Jag har blivit kritiserad ett antal gånger för att inte vara "öppen och social" på de arbeten jag haft mer än bara över sommaren. Under senaste utvecklingssamtalet sa chefen att han skulle önska att jag var mer öppen och social mot honom. Jag svarade "Jag är tacksam om jag kan få veta konkret vad du vill att jag ska förändra". Men han vägrade svara på den frågan. Efter den frågan menade han att jag måste vara öppen och social, för att han ska kunna diskutera arbetsrelaterade frågor med mig. Jag kände mig helt förvirrad och har grubblat mycket på vad han kan tänkas mena.

Jag har numera med mig kurator från Habiliteringen vid utvecklings- och lönesamtal samt vid rehabiliteringsutredningar. Men jag upplever stödet från kuratorn som bristfälligt. Jag har bett henne förklara för mig vad chefen menar både med det han säger och det icke verbala, som jag har svårt att tolka. Men jag upplever inte att jag får det stöd jag behöver från kuratorn. Jag är också osäker på hur kuratorn har rätt att agera/blanda sig i samtalet.

Moderator: Delade texten i två stycken för att den skulle bli mer lättläst.

På mitt förra jobb som konstruktör på en industri 1985 - 1990 blev jag inkallad tilll chefen direkt när jag kom tillbaka efter 2 veckors semester i april och utskälld för att be mina kollegor om hjälp alltför ofta. Hade då jobbat där knappt ett år. Jag upplevde introduktionen, instruktionerna samt arbetsledningen som mycket bristfällig. Man förväntades vara självgående direkt från början, även om man som jag inte hade haft ett likvärdigt arbete tidigare. Jag upplevde också att mina nyanställda kollegor fick betydligt mer stöd än jag att utvecklas i jobbet och blev betydligt vänligare bemötta. Sen blev jag även beordrad att "bjuda på mig själv". Chefen lät så arg att jag inte vågade fråga vad han menade med det. Jag tog väldigt illa vid mig och saknade helt psykosocialt stöd i alla former och visste inte vart jag skulle vända mig.

Låter jobbigt. Tyvärr vet jag inte heller vad kuratorn har rätt att göra. Det kanske kuratorn själv vet?

Vad chefen menade kan man bara gissa. Kanske du ser reserverad ut? Blyg? Sur? Slutet kroppsspråk? Spänd? Allvarligt ansiktsuttryck? Kanske du bara håller dig till fakta, aldrig kallpratar ens om andra gör det, och uttrycker dig så exakt att det skrämmer?

Kanske chefen önskar att du är mer avslappnad, ler vänligt, småpratar när det är lämpligt och ser ut som om du välkomnar hans frågor eller påpekanden? Är det möjligt för dig att försöka, eller känns det helt främmande, som om det är emot din natur?

Om du inte kan uppträda mindre aspigt och chefen inte kan tala om arbetet utan att du uppträder på ett sätt som får honom att känna sig mer bekväm, så kanske det är chefen som behöver tolk eller stödperson?

Skrämmande, och klockrena, exempel på neurotypernas - de s k "vanligas" - låsning vid att man ska vara som de, utan att de ens kan förklara hur man är fel när de tycker man är fel.

Det måste till attitydförändringar i hela samhället, det är just så här de mest rabiata på deras sida stöter bort oss milt avvikande, så att vi minsann inte duger i arbetslivet. Sedan får vi gärna höra av arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare, läkare och psykologer att det inte är något medicinskt fel på oss, vi kan allt jobba och det är bara vårt eget fel om vi inte får jobb. Förbannade rävsax. Förbannade samhälle!

Samhället måste börja anpassas efter de människor det består av, det är fullkomligt sinnessjukt att det nu för tiden är upplagt precis tvärtom.

Inger skrev:Om du inte kan uppträda mindre aspigt och chefen inte kan tala om arbetet utan att du uppträder på ett sätt som får honom att känna sig mer bekväm, så kanske det är chefen som behöver tolk eller stödperson?

Jäkligt sant. Vad är det som alltid ska ge dem, som inte kan läsa av oss, tolkningsföreträde....

När inte vi kan läsa av dem är det oss det är fel på, och när de inte kan läsa av oss är det också vårt fel...

Jupp, som Inger skrev. Om jag gissar så har du fullt upp med att tänka och vara i det du gör eller ska göra och det ser för omgivningen ut som du inte är intresserad av kontakt (vara social) och att du inte förklarat ngn gång att du inte avser att vara oöppen i sällskap utan att du bara verkar så pga att du fokuserar på en sak i taget.

De flesta går på autopilot och hanterar flera saker samtidigt, som sitt arbete och att vara social. För en autistisk hjärna flyter inte saker automatiserat så därför ser det ibland illa ut för omgivningen.

När jag promenerar från t-banan hem så går jag i egna tankar och har fått hört att jag uppfattas som ovillig att hälsa. Men egentligen har jag bara inte noterat min omgivning

Som många problem så handlar det om bristande eller dålig kommunikation. Bra att du velat och vågat fråga dina kollegor när du undrat över nåt, hade varit mkt värre att låssas kunna eller veta, tycker jag. Stå på dig bara! Och prata.

Å andra sidan vet jag inte om man kan begära att andra alltid ska anpassa sig till oss heller. Det rimliga är väl att båda parter anstränger sig lite för att överbrygga klyftan?

I det här fallet tycker jag dock man kan förvänta sig lite större kompetens från chefens sida att kunna handskas med olika personlighetstyper. Personalen är inte där för att chefen ska "känna sig bekväm" utan för att utföra ett arbete.

Ja antingen är man väldigt social på en arbetsplats eller så gör man ett bra jobb, lite så är det!:)

Just chefer borde helt enkelt förväntas kunna ta, och ha förmåga att vilja, att förstå sig på människor överlag och ha basala kunskaper om att människor inte bara finns i ett exakt utförande, utan att det finns skillnader även i förmågan till just den där förbankade SÅSSIAAALA KÅMMPÄTTÄNNSÄNN.

När en chef inte har det är det inte en bra chef, helt enkelt. Läget känns som att halva samhället håller på och rasar på grund av för många fyrkantiga och halvdassiga chefer överallt... chefer måste anpassa sig till verkligheten runt omkring också och lära sig vara bra ledare av de människor som finns, inte av de människor de tror att alla människor utan ansträngning kan stöpa om sig till att vara.

mondo beyondo skrev:Ja antingen är man väldigt social på en arbetsplats eller så gör man ett bra jobb, lite så är det!:)

Haha, det stämmer rätt bra utifrån vad jag sett.

Arbetsgivare borde vara tacksamma att ha anställda som är där för att jobba istället för att skvallra med arbetskamraterna.

Jag har samma problem som du, men har haft mycket bättre tur med överordnade och arbetskamrater. Jag listar här nedanför lite av det jag (tror) att jag har snappat upp.

Öppen och social anses den vara som...

...hälsar på alla man stöter på för dagen.

...säger adjö till alla man stöter på när man är på väg att gå hem.

...upprepar ovanstående även alla andra dagar.

...då och då stannar vid en arbetskamrats dörr, framför någon i korridoren eller liknande och småpratar (något jag inte kan).

...medverkar vid alla öppna möten, samlingar och informationsstunder.

...i mån av tid och möjlighet fikar och äter lunch tillsammans med sina arbetskamrater.

...under dessa fika- och lunchpauser engagerar sig i samtalen som förs runt bordet.

...bakar två-tre kakor till kaffet ibland, eftersom "jag hade lite mjöl över".

...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

...vid de två ovanstående tillfällena blir åtminstone så berusad att det representerar ett medelvärde för alla på festen därvarande.

...ler och säger "grattis!" till någon du aldrig har sett och absolut inte vet namnet på, men som tydligen har blivit mormor för åttonde gången.

...är kompis med alla sina arbetskamrater. Detta gäller även chefen, men han eller hon kan man bara vara kompis med vid speciella tillfällen, som man själv måste lista ut när de infaller. En del kan inte arbeta med någon som de inte kan gå på krogen med eller bjuda hem på middag (orsak okänd, men har antagligen med en bekräftelselös barndom att göra).

...för att vara säker alltid är trygg, glad och stabil inför chefen. Helst på ett sätt som signalerar att du är glad att du är underordnad just honom/henne, fast utan att lisma eller vara sarkastisk.

---

Nej, nu får jag sluta. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

Lakrits skrev:...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

Detta har varit en plåga i så många år. Ryser av ordet "umgås".

Selma skrev:

Lakrits skrev:...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

Detta har varit en plåga i så många år. Ryser av ordet "umgås".

Jag kallar dem "trivselfascister".

Jag har också blivit kritiserad.
På en arbetsplats som jag var på en längre tid så fick jag de sista fem minuterna den sista arbetsdagen nästan en utskällning där jag fick höra att man inte skall beté sig som jag gjort. (Någonting med min tillbakadragenhet.) Men tydligen var det okej att ta adjö på det sociala vis som han uppvisade.
Men jag var oberörd av vad han sa för det kom väl inte som någon överraskning direkt, och jag var ju färdig på det stället. Han hade också visat irritation över att jag inte ville fortsätta där när min ersättning drastiskt skulle minska. Sådant kan jag störa mig på för det var ju knappast hans ensak, och han som tjänade kanske tre gånger så mycket dessutom. Jag var inte så öppen, men jag undrar om jag inte ändå var socialt smidigare än den mannen.

Något jag tyckte var tråkigare var psykologens ord på AMI, när han irriterat sa att man skall vara som folk. (Jag hade ingen diagnos då.)
Det hjälpte mig inte att höra för jag var medveten om hurdan jag var men kunde inte göra något åt det. Det hjälpte mig nog bara att bli än mer ointresserad av arbetslivet, och av att beblanda mig med folk.
Intolerans är tråkigt att beskåda, och dom intoleranta tycks aldrig se att det verkliga problemet ligger i deras egen intolerans.

Många chefer får tydligen ångestattacker av vetskapen om högskolepraktikanten som är mer kompetent än den mest kompetenta på arbetsplatsen/avdelningen som inte snackar med alla som jobbar där, bara för att den förre praktikanten gjorde det.
Jag finner vara öppen och social som ett hinder i vad som ska göras.
- Det snor en massa tid (jag har observerat folk som jobbat 30 minuter, snackat skit 1 timme och tar betalt för 1½ timmes arbete, samt att den människan redan drunknar i arbetsorder som det är)
- Jag får inte ut någon stimulans av att sociala sporadiskt här och där.
- Varför snacka meningslöst skit på fikat när jag kan reflektera över arbetsrelaterade problem alt. diskutera problemlösningen med annan kunnig?
- Jobbar andra bättre av att veta att jag är för dagen ett hafsigt nervvrak eller skitglad? (svårt att tro det)

Lakrits skrev:...medverkar vid alla öppna möten, samlingar och informationsstunder.

[...]

...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

...vid de två ovanstående tillfällena blir åtminstone så berusad att det representerar ett medelvärde för alla på festen därvarande.

...ler och säger "grattis!" till någon du aldrig har sett och absolut inte vet namnet på, men som tydligen har blivit mormor för åttonde gången.

[...]

...för att vara säker alltid är trygg, glad och stabil inför chefen. Helst på ett sätt som signalerar att du är glad att du är underordnad just honom/henne, fast utan att lisma eller vara sarkastisk.

Om man lägger till att det inte bara behöver gälla på jobbet, utan lika gärna i skolan som barn, som tonåring eller som vuxen på universitetet eller i föreningslivet, samt med släktingar och egen familj på sånt som jul, nyår och annat som många högtidlighåller så har man här en ganska bra lista på min s.k sociala inkompetens.

Lysande Lakrits! (Fast jag får ett sjå att svälja ner ångestungen jag får av flashbacks jag fick när jag läste det här...).

Om majoritetsmänniskor hade ansträngt sig de också, socialt, så skulle säkerligen många socialt udda personer bli mer öppna och sociala (på sitt sätt).
Men majoritetsmänniskor (av vilken majoritet det än gäller) verkar inte tycka att de ska vara intresserade av vad andra tycker, hur de fungera o.s.v.

Man kan också var öppen och social utan att vara speciellt ömsesidig i kommunikationen.

Intressanta inlägg vill bara tillägga att:

"De flesta befordras till deras inkompetensnivå" ^_^

Ja det här känner jag igen från tidigare upplevelser. Ständigt dessa diffusa men likförbannat stenhårda krav på hur man "ska" vara.

Jag tycker det finns goda skäl att ifrågasätta den här konformismen som de facto diskriminerar oss.
Själv har alltid på mig mitt pansar när jag är ute bland folk, för ifrågasatt och ansatt har jag alltid blivit. En allmän optimism är direkt förödande för mig, vilket väldigt få kan förstå, jag behöver strategier för att hantera vardagen.

Kalla mig cynisk och kall hur mycket ni vill, men om man gång på gång sett att människors attityder ytterst är hycklande normalitetsfascism får man en viss inställning till livet.
Intoleransen uttalas i regel aldrig rent ut i klara ordalag men den är stenhård och ständigt aktuell för de som avviker på "fel" sätt.

I skrivande stund sitter jag och lägger upp strategier för att bäst hantera universitetslivet, födelsedagsfirande och myndighetskontakter. Det är en ständig kamp.

KrigarSjäl skrev:I skrivande stund sitter jag och lägger upp strategier för att bäst hantera universitetslivet, födelsedagsfirande och myndighetskontakter. Det är en ständig kamp.

Om du förlägger ditt födelsedagskalas till CSN:s kontor, så kan du kombinera de tre

Lakrits skrev:Jag har samma problem som du, men har haft mycket bättre tur med överordnade och arbetskamrater. Jag listar här nedanför lite av det jag (tror) att jag har snappat upp.

Öppen och social anses den vara som...

...hälsar på alla man stöter på för dagen.

...säger adjö till alla man stöter på när man är på väg att gå hem.

...upprepar ovanstående även alla andra dagar.

...då och då stannar vid en arbetskamrats dörr, framför någon i korridoren eller liknande och småpratar (något jag inte kan).

...medverkar vid alla öppna möten, samlingar och informationsstunder.

...i mån av tid och möjlighet fikar och äter lunch tillsammans med sina arbetskamrater.

...under dessa fika- och lunchpauser engagerar sig i samtalen som förs runt bordet.

...bakar två-tre kakor till kaffet ibland, eftersom "jag hade lite mjöl över".

...medverkar på alla lära-känna-varandra-aktiviteter (t.ex. kick-off, personalfest, julfest).

...under dessa aktiviteter har roligt (och hör sedan!) och deltager i allt som sker (t.ex. brännboll, tipspromenad, bära en "rolig" hatt).

...vid de två ovanstående tillfällena blir åtminstone så berusad att det representerar ett medelvärde för alla på festen därvarande.

...ler och säger "grattis!" till någon du aldrig har sett och absolut inte vet namnet på, men som tydligen har blivit mormor för åttonde gången.

...är kompis med alla sina arbetskamrater. Detta gäller även chefen, men han eller hon kan man bara vara kompis med vid speciella tillfällen, som man själv måste lista ut när de infaller. En del kan inte arbeta med någon som de inte kan gå på krogen med eller bjuda hem på middag (orsak okänd, men har antagligen med en bekräftelselös barndom att göra).

...för att vara säker alltid är trygg, glad och stabil inför chefen. Helst på ett sätt som signalerar att du är glad att du är underordnad just honom/henne, fast utan att lisma eller vara sarkastisk.

---

Nej, nu får jag sluta. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

Ja, fy fasiken... Som jag har det på jobbet nu är det helt okej avseende dessa skräckmoment. Jag har satt gränser för vad som är jag och hur jag kan agera socialt. Det kostade en del i början, men alternativet var att än en gång börja käfta med folk, idiot-förklara dem, gå mitt under möten, helt plötsligt avvika från luncher, bli skickad på kommunikationskurser (jo, det har hänt) osv.

- Jag står på mig i olika situationer, oavsett andras åsikt så står jag för min (upplevs säkert som rigid och smidig som ett kylskåp)
- Lunchar mycket sällan, eller snarare aldrig, med andra
- Håller truten stängd så mycket som möjligt vid småpratande, har inga bra erfarenheter av att ventilera mina åsikter i sociala sammanhang
- Säger till direkt när jag inte kan och inte fattar, oavsett om det är femte gången om samma sak (jag fattar inte vad som är viktigt i texter t ex)
- Fikar någon enstaka gång med andra, det är rätt lätt att bara gå från fika-stunder och ingen verkar bry sig
- Undviker alla möten som jag inte är direkt inblandad i
- Går inte på möten och aktiviteter av slaget generell information, allt sånt kommer på mejl eller sprids via mun-mot-mun-metoden sedan
- Går ej på aktiviteter utanför jobbet. Har nästan ingen kontakt med chefer, har aldrig haft... Jag tar aldrig kontakt med dem iaf. Vad ska jag prata med dem om?
- Kan gå kurser om sånt jag är intresserad av, annars somnar jag på dem och upplevs (vilket ju är sant) som oengagerad
- Försöker få förklarat tydligt och enkelt vad som förväntas av mig och vad jag ska göra
- Vill ha mentor och kontaktpersoner för nya uppgifter
- Efterfrågar och uppmuntrar alltid rak kommunikation
- Behöver ständigt hjälp med prio, då ber jag om det
- Prio av arbetet är nästan mitt största problem eftersom jag blir helstressad av mer än en sak att göra
- Tidsplanera är jag usel på, har väldigt svårt att uppskatta om något kommer att ta en timme eller en vecka (kan bli lite konflikter)
- Har svårt att sitta still, har ej märkt att andra blir irriterade på detta. Fast det kan jag ha missat Tar en liten moonwalk då och då
- Ljud blir jag j***igt störd av så jag kör musik i öronen hela dagarna för att inte få utbrott på andra. Dock ej så högt att det stör andra, har blivit utskälld (säkert med rätta, då anpassade jag mig) för det.

Om jag tänker efter behöver jag inte göra något av det som nämns ovan av Lakrits (lucky me, för annars hade jag inte pallat). Men en del saker gör jag per automatik. Säger "Grattis" till exempel. Det faller sig spontant.

Vi är många personlighetstyper där jag jobbar, med eller utan diagnoser Vi är från många kulturer och nationer, jag tror det medverkar till acceptans av andra. Jag är absolut ej mest udda.

Fokus är definitivt på jobbet och mycket, väldigt mycket, kontakt med andra sker via mejl och chat-program. Det är nästan en förutsättning för att jag ska kunna jobba. Avskyr telefonpratande. Efteråt vet jag ofta ej vad vi pratat om

AAA skrev:- Efterfrågar och uppmuntrar alltid rak kommunikation

Det har jag också gjort. Men NT (de jag försökt diskutera det med) blandar ihop rak kommunikation med att vara rakt på sak och säga vad man tycker.

Min arbetsplats var tidigare alldeles lagom stor, vad avser personalstyrkan. Tillräckligt liten för att jag skulle få kontakt med folk och lära känna dem nog för att säga just "grattis", "mina varmaste kondoleanser" o.s.v., men stor nog för att jag skulle kunna dra mig undan utan att det stack ut.

Numera är den tyvärr dubbelt så stor, och under min sjukdomsbortavaro har det anställts så mycket att huset blivit väldigt trångt. När jag hälsar på eller gör något av mina enstaka inhopp, försöker jag hålla mig lugn och fokuserad så gott jag kan, men det är svårt att dra sig undan när behovet kommer.

Det jag i min lista klarar av bäst är de små sakerna. Gå på möten, äta lunch, fika och samtala med andra går bra. Anledningen är att det dels kan vara trevligt, om man gör det med folk man tycker om, dels att sådana små gester är logiska och rationella ur ett samarbetesperspektiv. Att säga hej till de man möter håller den goda viljan flytande, så att säga.

Men jag klarar inte av trivselfascism eller att behöva umgås med mina arbetskamrater privat, undantaget om jag faktiskt är kompis med dem. Det finns ingen logik eller något rationellt argument för, att jag skulle arbeta bättre med de jag har spelat brännboll med eller supit med. Jag ser sådana tillställningar som stora, yviga gester utan någon egentlig substans. Som tur är har vi bra chefer på jobbet, som kanske inte alltid gillar att jag drar mig undan så fort det tisslas om brännboll och ölkvällar, men som ändå accepterar det.