Pemer skrev:

KrigarSjäl skrev:Dom ser iaf inte oss som människor, vi är ärenden på ett skrivbord som måste klaras av innan de åker på semester till Mallorca.

Otroligt brutalt beskrivet, men många gånger med säkerhet ack så sant!

De får väl t.o.m. tips om att inte engagera sig känslomässigt, för att inte riskera att "ta med sig jobbet hem".

Många (vårdpersonal och handläggare) verkar inte klara att engagera sig OCH leva ett eget liv hemma.

Jag tror att det är mer regel än undantag att vi bara är ärenden.

Ja, lever man i tron att alla inom det offentliga är filantroper lär man snart bli besviken.

KrigarSjäl skrev:

Glimma skrev:

KrigarSjäl skrev:[quote="Glimma"]Men personligen gillar jag den inte överlag.

Jaså?
Själv blir jag heligt förbannad och skulle helst se författaren till den här "bemötandeguiden" framför en exekutionspatrull.

Men du ska ju alltid vara så himla extrem jämt & det får du väl vara också. Men det blir lite tröttsamt ibland. Du måste sätta dig in en Svensson människas situation, som du så nedlåtande kallar dessa som inte har denna diagnos, som också är helt oerfaren eller iaf har haft lite med sådana som du och mig att göra. För att minimera risken av misstag kan det då vara helt i sin ordning att ha sådana här riktlinjer. De försöker iaf bemöta oss på ett vettigt sett, utifrån deras värderingar & information och kom ihåg: Vi har trots allt ett funktionshinder som inte alltid är så lätt att hantera för andra utomstående. Du behöver tänka utanför din egen värld. Alla fungerar vi olika och jag är ändå lite positiv till att de åtminstone gör ett försök. Fast de borde ha tänkt till lite mer och lagt till att att alla inte fungerar på samma sätt. Inte generaliserat det så.

Skitsnack.
Jag har haft med tanter att göra sen jag var barn, varför jag vet hur de funkar, hur de arbetar, vad de tänker och vad det är som driver dem.
Därför känner jag också mycket snabbt igen ÄKTA engagemang när jag ser det. Jag ser vilka som är genuint intresserade av att hjälpa människor och vilka som mest av allt är intresserade av att köra med folk. Förstår du ens skillnaden?

Jag har varit tvungen att lära mig det. Jag har varit tvungen att utveckla min instinkt, min gut feeling och jag litar på den mer än någonting annat. Framför allt litar jag mer till min instinkt än till allmänna floskler om "förståelse".

Om du är så tvärsäker på att mina samlade erfarenheter sen femårsåldern är fel undrar jag vilket mandat du har för den saken.

Om du accepterar att bli klappad på huvudet är det upp till dig, men jag för min del vägrar det.
Skulle jag se på mig själv med deras ögon skulle jag inte ha kommit någon vart överhuvudtaget.
Den här omsorgsfascismen uppmuntrar osjälvständighet, viljelöshet och underkastelse. Men det är inte jag.

Jag är inget får och behöver därför inte bry mig om vad herdarna säger.[/quote]


Du har inte fattat ngt av det jag har skrivit. Jag försöker visa att det finns olika sätt att se sådana hjälpmedel som de i Ljusdal har försökt att skapa.En del myndigheter försöker inte ens ha ngr ritklinjer för att bemöta folk med handikapp. Dina tanter ger jag blanka F-N i. Alla fungerar gudskelov inte som du och jag tror de allra flesta föredrar den sk omsorgsfascimen hellre framför elakhet och bli illa bemötta. Jag ser mig som en ovanligt självständig, EXTREMT VILJESTARK och absolut inte en kvinna som har drabbats av underkastelse. Detta tack vare den sk omsorgsfascimen. HERREGUD SÅ FÖRBASKAT FÖRDOMSFULLT/SNARSTUCKET DU SKRIVER! Läs igenom mitt inlägg lite mer noggrant nästa gång och se inte rött på en gång. Då kanske du lite lättare fattar att jag inte skrivit ett dugg om ditt förhållande till dina tanter. Jag försökte bara få dig att se situationen ur ett annat perspektiv. Men det verkar ju vara att hoppas på för mkt! Du är väl INTE den enda som går din egen väg här på forumet. Snacka om att ha höga tankar om sig själv. Tror du inte att alla vi andra också har fått tvingat lära oss att utveckla våra instinkter och magkänslor när det gäller bedömningen av andra människor? Du får nog komma ner lite från "dina höga hästar"!

KrigarSjäl skrev:Dom ser iaf inte oss som människor, vi är ärenden på ett skrivbord som måste klaras av innan de åker på semester till Mallorca.

...eller innan fredags- eller helgresan ut i skärgården:

Våren 2000 hade jag slarvat ända fram till sista stund med några elräkningar, så att det hade hunnit till hotet om att strömmen kunde stängas av. När jag sedan skulle betala försvann det speciella inbetalningskortet på exakt rätt belopp och med exakt rätt information.

Ringde Vattenfall och bad om vägledning, och följde de instruktioner jag fick, vilket blev att skriva mitt kundnummer som enda meddelande. Men det var helt fel information, det skulle visa sig leda till att man inte alls fattade (låtsades fatta?) vad det var för insättning när pengarna kom, och hittade i stället någon ännu äldre skuld från flera år tillbaka, och åtminstone hävdar att pengarna drogs av på den skulden. Jag är faktiskt inte ens säker på att det är sant. Hittade dessutom efteråt när allt var löst igen en punkt i elavtalet om att elen aldrig får stängas av om det råder tvist om huruvida den aktuella skulden är betald eller inte. Ja, det gjorde det ju onekligen...!

Men strömmen slogs alltså av, och jag stod utan tillstymmelse till att ha pengarna en gång till, dessutom ungefär tre gånger så mycket i slutändan, då de lade på alla sedan sist tillkomna räkningar, inklusive en ännu inte ens förfallen, plus den saftiga inkopplingsavgiften på närmare eller om det var över 2000. De fick ihop till över 5000 de skulle ha för att slå på strömmen igen.

Vände mig till soc, och jodå, där gick det igenom att hjälpa med alla kostnader som krävdes av Vattenfall. Till och med som rent bistånd. Det tog bara ganska precis 11,5 dygn från avstängningen till soc hade mötet och beslutade att jag skulle få biståndet.

Det var bara det att sedan krävdes beslut av ansvarig chef om att göra utbetalningen också!

Och det tog det ganska precis 11,5 dygn till innan hon upptäckte att hon hade på sitt bord att göra, och kände för att göra det. Jag som var en osnuten liten jäkla klient hos socialtjänsten fick direktnummer till henne och låg på och sökte henne, fick några gånger henne på tråden men otroligt oförskämt avsnäst att hon inte hade tid att prata med lilla mig just då, och väntade på att hon skulle behaga ta sig tiden att ringa upp och få sammanhanget klart för sig, eller upptäcka ärendet på sitt skrivbord.

Socbeslutet att jag skulle få biståndet togs en torsdag. Sista gången jag fick henne själv på tråden var vid lunchtid fredagen en vecka senare då det hördes i bakgrunden att hon måste ha en semesterdag eller halvdag och var på någon skärgårdsbåt eller liknande på väg ut till sjöss. Och jag blev lika avsnäst som en eller två gånger tidigare jag då hade kommit fram till henne, och fick tillbringa en andra strömlös veckohelg efter beslutet att jag skulle få den nödvändiga hjälpen.

Måndagen efter testade jag hennes direktnummer igen, och blev efter en stunds signaler dit överkopplad till någon annan, oklart i vilken position, och beskrev hela bakgrunden för den personen. Hon blev helt matt av det hon fick höra, och lovade se till att chefen hörde av sig till mig snarast. Det tog max en halvtimme innan telefonen ringde, och det var handläggaren som just hade fått klartecken och just hade gjort betalningen till Vattenfall, och på eftermiddagen kom strömmen igång.

Chefen hörde däremot aldrig av sig på något som helst sätt med någon ursäkt eller så. Jag väljer att tolka det som gräslig skam när hon hajade läget.

Jag snikade en aning ström på min hyresvärds bekostnad den här perioden. Det fanns ett eller två eluttag i mitt förråd i en separat byggnad, och jag bar ner grenkontakt, två stolar, dator, skärm, mus och tangentbord dit (det var långt innan man ägde något sådant som en laptop), och kaffebryggaren...

Det var i den här vevan jag testade potatismos på pulvermos och hetaste tänkbara varmvatten från kranen. Det gjorde jag inte om!

EDIT: Rättat skrivfel ett par gånger om.

Som sagt; accepterar man att bli bemött på ett sätt som på förhand är bestämd enligt handikappmatriserna, fine with me.
Men jag gör det inte.

KrigarSjäl skrev:Som sagt; accepterar man att bli bemött på ett sätt som på förhand är bestämd enligt handikappmatriserna, fine with me.
Men jag gör det inte.

Finns det ens något som heter handikappmatrisserna eller har du hittat på det? Vill gärna vad du tycker det innebär! Det finns inget som är förubestämt på förhand när det gäller bemötandet av olika människor. Det är hur du själv bemöter människor som är det avgörande i slutändan. Är du negativt eller nedlåtande inställd mot människan du ska träffa från början då är det väl klart att det kanske inte funkar så smidigt. Men om du är lite mindre fördomsfull och inte så inställd på att alla ska vara likadana som du möter så skulle det nog ge dig bättre erfarenheter med tanter och diverse andra myndighetsmänniskor.

Glimma: Alla kan inte vara lyckliga över livet. Ibland skyller man på samhället, ibland skyller man på familjen eller vänner och ibland skyller man på, som i mitt fall, sig själv. Livet blir uppenbarligen lättare om man lägger skulden hos de som inte är av någon större vikt men ändå har en viss kontroll över ens liv.

Jag tycker det är naturligt att myndigheter inte skall vara känslomässigt involverade i privatpersoners liv. Men visst skall de lyssna och ändå försöka bedöma läget med viss känsla, de bör dock alltid bemöta oss med värdighet.

Har ändrat lite i beteendena, kom gärna med förbättringar: www.mstibbs.blogspot.com

Glimma skrev:

KrigarSjäl skrev:Som sagt; accepterar man att bli bemött på ett sätt som på förhand är bestämd enligt handikappmatriserna, fine with me.
Men jag gör det inte.

Finns det ens något som heter handikappmatrisserna eller har du hittat på det? Vill gärna vad du tycker det innebär! Det finns inget som är förubestämt på förhand när det gäller bemötandet av olika människor. Det är hur du själv bemöter människor som är det avgörande i slutändan. Är du negativt eller nedlåtande inställd mot människan du ska träffa från början då är det väl klart att det kanske inte funkar så smidigt. Men om du är lite mindre fördomsfull och inte så inställd på att alla ska vara likadana som du möter så skulle det nog ge dig bättre erfarenheter med tanter och diverse andra myndighetsmänniskor.

Dra det där för myndighetsfolket istället...

Bror Duktig skrev:De får väl t.o.m. tips om att inte engagera sig känslomässigt, för att inte riskera att "ta med sig jobbet hem".

Många (vårdpersonal och handläggare) verkar inte klara att engagera sig OCH leva ett eget liv hemma.

Min far är barnpsykolog och arbetade ett tag med flyktingbarn. Han hade bl.a. tre bröder som patienter. De kom från Iran tillsammans med sin far, som var politiskt aktiv. Anledningen till att de fick gå hos min far var det sätt varpå flykten startade.

Brödernas politiskt aktive far hade fått veta att säkerhetspolisen tänkte gripa honom. För att inte utsätta sin familj för fara vid ett eventuellt gripande, så gömde han sig i en annan by.

När poliserna stormade huset fanns således inte den eftersökte där. I normala fall slog de sönder saker och drog sig tillbaka, men den här gången ville de visa var skåpet skulle stå. De tog de tre bröderna och band dessa till tre bredvid varandra uppställda stolar i vardagsrummet. Därefter tvingade poliserna bröderna att se på när deras mamma först flera gånger våldtogs, sedan misshandlades för att till slut avrättas med ett nackskott. De lämnade de tre bröderna bundna till stolarna med sin mors lik framför sig. Ingen befriade dem förrän deras far kom hem efter tre dagar.

Min far hörde den typen av minnen dagarna i ända. Han hade en hel kohort av patienter vid varje givet tillfälle. Att engagera sig i så många fall som han gjorde under dagarna tog på honom och tvingade honom efter ett tag att hoppa av det uppdraget. Tro fan att han inte lät all den inhumana, mordiska skit som östes över honom varje dag att gå ut över sin hemmiljö. Det hade inte jag och mina bröder mått bra av.

KrigarSjäl skrev:Ja, lever man i tron att alla inom det offentliga är filantroper lär man snart bli besviken.

...och lever man i tron att alla inom det offentliga är misantropiska robotar, så har man bestämt sig för att vara besviken vare sig det finns skäl att vara det eller ej. Jag å andra sidan förutsätter att alla människor jag möter eller kommunicerar med är idioter. Än så länge har jag inte blivit besviken.

...och du väljer att se det ur etablissemangets perspektiv. Om du fikar efter sympati så argumenterar du väl, men mina sympati ligger mer hos omnämnda bröder än hos stackars psykoterapeuten med villa & månadslön.

De har upplevt extrema trauman från krigshärdar och möts av hummande gubbar med manchesterkavajer.

Jag har f.ö hört mängder av liknande livsöden utan att vara psykoterapeut.

KrigarSjäl skrev:...och du väljer att se det ur etablissemangets perspektiv.

Ja, någon måste få vara positiv i den negativismens kyrka som de flesta av forumets användare verkar vara medlemmar av. Jag har haft min beskärda del av dåliga erfarenheter, men jag låter inte dem förgifta mitt liv eller för evigt bestämma en igelkottsstrategi i mina fortsatta möten med vården.

Det låter som om ni vore kafferepstanter. Gnäll, skvaller och ett och annat skvaller som det gnälls om.

KrigarSjäl skrev:

Glimma skrev:

KrigarSjäl skrev:Som sagt; accepterar man att bli bemött på ett sätt som på förhand är bestämd enligt handikappmatriserna, fine with me.
Men jag gör det inte.

Finns det ens något som heter handikappmatrisserna eller har du hittat på det? Vill gärna vad du tycker det innebär! Det finns inget som är förubestämt på förhand när det gäller bemötandet av olika människor. Det är hur du själv bemöter människor som är det avgörande i slutändan. Är du negativt eller nedlåtande inställd mot människan du ska träffa från början då är det väl klart att det kanske inte funkar så smidigt. Men om du är lite mindre fördomsfull och inte så inställd på att alla ska vara likadana som du möter så skulle det nog ge dig bättre erfarenheter med tanter och diverse andra myndighetsmänniskor.

Dra det där för myndighetsfolket istället...

KrigarSjäl skrev:Om du fikar efter sympati

Nej, jag fikar efter att ni skall förstå att "etablissemanget" består av människor det också. Ett 60-talistiskt underklassperspektiv på saker och ting ger mig mest intrycket att du menar, att underklassen är oförmögna att tala med människor inom vården. Det är trams.

Ditt val av retorik har jag hört sedan jag föddes (mina föräldrar var djupt engagerade inom vänstern). Den gör mig inte arg eller stridslysten, den gör mig bara trött. Prat, prat, prat, men ingen verkstad. Lyft på arslet och engagera dig i saker om ting om nu allt är så fruktansvärt illa.

Som du märker är jag redan engagerad.

Om du inte redan visste det kan jag tala om för dig: alla släpps inte in i den etablerade medelklassvärlden.
Det råder ett normsystem inom utbildningsväsendet som premierar medelklassbarn, det finns en rad oskrivna regler man måste uppfylla förutom de rent akademiska meriterna.

Men visst ska jag engagera mig mer. Och jag vägrar bli ngn mjäkig kofta bara för att jag börjar läsa vid universitetet i höst.

KrigarSjäl skrev:Som du märker är jag redan engagerad.

Ja, och det är jag också. Men saker blir inte bättre genom att svartmåla och förstora upp enskilda områden, utan genom att titta på strukturen. Ni tar upp ett fall, blir arga över hur bemötandet har varit och drar sedan vidare till nästa tråd. Om jag blir paria p.g.a. att jag inte blir heligt förbannad varje gång så må det vara hänt, jag efterlyser i vilket fall som helst en smula mer nyanserade diskussioner i frågan. Inte en diskussion där det enda svar man får är pseudomanliga enradsrepliker.

Engagemang är inte enbart klagan, det finns det bibelböcker för om man är lagd år det masochistiska hållet. Nej, det innebär att ta fram lösningar, presentera dem och arbeta för att de införs. Fast det är klart, att klaga är enklare. Jag är lat, jag tänker inte röra ett finger, men så ser jag också att vården inte är ett kompakt mörker.

Pemer skrev:Jag snikade en aning ström på min hyresvärds bekostnad den här perioden. Det fanns ett eller två eluttag i mitt förråd i en separat byggnad, och jag bar ner grenkontakt, två stolar, dator, skärm, mus och tangentbord dit (det var långt innan man ägde något sådant som en laptop), och kaffebryggaren...

Hehe, det låter nästan som något jag känner för att göra nu, kanske för att få lite omväxling mot att vara på samma ställe hela tiden.

Inte för att förringa de svårigheter du hade med soc (har själv haft det flera gånger).

Lakrits,
Vem är du att säga att jag bara sitter på arslet?
Ska jag hålla käften och vara nöjd med min lott?

KrigarSjäl skrev:Vem är du att säga att jag bara sitter på arslet?

Jag? Överklasstropp med omnipotensföreställningar och med samma rätt att säga sådant som du har. Det är ju inte ofta du har varit otrevlig mot mig, men det har ju hänt att du har varit det mot andra. Så, jag tar mig din rätt, så att säga.

Och nej, du skall inte bara vara nöjd med din lott. Men att tro att medelklassen och överklassen har en räkmacka överallt och därmed skall föraktas? Det är bara dumt. Kämpa för din sak, klaga om du vill, men se också vad som är bra i samhället och livet. Och förresten, skulle jag bara ha gått på din kulturella smak, så hade jag trott att du var en borgarbracka. Fördomar är roliga ibland.

Lakrits skrev:

KrigarSjäl skrev:Vem är du att säga att jag bara sitter på arslet?

Jag? Överklasstropp med omnipotensföreställningar och med samma rätt att säga sådant som du har. Det är ju inte ofta du har varit otrevlig mot mig, men det har ju hänt att du har varit det mot andra. Så, jag tar mig din rätt, så att säga.

Och nej, du skall inte bara vara nöjd med din lott. Men att tro att medelklassen och överklassen har en räkmacka överallt och därmed skall föraktas? Det är bara dumt. Kämpa för din sak, klaga om du vill, men se också vad som är bra i samhället och livet. Och förresten, skulle jag bara ha gått på din kulturella smak, så hade jag trott att du var en borgarbracka. Fördomar är roliga ibland.

Du sammanfattade allt jag tänkt skriva väldigt väl. Tack för det!

Ja, ja. Nu skiter jag i det här. Ha ett bra liv allihopa!

Lakrits skrev:Min far hörde den typen av minnen dagarna i ända. Han hade en hel kohort av patienter vid varje givet tillfälle. Att engagera sig i så många fall som han gjorde under dagarna tog på honom och tvingade honom efter ett tag att hoppa av det uppdraget. Tro fan att han inte lät all den inhumana, mordiska skit som östes över honom varje dag att gå ut över sin hemmiljö. Det hade inte jag och mina bröder mått bra av.

Nej, det är klart att man inte ska "ta med sig hem".
Det jag menar är att man bör klara att vara mer engagerad under arbetstid. Jag har arbetat inom äldreomsorgen (inte så länge, men ändå) och jag såg ingen motsättning i att engagera sig, vara "med" utan att avskärma sig och fjärma sig mentalt från patienten och att ändå gå hem utan att ta med mig jobbet hem.
Det går att kombinera, och det finns de som gör det.

Man bör inte arbeta med människor av slentrian eller om man inte vill.
(Jag säger inget om hur din far var/är, han kan mycket väl ha varit en som klarade att engagera sig och visa intresse, utan att ta med skit hem.)

En sak som utspelade sig på psyk när jag låg inne:

Patient till utbildad mentalsköterska: jävla fitta, har du fått för lite kuk eller, dra åt helvete jävla kärring.

Jag efter en stund: Är det jobbigt att bli skriken åt så där?

Mentalsköterskan: Nej, vi är utbildade i att inte bry oss om vad ni säger för nå't. Vi utför vårt arbete.

hmmm det som sägs i guiden verkar handla mest om autistiskt syndrom och inte asperger.

Bror Duktig skrev:En sak som utspelade sig på psyk när jag låg inne:

Patient till utbildad mentalsköterska: jävla fitta, har du fått för lite kuk eller, dra åt helvete jävla kärring.

Jag efter en stund: Är det jobbigt att bli skriken åt så där?

Mentalsköterskan: Nej, vi är utbildade i att inte bry oss om vad ni säger för nå't. Vi utför vårt arbete.

Jag har kontalt med en sjsk från psyk där jag var inlagd och han tycker det är skitsvårt att hålla käften ibland. Får lätta på trycket i styrketräningshallen. Mor som är psyk sjsk brukar vara totalt utpumpad vissa dagar hon kommer hem, säger hon kan spy på allt som har med psyk att göra efter att ha jobbat sedan sjuttiotalets början. Hon hade svårt att läsa min bok, hon tyckte den var totalt galen och att hon inte pallade läsa om galenskap på sin fritid.