Jag har en son med AS. Han har misslyckats totalt i skolan. Har nu lyckats få sommarjobb i tre veckor via kommunen. Gick jättebra första tre dagarna, men i dag var det tvärstopp med att få upp honom. Var på ett uruselt humör tänker aldrig mer jobba för en slavlön. Han är 16 lönen på kommunpraktiken är 47 kr i timmen och är väl rätt normalt på den typen av sommarjobb.

Jag börjar bli mer och mer orolig för hur han ska klara sig i livet. Börjar att förstå att han aldrig lär klara av att sköta jobb eller utbildning, eftersom att det behövs så lite för att han ska haka upp sig på något och vägra gå dit igen.

Samtidig blir det ju svårare och svårare att få sjukbidrag samtidigt som kraven på att de som uppbär sjukbidrag ändå ska gå på någon typ av aktivitet. Var ett reportage för ett tag sedan om en lindrigt utvecklingssörd man som utförde ett helt normalt jobb på en handelsträdgård för 20 kr extra om dagen förutom förtidspensionen. Det kallar jag för slaveri.

Ni som har liknande problem som min son hur har ni klarat er som vuxna? Hur ska jag få min son att förstå att det där roliga kreativa jobbet som jag vet han skulle trivas med är omöjligt att få, om man inte först skaffar sig arbetslivserfarenhet via så kallade skitjobb och står ut med att gå i skolan och göra även de där tråkiga uppgifterna som ett steg på vägen till det roliga och kretaiva?

Min sons styrkor är att han är påhittig och kreativ kan ex göra egna associoarer till sin stil. Umgås med undomar som är svartrockare, punkare och hardstylare. Han har humor skulle passa utmärkt som stand upp komiker, är även väldigt musikalisk.

Finns ju folk som i princip arbetar helt gratis, när de praktiserar och provar ett arbete. Ett arbete garanterar inte lön.

Men det är det som är problemet med vissa aspergare är att vi inte orkar arbeta på grund av den psykiska samt sociala pressen det innebär att arbeta.

Hej!

Detta med jobb är knepigt för de flesta med AS.

Det är förskräckligt att en lindrig utvecklingsstörd man jobbar på en handelsträdgård inom ramen för daglig verksamhet för endast 18 kronor om dagen. I min kommun jobbar en utvecklingsstörd man gratis på en handelsträdgård. Han måste ta bussen dit varje dag, det är för långt att cykla. Fast eftersom han kör traktor, har arbetsgivaren betalat ett traktorkort.

Det finns de föräldrar som säger att deras utvecklingsstörda barn inte klarar av stress o.s.v. och att de kommer att kämpa för att deras barn ska få aktivitetsersättning "så att försörjningen är tryggad" och för att de ska slippa komma in på den vanliga arbetsmarknaden. En del utvecklingsstörda jobbar inom äldrevården, på dagis o.s.v. och ser aktivitetsersättningen/sjukbidraget som en lön för det jobb de utför.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Detta med jobb är knepigt för de flesta med AS.

Det är förskräckligt att en lindrig utvecklingsstörd man jobbar på en handelsträdgård inom ramen för daglig verksamhet för endast 18 kronor om dagen. I min kommun jobbar en utvecklingsstörd man gratis på en handelsträdgård. Han måste ta bussen dit varje dag, det är för långt att cykla. Fast eftersom han kör traktor, har arbetsgivaren betalat ett traktorkort.

Det finns de föräldrar som säger att deras utvecklingsstörda barn inte klarar av stress o.s.v. och att de kommer att kämpa för att deras barn ska få aktivitetsersättning "så att försörjningen är tryggad" och för att de ska slippa komma in på den vanliga arbetsmarknaden. En del utvecklingsstörda jobbar inom äldrevården, på dagis o.s.v. och ser aktivitetsersättningen/sjukbidraget som en lön för det jobb de utför.

Hälsningar

Lilla Gumman

Ja, det är fördj*ligt.

Jag trodde inte att man fick lön överhuvudtaget inom daglig verksamhet Att det bara var ett ställe med uppgifter så man fick någon form av mental stimulans genom att GÖRA något och TRÄFFA MÄNNISKOR...

narran skrev:Ni som har liknande problem som min son hur har ni klarat er som vuxna? Hur ska jag få min son att förstå att det där roliga kreativa jobbet som jag vet han skulle trivas med är omöjligt att få, om man inte först skaffar sig arbetslivserfarenhet

Det finns även många med AS som är 20-30 år och inte har insett att de måste kämpa om de skall få ett bra arbete. Det är inget man kan hämta färdigt på "Arbetsförmedlingen". Men du är tidigt ute, vilket ger gott hopp för ditt barn.

Jag är en klassisk aspergare, har haft problem, och har nu (löne)arbete som jag gillar. Här är lite av mina erfarenheter:

Som annorlunda individ (aspergare, invandrare, kvinna?) får man ofta skapa sina egna vägar. Man bör dessutom vara beredd på att arbeta hårdare än de flesta för att komma lika långt.

Pengar är viktigt (oavsett vad man tycker om det). Men lyft även fram andra långsiktiga fördelar från ett arbete som man trivs med.

Var beredd på 2 till 10 års ansträngningar utan lön, från man har bestämt att sträva mot (löne)arbete som man trivs med, tills man ev. har det. (Uppemot 10 år enbart om man måste genomgå en lång utbildning.) Se till att ha så roligt som möjligt på vägen.

Ta praktik, driv egna projekt t.ex. på Internet, gör ev. föreningsarbete (även utanför handikappområdet!), gör lärorika misslyckanden på dåliga jobb, och gör annat där man utvecklar färdigheter som man behöver för arbetet. Undvik "Daglig verksamhet"!

Skilj på (löne)arbete och Daglig Verksamhet. Låt er inte luras av företag som påstår att man skall få arbete eller utbildning, men ger DV! Arbete kräver att någon vill betala för ens tjänster. DV är en omsorgsform för personer med svåra funktionsnedsättningar, vilket inte alltid är fel. Det är två helt olika saker.

Sök utmaningar. Se motgångar som möjligheter till lärande och utveckling.

Håller med. Stämpeln kan vara ett problem, likaså LSS, genom att man blir itutad att man inte kan jobba utan passar bäst inom omsorgen. Vill man ha ett bra liv, och har kapaciteten, så gör man bäst i att gå utanför de vanliga vägarna så mycket som möjligt (AF, LSS, DV).

Jag har själv jobbat med "skitjobb" i flera år + att jag har 7 års utbildning utöver grundskolan.

Det stora problemet uppkommer dock för de som lurats in i särskolans värld. Är det någon som har bra tips om hur man kommer vidare utifrån det perspektivet så tar jag gärna emot det.

Fighterbabe skrev:Jag trodde inte att man fick lön överhuvudtaget inom daglig verksamhet Att det bara var ett ställe med uppgifter så man fick någon form av mental stimulans genom att GÖRA något och TRÄFFA MÄNNISKOR...

Här får vi 40 kr/dag. Det kallas habiliteringsersättning. Täcker väl ett busskort och lite till kanske. Om man inte väljer att äta lunch på dagcenter för då går man back.

narran, tonåringar brukar väl vara lite trötta av sig och har man dessutom AS så kanske man är lite för trött.

Går det inte att ta reda på exakt vad det är som gör att han inte vill gå dit? Har det hänt något eller vad är det som är så jobbigt?

Vet man om att han har AS? Tar de någon hänsyn till detta? Kan han få andra uppgifter att syssla med eller kan han göra dem på något annat sätt? Kan han få äta för sig själv om han vill det? Finns det en toalett om han behöver gå? Kan han få en extra paus emellanåt om han behöver det?

47 kronor i timmen är inte dåligt. Räkna ihop lönen för hela den tiden han har arbete och fundera ut vad han kan göra med de pengarna. Det kanske kan ge honom lite motivation? 5640 kronor. Det kan man göra mycket skoj för. Odla lite drömmar där så kanske han tycker det finns en mening med det.

I det här fallet verkar det ju vara ett helt vanligt sommarjobb, och han får samma lön som andra 16-åringar.

Klarar han inte att jobba för att det är tråkigt el jobbigt ibland, ja då blir det DV. Där gör det inget om man inte orkar ur sängen vissa dagar.

Ett sommarjobb betyder inte bara pengar utan också erfarenhet av livet utanför skolan. Dessutom så saknar skolungdomar arbetslivserfarenhet och kan alltså inte få lön som en som har det + utbildning för själva jobbet. Koummen ser det nog som en service för skolungdomar, inte som att de utnyttjar deras arbetskraft. Det kostar ju t ex handledartid.

När det gäller jobb så får man oftast "gilla läget" och ta det onda med det goda. Men kanske inser han det senare, aspergare mognar ofta långsammare.

Hur ser han på sin AS-diagnos? Accepterar han den och inser att han har svårigheter och därför måste jobba hårdare än andra för att klara av vissa saker? Eller förnekar han allt?