I Uppsala pågår ett banbrytande projekt som ger ungdomar med funktionsnedsättning verktyg att klara ett liv på egen hand. Några utbildas till mentorer, andra går en utbildning i livskunskap
Hur ska mitt barn klara sig som vuxen? Den frågan oroar och plågar föräldrar till barn med funktionsnedsättningar.
- När jag upptäckte, och på plats såg, vad man gjorde i Kanada blev jag eld och lågor, berättar Renée Höglin. Hon är aktiv i RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, och mamma till Mattias, född med ryggmärgsbråck.
- Vi bjöd in kanadensiska experter till Sverige och på den konferensen tände habiliteringen i Uppsala på deras arbete.

Det engelska begreppet är transition, övergång från tonår till vuxenliv. Centret i I Toronto, Bloorview Kids Rehab, är internationellt aktat och har ett stort utbud av program och möjligheter. Arbetet på Bloorview blev förebild för det svenska projektet.
Habiliteringen i Uppsala har sedan starten arrangerat kurser för mentorer, och utbildning för tonåringar, föräldrar och personal.

En mentor med ett funktionshinder kopplas samman med en tonåring och fungerar som stöd. Det berättar Ingrid Claesson, kurator på habiliteringen i Uppsala.

Anders Eriksson, 22 år, är cp-skadad. Han har gått mentorskolan och vet vad han vill ge den som blir hans adept.
- Jag kan inte lösa problem åt någon annan, men kanske kan jag hitta vägar och öppna dörrar.
-Jag vet vad mobbning vill säga, för när jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag mobbad för att jag satt i rullstol. En del trodde att jag var knäpp i huvudet.

Utbildningens mål är att ungdomarna ska få sådana kunskaper att de inser sina tillkortakommanden och vad de måste få hjälp med. De ska lära sig att kräva saker, föra sin talan och hävda sin åsikt.

KrigarSjäl skrev:Exakt vad är det som är så banbrytande och fantastiskt?

Jag tycker man ska akta sig för alla verksamheter med smått poetiska slogans.

Alien skrev:Vad har ni för belägg att "produkten" inte duger?

Som funktionshindrad hoppar man lätt över tonårstiden. Och därmed också de viktiga misstagen man behöver göra då. Jag har mest varit tillsammans med vuxna och valt bort jämnåriga. Jag får börja om från början.

Ludwig har en medfödd cp-skada som bland annat gör att han använder rullstol om han behöver ta sig någon längre sträcka. Under hela uppväxten har han haft många vuxna omkring sig, assistenter och olika lärare som stöttat honom. Men han har inte haft någon förebild när det gäller att leva med funktionshinder. Nu vill han själv på sikt bli mentor för yngre funktionshindrade.

– För mig hade det nog i alla fall delvis varit till hjälp att ha en mentor, en förebild, med liknande funktionshinder. Någon som kunde visat att det faktiskt är möjligt att göra det man vill, säger Ludwig.

Som förebild vill Ludwig visa att man inte ska sätta gränser på grund av funktionshindret, säger han.

– Jag har själv kommit långt, och klarat sådant som omgivningen varit skeptisk till att jag skulle klara. Jag spelar golf och rullstolsbasket, och jag har tagit körkort. Jag vill säga: ”sätt inte upp gränser för att det ser ut som om det inte går, utan ta i stället reda på vilken väg du kan gå för att uppnå det du vill.”

Förberedelserna och planeringen inför vuxenlivet måste börja tidigt, menar man på centret. Metoderna bygger bland annat på att barnen lär sig fatta egna beslut redan från tidig barndom, att de får göra egna val och ta konsekvenser, att de lär sig att själva kommunicera med sina läkare, att de lär sig att sköta vardagssysslor och förbereds på att bli aktiva medlemmar i samhället.

Man arbetar långsiktigt tillsammans med barnens föräldrar. För tonåringar finns olika ”vuxenförberedande” kurser med både praktiska och känslomässiga teman.

Numera vet man också att många av ungdomarna med den här typen av rörelsehinder även har kognitiva svårigheter, det kan till exempel handla om problem med minnet, med koncentration, impulskontroll och planering, säger Eva-Lena Söderlund. Det är en viktig kunskap som vi har med i projektet.