"Sinne för humor saknas ofta eller är humorn obegriplig för andra" skriver te.x. en professor Lennart von Wendt på ett barn- och ungdomssjukhus. Förmodligen har kanske detta diskuterats i någon annan tråd. Men jag kan inte riktigt känna igen mig i detta....hi,hi. Kreativitet är en ganska vanlig stark sida hos många med diagnosen asperger har jag förstått. Och det är ju grunden för humorn också. Varför skulle inte kreativa människor med diagnosen asperger kunna skapa humor, och varför måste den vara så obegriplig för omgivningen?

Lennart von Wendt framstod inte som nån lustigkurre själv när jag träffat honom. Annars har gjort ett vettigt intryck men jag är för dåligt insatt.

Men det är väl inte särskillt svårt att hitta en del ruskigt kul grejer här på forumet t ex

Ett av de många skitsnacken om oss som man måste vara proffs för att kunna fortsätta tro på efter att ha träffat ett hyggligt urval. Precis som med vår "brist på empati", fast ännu mer komiskt absurt.

Bara till att börja med borde de ha som regel att dels alltid jämföra med en representativ kontrollgrupp som inte kvalificerar sig för diagnosen, dels se till att definiera och titta efter begreppet så öppet att de "normalas" eventuella specialvariant av förmågan bara blir ett av x antal olika sätt man kan ha den på.

***************************************************************

Och ett av forumets återkommande ämnen, en tråd här till exempel.

Sinne för humor har jag definitivt. De flesta av mina favoritteveprogram är komediserier, och flera parodier på låttexter som jag har hittat på har uppskattats av min omgivning. Däremot kan jag gå för långt ibland när jag använder humorn, och andra blir inte lika roade av mina ordvitsar som jag själv, åtminstone inte efter tredje eller fjärde ordvitsen. Problemet i sådana situationer är att det funkade första/förra gången; de skrattade och jag fick uppmärksamhet. Då jag därefter inte längre känner mig delaktig i den sociala situationen provar jag till slut det som funkade förra gången (humor), eftersom jag inte kommer på något annat sätt att märkas som inte är negativt per definition (som t.ex. skrik eller våld skulle vara).

Tallerger skrev:Däremot kan jag gå för långt ibland när jag använder humorn, och andra blir inte lika roade av mina ordvitsar som jag själv, åtminstone inte efter tredje eller fjärde ordvitsen. Problemet i sådana situationer är att det funkade första/förra gången; de skrattade och jag fick uppmärksamhet. Då jag därefter inte längre känner mig delaktig i den sociala situationen provar jag till slut det som funkade förra gången (humor), eftersom jag inte kommer på något annat sätt att märkas som inte är negativt per definition (som t.ex. skrik eller våld skulle vara).

Det där känner jag väl igen för min egen del.

osäkerhet kan väl säkert finnas hos många med asperger. Och det är kanske sådana drag som får våra förkättrade vänner neurotypikerna att tro att människorna är humorlösa?

En sak jag förbisåg ovan var att många läkare och likställda som uttalar sig generellt som "experter" på oss och tas emot så av allmänheten inte ens har tillräcklig kunskapsteoretisk skolning för att begripa att de inte kan gå efter bara sin egen personliga erfarenhet på en ofta mycket nischad arbetsplats. Och då bortser jag ändå från de fördomar utan grund i bredare empiri eller DSM/ICD som tycks ofta prägla klimatet på en sådan.
Jag misstänker att det här kan vara ett sådant fall.

För mig handlar min "brist" på humor snarare om att jag oftast förstår vad som är menat att vara poängen i ett skämt, men att den är så självklar att den där överraskningseffekten aldrig uppstår. Men jag tror inte att någon som känner mig tycker att jag saknar humor eller inte kan vara rolig. Snarare kan de kanske tycka att jag inte är lika lättroad eller att jag är elitistisk i min syn på humor.

Folk brukar uppfatta mig som humoristisk. Förutsatt att jag är bekväm i settingen.

Det är just det jag menar. Att inte vara bekväm i "settingen", det är kanske det som är upphovet till denna föreställning om "bristande humor". Om man är socialt osäker i en situation kan man ju ha svårt att slappna av och vara riktigt rolig. Detta innebär ju inte att man inte har humor.. bara en teori.

Jag besökte en torsdag för länge sedan antikvariatet Blå Tornet i Stockholm och medan jag letade efter böcker åhörde jag en konversation mellan innehavaren och en annan person. Exakt vad de talade om minns jag inte men det var något om en doktor och dennes fru och jag blev helt enkelt tvungen att fälla en kommentar. De blev en aning paffa, eventuellt att de inte riktigt förstog skämtet tillräckligt snabbt.

-"Men det är ju dock tors'ta!"

Ibland måste man helt enkelt överbrygga sin sociala fobi. Jag har ej återbesökt affären därefter.

Vi aspergare måste vara envisa! Du skulle ha gått tillbaka till antikvariatet torsdagen efter. Det var ju dock torsdag även då och kanske skulle de förstått skämtet bättre denna gång?

Det där skämtet är helt obegripligt för mig. Jag saknar nog referenserna som krävs, eller så läser jag meningen på fel sätt.

Iaf så har jag lika mycket humor som alla NT-människor jag träffat.
Det verkar även vara lika stor skillnad mellan vad olika aspergare tycker är roligt som det är mellan olika NTs.

Däremot så kan nog en stor portion av humor gå förlorad för lågfungerande aspergare som har väldigt svårt för att förstå NT-språk, t.ex. eftersom det kan krävas att man läser av subtilt kroppsspråk samt är medveten om att ord kan tolkas olika beroende hur de levereras.

-"Men det är ju dock tors'ta!"

Är det roliga:
"Men det är ju dock-tor sta", "Doktorstad"

Nu förstår jag! Myten om den humorfria aspergaren är en myt inser jag nu. "Det är ju doktorsstad" ha,ha! "Det är dock tors`ta". NT:arna har nog varken intelligens eller språksinne tillräckligt för detta...

Nä, precis, de har själv så enkel humor så de förstår inte vår, stackarna...

Det påminner ju om den kända historien med de två älskande norska NT:arna som sa till aspergaren:

"Vi får ju inte ligge ens"

Aspergaren: "Varför inte, har jag hindrat er?"

NT:arna: "Nej det är dig vi har att tacka!"

Jag har ingen humor alls, jag hatar allt som är roligt.
Ironi vet jag inte heller vad det är...

Bror Duktig skrev:-"Men det är ju dock tors'ta!"

Är det roliga:
"Men det är ju dock-tor sta", "Doktorstad"

Nae, grejen jag tänkte var likheten mellan doktorska och talspråksversionen av dock torsdag. En bit in i inlägget insåg jag att det imperativt för möjligheten att förstå skämtet var att ange vilken veckodag det var.

Leffe skrev:Det påminner ju om den kända historien med de två älskande norska NT:arna som sa till aspergaren:

"Vi får ju inte ligge ens"

Aspergaren: "Varför inte, har jag hindrat er?"

NT:arna: "Nej det är dig vi har att tacka!"

Baggar


Humor kan vara väldigt olika också, mor förstår aldrig min och fars humor.

Aha, jag fattade fel då.

Själv så har (eller väldigt mycket "hade") jag svårt för att komma på saker snabbt.
Men jag kan ha lagrat annat som jag har hört.

En gång när jag åkte taxi (sällsynt för mig), så betalade jag med en femhundring.
Chauffören sade "har du inte mindre, jag har ingen växel?".
Då kom tillfället jag hade väntat på, och jag sade "Men, vad har du då växellådan till?".

Men han fattade inte Inte de andra som åkte med heller (jag var på någon supertrist firmafest med ett arbete jag hade i några månader).

BD; växellådan. rotflol.

Bror Duktig skrev:Aha, jag fattade fel då.

Jag vet inte om min humor var den som avsågs.