Hej. Är ny här. Vart vänder jag mig för utredning?

Tror starkt att jag har Asperger... Min mor har varit övertygad i många år!

Har ända sedan 16 år varit deprimerad och har diagnosen recidiverande depression och social fobi. Men nu vid 29 års ålder och ständiga misslyckanden i arbetsliv, studier och socialt... så ORKAR jag inte längre.
Har sambo och två små barn - jag vet inte hur ska ska kunna försörja dem!!
Fixar inte stress, inte överraskningar, inte främmande människor, inte mycket folk, kan inte kallprata, har inte behov av och orkar inte umgås med folk - jag måste få hjälp nu......... En utredning och rätt diagnos!!!
Jag har "klarat" mig tack vare att jag är tjej/kvinna tror jag, pga att jag har lärt mig ända sen liten att studera andra och lärt mig vad som förväntas av mig. Men det är bara en roll jag spelar om jag tvingas och det tar ENORMA krafter av mig, går ut över min familj och slutar ALLTID med att jag får ångest, blir superstressad, deprimerad, sjukskriven och isolerar mig i långa perioder. Det kan inte fortsätta så här längre!!!!!!!!
Måste få hjälp - för mina barns skull.

Vart vänder jag mig???
Min nuvarande läkare verkar inte intresserad...
Kräver resurser och kostar pengar antar jag?
Men jag VET att nåt ÄR FEL. Nåt som jag haft hela livet. Frågar man min mamma och nadra som följt mig hela livet så är det för dem helt solklart - jag stämmer in väldigt väl på Asperger säger de. Och det är min mor som först tog upp detta med mig redan för flera år sen men då slog jag bort det, för jag ville inte bli "stämplad"...

Finns det ngn vänlig själ här som vet vart jag kan vända mig för att få en snabb och seriös utredning??
TACK isfl!!!!!

Moderator: Slog ihop med en annan tråd och modifierade i samband därmed rubriken.

Välkommen!

Hej, välkommen och allt det där.

En utredning görs vid en neuropsykiatrisk avdelning. Så om du redan har en psykiatriker, psykolog eller annan hjälp från landstinget där du bor, så tycker jag att du skall ta upp saken med dem. Om det inte går, eller om de strular, går det bra att ringa till neuropsykiatrin (eller psykiatrin om det är deras huvudväxel) och be om att få träffa någon där, för att prata om en eventuell utredning.

Välkommen, säger jag också... (37,5% värmlänning! )

Välkommen! Skriver inte om hur du ska göra för att få utredning, eftersom Lakrits redan skrivit precis vad jag tänkte skriva...

Läs gärna på om AS hos kvinnor, så har du mer på fötterna när du talar med läkarn, om den är motspänstig. Det är så många som inbillar sig att AS måste se ut på ett sätt som det inte alls måste om man är, som du så väl beskriver, bra på att spela spelet. Men till vilket pris?

Jag skulle rekommendera Pretending to be normal, av Liane Holliday Willey, om du orkar och kan läsa på engelska. Den är svår att hitta på vanliga bibblor, men lämna inköpsförslag kan man ju alltid, om man inte vill köpa den själv.

Lycka till!

Välkommen, och lycka till med Lakrits tips.

Asperger visar sig på så många olika sätt, så det är väldigt svårt för de som har en mall att se att andra människor har Asperger, speciellt de som klarat sig bra ganska många år i livet, sen faller igenom för att de inte längre klarar av att upprätthålla en NT-fasad, eller som i mitt fall, jag har klarat mig bra på mina arbeten längre eller kortare tider tills det blivit konflikt med chefen och jag har slutat...

Senaste jobbet stormtrivdes jag på (hade bestämt mig för att stanna kvar tills pensionen). Jag hade en chef som förstod sig på mina problem, men tyvärr orkade han inte driva företaget och sålde det, den nye chefen blev en mardröm...

Välkommen!

Välkommen!
Vi är nog fler som kan känna igen oss. Misslyckanden, känslan av att något är fel, olika diagnoser som aldrig riktigt omfattat hela sanningen.
Sök kontakt med psykiatriker, be om remiss till utredning, läs på om AS och prata med oss här.

Innan min diagnos var klar hade jag redan fått många vänner med Asperger. De betydde väldigt mycket för mig och gör så fortfarande.

Savanten Svante skrev:Välkommen!

Tack så mycket!

Lakrits skrev:Hej, välkommen och allt det där.

En utredning görs vid en neuropsykiatrisk avdelning. Så om du redan har en psykiatriker, psykolog eller annan hjälp från landstinget där du bor, så tycker jag att du skall ta upp saken med dem. Om det inte går, eller om de strular, går det bra att ringa till neuropsykiatrin (eller psykiatrin om det är deras huvudväxel) och be om att få träffa någon där, för att prata om en eventuell utredning.

Tack! Jag har ju sedan många år kontakt med psyk och haft samma läkare där länge. Har tagit upp frågan om AS med henne men hon menar att hon inte tror jag har det pga att jag är altför bra på att beskriva och tolka mina känslor...
Kan inte AS-personer göra det??
Jag menar, det är ju bara för henne jag gör det och det säger ju INGENTING om hur svårt jag har för att tolka andras avsikter och känslor i det vardagliga livet, ffa på arbetet.... Hur jobbigt jag tycker det är att veta vad jag ska säga och när...!
Jag ska absolut kräva annan läkare, och tom i annat landsting om det är möjligt elr privat, om hon inte verkar samarbetsvillig. För nu handlar det bla om mina barns liv!!
Gör vad som helst för dem.

Pemer skrev:Välkommen, säger jag också... (37,5% värmlänning! )

Tack.

alfapetsmamma skrev:Välkommen! Skriver inte om hur du ska göra för att få utredning, eftersom Lakrits redan skrivit precis vad jag tänkte skriva...

Läs gärna på om AS hos kvinnor, så har du mer på fötterna när du talar med läkarn, om den är motspänstig. Det är så många som inbillar sig att AS måste se ut på ett sätt som det inte alls måste om man är, som du så väl beskriver, bra på att spela spelet. Men till vilket pris?

Jag skulle rekommendera Pretending to be normal, av Liane Holliday Willey, om du orkar och kan läsa på engelska. Den är svår att hitta på vanliga bibblor, men lämna inköpsförslag kan man ju alltid, om man inte vill köpa den själv.

Lycka till!

Jag har läst på om det en del nu och typ ALLT stämmer på mig... Känns skönt när jag läser det för det känns precis som: Aha, det är DÄFÖR det alltid har varit så här!
Allt stämmer, från barndom, ungdom och nu vuxen ålder.
Men det känns som att om jag talar om allt det här för läkaren så kommer hon bara tro att; "jaja, ännu en som fått för sig att hon har nån bokstavsdiagnos... och det är väl försås mamman som har tutat i henne det....." Jag har altid haft dålig relation med min mor.
Men jag börja bli mer och mer övertygad om att min mor faktiskt har nån poäng i det hon säger...

Jag har sökt på boken du rek och skulle gärna köpa den om jag bara hade råd!
Läser ofta på eng så det är inga problem.
Kanske ska fråga bibblan om de vill köpa den..?
Men ant inte pga eng språk.

Tack!

Miche skrev:Välkommen, och lycka till med Lakrits tips.

Asperger visar sig på så många olika sätt, så det är väldigt svårt för de som har en mall att se att andra människor har Asperger, speciellt de som klarat sig bra ganska många år i livet, sen faller igenom för att de inte längre klarar av att upprätthålla en NT-fasad, eller som i mitt fall, jag har klarat mig bra på mina arbeten längre eller kortare tider tills det blivit konflikt med chefen och jag har slutat...

Senaste jobbet stormtrivdes jag på (hade bestämt mig för att stanna kvar tills pensionen). Jag hade en chef som förstod sig på mina problem, men tyvärr orkade han inte driva företaget och sålde det, den nye chefen blev en mardröm...

Tack!

Tror också att allt beror på människans personlighet bla.
Vad menar du med NT-fasad?

Trist att du fick en sån dryg chef....

Tomtenissa skrev:Välkommen!

Tack!

serpentin skrev:Välkommen!
Vi är nog fler som kan känna igen oss. Misslyckanden, känslan av att något är fel, olika diagnoser som aldrig riktigt omfattat hela sanningen.
Sök kontakt med psykiatriker, be om remiss till utredning, läs på om AS och prata med oss här.

Innan min diagnos var klar hade jag redan fått många vänner med Asperger. De betydde väldigt mycket för mig och gör så fortfarande.

SKÖNT att det är flera som haft samma strul men till slut ändå fått rätt diagnos.
Ska kämpa för det här nu! Har lixom INGET att förlora längre.....
Betyder mycket för mig att det här forumet finns.

Hej och välkommen!

Det är allt jag har att säga just nu.

Alyana skrev:Tack! Jag har ju sedan många år kontakt med psyk och haft samma läkare där länge. Har tagit upp frågan om AS med henne men hon menar att hon inte tror jag har det pga att jag är altför bra på att beskriva och tolka mina känslor...
Kan inte AS-personer göra det??
Jag menar, det är ju bara för henne jag gör det och det säger ju INGENTING om hur svårt jag har för att tolka andras avsikter och känslor i det vardagliga livet, ffa på arbetet.... Hur jobbigt jag tycker det är att veta vad jag ska säga och när...!
Jag ska absolut kräva annan läkare, och tom i annat landsting om det är möjligt elr privat, om hon inte verkar samarbetsvillig. För nu handlar det bla om mina barns liv!!
Gör vad som helst för dem.

Bra att du tänker ryta ifrån!

Du skall absolut byta läkare om du inte har förtroende för den nuvarande. Men först skall du bestämt säga till din nuvarande läkare att det är inte så att alla som får diagnosen Aspergers syndrom är exakt likadana och har exakt samma problemmönster. Och eftersom det uppenbarligen finns någonting i bakgrunden som varken din läkare eller du kan sätta fingret på, så talar det snarare för en utredning, inte emot.

Att beskriva sina känslor är inte detsamma som att uppleva dem eller förstå dem. Jag talar själv ofta i bilder och liknelser, eftersom jag målar upp tavlor i huvudet där den känsla jag talar om är avbildad. Ta upp det och säg det du skriver här, att dina beskrivningar av känslor "säger ju INGENTING om hur svårt jag har för att tolka andras avsikter och känslor i det vardagliga livet". Människor är olika. Människor tolkar och beskriver saker olika. Om din läkare, som exempel, tror att alla diabetiker, allergiker, cancerpatienter, strokepatienter och MS-patienter är likadana bara p.g.a. att de delar en diagnos med varandra, så är hon varken en särskilt duktig läkare eller en särskilt duktig människobedömare. Och om så är fallet, borde hon inte syssla med ett yrke där hon träffar och bedömer andra människor.

Hej och välkommen!

Känner igen det där med att kunna göra vissa saker men att det tar oerhört mycket energi än för en vanlig person. Typiskt läkare att inte tro en bara för att de har för snäv uppfattning om vad AS är. Min första psykiater sa att "du kan inte ha AS, det är bara pojkar som får det". Fick den ena korkade diagnosen efter den andra innan jag träffade någon som ens visste tillräckligt om AS för att känna igen det när han såg det.

Har du läst den här artikeln: Asperger Syndrome and Girls

Lakrits skrev:

Alyana skrev:Tack! Jag har ju sedan många år kontakt med psyk och haft samma läkare där länge. Har tagit upp frågan om AS med henne men hon menar att hon inte tror jag har det pga att jag är altför bra på att beskriva och tolka mina känslor...
Kan inte AS-personer göra det??
Jag menar, det är ju bara för henne jag gör det och det säger ju INGENTING om hur svårt jag har för att tolka andras avsikter och känslor i det vardagliga livet, ffa på arbetet.... Hur jobbigt jag tycker det är att veta vad jag ska säga och när...!
Jag ska absolut kräva annan läkare, och tom i annat landsting om det är möjligt elr privat, om hon inte verkar samarbetsvillig. För nu handlar det bla om mina barns liv!!
Gör vad som helst för dem.

Bra att du tänker ryta ifrån!

Du skall absolut byta läkare om du inte har förtroende för den nuvarande. Men först skall du bestämt säga till din nuvarande läkare att det är inte så att alla som får diagnosen Aspergers syndrom är exakt likadana och har exakt samma problemmönster. Och eftersom det uppenbarligen finns någonting i bakgrunden som varken din läkare eller du kan sätta fingret på, så talar det snarare för en utredning, inte emot.

Att beskriva sina känslor är inte detsamma som att uppleva dem eller förstå dem. Jag talar själv ofta i bilder och liknelser, eftersom jag målar upp tavlor i huvudet där den känsla jag talar om är avbildad. Ta upp det och säg det du skriver här, att dina beskrivningar av känslor "säger ju INGENTING om hur svårt jag har för att tolka andras avsikter och känslor i det vardagliga livet". Människor är olika. Människor tolkar och beskriver saker olika. Om din läkare, som exempel, tror att alla diabetiker, allergiker, cancerpatienter, strokepatienter och MS-patienter är likadana bara p.g.a. att de delar en diagnos med varandra, så är hon varken en särskilt duktig läkare eller en särskilt duktig människobedömare. Och om så är fallet, borde hon inte syssla med ett yrke där hon träffar och bedömer andra människor.

Organiserade Aspergares ordförande kunde inte ha sagt detta ett dugg bättre. Mycket kärnfullt. Håller med Lakrits in i minsta stavelse.

Lycka till, och glöm inte att vi finns här...!

Hej Alyana!

Och varmt välkommen till oss!

Jag har ett tips om böcker att läsa jag med. Gunilla Gerland har skrivit flera böcker om Aspergers syndrom. De borde gå att låna i närmaste bibliotek.

Massor av varm omtanke till dig.

Välkommen hit!

serpentin skrev:Vi är nog fler som kan känna igen oss. Misslyckanden, känslan av att något är fel, olika diagnoser som aldrig riktigt omfattat hela sanningen.

Jo, vi är onekligen fler.

serpentin skrev:Sök kontakt med psykiatriker, be om remiss till utredning, läs på om AS och prata med oss här.

Innan min diagnos var klar hade jag redan fått många vänner med Asperger. De betydde väldigt mycket för mig och gör så fortfarande.

Vet inte hur jag hade kunnat leva vidare utan diagnosen. Eller det här forumet för den delen. Ingenting blev lätt, men allt föll på plats.

Altus skrev:Hej och välkommen!

Det är allt jag har att säga just nu.

Tack!

Inger skrev:Hej och välkommen!

Känner igen det där med att kunna göra vissa saker men att det tar oerhört mycket energi än för en vanlig person. Typiskt läkare att inte tro en bara för att de har för snäv uppfattning om vad AS är. Min första psykiater sa att "du kan inte ha AS, det är bara pojkar som får det". Fick den ena korkade diagnosen efter den andra innan jag träffade någon som ens visste tillräckligt om AS för att känna igen det när han såg det.

Har du läst den här artikeln: Asperger Syndrome and Girls

Tack!
Exakt - jag KAN göra precis det som förväntas av mig, el iafl det jag TROR förväntas av mig (eller?) Men det tar sån ENORM ENORM energi och jag blir alldeles slut i psyke, tom i hjärnan samtidigt som kroppen är överspänd till max!!
Vad tror ni händer när jag kommer hem efter en sådan dag/kväll på jobbet... och nånting trasslar hemma också...???
Det är inte roligt kan jag lova..... Jag orkar bara inte med nåt då utan vill bara vara ifred och pyssla med mina saker och sen sova sova sova.
Tror bara att flickor och kvinnor överlag är naturligt bättre på att imitera och försöka socialisera än vad pojkar och män är...?
Och att vi DÖLJER våra svårigheter och smärta inne i oss istl för att agera ut det!
"Duktiga flickor" helt enkelt. Så har det iafl alltid varit för mig....
Jag har ALDRIG ställt till med några problem, tvärtom har varit ytterst mån om att bli omtyckt och göra allting rätt, liksom för att kompensera för att jag är annorlunda. Sen har all vånda, oro, tankar och jobbiga känslor kommit hemma när jag varit ensam.

Hoppas jag också hittar ngn som kan känna igen tecknen hos mig......
Vet inte annars hur jag ska klara arbetslivets krav!

Har läst länken du tipsade om och det stämmer ju så väl in allting.

Inger skrev:Hej och välkommen!

Känner igen det där med att kunna göra vissa saker men att det tar oerhört mycket energi än för en vanlig person. Typiskt läkare att inte tro en bara för att de har för snäv uppfattning om vad AS är. Min första psykiater sa att "du kan inte ha AS, det är bara pojkar som får det". Fick den ena korkade diagnosen efter den andra innan jag träffade någon som ens visste tillräckligt om AS för att känna igen det när han såg det.

Har du läst den här artikeln: Asperger Syndrome and Girls

Stod i artikeln att flickor/kvinnor med AS ofta har en annorlunda röst.
Då kunde jag inte låta bli att le! Jag har alltid haft en väldigt barnslig röst och ett lite omoget beteende ffa när jag mött nya personer och blivit lite nervös... Och det har kännts så förödmjukande när andra bedömer mig utifrån min låga barnsliga röst när jag i själva verket i huvudet har väldigt mogna och välgenomtänkta tankar. Jag har bara inte kunna ge uttryck för dem!
I skrift är det däremot mycket lättare,