I dag träffade jag en gammal "kompis" (snarare kylskåpstömmare, kakmonster och pryltiggare) morsa och var tvungen att gratulera till att hon blivit mormor för andra gången. Jag vill att mina föräldrar skall kunna skryta om att de har blivit morföräldrar! Jag vill ha ett riktigt jobb med lön! Jag vill våga söka till musikhögskolan! Jag vill kunna vara social och träffa en partner! Villa-vovve-Volvolivet som jag en gång föraktade så - jag vill ha det, åh vad jag vill ha det!

FAN!
Jag vill inte sitta i den här jävla ångestburen längre! Och säg inte åt mig att det är väl bara att kliva ur, för jag har fan försökt gräva mig ut med TÄNDERNA.

FAN FAN FAN I HELVETES JÄVLA SKIT!!!

Ja, i den bemärkelsen vill jag också vara NT. Inte i villamevovveåvolvo för det, den som inte vet att det finns andra sätt lever verkligen i en bubbla...

Nope, jag har aldrig varit mycket till NT-wannabe. Svenssonlivet intresserar mig inte och har aldrig gjort.
Det mesta i den världen tråkar endera ut mig eller ger mig huvudvärk.
Däremot vill jag leva så bra som möjligt som aspergare, vilket är en helt annan sak.

En sak som jag skulle vilja känna av är den där till synes energirika glädjen runt ett bord på midsommarafton. Jag vill inte sitta där och gnugga fötter med grannens fru, påstå att jag och min fru har det jättebra ihop och skratta som att jag är stjärnan i gänget. Men jag vill gärna känna av den typen av gemenskap, det är lite av ett mysterium för mig.

Många gånger har jag observerat mina kamrater som lyckas ha denna typ av gemenskap. En av mina närmsta vänner är uppvuxen som medelsvensson (fadern är vd, trevligt hus i ett lugnt och trevligt område, långa utlandsresor, lite småarrogant etc). Jag har oftat observerat hur han ler, talar och använder sig av gester när han talar till andra.

Det är extremt lurigt hur man klarar av att vara så mycket annorlunda runt folk och påstå att man också tycker det är jobbigt socialt. Det är ganska jobbigt när jag har svårt att uttrycka hur det är jag menar med jobbigt.

En jämförelse:
Medan han svettas, kan han fortfarande föra samtalet framåt.
Medan jag andas, stannar varje samtal där det avslutas.

Aja, lul och alla hans apostlar, fattar ni vad det är jag menar?

Språkpolisen skrev:

Inger skrev:Svaret på frågan är nej. Varför skulle man vilja vara vanlig när man haft turen att bli lite ovanlig?

Varför skulle man inte vilja vara vanlig? Det är ju ett handikapp trots allt.

Förutsättningen för att diagnos överhuvudtaget ska kunna ställas är ju att störningen orsakar signifikanta svårigheter i vardagen. (Så ja, det är ett handikapp.) Har man vissa "aspiga drag" kan jag - kanske - förstå att man trivs med detta, men då ska man ju inte ha en diagnos, utan då är man just "lite ovanlig" och "lite aspig".

Personer med AS löper större risk att bli mobbade i skolan, och att prestera under sin egentliga nivå såväl i skolan som i yrkeslivet. Har svårare att övht etablera sig i yrkeslivet, med påföljd att många av oss har dålig ekonomi. Många har svårt att hitta en partner och att ta hand om eventuella barn. Många av oss lider av perceptionsstörningar, social fobi etc. etc.

Vad är det som är så konstigt med att vilja slippa sitt funktionshinder?

Men har jag sagt nåt om dig? DU får väl vilja slippa det hur mycket du vill.

Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan. Och jag skulle inte vilja vara okänslig, om det vore alternativet. Jag skulle inte heller vilja vara "vanlig", även om det inneburit att jag slapp bli mobbad i skolan. Jag har signifikanta svårigheter i vardagen, kan bara använda rösten ibland, kan inte ens ta hand om ett husdjur och har haft svårt att komma till min rätt i yrkeslivet. Å andra sidan har jag också intressanta specialintressen och talanger som jag kanske inte skulle ha annars. Ser det som att man får ta det onda med det goda. Fick jag välja skulle jag gärna bli av med mina allergier men det har nog inte med AS att göra.

Fick man inte tycka det, utan att få sin diagnos ifrågasatt? Andra får väl tycka annorlunda om de vill, min "fråga" var rent retorisk och gällde enbart mig själv.

earlydayminer skrev:En sak som jag skulle vilja känna av är den där till synes energirika glädjen runt ett bord på midsommarafton. Jag vill inte sitta där och gnugga fötter med grannens fru, påstå att jag och min fru har det jättebra ihop och skratta som att jag är stjärnan i gänget. Men jag vill gärna känna av den typen av gemenskap, det är lite av ett mysterium för mig.

Många gånger har jag observerat mina kamrater som lyckas ha denna typ av gemenskap. En av mina närmsta vänner är uppvuxen som medelsvensson (fadern är vd, trevligt hus i ett lugnt och trevligt område, långa utlandsresor, lite småarrogant etc). Jag har oftat observerat hur han ler, talar och använder sig av gester när han talar till andra.

Det är extremt lurigt hur man klarar av att vara så mycket annorlunda runt folk och påstå att man också tycker det är jobbigt socialt. Det är ganska jobbigt när jag har svårt att uttrycka hur det är jag menar med jobbigt.

En jämförelse:
Medan han svettas, kan han fortfarande föra samtalet framåt.
Medan jag andas, stannar varje samtal där det avslutas.

Aja, lul och alla hans apostlar, fattar ni vad det är jag menar?

Sedan hela mitt liv tillbaka. När jag var yngre skulle det ensamt ha räckt för att göra varje ögonblick outhärdligt.

Inger skrev:Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan.

!!

Zombie skrev:

earlydayminer skrev:En sak som jag skulle vilja känna av är den där till synes energirika glädjen runt ett bord på midsommarafton. Jag vill inte sitta där och gnugga fötter med grannens fru, påstå att jag och min fru har det jättebra ihop och skratta som att jag är stjärnan i gänget. Men jag vill gärna känna av den typen av gemenskap, det är lite av ett mysterium för mig.

Många gånger har jag observerat mina kamrater som lyckas ha denna typ av gemenskap. En av mina närmsta vänner är uppvuxen som medelsvensson (fadern är vd, trevligt hus i ett lugnt och trevligt område, långa utlandsresor, lite småarrogant etc). Jag har oftat observerat hur han ler, talar och använder sig av gester när han talar till andra.

Det är extremt lurigt hur man klarar av att vara så mycket annorlunda runt folk och påstå att man också tycker det är jobbigt socialt. Det är ganska jobbigt när jag har svårt att uttrycka hur det är jag menar med jobbigt.

En jämförelse:
Medan han svettas, kan han fortfarande föra samtalet framåt.
Medan jag andas, stannar varje samtal där det avslutas.

Aja, lul och alla hans apostlar, fattar ni vad det är jag menar?

Sedan hela mitt liv tillbaka. När jag var yngre skulle det ensamt ha räckt för att göra varje ögonblick outhärdligt.

Det är på både gott och ont man lever detta liv. Det hade varit betydligt mycket enklare om man kunde vara social i toner.

Jag förstår inte riktigt frågan. Jag är den jag är och har inget begrepp om hur det är att vara det som här på forumet betecknas NT. Att AS och andra NPF skulle vara bättre än NT eller att det visar på en (som socialdarwinisterna på forumet menar) högre evolutionär nivå än den övriga mänskligheten, det är inget annat än trams. Snarare visar den typen av tankar på hybris och en verklighetsfrånvänd bild av omvärlden. Så varför vilja vara NT? Varför skulle någon som är NT vilja ha något NPF? Varför är ni inte nöjda med er själva?

Det här är jag, trots mina egenheter till största delen normal. Alla extremiteter sitter där de skall. Ögon, öron, näsa och navel finns även de på plats. Jag skulle inte ha något emot att slippa de funktionshinder som kommer sig av hur min hjärna är funtad, men jag förstår inte vad som vore vinsten med att byta bort den personlighet som jag har vant mig vid.

Jepp! Men visst vill man ibland ha både det bättre och det sämre från fulla skalan, "bara för att".

earlydayminer skrev:Jepp! Men visst vill man ibland ha både det bättre och det sämre från fulla skalan, "bara för att".

Jag skulle vilja kunna flyga som Stålmannen, men det är inget jag går omkring och ojar mig över eftersom det, precis som det mesta annat här i livet, inte kommer att hända.

Inger skrev:Men har jag sagt nåt om dig? DU får väl vilja slippa det hur mycket du vill.

Nej, du har mycket riktigt inte sagt något om mig, det är 100% korrekt.

Fick jag välja skulle jag gärna bli av med mina allergier men det har nog inte med AS att göra.

Du har ju själv skrivit på din sida (mycket intressant läsning) om att allergier är vanligare hos personer med AS. Jag tycker mig ha gjort iakttagelsen att vi är väldigt många som har AS som också är allergiska mot diverse olika saker (jag har själv haft svåra problem med allergier, och lider sen tonåren av atopiska eksem).

Fick man inte tycka det, utan att få sin diagnos ifrågasatt? Andra får väl tycka annorlunda om de vill, min "fråga" var rent retorisk och gällde enbart mig själv.

Jag ifrågasätter inte din eller någon annans aspergerdiagnos. (Jag tror att AS är underdiagnostiserat, i synnerhet bland kvinnor, inte tvärtom.) Däremot ställer jag mig tvivlande till att någon verkligen kan trivas med att ha Aspergers syndrom, men du motiverar ju detta med att du anser dig ha fått fördelar som uppväger nackdelarna.

Följande gör mig dock lite fundersam:

Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan. Och jag skulle inte vilja vara okänslig, om det vore alternativet.

Varför genast ställa alternativet okänslighet till överkänslighet?

Lakrits skrev:

earlydayminer skrev:Jepp! Men visst vill man ibland ha både det bättre och det sämre från fulla skalan, "bara för att".

Jag skulle vilja kunna flyga som Stålmannen, men det är inget jag går omkring och ojar mig över eftersom det, precis som det mesta annat här i livet, inte kommer att hända.

Ja du, Lakrits, det vore bland det mest fantastiska att få uppleva. Men naturligtvis finns det en hel del fantastiskt kvar att uppleva utan förmågan att flyga.

earlydayminer skrev:

Lakrits skrev:

earlydayminer skrev:Jepp! Men visst vill man ibland ha både det bättre och det sämre från fulla skalan, "bara för att".

Jag skulle vilja kunna flyga som Stålmannen, men det är inget jag går omkring och ojar mig över eftersom det, precis som det mesta annat här i livet, inte kommer att hända.

Ja du, Lakrits, det vore bland det mest fantastiska att få uppleva. Men naturligtvis finns det en hel del fantastiskt kvar att uppleva utan förmågan att flyga.

Jo, men min poäng är att det finns en massa fantastiskt kvar att uppleva utan att vara mer NT-aktig, och som dessutom är möjligt att genomföra. Jag har ett par tre djungler kvar att nyckla växter i, t.ex.

Lakrits skrev:Jag förstår inte riktigt frågan. Jag är den jag är och har inget begrepp om hur det är att vara det som här på forumet betecknas NT. Att AS och andra NPF skulle vara bättre än NT eller att det visar på en (som socialdarwinisterna på forumet menar) högre evolutionär nivå än den övriga mänskligheten, det är inget annat än trams. Snarare visar den typen av tankar på hybris och en verklighetsfrånvänd bild av omvärlden. Så varför vilja vara NT? Varför skulle någon som är NT vilja ha något NPF? Varför är ni inte nöjda med er själva?

Det här är jag, trots mina egenheter till största delen normal. Alla extremiteter sitter där de skall. Ögon, öron, näsa och navel finns även de på plats. Jag skulle inte ha något emot att slippa de funktionshinder som kommer sig av hur min hjärna är funtad, men jag förstår inte vad som vore vinsten med att byta bort den personlighet som jag har vant mig vid.

Huvud. Spik. På.

Inger skrev:Men har jag sagt nåt om dig? DU får väl vilja slippa det hur mycket du vill.

Fick man inte tycka det, utan att få sin diagnos ifrågasatt? Andra får väl tycka annorlunda om de vill, min "fråga" var rent retorisk och gällde enbart mig själv.

Faktum är att du skrev det som om det är konstigt att vilja vara normal:
"Svaret på frågan är nej. Varför skulle man vilja vara vanlig när man haft turen att bli lite ovanlig?"

Det spelar ingen roll om den är retorisk då den fortfarande påpekar samma sak.

Inger skrev:Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan. Och jag skulle inte vilja vara okänslig, om det vore alternativet. Jag skulle inte heller vilja vara "vanlig", även om det inneburit att jag slapp bli mobbad i skolan. Jag har signifikanta svårigheter i vardagen, kan bara använda rösten ibland, kan inte ens ta hand om ett husdjur och har haft svårt att komma till min rätt i yrkeslivet. Å andra sidan har jag också intressanta specialintressen och talanger som jag kanske inte skulle ha annars. Ser det som att man får ta det onda med det goda. Fick jag välja skulle jag gärna bli av med mina allergier men det har nog inte med AS att göra.

Lust att förklara varför? Det låter som en väldigt jobbig lista med svårigheter, men ändå väljer du att behålla dessa svårigheter? Låter bara som ett komplex där du vill vara speciell och annorlunda.

Lakrits skrev:Jag förstår inte riktigt frågan. Jag är den jag är och har inget begrepp om hur det är att vara det som här på forumet betecknas NT. Att AS och andra NPF skulle vara bättre än NT eller att det visar på en (som socialdarwinisterna på forumet menar) högre evolutionär nivå än den övriga mänskligheten, det är inget annat än trams. Snarare visar den typen av tankar på hybris och en verklighetsfrånvänd bild av omvärlden. Så varför vilja vara NT? Varför skulle någon som är NT vilja ha något NPF? Varför är ni inte nöjda med er själva?

Det här är jag, trots mina egenheter till största delen normal. Alla extremiteter sitter där de skall. Ögon, öron, näsa och navel finns även de på plats. Jag skulle inte ha något emot att slippa de funktionshinder som kommer sig av hur min hjärna är funtad, men jag förstår inte vad som vore vinsten med att byta bort den personlighet som jag har vant mig vid.

Visst, jag också. Men jag skulle gärna vilja fungera, kunna få något uträttat med min skaparlust och fylla mina bland annat sociala behov, med den person jag är. En aning anspråkslösare saker än att kunna flyga som Stålmannen. Saker de flesta tar för givna, om alla som känner sig osedda av ett sådant yttrande ursäktar.
Det gör jag inte. Som jag skrev förut nån gång, den frustration och förtvivlan det för med sig kan få mig att vilja byta bort personen också bara jag kan få det som gör ett aldrig så torftigt liv värt besväret att leva.

Det kan vara en vinst. I detta som jag (till alla medverkande) hoppas är ett utbyte av erfarenheter och reflexioner och inte någon felplacerad åsiktsdiskussion.

Lakrits skrev:

earlydayminer skrev:

Lakrits skrev:[quote="earlydayminer"]Jepp! Men visst vill man ibland ha både det bättre och det sämre från fulla skalan, "bara för att".

Jag skulle vilja kunna flyga som Stålmannen, men det är inget jag går omkring och ojar mig över eftersom det, precis som det mesta annat här i livet, inte kommer att hända.

Ja du, Lakrits, det vore bland det mest fantastiska att få uppleva. Men naturligtvis finns det en hel del fantastiskt kvar att uppleva utan förmågan att flyga.

Jo, men min poäng är att det finns en massa fantastiskt kvar att uppleva utan att vara mer NT-aktig, och som dessutom är möjligt att genomföra. Jag har ett par tre djungler kvar att nyckla växter i, t.ex. [/quote]

Jag förstod det. Vi befinner oss på samma spår i den här frågan. Jag önskar inte att jag vore någon annan än den jag faktiskt är, men jag önskar att jag fick ta del av fler nyanser på skalan. Man kan alltid försöka på eget vis, men samtidigt är man begränsad. Begränsad p g a begränsningar som påverkar ens jag och därför blir svåra att överstiga med hjälp av sitt faktiska jag. Därför önskar jag att jag kunde ta del av fler nyanser på skalan. Kanske även den delen som får mig att se över mina begränsningar och ta mer risker.

Zombie skrev:Visst, jag också. Men jag skulle gärna vilja fungera, kunna få något uträttat med min skaparlust och fylla mina bland annat sociala behov, med den person jag är. En aning anspråkslösare saker än att kunna flyga som Stålmannen. Saker de flesta tar för givna, om alla som känner sig osedda av ett sådant yttrande ursäktar.
Det gör jag inte. Som jag skrev förut nån gång, den frustration och förtvivlan det för med sig kan få mig att vilja byta bort personen också bara jag kan få det som gör ett aldrig så torftigt liv värt besväret att leva.

Det kan vara en vinst. I detta som jag (till alla medverkande) hoppas är ett utbyte av erfarenheter och reflexioner och inte någon felplacerad åsiktsdiskussion.

Jo, men om det inte går att uppnå, så är väl det bästa alternativet att när det behövs anpassa dig så mycket som går utan att du sliter på dig själv? Det är själva rationaliteten i önskan att vara någonting annat än det man är som jag undrar över. Eftersom vissa av mina problem inte går att komma ifrån och inte kommer att försvinna, så är det lika irrationellt av mig att sörja över det, som att sörja över det faktum att jag inte kan flyga. Det är bara det jag undrar över, logiken i att hellre vara något annat. För det är ju inte säkert att bara för att de problem som kan identifieras undanröjs, så blir livet bättre eller lyckligare. Det finns för många parametrar i en personlighet, i ett mänskligt liv, för att jag skulle kunna bedöma mig själv ur ett kontrafaktiskt perspektiv. Så, för mig verkar det mest rationella förhållningssättet vara att lära sig att bli tillfreds med den man är och sikta mot mål som går att uppnå.

Inger skrev:

Jag har inte perceptionsstörningar, jag är har sensibla sinnesorgan.

En högkvalitativ termostat? Det här får mig att tänka på nåt jag läste om det som sägs om barn som man säger överreagerar. De överreagerar inte sa författaren, de reagerar adekvat på känslor de känner starkare än andra. (Det lät bättre på engelska och jag minns varken hur det sas eller vem som sa't nu, dumt.)

Lakrits skrev:

Zombie skrev:Visst, jag också. Men jag skulle gärna vilja fungera, kunna få något uträttat med min skaparlust och fylla mina bland annat sociala behov, med den person jag är. En aning anspråkslösare saker än att kunna flyga som Stålmannen. Saker de flesta tar för givna, om alla som känner sig osedda av ett sådant yttrande ursäktar.
Det gör jag inte. Som jag skrev förut nån gång, den frustration och förtvivlan det för med sig kan få mig att vilja byta bort personen också bara jag kan få det som gör ett aldrig så torftigt liv värt besväret att leva.

Det kan vara en vinst. I detta som jag (till alla medverkande) hoppas är ett utbyte av erfarenheter och reflexioner och inte någon felplacerad åsiktsdiskussion.

Jo, men om det inte går att uppnå, så är väl det bästa alternativet att när det behövs anpassa dig så mycket som går utan att du sliter på dig själv? Det är själva rationaliteten i önskan att vara någonting annat än det man är som jag undrar över. Eftersom vissa av mina problem inte går att komma ifrån och inte kommer att försvinna, så är det lika irrationellt av mig att sörja över det, som att sörja över det faktum att jag inte kan flyga. Det är bara det jag undrar över, logiken i att hellre vara något annat. För det är ju inte säkert att bara för att de problem som kan identifieras undanröjs, så blir livet bättre eller lyckligare. Det finns för många parametrar i en personlighet, i ett mänskligt liv, för att jag skulle kunna bedöma mig själv ur ett kontrafaktiskt perspektiv. Så, för mig verkar det mest rationella förhållningssättet vara att lära sig att bli tillfreds med den man är och sikta mot mål som går att uppnå.

Jag håller med. Och jag har aldrig brytt mig om att bygga upp någon kontrafakt-Zombie, men tyvärr behövs det heller inte. Den parameter jag (och kanske en del andra) saknar ovan är att ha försökt sitt bästa åter och åter och hittills misslyckats (och hur det och diverse följder av tidens gång tär på ens ork och utbyte av att fortsätta försöka).

Zombie skrev:Den parameter jag (och kanske en del andra) saknar ovan är att ha försökt sitt bästa åter och åter och hittills misslyckats (och hur det och diverse följder av tidens gång tär på ens ork och utbyte av att fortsätta försöka).

Det bästa argument mot att försöka vara någon annan än den man är som jag har läst på mången god dag.

Jag har insikt över min situation, och därför håller jag på att vända mig till habiliteringen om att få stöd att bli mer NT, sedan om jag inte blir mer NT så är det inte mitt fel för då har jag ändå försökt.

Har man försökt så kan inte andra NT:are gnälla på en, men då måste man åtminstone försöka, även om det är på ett långsamt vis.

Lakrits skrev:

Zombie skrev:Den parameter jag (och kanske en del andra) saknar ovan är att ha försökt sitt bästa åter och åter och hittills misslyckats (och hur det och diverse följder av tidens gång tär på ens ork och utbyte av att fortsätta försöka).

Det bästa argument mot att försöka vara någon annan än den man är som jag har läst på mången god dag.

Det är ju just någon annan jag inte har försökt vara. Inte på något sätt som var giltigt eller åtkomligt för förändring när respektive misslyckande begav sig, i tempus presens. Och så är det för många.