Inger skrev:Låter jobbigt. Tyvärr vet jag inte heller vad kuratorn har rätt att göra. Det kanske kuratorn själv vet?

Vad chefen menade kan man bara gissa. Kanske du ser reserverad ut? Blyg? Sur? Slutet kroppsspråk? Spänd? Allvarligt ansiktsuttryck? Kanske du bara håller dig till fakta, aldrig kallpratar ens om andra gör det, och uttrycker dig så exakt att det skrämmer?

Kanske chefen önskar att du är mer avslappnad, ler vänligt, småpratar när det är lämpligt och ser ut som om du välkomnar hans frågor eller påpekanden? Är det möjligt för dig att försöka, eller känns det helt främmande, som om det är emot din natur?

Om du inte kan uppträda mindre aspigt och chefen inte kan tala om arbetet utan att du uppträder på ett sätt som får honom att känna sig mer bekväm, så kanske det är chefen som behöver tolk eller stödperson?

Lakrits skrev:Min arbetsplats var tidigare alldeles lagom stor, vad avser personalstyrkan. Tillräckligt liten för att jag skulle få kontakt med folk och lära känna dem nog för att säga just "grattis", "mina varmaste kondoleanser" o.s.v., men stor nog för att jag skulle kunna dra mig undan utan att det stack ut.

Numera är den tyvärr dubbelt så stor, och under min sjukdomsbortavaro har det anställts så mycket att huset blivit väldigt trångt. När jag hälsar på eller gör något av mina enstaka inhopp, försöker jag hålla mig lugn och fokuserad så gott jag kan, men det är svårt att dra sig undan när behovet kommer.

Det jag i min lista klarar av bäst är de små sakerna. Gå på möten, äta lunch, fika och samtala med andra går bra. Anledningen är att det dels kan vara trevligt, om man gör det med folk man tycker om, dels att sådana små gester är logiska och rationella ur ett samarbetesperspektiv. Att säga hej till de man möter håller den goda viljan flytande, så att säga.

Men jag klarar inte av trivselfascism eller att behöva umgås med mina arbetskamrater privat, undantaget om jag faktiskt är kompis med dem. Det finns ingen logik eller något rationellt argument för, att jag skulle arbeta bättre med de jag har spelat brännboll med eller supit med. Jag ser sådana tillställningar som stora, yviga gester utan någon egentlig substans. Som tur är har vi bra chefer på jobbet, som kanske inte alltid gillar att jag drar mig undan så fort det tisslas om brännboll och ölkvällar, men som ändå accepterar det.

MsTibbs skrev:"Vara frammåt" är en god sammanfattning. Om det säger dig något mer.

Lakrits skrev:Jag har samma problem som du, men har haft mycket bättre tur med överordnade och arbetskamrater. Jag listar här nedanför lite av det jag (tror) att jag har snappat upp.

Öppen och social anses den vara som...

...hälsar på alla man stöter på för dagen.

...säger adjö till alla man stöter på när man är på väg att gå hem.

...upprepar ovanstående även alla andra dagar.

...då och då stannar vid en arbetskamrats dörr, framför någon i korridoren eller liknande och småpratar (något jag inte kan).

...medverkar vid alla öppna möten, samlingar och informationsstunder.

...i mån av tid och möjlighet fikar och äter lunch tillsammans med sina arbetskamrater.

...under dessa fika- och lunchpauser engagerar sig i samtalen som förs runt bordet.

...bakar två-tre kakor till kaffet ibland, eftersom "jag hade lite mjöl över".

...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

...vid de två ovanstående tillfällena blir åtminstone så berusad att det representerar ett medelvärde för alla på festen därvarande.

...ler och säger "grattis!" till någon du aldrig har sett och absolut inte vet namnet på, men som tydligen har blivit mormor för åttonde gången.

...är kompis med alla sina arbetskamrater. Detta gäller även chefen, men han eller hon kan man bara vara kompis med vid speciella tillfällen, som man själv måste lista ut när de infaller. En del kan inte arbeta med någon som de inte kan gå på krogen med eller bjuda hem på middag (orsak okänd, men har antagligen med en bekräftelselös barndom att göra).

...för att vara säker alltid är trygg, glad och stabil inför chefen. Helst på ett sätt som signalerar att du är glad att du är underordnad just honom/henne, fast utan att lisma eller vara sarkastisk.

---

Nej, nu får jag sluta. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

alfapetsmamma skrev:

MsTibbs skrev:"Vara frammåt" är en god sammanfattning. Om det säger dig något mer.

Fast vara framåt utan att vara pushig och gränslös... Inte så lätt att avgöra vad som är vad alla gånger..

Eva B skrev:Jag har blivit kritiserad ett antal gånger för att inte vara "öppen och social" på de arbeten jag haft mer än bara över sommaren. Under senaste utvecklingssamtalet sa chefen att han skulle önska att jag var mer öppen och social mot honom. Jag svarade "Jag är tacksam om jag kan få veta konkret vad du vill att jag ska förändra". Men han vägrade svara på den frågan. Efter den frågan menade han att jag måste vara öppen och social, för att han ska kunna diskutera arbetsrelaterade frågor med mig. Jag kände mig helt förvirrad och har grubblat mycket på vad han kan tänkas mena. Jag har numera med mig kurator från Habiliteringen vid utvecklings- och lönesamtal samt vid rehabiliteringsutredningar. Men jag upplever stödet från kuratorn som bristfälligt. Jag har bett henne förklara för mig vad chefen menar både med det han säger och det icke verbala, som jag har svårt att tolka. Men jag upplever inte att jag får det stöd jag behöver från kuratorn. Jag är också osäker på hur kuratorn har rätt att agera/blanda sig i samtalet.

Inger skrev:Jag fick kritik på mitt första riktiga jobb för att jag var för ivrig och påstridig (när det gällde att begära saker av andra avdelningar som kunderna betalt för men inte fått).

Lakrits skrev:Om du förlägger ditt födelsedagskalas till CSN:s kontor, så kan du kombinera de tre