Jag gillar ju listor, exempelvis som ett medel för fredsmäklande. Här kommer en.

Nyss såg jag ett inlägg (länkar inte) om nyansering av trådar om specifika eller allmänna fall av vård - vård mot aspergerrelatierade fenomen, alltså. Det som den ena ser som nyansering kan ju någon annan ta som en förlämpning, om man har helt olika förhållnings- och synsätt till/på vård. Denna lista, om den blir klar, kanske kan hjälpa oss både att se varandras perspektiv och att hålla oss till ett perspektiv i taget, så att vi inte blir förbannade på de inlägg som vi läser in annat i än vad som åsyftats.

Låt oss i just denna tråd hålla oss till så "ren vård" som möjligt och alltså i görligaste mån hålla oss ifrån sådant som soc och försäkringskassan. För tydlighets skull.

Komplettera och korrigera gärna detta mitt påstående att det på forumet finns de som

* funnit sig både behöva och ha nytta av hjälp från vården med aspergerrelaterade fenomen, och de som

* funnit sig behöva men inte funnit sig ha nytta av någon sådan hjälp - och istället (möjligen öppet missnöjt) funnit sig i att a) klara sig eller b)misslyckas utan hjälpförsök, och de som

* funnit sig behöva och ha viss nytta av någon sådan hjälp, men samtidigt är svårt missnöjda med viss erhållen eller saknad hjälp

* funnit sig vara lika litet/mycket hjälpbehövande som medelsvensson och i stort sett (på varsitt sätt) bara missnöjd med folk i allmänhet

Jag tycker att vårdpersonal i de allra flesta fall är vänliga och vill mitt bästa. Vissa har dock inte pejl på allvaret i situationen och kan därför göra felbedömningar. Detta är inte helt deras ansvar utan det ligger även på mej som patient att kommunicera mina behov.

Dock har jag inga som helst problem med vare sej blygsel eller skuldkänslor i kontakten med vården. Vård är för mej väldigt rationellt. Jag har ett behov. De kan hjälpa mej att uppfylla detta behov. Söker jag mej dit kommer jag att leta tills jag finner det eller den som kan hjälpa mej på bästa sätt. Det är för mej personligen synnerligen suboptimalt och väldigt kontraproduktivt att sitta på kammaren och klaga i evighet istället för att pallra mej iväg.

Naturligtvis finns det doktorer jag stött på som jag kommit väldigt bra överens med. Andra har det inte stämt så himla bra med. Men personkemin vid första intrycket avgör inte alls huruvida doktorn är kunnig eller inte - kunnigheten bestäms av de åtgärder som föreslås för mitt tillfrisknande. Jag går dock inte enbart på doktorernas åtgärder om det är något jag själv känner eller vet inte skulle funka. Pga tidigare nämnda avsaknad av blygsel samt en mycket välartikulerad bestämdhet kan jag därför argumentera för min sak om det finns fog för det.

För att återgå till kommunikationen angående måendet har jag på senare år förstått bättre -varför- det ibland har missuppfattats hur jag mår. Eftersom ingen människa är tankeläsare måste jag alltså kommunicera bättre. Eller så tar jag hjälp av andra, beroende på situation.

Som summering kan jag säga att jag är väldigt brydd över hur personer här känner sej bemötta. Jag har inte den minsta aning om alla andras omständigheter och den enda jag kan tala för här är mej själv. Och jag har inte märkt några sådana tendenser hos vårdpersonalen som det skrivs kilometervis om här - inkompetens och vanvård. Tvärtom är många, som jag sagt, mycket vänliga och snälla och talar om för mej precis vad som kommer att hända.

Jag lever och alla mina ben är funktionella och nästan helt naturligt raka.
Vården har således fungerat utmärkt för mig.
Fast det skulle vara bättre ifall det vore mer svenskar som arbetar där.
Har stött på flera utlänningar och jag kan inte tyda deras svenska.
Antar att det är rasistiskt att tycka så, så vi kan säga att det är ironiskt.

weasley skrev:Som summering kan jag säga att jag är väldigt brydd över hur personer här känner sej bemötta. Jag har inte den minsta aning om alla andras omständigheter och den enda jag kan tala för här är mej själv. Och jag har inte märkt några sådana tendenser hos vårdpersonalen som det skrivs kilometervis om här - inkompetens och vanvård. Tvärtom är många, som jag sagt, mycket vänliga och snälla och talar om för mej precis vad som kommer att hända.

Det beror nog på vad man har för åkomma men även på vilket sjukhus det handlar om.

Jag känner inte alls igen att bli tagen på allvar, hur jag än kommunicerar eller tar med hjälp. Speciellt gäller det den somatiska vården, där det som regel aldrig fungerar.

Skulle vara att jag fick komma och lämna urinprov när jag sade att jag trodde att jag hade urinvägsinfektion.
Men inget mer kompilicerat.

Parvlon skrev:Har stött på flera utlänningar och jag kan inte tyda deras svenska.
Antar att det är rasistiskt att tycka så, så vi kan säga att det är ironiskt.

Haha.
Jag har också svårt att förstå de som bryter på svenska. Och de har svårt att förstå mig och veta vad jag vill.

Bra idé, jonsch. Alla är vi individer, så även vi som råkar ha AS-diagnos. Jag hör till dem som behöver vård pga ohälsa indirekt orsakad av mitt neuropsykiska funktionshinder, och är nöjd med den vård jag får. (Sen har jag ju väldigt tråkiga erfarenheter av vård också, men jag vill helst stryka ett streck över det som varit - för min egen skull.)

Svensktalande vårdpersonal - ja tack! Så länge det inte handlar om att utesluta vissa personer pga avvikande hårfärg/hudfärg, och att det i själva verket är rasistiska åsikter som ligger i botten. Min läkare är invandrare, men pratar mycket bra svenska, vi har inga som helst problem med att förstå varandra. Är mycket nöjd och vill verkligen inte bli av med henne! Håller dock med om att problemet existerar, det är verkligen inte roligt att träffa en läkare som inte kan svenska och eller saknar "kulturell kompetens". Tyvärr händer det.

Vi har en på apoteket hemma, som pratar i princip obegripligt. Jag tyckte ändå synd om henne när en kund frågar om de har någon svensk istället, jag förstod ändå vad hon sa.