Har en son på 15 år som genomgår diagnos för AS. Det går sådär men Psykiatrikern säger på direkt fråga att sannolikheten så långt är ca 90 %, vilket gjorde att poletten trillade ner för mig.

Har nu läst på rejält och ställer mig självfallet frågan kommer det från mig eller från mamman?

Kan dock efter moget övervägande och analys av de senaste 17 åren inte utesluta att modern har AS. Snarare talar tydliga tecken på detta nu när jag genom samtal samt studier börjat förstå. Vi är nu skilda med en djup konflikt där även jag bär stor skuld i. Jag letar dock nu efter ett annat sätt att agera/kommunicera med min nyvunna kunskap i bagaget.

Jag skulle dock inte ens drömma om att i nuläget berätta för henne om mina farhågor, än mindre få en dialog till stånd. Hon vill inte ens inse sonens situation. Ni kvinnor där ute med AS; hur bör jag agera för att bättra på relationen till mamman, och därigenom underlätta för våra barn?

Jag anar en sorg bakom ditt inlägg. Ta inte det här som ett påhopp.

Aspergers syndrom har en stark hereditet. Det betyder att din son har ärvt det från dig, modern eller en kombination av båda era genuppsättningar, vilka tillsammans skapade förutsättningar för tillståndet. Men det går inte att säga att den ene eller den andra skulle vara ansvarig för hur din sons hjärna fungerar.

Ni fick ett barn tillsammans. Det är således ett gemensamt ansvar som ni måste bära. Jag kan inte se det relevanta i att ta reda på vilken av föräldrarna som, på den glidande skala som AS utgör, är mest aspergeraktig och därmed bär mest av skulden. Det är som det är. Ni har en fantastisk som som antagligen med rätt hjälp kommer att klara sig alldeles utmärkt här i livet. Han skall vara perfekt i era ögon som han är. Att sörja honom och hans framtid nu låter alldeles för tidigt, allra helst som han fortfarande lever.

Så, det är inte ditt fel. Det är inte din sons moders fel. Det finns ingen som har gjort fel. Varför? För att din son är det bästa du har åstadkommit. Hur kan det vara fel?

Du har så rätt :Sorgen finns där, men inte över tillståndet, utan snarare över alla de år som gått med missuppfattningar etc och det lidande och frustrationer som följt med detta. Om skuld finns med så är det för att jag inte greppat detta tidigare...

Insikten som nu träffat mig känns mer som en lättnad, som när pusselbitarna äntligen faller på plats. De pusselbitar som jag försökt att lägga i styvt tio års tid.

Det som gör att jag vänder mig till detta forum är för att med nyvunnen energi söka förstå och kommunicera med min son och min fd hustru. Allt så att vi föräldrar kan vara just det som barnen behöver, en stadig klippa att ta språnget från ut i vuxenvärlden. Som nu är fallet är det snarare ett gungfly.

Kanske den där papperslappen, där diagnosen står svart på vitt, kan hjälpa. Om inte annat så blir det lättare att få till stånd förändringar i skola etc. Det vore ju bra om konstaterat faktum också kunde frosta av relationerna till de som fortfarande ser Aspergers syndrom som ett stigma. Som du skriver är ju personen som utreds och den närmaste omgivningen redan på det klara med att något är annorlunda. Men eftersom Aspergers syndrom är medfött, så är det egentligen bara positivt när den upptäcks, eftersom att gömma den och glömma den bara försvårar livet för, i det här fallet, din son. Det finns inget att förlora, bara kunskap att vinna; din son kommer att få kunskap om sig själv och sin person som är värdefulla de återstående 87 åren av hans liv.

Förutom att Lakrits redan sagt det jag ville säga och sagt det lika bra som han brukar (duckar för om nån kommer och hojtar om ryggdunkar-stil..) så vill jag säga att där man hittar en aspie som kunde få papper på sin diagnos så hittar man oooooofta nån som är ganska så mycket ditåt också. Faktiskt.

Till stöd för detta har jag flera år av hängande på föräldrasajter där folk talar om sina bokstaviga ungar, och ofta gnäller om sina aspiga män, men inte förrän man stött till dem i sidan några gånger tillstår att det finns en försvarlig dos av bokstavstolkning, svart-vitt tänkande, märkliga vanor som andra retar dem för, oflexibilitet, rigiditet, insnöings-tendenser, säregen humor och en massa annat som jag själv inte har så svårt för, eftersom jag känner mig hemma med det, men som de själva ofta verkar ha svårt att dels se, dels acceptera hos sig själva.

Jag säger inte att du måste ha bokstavsdrag, eller ens att jag tror du har det, bara att det inte alls är ovanligt att kaka söker maka mer än opposites attract.

Om inte annat så kan man bli aspie-skolad av sina nära med extra bokstäver. Det tycker jag personligen resulterar i en bättre slutprodukt, med folk som är lite rakare, lite tydligare, lite sannare, lite mindre styrda av icke-självvalda konvenanser... Faktiskt.

Så rekommenderar jag dig att läsa på mycket om det här och hitta ett sätt att tala om det som inte låter anklagande utan så faktiskt och neutralt som det går. Dels är det (AS eller andra eljestheter åt samma håll) ofta sett som ett FEL, en defekt, tyvärr, dels är aspisar ofta alltför vana att få höra tråkigheter om hur de avviker vilket gör ont även om man inte håller med i sak, dels är man som bokstavsberikad ofta känslig.

Dessutom kan man som aspie gärna vara väldigt känslig när det gäller andras kritik av en själv och själv vara bufflig, för att man inte känner in att det man säger ses som uteslutande påhopp fast man tänkt det som ett konstaterande t ex, det är helt diagnosadekvat, för vissa om än inte alla.

Men att kritisera nån för DET är som att klanka på nån som är blind för att den inte kan se. Inte så konstruktivt. Så läs gärna Alone together- making an Asperger marriage work eller Konflikter, ensamhet, missförstånd- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler. De handlar om det svåra med att vara tillsammans en aspie och en entis (>NT>neurotypisk>"normal"). Har glömt vad första bokens författare heter, men det kan googlas fram på två röda.

Lycka till!

hej alfapetsmamma, för att börja bakifrån, "Alone Together" är redan beställd på amazone.com , tacksam för det andra tipset.

du har rätt, den först som jag tittade på var mig själv. min son och jag är båda dyslektiker, ett faktum som jag väl använt och jag med mig själv som exempel fått honom att se positivt på sin "läggning" man talar ofta om att dyslektiker har gåvor som ine normala människor har. Det har varit med dessa föresatser och erfarenheter som jag nalkats AS.

Helt klart finner jag drag hos mig men när jag tittar på mig själv så kan jag inte undgå att även betrakta min fd hustru. Inte för att döma eller lägga skuld utan för att bättre begripa och finna andra vägar till samarbete än de vi tagit hitintills.

I detta har jag letat efter de positiva sidor som AS bjuder på och funnit Tony Atwoods beskrivningar vara ytterst värdefulla. Har funnit ytterst lite info rörande kvinnor med AS, det mesta är skrivet om män och relationer med AS män. Tar tacksam emot fler tips då det lilla jag förstått är att inte bilden av AS kvinnor skiljer sig på många punkter från de beskrivningar som finns om män.

Sanningen och ljuset kan jag inte erbjuda, tyvärr, men boktips är jag desto bättre på!!

Pretending to be normal är den kvinnliga AS-beskrivning som jag själv känt igen mig mest i. Liane Holliday Willey har skrivit.

Annars är Stjärnor, äpplen och linser spännande, men hon som skrivit är nog ganska så hårt "drabbad" om jag får uttrycka det så utan att få däng för att AS inte är nåt negativt och man alltså inte kan vara drabbad, eller vad jag fick höra sist jag skrev så. Susanne Schäfer har skrivit. Hon är förövrigt diagnostiserad av Gillberg.

En riktig människa av Gunilla Gerland är bra. Men hon har nog en del annat, minns inte vad dock. ADHD-drag tror jag, minst. Allt hon skrivit är bra tycker jag, såväl tunna lätta som det tyngre mer vetenskapliga.

Ingen ingenstans av Donna Williams är också bra, men hon hade/har nog nåt psykiatriskt förutom AS eller HFA, inbillar jag mig, eftersom det handlar mycket om separata personligheter osv. Den är dock ganska tungläst, vilket iofs Gerland självbiografi också är, det var inte kul att vara dem som barn, minst sagt.

Guide i helvetet och Enastående av Gunilla Brattberg är också bra, men väldigt dystra, det är inget jag skulle börja med.

Slutligen är dyslexi ett av de tillstånd man ofta hittar ihop med något neuropsykiatriskt, så du har nog kanske foten inne i spektrat i alla fall... (Jag skojar, man kan säkert ha dyslexi BARA.)

tack för tipsen, ang foten, klart medveten och tror mig vara öppen.

har även funderat på ett sätt att "bryta isen" genom att föreslå att vi bägge föräldrar även skall genomgå tester för att på detta sätt komma vidare. detta då det ofta talas om en stark heriditet´. vad tycker du?

neobliviscaris skrev:tack för tipsen, ang foten, klart medveten och tror mig vara öppen.

har även funderat på ett sätt att "bryta isen" genom att föreslå att vi bägge föräldrar även skall genomgå tester för att på detta sätt komma vidare. detta då det ofta talas om en stark heriditet´. vad tycker du?

Det är inte lätt att få en utredning, det krävs både att man har nåt som talar för det mer än att ens barn har det, tror jag iaf, och så är det väntetider och så vidare. Så föreslå för henne kan du ju alltid göra, men att det skulle vara lätt att genomföra tror jag inte. Tyvärr. Och jag ser heller ingen vits med det, om man inte uppriktigt vill få en förklaring till egna egenheter eller tillkortakommanden.

Att jag säger tillkortakommanden är för att det är så vanligt att folk med npf har stor begåvning och stora gåvor men på nåt vis får svårt att förverkliga nåt av det. Även om det så klart finns massor av exempel på folk med npf som lyckas/lyckats med allt möjligt. Vanligt är ändå att begåvningen överstiger det uppnådda, och att det genomförda hindras av t ex problem med exekutiva funktioner, eller perceptionsstörningar eller nåt annat npf-drag.

Hoppas du förstår hur jag menar.

"Aspergers and Girls" är en bok som handlar om tjejer och kvinnor med AS. Men den kanske är mer för dem själva, som ett litet lexikon. Men den är full med bra insikter och poäng... jag vet inte om det var något sådant du bland annat letar efter?
Förord av Tony Attwood.

Tomtenissa skrev:"Aspergers and Girls" är en bok som handlar om tjejer och kvinnor med AS. Men den kanske är mer för dem själva, som ett litet lexikon. Men den är full med bra insikter och poäng... jag vet inte om det var något sådant du bland annat letar efter?
Förord av Tony Attwood.

Den är helt okej, men såvitt jag minns handlar den mest om flickor, inte kvinnor.. Iofs har en kvinna varit flicka, men om TS mest vill läsa om vuxen-relationer kanske en vuxen-bok är bättre att börja med, tänkte iaf jag när jag rekommenderade dem jag nämnde.

Inte meningen att låta snorki. Jag inser att det kan låta så med bjäbbande om vilka böcker som är bäst... Jag tänkte mest att om man inte vet var man ska börja läsa är det bra att gå direkt på det mest relevanta eller bäst skrivna, och handlar TS funderingar om huruvida sonens mamma kan ha AS så är böcker om vuxna kanske lättare att få info ur?

alfapetsmamma skrev:

Tomtenissa skrev:"Aspergers and Girls" är en bok som handlar om tjejer och kvinnor med AS. Men den kanske är mer för dem själva, som ett litet lexikon. Men den är full med bra insikter och poäng... jag vet inte om det var något sådant du bland annat letar efter?
Förord av Tony Attwood.

Den är helt okej, men såvitt jag minns handlar den mest om flickor, inte kvinnor.. Iofs har en kvinna varit flicka, men om TS mest vill läsa om vuxen-relationer kanske en vuxen-bok är bättre att börja med, tänkte iaf jag när jag rekommenderade dem jag nämnde.

Inte meningen att låta snorki. Jag inser att det kan låta så med bjäbbande om vilka böcker som är bäst... Jag tänkte mest att om man inte vet var man ska börja läsa är det bra att gå direkt på det mest relevanta eller bäst skrivna, och handlar TS funderingar om huruvida sonens mamma kan ha AS så är böcker om vuxna kanske lättare att få info ur?

Nej nej, du låter inte snorkig alls. ^^

De kapitel som jag tänkte mest på var skrivna av en 40-ish årig kvinna med AS och en ung kvinna som har en anhörig med AS och hur de uppfattar och tacklar allt.
Allt i boken är ju inte bara tillämpningsbart på ungdomar utan en hel del kan ju appliceras på kvinnor i alla åldrar.

Nu förstod jag inte riktigt vad han var ute efter, men jag tänkte att sådana grejer också kanske kunde hjälpa. Att observationer han har gjort i vardagen kanske stämmer in på något av vad de skrivit (fast ur en annan synvinkel då)... och att han på så sätt kan bredda vyerna lite, så att säga. ^_^

Äh jag vet inte... tyckte att han skrev att han hade svårt att hitta böcker skrivna om kvinnor med AS.

Jag är mamma, har (alldeles nydiagnosticerad) AS och ett barn med misstänkt AS som bor hos sin far. Pappan och jag kan inte kommunicera, men vi försöker nu från varsitt håll få en utredning av barnet.
Till en början hade jag svårt att tro att det var något annorlunda med mitt barn, eftersom jag själv var mer udda som barn än vad h*n är. Efter min egen utredning har jag dock kommit på andra tankar.

Jag vill inte skriva om mitt barn och fd familj på ett öppet forum, men du får gärna pm-a mig om du undrar något.