev:jag har verkligen inte glidit igenom livet på en räkmacka (ett av de värsta uttryck jag vet, för övrigt). Det verkar som om du och en del andra här på forumet har fått för er det.

Inte jag iallafall. Har aldrig föresvävat mig.

Lakrits skrev:Tänk att den värsta synd jag kunde begå här på Aspergerforum var att försöka se det positiva i något alla andra skribenter bara sablar ner. Och nu när jag väl är negativ till en företeelse, så anses inte heller det vara comme-il-faut.

Inte heller har jag reagerat sakralt eller konvenantiskt på något du har skrivit, vare sig för eller emot. Jag kan inte på rak arm erinra mig att jag brukar reagera så heller. Så vad mig beträffar har du nog helt enkelt fått det om bakfoten är jag rädd.

I många vårdrelaterade trådar har jag mött en sådan ton, en slags oförståelse för vårdgivaren i ivern att förstärka den oförrätt som oftast är skälet till tråden. Du har nog inte menat det, men du har med många andra svarat mig med en avmätt ton när jag har försökt att nyansera debatten och föreslå alternativa tillvägagångssätt i mötet med vården. Budskapet från mina antagonister har varit att de inom vården inte har förståelse för patientens situation och att det föreligger en slags von oben-mentalitet bland vårdpersonalen i gemen.

Det är den negativitet jag tog upp i inlägget ovan. Budskapet från mig är att det går att ta sig förbi ett hinder med andra medel än att dunka sitt huvud i det och beklaga situationen. Som i den här tråden; lär dig om dig själv, anpassa dina förehavanden till det du lärt dig och må inte dåligt över det som aldrig kommer att ske. Dröm gärna, men bli inte avundsjuk på ett alternativt ego. Jag slog mig själv i 32 år innan jag fick hjälp att lära mig, att jag faktiskt mår bättre av att inte göra det. Det som inte är mitt fel skall jag heller inte ta på mig skulden för. Det har gjort att jag numera blir inlagd av biokemiska, fysiologiska skäl, och inte som förr av rent psykologiska skäl. Jag har kunnat rensa stora delar av min "ryggsäck", med hjälp av terapeuter och annan vårdpersonal. Och jag tror att många andra skulle kunna göra samma sak.

Vi talar fortfarande förbi varandra, men tyvärr orkar jag inte reda ut mer om det för närvarande.

Om det verkligen inte har framgått att jag har en nyanserad syn på vårdfolk, med full insikt i att de är människor och så vidare, även om jag kan ha avvägt bedömningar annorlunda än du, då uttrycker jag mig i största allmänhet sämre än jag är beredd att gå med på utan vidare.

Och insikterna bakom resten du skriver kan jag återigen bara instämma i. Det var alltså inte riktigt ur någon sådan "slåpåsigsjälv-" eller "dunkahuvetiväggen-"synvinkel jag skrev det jag skrev.

Jag tror att jag börjar förstå dig bättre, nu när min ångest+frustration+testosteron-cocktail har börjat ge med sig. Jag menar inget illa med det jag skriver, utan skriver som jag upplever det. Det är skönt att du också gör det och inte tänder till.

Lakrits skrev:Jag ser motgångar som lärospån, inte som mer betong till maffiaskorna. Däri ligger kanske skillnaden, för jag har verkligen inte glidit igenom livet på en räkmacka (ett av de värsta uttryck jag vet, för övrigt). Det verkar som om du och en del andra här på forumet har fått för er det. Tänk att den värsta synd jag kunde begå här på Aspergerforum var att försöka se det positiva i något alla andra skribenter bara sablar ner.

Känner inte alls igen den alltid så försynte och balanserade Zombie i den beskrivningen. Eller mig för den delen. Jag har aldrig tänkt på dig som nån som haft guldsked i mun eller nåt sånt. Det jag däremot ofta tänker är att du skriver sjukt välformulerat och är fantastiskt rolig. Och så vet jag att du är intresserad av och kan en massa om sånt jag inte kan nåt om. That's it.

Tror ni missförstått varann kapitalt, vilket gör mig ont, eftersom ni båda tillhör min top ten.

Ingen fara för min del. Lakrits tillhör mina top ten också, till exempel just med sin humor och formuleringsförmåga och sitt allmänna vett.
Liksom du.

Lakrits skrev:Jag tror att jag börjar förstå dig bättre, nu när min ångest+frustration+testosteron-cocktail har börjat ge med sig. Jag menar inget illa med det jag skriver, utan skriver som jag upplever det. Det är skönt att du också gör det och inte tänder till.

Trodde ungefär så, men skönt att få bekräftat förstås.

alfapetsmamma skrev:Tror ni missförstått varann kapitalt (...)

Ja, jag misstänker det. Min hjärna rådbråkar sig själv i jakten på var det uppstod.

(Vilket får mig att tänka på en dikt av Calle Micke Bellman. Fast den handlar om skolmatematik.

Hjärnan i mig ännu vrides
när jag tänker på Euklides
och på de trianglarna,
ABC och CDA.
Svetten ur min panna gnides
värre än på Golgata.)

Zombie skrev:Ingen fara för min del. Lakrits tillhör mina top ten också, till exempel just med sin humor och formuleringsförmåga och sitt allmänna vett.
Liksom du.

Ropen skalla, en ryggdunkar-smajli åt alla!

Alexandra skrev:

Inger skrev:Fick jag välja skulle jag gärna bli av med mina allergier men det har nog inte med AS att göra.

Du har ju själv skrivit på din sida (mycket intressant läsning) om att allergier är vanligare hos personer med AS. Jag tycker mig ha gjort iakttagelsen att vi är väldigt många som har AS som också är allergiska mot diverse olika saker (jag har själv haft svåra problem med allergier, och lider sen tonåren av atopiska eksem).

Att allergier ev är lite vanligare i kombination med AS/NPF betyder inte att det ingår i diagnosen. Nu var det AS som trådfrågan gällde.

Alexandra skrev:Följande gör mig dock lite fundersam:

Inger skrev:Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan. Och jag skulle inte vilja vara okänslig, om det vore alternativet.

Varför genast ställa alternativet okänslighet till överkänslighet?

Normalkänslig då. Ur mitt perspektiv verkar normalkänslighet ofta tämligen okänslig, eftersom s k normala tycks tåla oerhört mycket mer ljud, ljus, doft, smak etc än jag. Allt är relativt, antar jag.

Språkpolisen skrev:

Inger skrev:Men har jag sagt nåt om dig? DU får väl vilja slippa det hur mycket du vill.

Fick man inte tycka det, utan att få sin diagnos ifrågasatt? Andra får väl tycka annorlunda om de vill, min "fråga" var rent retorisk och gällde enbart mig själv.

Faktum är att du skrev det som om det är konstigt att vilja vara normal:
"Svaret på frågan är nej. Varför skulle man vilja vara vanlig när man haft turen att bli lite ovanlig?"

Det spelar ingen roll om den är retorisk då den fortfarande påpekar samma sak.

Men ursäkta om jag bara spontant uttryckte som jag känner. Jag har aldrig velat vara som alla andra, tycker de flesta verkar ha väldigt tråkiga eller ansträngande liv. Och meningen syftade fortfarande bara på hur jag känner, tycker andra annorlunda så stör det inte mig.

Asch, nu missade jag kvarten innan jag hann kommentera färdigt. Fortsätter här:

Språkpolisen skrev:

Inger skrev:Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan. Och jag skulle inte vilja vara okänslig, om det vore alternativet. Jag skulle inte heller vilja vara "vanlig", även om det inneburit att jag slapp bli mobbad i skolan. Jag har signifikanta svårigheter i vardagen, kan bara använda rösten ibland, kan inte ens ta hand om ett husdjur och har haft svårt att komma till min rätt i yrkeslivet. Å andra sidan har jag också intressanta specialintressen och talanger som jag kanske inte skulle ha annars. Ser det som att man får ta det onda med det goda. Fick jag välja skulle jag gärna bli av med mina allergier men det har nog inte med AS att göra.

Lust att förklara varför?

Om jag inte hade denna sensibilitet jag har nu skulle jag inte vara samma person och jag vill inte vara någon annan. Är också rätt nöjd med att inte ha fullt så mycket känslor som andra eftersom det verkar väldigt jobbigt, och att vara så bra på att sortera och hyperfokusera. Vissa perioder har jag känt mig mer social (= "normal") och då har jag verkligen saknat det där hyperfokuset. Därför har jag rätt gott fog för att inte vilja bli så normal, även om jag övat mig på att uppföra mig hyfsat de gånger jag orkar vara social.

Språkpolisen skrev:Det låter som en väldigt jobbig lista med svårigheter, men ändå väljer du att behålla dessa svårigheter? Låter bara som ett komplex där du vill vara speciell och annorlunda.

Vore det förbjudet om så vore fallet? Nu är det ju liksom inte så att det existerar någon bot mot AS så därför blir hela diskussionen tämligen hypotetisk.

**gruppkramar Inger, a-mamma, Zombie och Lakrits**

I know what I know
Ill sing what I said
We come and we go
Thats a thing that I keep
In the back of my head

Inger skrev:Men ursäkta om jag bara spontant uttryckte som jag känner. Jag har aldrig velat vara som alla andra, tycker de flesta verkar ha väldigt tråkiga eller ansträngande liv. Och meningen syftade fortfarande bara på hur jag känner, tycker andra annorlunda så stör det inte mig.

Vore det förbjudet om så vore fallet? Nu är det ju liksom inte så att det existerar någon bot mot AS så därför blir hela diskussionen tämligen hypotetisk.

Sir, I have to ask you to calm down, you are breaking da intrawebs

Visst jag lever väl ett sånt liv till största delen.. gjorde det ju redan innan jag fick en diagnos på varför jag inte alltid klarar av det.
Men även med diagnos vill jag inte leva ensam igen. Räcker med alla de år jag levde i det närmaste isolerat på fritiden.
Mår inte heller bra av att inte ha ett arbete att gå till.

Spontan tanke: så synd att det inte går att donera sin överkänslighet till någon som hellre hade velat ha den, när det nu finns de som gärna är överkänsliga.

Jättekul Alexandra.

Ni talar ju förbi varandra. Inger talar om en grad eller ett slag av känslighet som kan ge fler dimensioner åt livet (låt vara till ett visst pris, som man då får vara villig att betala) men som proffsen brukar kalla "över-", "sjuklig" och liknande om de ens tror på den; Alexandra om en som verkligen är "sjuklig" och gör det smärtsamt att alls ta in de intryck sinnet ifråga förmedlar, för att då inte tala om att njuta av dem.

Tack!

Jag har också varit superduperhyperöverkänslig och tvingats ha öronproppar 24/7. Kunde inte prata alls då. Det var lite jobbigt, ja.

Men jag var även extra kreativ och intuitiv under den perioden och fick inspiration till allt möjligt som jag inte får nu när jag bara är sensibel utan att vara superöverkänslig. Skulle dock inte vilja ha tillbaka den graden av överkänslighet eftersom jag inte klarade mig själv då.

Som Z. skriver, så är våra (Ingers och mina) överkänsligheter av olika art. Jag upplever dessvärre inte några "extra dimensioner", min "överkänslighet" yttrar sig alltså på ett annat, mindre givande sätt. Vi är alla individer, och drabbas därför olika, inser jag naturligtvis. Har man inte själv upplevt dessa fördelar, så blir det dock svårt att förstå.

Pemer skrev:Jag hade åtminstone velat ha ett fungerande liv, arbete, partner och familj.

Och alla de bitarna på en gång hade visst krävt att man hade varit NT, verkar det som...

Jag har allt det där, trots as, så jag vill inte påstå att man måste vara NT för det, det gäller bara att hitta sin nisch och ett sätt att vara sig själv utan att verka frånstötande på NT:s.

Jag tycks framstå som frånstötande för alla. Eller kanske är jag paranoid...
Ofta tänker jag helt seriöst på mig själv som ett missfoster, ett cirkusfreak. Jag känner nästan bara frändskap när jag läser om sådana människor.

Vad är det som gör mig så hemsk i andras ögon? Ser jag konstig ut? Luktar jag annorlunda? Ger jag ifrån mig konstiga "ångor"?

Kahlokatt skrev:Vad är det som gör mig så hemsk i andras ögon?

Jag skulle gissa att det är din egen föreställning om vad andra tycker om dig, som du speglar på dem och läser av. Allt detta utan att de du är med har fått bestämma sig på egen hand. Du gör det åt dem.

Kahlokatt skrev:Ser jag konstig ut?

Nej.

Kahlokatt skrev:Luktar jag annorlunda?

Antagligen. Alla människor luktar olika. För den som är hund. Men för det stora flertalet luktar du nog ingenting alls.

Kahlokatt skrev:Ger jag ifrån mig konstiga "ångor"?

Inte annat än det som alla andra ger ifrån sig, med omärkbara skillnader beroende på genetik, endokrinologi och diet.

De flesta som oroar sig över hur andra tänker sig dem, skulle inte göra det om de visste hur sällan någon gjorde det. Så, oroa dig inte för det, utan ta upp det här med din psykiatriker eller terapeut, så att du får hjälp och medel att börja tycka om dig själv lite mer.

Nej, vill inte bli "vanlig". Jag gillar att vara annorlunda.
Jag vill får hjälp, stöd och förståelse med dom svårigheter jag har. Sen vill jag bli accepterad och respekterad för den jag är. Men det tror jag gäller för alla, AS som NT.
Även NT har väl en del svårigheter ibland. Ingen klarar väl sej helt utan hjälp från en annan människa.
Fast annorlunda verkar skrämma många. Det känns orättvist. För även om jag är annorlunda så har jag mycket att ge.

Kahlokatt skrev:
Vad är det som gör mig så hemsk i andras ögon?

Vad VET du om att du är hemsk i andras ögon? Har de sagt det? Har de visat det? Om folk inte gör vad man hoppas på eller förväntar sig så beror det väldigt ofta på att man inte talat om vad man vill, att de tänker på nåt eget problem (som om det syns att de har olika strumpor för de inte hittade maka strumpor den dagen eller om de kommer att få ihop till restskatten eller vad du vill) eller att de själva är rädda för att bli avvisade eller nåt annat sånt.

Precis som Lakrits sa så vore det nog bra för dig att jobba med projiceringar och förläggande av tankar hos andra.

Det är en av de bästa saker jag gjorde med min toktant, en gång i tiden, och nåt av det nyttigaste folk kan ägna sig åt. De allra flesta har mycket förbättringsmarginal vad det gäller självkännedom och självinsikt, är iaf min bild.