Jag ska snart gå på utredning för asperger och har några frågor till er som redan har diagnosen.

Hela mitt beteende är även för mig själv oförklarligt och jag spenderar flera timmar per dag till att försöka luska ut hur jag fungerar. Oavsett vad jag gör så resulterar det i att jag får kaotiska tankar. Det värsta av allt är väl omotivationen till att göra saker. Jag studerar på universitetet för tillfället och vill försöka göra livet någorlunda meningsfullt. Det är väl inte så meningsfullt att sitta hemma hela dagarna och spela TV-spel och se film antar jag. Anpassa sig till alla stereotyper, pengar är väl ett måste : )

Hur många här läser på högskolan/universitetet? Isåfall, hur går det för er att läsa och gå på föreläsningar? Själv så tycker jag att nästan allt i pluggväg är olidligt, fastän jag är intresserad av det jag läser. Jag tycker det är jobbigt att ta mig iväg på skolan, men det är väl lagom överkomligt antar jag. Det stora problemet är att jag är helt inkapabel till att plugga till en tenta eller liknande, i synnerhet så fort det blir motgång. Om ni har samma problem som mig, hur hanterar ni skolgången?

Tycker dessutom att det är jobbigt att göra saker när det finns andra saker jag måste göra. Ha flera saker parallellt alltså. Exempel på detta är om jag har två spel. Då vill jag spela klart det spelet jag började med innan jag börjar med det andra spelet. Hittar jag något intressant så måste jag även besatt pyssla med det tills det är klart eller tills jag lessnar.

Någon som känner igen sig på något av det jag skriver?

Jag är precis som dig på alla punkter du nämnt.

Efter att ha påbörjat och hoppat av diverse utbildningar på folkhögskola och universitet så fick jag diagnos.
Har varit sjukskriven i ca 3 år nu, och trivts rätt bra med det förutom att man lever på typ existensminimum. Tänkte testa universitetet en gång till. Antingen denna eller nästa höst.

Man blir van vid att känna igen signalerna som kommer när man är på väg att släppa ansvar för något, och jag tror att jag kan försöka skapa situationer för mig själv där jag skärper mig.
Det finns ju stödinsatser man kan få som högskolestuderande med funktionshinder, och jag vet att om någon bara tvingade mig att sitta en timme varje dag eller mer i något rum utan distraktioner så skulle jag plugga, men det krävs inblandning av en annan människa för att jag ska komma igång.

På samma sätt är jag skitkass på att få städat, men eftersom man alltid får ett ryck och städar när man får besök så kan man be kompisar komma över då och då och sitta och läsa en bok eller nåt medans man städar.
Jag har hjälp av boendestöd för att hålla det rent här hemma. Det låter kanske lite muppigt, men allt de gör är att ringa en timme innan de kommer, så att jag sätter igång, och sedan kommer de hem till mig och sitter och väntar tills jag städat klart. På så sätt får jag startat en tvätt, diskat, plockat undan och dammsugit en gång i veckan iaf.

Så som sagt - yttre inblandning brukar funka för mig.

Jag föredrar med att "göra klart" allt som jag är intresserad av och skita i allt annat under tiden. Det fungerar bra, tycker jag. Finns de som klagar ibland men de klagar alltid på något ändå. I skolan så vet jag att jag var i "zombie"-mode ibland, det fungerade oxå bra. Finns inget i betygen som tyder på det iallafall. Dock så är förmodligen fritidsintressen viktigare under sådana perioder. Går inte så bra att vara i zombie-mode hela dygnet speciellt länge, tror jag.

Mitt största problem på Högskolan var utmattningen och att jag inte kan skriva rapporter så att mina lärare förstod vad jag skrev. Att misslyckas med rapportskrivning blev för mycket för min stress och jag hoppade till sist av skolan. Att sitta på 3 timmars lektioner och vara så trött att jag inte förstod var fruktansvärt.

När det gäller intressen så vet jag en del aspisar som har ett intresse hela livet. Jag däremot brukar tröttna på mina intressen efter ca 2 år. Jag tänker att jag skall ordna min fotosamling i kategorier och jag har kommit en bit på väg men det kommer ofta andra saker ivägen.

Mer svar än så kan jag inte ge dig tyvärr, lycka till med dina livs-val
/Robert

Mördarsnigel skrev:Det finns ju stödinsatser man kan få som högskolestuderande med funktionshinder, och jag vet att om någon bara tvingade mig att sitta en timme varje dag eller mer i något rum utan distraktioner så skulle jag plugga, men det krävs inblandning av en annan människa för att jag ska komma igång.

Så som sagt - yttre inblandning brukar funka för mig.

Så upplever jag det också. Speciellt när det kommer till att jobba med någon. Fast det är inte så enkelt att fixa yttre inblandning : /

På samma sätt är jag skitkass på att få städat, men eftersom man alltid får ett ryck och städar när man får besök så kan man be kompisar komma över då och då och sitta och läsa en bok eller nåt medans man städar.
Jag har hjälp av boendestöd för att hålla det rent här hemma. Det låter kanske lite muppigt, men allt de gör är att ringa en timme innan de kommer, så att jag sätter igång, och sedan kommer de hem till mig och sitter och väntar tills jag städat klart. På så sätt får jag startat en tvätt, diskat, plockat undan och dammsugit en gång i veckan iaf.

Oj, låter ganska jobbigt faktiskt. En gång i veckan är ganska mycket : )

msitua skrev:När det gäller intressen så vet jag en del aspisar som har ett intresse hela livet. Jag däremot brukar tröttna på mina intressen efter ca 2 år. Jag tänker att jag skall ordna min fotosamling i kategorier och jag har kommit en bit på väg men det kommer ofta andra saker ivägen.

Jo, har hört att många med asperger har ett så kallat specialintresse. Jag har också några områden jag alltid pysslat med, men kan inte direkt säga att jag är lika besatt av dem numera. Det är som du skriver, det är alltid något som kommer i vägen : /

Parvlon skrev:Jag föredrar med att "göra klart" allt som jag är intresserad av och skita i allt annat under tiden. Det fungerar bra, tycker jag. Finns de som klagar ibland men de klagar alltid på något ändå. I skolan så vet jag att jag var i "zombie"-mode ibland, det fungerade oxå bra. Finns inget i betygen som tyder på det iallafall. Dock så är förmodligen fritidsintressen viktigare under sådana perioder. Går inte så bra att vara i zombie-mode hela dygnet speciellt länge, tror jag.

Det är faktiskt bättre att göra som du gör, än att göra som jag gjort nu. Jag brukade nämligen göra sådär förut och då gick saker minst lika dåligt som de gör nu. Fast istället så tänkte jag inte så mycket på alla "måsten" och gjorde de saker jag verkligen kände för.

Det är bättre att göra bara roliga saker, än att tänka på att man ska göra tråkiga saker. Blivit en ond cirkel lite grann. Ska man paja sin tillvaro vill man lägga ner tid och få ut något av det, så tänker jag. Det är där allting krasar : p

Jag kan aldrig göra klart saker jag är intresserad av, för jag tycker mest det är kul att börja med dem, och sedan kommer motgångar och så blir det ansträngande och då slutar jag. Sedan hittar jag nya, roligare saker att säta igång med istället.

Det kan vara svårt att få till den yttre inblandningen under studietiden, men jag tror inte att det är omöjligt.

Angående städningen så har jag en hund som hårar ner överallt som gör att det verkligen behöver städas varje vecka.

Att bolla frågor i grupp, tror jag på. Blir för mig helt oundgängliga sociala kontexten till kursen och ämnet. Jag har knappast aldrig starkt nog intresse för att följa upp något på helt egen hand. Jag måste suckande och pustande släpas igenom en kurs med kamrater, labbar, inlämningsuppgifter och tenta för att tillägna mig stoff jag trots allt är fascinerad av.

Skulle bara önska att jag vågade skapa grupper med flit istället för att vänta och se vad som händer under kursens gång och att jag vågade föreslå systematiskt pluggande inom gruppen. Historiskt har jag fnyst åt mitt eget råd här ovan. Jag skulle klara mig själv, men inser att lättast och roligast hade man då man ingick i någon sorts intressegruppering. Många år har gått till att stånka sig igenom resttentor på egen hand.

Nu senast jag gjorde en vända på ett lärosäte hörde jag mig själv tacka nej till en inbjudan att tentaplugga med några från klassen. Jag tyckte att jag låg för långt efter och bara skulle vara till besvär för dem. Den tentan har jag kvar.

Mitt hjärtas dam har lovat bakbinda mig på det att jag måtte lära mig be om hjälp.

Jag tog min kandidatexamen 2002 efter att studerat fyra år på en treårig linje....

Det jag såg var att det första året var värst och jag var nära att ge upp men: Jag kom på att om jag fick vara mig själv och spela två timmar varje dag hade jag ork att plugga och då valde jag de ämnen jag trodde jag hade chans att klara för att på så sätt nå upp till de poäng man behövde för att komma till nästa år. Detta medförde ju att jag inte kunde umgås med vänner så mycket då jag läste.

Genom att vänta med vissa ämnen och ta ett extra år för att läsa upp dem så kunde jag klara min examen. Dock satt jag ofta ensam under föreläsningar etc. Även om jag hade labbkompisar så trivdes jag bäst att göra saker själv i största mån.

Språkpolisen skrev:Jag ska snart gå på utredning för asperger och har några frågor till er som redan har diagnosen.

Hela mitt beteende är även för mig själv oförklarligt och jag spenderar flera timmar per dag till att försöka luska ut hur jag fungerar. Oavsett vad jag gör så resulterar det i att jag får kaotiska tankar. Det värsta av allt är väl omotivationen till att göra saker. Jag studerar på universitetet för tillfället och vill försöka göra livet någorlunda meningsfullt. Det är väl inte så meningsfullt att sitta hemma hela dagarna och spela TV-spel och se film antar jag. Anpassa sig till alla stereotyper, pengar är väl ett måste : )

Hur många här läser på högskolan/universitetet? Isåfall, hur går det för er att läsa och gå på föreläsningar? Själv så tycker jag att nästan allt i pluggväg är olidligt, fastän jag är intresserad av det jag läser. Jag tycker det är jobbigt att ta mig iväg på skolan, men det är väl lagom överkomligt antar jag. Det stora problemet är att jag är helt inkapabel till att plugga till en tenta eller liknande, i synnerhet så fort det blir motgång. Om ni har samma problem som mig, hur hanterar ni skolgången?

Tycker dessutom att det är jobbigt att göra saker när det finns andra saker jag måste göra. Ha flera saker parallellt alltså. Exempel på detta är om jag har två spel. Då vill jag spela klart det spelet jag började med innan jag börjar med det andra spelet. Hittar jag något intressant så måste jag även besatt pyssla med det tills det är klart eller tills jag lessnar.

Någon som känner igen sig på något av det jag skriver?

Jag har lyckats ganska bra med att plugga på högskolor och har en kandidatexamen i Litteraturvetenskap. Men det tog ngr år innan jag fick den. Sista kursen jag gjorde gick jag när det nya Bolognaavtalet hade börjat. Det hela blev genast mkt stressigare för du ska läsa flera delkurser nästan på samma gång under kortare tid. Mitt tips är att du hittar kurser som går på 50 % fart för då blir det inte lika mkt att hålla reda på på en gång.

Tyvärr brukar de flesta kurserna/programmen på 50% vara på distans, men det är nog bra om du kan hitta ngn kurs i det program du tänkt läsa som är på skolan. Det är mkt enklare att få direkt kontakt med lärare och andra medstuderande och få konkret dsikussionsmaterial som kan hjälpa dig i ämnet. Även om kursen skulle vara på distans och du bor i samma stad som distanskursen är på, tycker jag att du ska träffa lärarna personligen kanske en eller två ggr i vekcan bara för att stämma av och planera kursens gång så den passar dig bättre. Och för att du ska få ngt gjort. Och visar det sig att det finns kursare på distansen som bor där du bor tycker jag ni ska fixa pluggträffar. Man får mer gjort om man kan diskutera olika problem muntligt mer än man får ngt gjort via mail. Du kan känna ett tydligare stöd i dina medkamrater också. Tycker du att ngt är svårt kanske de kan förklara eller bara ge dig bekräftelse på att det är svårt så att du inte går och känner att "är det bara jag som tycker så här eller"?

Vi är berättigade till förlängd tentatemstid och får även sitta i eget rum med tentamens vakt. Är det grupparbeten och du inte tycker om sådant kan du nog komma undan och få göra ett eget arbete. Det har jag fått göra. Hoppas du fick lite tips?

Jag har lätt för verifierbar fakta som jag verifierat.
Troligen därför jag lätt lär mig på egen hand genom att undersöka saker, lär mig oftast mer på att läsa datablad än att lyssna på någon föreläsning.
Jag har aldrig varit formellt inskriven på något universitet eller högskola men jag smyger in o är med i alla fall ibland, har vänner som tipsar mig om intressanta föreläsningar.

Diskuterande texter funkar inte på mig, hade en kursansvarig som gillade sådant och menade att texter måste vara underhållande i första hand för att någon skulle läsa dem.
Personligen vill jag ha fakta.

Språkpolisen skrev:Hur många här läser på högskolan/universitetet? Isåfall, hur går det för er att läsa och gå på föreläsningar? Själv så tycker jag att nästan allt i pluggväg är olidligt, fastän jag är intresserad av det jag läser. Jag tycker det är jobbigt att ta mig iväg på skolan, men det är väl lagom överkomligt antar jag. Det stora problemet är att jag är helt inkapabel till att plugga till en tenta eller liknande, i synnerhet så fort det blir motgång. Om ni har samma problem som mig, hur hanterar ni skolgången?

När jag studerade så undvek jag att närvara på alla icke-obligatoriska moment, som alla föreläsningar. Det var en förutsättning. Men det var väldigt svårt ändå, för jag hade (och har) svåra problem med utmattning. Hade en energinivå på kanske 5-10% av en frisk person, och mina armar gick sönder så att jag hade problem med att använda tangentbord -- inte bra om man studerar datavetenskap. Många dagar kunde jag inte studera alls, andra dagar bara minimalt. Kunde aldrig studera normalt.

Jag tog min socionomexamen 1997, då hade jag förvisso ingen aning om någon AS-diagnos. Bara vetskapen om att jag inte fungerade som andra men inte varför och alla gånger inte hur.
Men jag upplevde att både folkhögskola och sen högskoleformen fungerade väldigt bra för mig. Friheten att själv välja när jag ville plugga. Orkade jag inte på dagen kunde jag sitta på kvällen eller natten. Och det faktum att föreläsningarna var inte allt för långa ett par timmar som man orkade med istället för som det var i den vanliga skolgången när man skulle sitta på olika lektioner hela dagen.

Jag har precis de där problemen. I själva verket är de allomfattande för mig, men just studier har varit en stor grej då jag uppenbart har såväl intresse som fallenhet för dem. Jag har hållit på i 14 år och sökt i princip all hjälp jag kan få och det ser inte i nuläget ut som om jag någonsin kommer kunna få en examen, åtminstone inte i närheten av den nivå som jag "borde" ha kapacitet till. Mina problem har varit oförändrade sedan ungefär 9-års-åldern och var problematiska redan i mellanstadiet.

Det finns ingen lösning.

Förresten (det varierar ju lite här på forumet): Jag har redan diagnos, och det leder på intet vis till att det går att hitta lösningar på den här typen av problem. Allt vad jag HAR klarat har jag fått göra genom att (med oftast obeskrivlig möda och vånda) tvinga mig igenom det (med ytterst dålig verkningsgrad).

Jag har inga tips att komma med då jag börjar läsa i höst. Däremot kanske jag kommer att fråga en del. Universitetsvärlden blir ngt helt nytt för mig.

Det är ju svårt att komma med tips till en viss person, eftersom vi är så olika i hur vi lär oss saker, hur hög uttråkningströskel man har etc. Men eftersom jag har läst en del på universitet och kämpat med de käppar som AS sätter i min hjärnas inlärningshjul, så kan jag väl skita ur mig följande:

¤ Om du läser en extensiv eller humanistisk kurs (t.ex. litteraturvetenskap) som har få schemalagda lektionstimmar och övningar, så hjälper det i alla fall mig oerhört mycket att på egen hand schemalägga det som du förväntas göra på egen hand, inför nästa föreläsning (läsning, uppsatsskrivning, analyser etc.). Jag förlade mina studier och mig själv (och en gång även mina nycklar) till universitetsbiblioteket, eftersom det är lättare att läsa efter ett schema utanför hemmet.

¤ Om du vet att du inte kan anteckna och lyssna på föreläsaren samtidigt, skall du köpa en diktafon el. liknande att spela in föreläsningarna med. För över det inspelade till anteckningar hemma. Men ta ändå med dig ett anteckningsblock till föreläsningen, så att du kan rita av relevanta grafer, bilder och annat. Det kan ju också komma viktig information om eftermiddagen eller morgondagen som kan vara bra att skriva ner på ett papper.

¤ Om det är något som du inte förstår, inte hörde eller tror dig ha missuppfattat, skall du aldrig tveka att ställa en fråga. Vad det än är du undrar över, finns det minst fem andra i salen som undrar samma sak, men inte vågar fråga. Om du måste fundera på formuleringen av frågan, så kan du ställa den när föreläsningen är slut eller när det är rast. Det finns inga dumma frågor! Du är där för att lära dig, och det gör du bäst om du rätar ut de frågetecken som dyker upp. De flesta föreläsare (inkl. jag själv) svarar gärna på frågor, eller återkommer med svar senare om frågan är svår eller utanför vårt område.

¤ Om föreläsaren säger något som du inte håller med om, eller som du tycker låter underligt, så är det bara att hysta upp kardan och protestera. Vetenskap bygger på ifrågasättande, utan sådant hade vi fortfarande ansett att allt bestod av eld, luft, vatten och jord. Köp inte allt vad en föreläsare säger bara för att han eller hon är expert inom området. Vi lär oss hela livet, det gäller även universitetslärare. Respekt är helt i sin ordning, men beundran och lärjungeskap är en annan femma. Men var beredd på att få mothugg. De kan ju oftast sin sak när allt kommer omkring.

Utmärkta tips, Lakrits.
Själv har jag kommit fram till att jag måste fokusera på det som är väsentligt och skala bort så mycket distraktioner det går för att det ska funka. En sak i taget.

Jag tror också att jag kommer häcka på universitetsbibblot eller ngn annan lokal, jag jobbar som regel bäst utanför hemmet.
Man får se hur det går.

Glömde en sak. Om du har ett funktionshinder som kräver någon slags extra insats - t.ex dyslexi, hörsel- eller synskada, rörelsehinder eller fokusproblem (simultankapacitetsproblem; anteckna och lyssna samtidigt) - så har du enligt likabehandlingsparagraferna i högskolelagstiftningen rätt till hjälp och/eller assistens. Det kan vara föreläsningssal med hörselslinga, teckenspråkstolk, diktafon, utskriftshjälp av anteckningar etc.

Tala med universitetets eller högskolans kansli. Glöm bara inte att det krävs papper som styrker att hjälpen behövs.

Det ska jag klara mig utan.