Att duga som man är.
108 inlägg
• Sida 4 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Jo, jag vet. Men sen försöker man se sina egna fel, då blir det ganska jobbigt sedan. Om man försöker både se felen, vara ledsen för sånt man gjort till exempel. Då verkar världen ha rätt. Det verkar bara meningsöst att tro på en gemenskap om den inte kan tro på en, den också. Är som nåt slags himla kämpande med ens självbild pga. andra hela tiden nästan. Det känns onödigt uttröttande. Som nån slags tävling. Jag vet inte ens var man går nånstans med sina egenskaper. Skulle man bara fylla i några papper och skicka iväg för förbättring vore det enklare.
Har också tagit det väldigt personligt, att någon motarbetar mig (tex för tidiga felen jag gjort), för att jag inte får svar från olika ställen jag ansökt till, till exempel. Tappat lusten att göra nåt mer. Vet inte om det är personligt eller vad det är annars, om man inte ens får svar. Både när det handlar om fritidsliknande grejer, och så lite mer avancerat även om inte så jätteyrkesintriktat eller hur man skall säga. Tar det högst personligt oftast om jag inte ens får svar från sånt. Där vet jag inte riktigt vad för fel jag har gjort.
Har försökt skriva också att jag har aspergers till vissa, men inget svar. Tänkte det kunde underlätta för dem att veta, så de vet att man kan va socialt klumpig/fungera annorlunda socialt (så de vet från början) och kanske behöver nåt som hjälper en socialt. Istället att inte få svar känns som: Jaha, ok, jag borde inte..Det känns som ett straff. Till folk som kanske är hatade tror jag att de gör så personligt?
Och nu när man ändå har skickat in saker, för att visa att man vill något, sen får man inget svar. Det känns som: "Skitsamma, jag har aspergers, har du märkt det också? Är det därför jag inte kommer in nånstans eller (är det nåt annat)?", och då gäller det bara saker som har med fritid att göra redan, känner mig så motarbetad som ingen annan och tror det är sant också. Eller vet inte....man kunde ju iallafall få nåt svar? Man känner sig som fan själv...jag tror på det. De vill inte ha mig nånstans. Ingenstans. för inte ens när man ansöker om saker kommer man in på't. Okej, liksom. Skulle väl starta en egen skola eller nåt annat om jag orkade.
Nu kanske man då inte borde skrivit att man har aspergers då, men jag skrev det bara för att de skall veta att jag inte tänker som de från början (så man slipper missförstånd och så), det hade lugnat mig själv om de hade tagit till sig. Men det vet jag inte eftersom man inte ens fått svar.
Alltså, undrar då, vad skall man med sina egenskaper till om man inte ens får komma in eller är så motarbetad? Vilket det är vet jag inte. Kan lika gärna vara helvetet som fallit ned nu. För hjälper det att man själv tror på sig själv och skickar in ansökan och skitpapper höll jag på att säga..Jag borde väl livslångt skriva in mig på mentalsjukhus, då går det nog bra. Men jag hade eg. inte lust med nåt sånt alls. Just nu tror jag att jag bara platsar där, dock.
Oj, långt inlägg.
Har också tagit det väldigt personligt, att någon motarbetar mig (tex för tidiga felen jag gjort), för att jag inte får svar från olika ställen jag ansökt till, till exempel. Tappat lusten att göra nåt mer. Vet inte om det är personligt eller vad det är annars, om man inte ens får svar. Både när det handlar om fritidsliknande grejer, och så lite mer avancerat även om inte så jätteyrkesintriktat eller hur man skall säga. Tar det högst personligt oftast om jag inte ens får svar från sånt. Där vet jag inte riktigt vad för fel jag har gjort.
Har försökt skriva också att jag har aspergers till vissa, men inget svar. Tänkte det kunde underlätta för dem att veta, så de vet att man kan va socialt klumpig/fungera annorlunda socialt (så de vet från början) och kanske behöver nåt som hjälper en socialt. Istället att inte få svar känns som: Jaha, ok, jag borde inte..Det känns som ett straff. Till folk som kanske är hatade tror jag att de gör så personligt?
Och nu när man ändå har skickat in saker, för att visa att man vill något, sen får man inget svar. Det känns som: "Skitsamma, jag har aspergers, har du märkt det också? Är det därför jag inte kommer in nånstans eller (är det nåt annat)?", och då gäller det bara saker som har med fritid att göra redan, känner mig så motarbetad som ingen annan och tror det är sant också. Eller vet inte....man kunde ju iallafall få nåt svar? Man känner sig som fan själv...jag tror på det. De vill inte ha mig nånstans. Ingenstans. för inte ens när man ansöker om saker kommer man in på't. Okej, liksom. Skulle väl starta en egen skola eller nåt annat om jag orkade.
Nu kanske man då inte borde skrivit att man har aspergers då, men jag skrev det bara för att de skall veta att jag inte tänker som de från början (så man slipper missförstånd och så), det hade lugnat mig själv om de hade tagit till sig. Men det vet jag inte eftersom man inte ens fått svar.
Alltså, undrar då, vad skall man med sina egenskaper till om man inte ens får komma in eller är så motarbetad? Vilket det är vet jag inte. Kan lika gärna vara helvetet som fallit ned nu. För hjälper det att man själv tror på sig själv och skickar in ansökan och skitpapper höll jag på att säga..Jag borde väl livslångt skriva in mig på mentalsjukhus, då går det nog bra. Men jag hade eg. inte lust med nåt sånt alls. Just nu tror jag att jag bara platsar där, dock.
Oj, långt inlägg.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 2 gånger.
Det viktiga är att veta vad som går att förändra och vad som inte går. Man kan uppenbarligen inte förändra vad som helst. Har man t ex en somatisk störning som orsakar utmattning så kan man inte få mer energi genom att stärka sin motivation eller förändra tankemönster eller få bättre självdisciplin och vanor eller liknande. Tror man det så kommer man att orsaka sig själv skada och smärta i onödan, eftersom man ständigt kommer att misslyckas och få skuldkänslor. Att försöka är likvärdigt med att försöka lyfta en lastbil -- det kommer aldrig att lyckas, och det är bättre att ge upp direkt.
Och omvänt, om man tror att man inte kan förändra sådant som faktiskt går att förändra så missar man chanser till ett bättre liv.
Så det hänger helt på att göra en realistisk bedömning av vad man kan förändra, och sedan agera utifrån det. Att varken överdriva eller underdriva ens möjligheter. Folk gör ofta misstag i båda riktningar.
Och omvänt, om man tror att man inte kan förändra sådant som faktiskt går att förändra så missar man chanser till ett bättre liv.
Så det hänger helt på att göra en realistisk bedömning av vad man kan förändra, och sedan agera utifrån det. Att varken överdriva eller underdriva ens möjligheter. Folk gör ofta misstag i båda riktningar.
Senast redigerad av Altus 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
Det är också svårt att veta sin fysiska kapacietet när allt man gör är att ruttna bort hemma. Det är inget hatiskt inlägg mot dig, mer förtvivlat allmänt.
Om man tappar glädjen har man kanske mindre fysiskt att komma med också.
Jo, jag vet ju egentligen. Vet dock inte varför man aldrig får nåt svar, även på sånt man borde få svar från, alltså saker man söker till. Som då inte har med flera månaders utredning att göra, utan det hela borde gå snabbare. Är det inte motarbetan då? Tex. skola och liknande får man alltid svar ifrån om man kommit in eller inte?
Om man tappar glädjen har man kanske mindre fysiskt att komma med också.
Jo, jag vet ju egentligen. Vet dock inte varför man aldrig får nåt svar, även på sånt man borde få svar från, alltså saker man söker till. Som då inte har med flera månaders utredning att göra, utan det hela borde gå snabbare. Är det inte motarbetan då? Tex. skola och liknande får man alltid svar ifrån om man kommit in eller inte?
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
regnif skrev:Det är också svårt att veta sin fysiska kapacietet när allt man gör är att ruttna bort hemma.
Visst, det låter som om du pratar om fall där man tror något utan att ha en egentlig grund för det. Det är dåligt förstås. (För övrigt pratade jag om utmattning mer allmänt, inte fysisk kapacitet, men det gör dock ingen skillnad.)
Senast redigerad av Altus 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
I sådana fall hade jag hellre velat att de slarvat med svaren, men det känns helt enkelt som att man inte är värd att ens svaras. Hela en skall ignoreras bara för nåt fel man gjort. Känns som att man inte kan vara välkommen då. Förstår iaf inte annars vad det är.
Edit: Då tål jag att inte få svar kanske varenda minut men just sånt där känns konstigt.
Edit: Då tål jag att inte få svar kanske varenda minut men just sånt där känns konstigt.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
regnif skrev:Jo, jag vet. Men sen försöker man se sina egna fel, då blir det ganska jobbigt sedan. Om man försöker både se felen, vara ledsen för sånt man gjort till exempel. Då verkar världen ha rätt. ---klipp---.
man måste försöka hitta lite kraft i att man hittar nått "man inte är bra på" ok det är inte lätt, jag deppar fortfarande ihop ibland pga detta men inte i samma utsträckning som förut.
ännu en karateliknelse, när jag började karaten kunde jag pga lite olika saker tidigare i mitt liv inte köra kumite (sparring/fighting) jag stelnade till och i värsta fall fick jag panikångest attack (skrämde en instruktör rejält en gång bland annat), så jag bestämde mig att inom karaten skulle jag bli bäst på kumiten
(vi har olika delar kihon dvs teknik, kata dvs förutbestämda rörelsemönster och kumite´sen finns det också mindre delar tex dojo kun dvs dojo etikett, tamashiwari dvs krosstekniker/krossa plankor etc etc)
eftersom jag var helt klart sämst på den, så hur vet man då att man är bra, enklaste sättet är att tävla så jag bestämde mig att jag skulle tävla nån gång, jag har inte hunnit det än men då har jag inte heller nog högt bälte för det ännu. och jag behöver inte vinna, bara klara av att tävla, fast ibland så önskar man att man inte hade börjat med just fullkontakts karate
nu är jag ganska duktig, iallafall enligt min fästman som jag oftast tränar med, så man får hoppas att han har rätt eftersom jag tidigast kan tävla om 1 ½ år och det är ganska kort tid att träna inför tävling. jag får då inte shock längre och det är ett stort framsteg *klappar mig själv på axeln*
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
Jag skulle tänka mig att träna utan att tävla. Att träna för att uppnå någon form av själsligt lugn. Tyvärr kan jag inte se hur man finner det i en tävling. Det krävs mycket disciplin och ett lugnt man inte finner i en gymnastiksal. Får jag intresset, tillfället och ekonomi till att ge mig av till asien och få en privatlärare så lär jag ta chansen att göra det. Ett mycket bra sätt att träna sin motorik och koncentration.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:Jag skulle tänka mig att träna utan att tävla. Att träna för att uppnå någon form av själsligt lugn. Tyvärr kan jag inte se hur man finner det i en tävling. Det krävs mycket disciplin och ett lugnt man inte finner i en gymnastiksal. Får jag intresset, tillfället och ekonomi till att ge mig av till asien och få en privatlärare så lär jag ta chansen att göra det. Ett mycket bra sätt att träna sin motorik och koncentration.
en som tävlar och inte är lugn kommer inte klara sig bra iallafall om motståndaren är lugn.
jag kör ju fighting ganska ofta med in fästman fast vi kör inte så hårt, ok det gör ont men man härdar. men i tävling kör man mkt hårdare (och så är det ju ca 25 kg skillnad OCH han är kille så han skulle nog alldrig köra "fullt ut" mot mig med tanke på att han kör inte ens fullt ut mot killar som väger 20 kg mer än han). och jag kan ha lugn även när vi tränar, man får liksom ett flyt, blockar alla slag och sparkar, ser öppningar på ett annat sät, men är inte stressad, rädd att det ska göra ont etc utan lugn.
men nu var ju karaten bara ett exempel ur mitt liv man kan kämpa mot "sina svagheter" inom vad som helst
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:00, redigerad totalt 1 gång.
Ja.
Vad jag menar är ett själsligt lugn, lite mot det lugn munkar tydligen finner.
Vad jag menar är ett själsligt lugn, lite mot det lugn munkar tydligen finner.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:Ja.
Vad jag menar är ett själsligt lugn, lite mot det lugn munkar tydligen finner.
nog för sen jag började träna mer/ mer regelbundet har jag fått mer själsligt lugn, uppskattar vardags ting bättre, ser framgångar jag gör bättre etc etc.
översättningen för stilen jag tränar blir ungefär "den yttersta sanningens väg" och jag tror det är en väg här i livet man kan gå mot själsligt lugn.
kumiten hjälper jättemycket på vissa delar. och bara så du vet så utveklades karaten/kung fu'n (var inte uppdelat så på den tiden) av munkar
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
Det som bl a George St Pierre tränar? Kyokushinkai? Det är av en slump att jag kopplade det till det. Läste nämligen lite snabbt om George St Pierre igår.
Okej. Jag antar att vi menar två olika definitioner av "själsligt lugn", eller kanske enbart två olika grader. Jag kan förstå att det underlättar saker och ting. Det verkar frigöra en hel del energi.
Okej. Jag antar att vi menar två olika definitioner av "själsligt lugn", eller kanske enbart två olika grader. Jag kan förstå att det underlättar saker och ting. Det verkar frigöra en hel del energi.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:Det som bl a George St Pierre tränar? Kyokushinkai? Det är av en slump att jag kopplade det till det. Läste nämligen lite snabbt om George St Pierre igår.
Okej. Jag antar att vi menar två olika definitioner av "själsligt lugn", eller kanske enbart två olika grader. Jag kan förstå att det underlättar saker och ting. Det verkar frigöra en hel del energi.
ok är inte säker vem den där george är men det är kyukushinkai.
jag tror också det, att vi har olika definitioner, eller så är jag dålig på att förklara brukar nämligen vara det.
jag menar ju inte att enbart kumite ska ge själslig frid, men ändock är det en del av det.
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
Det är en MMA-fighter som är UFC-champion i welterweight-klassen.
Du är inte ensam om att vara dålig på förklaringar, men det får duga.
Du är inte ensam om att vara dålig på förklaringar, men det får duga.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:Det är en MMA-fighter som är UFC-champion i welterweight-klassen.
Du är inte ensam om att vara dålig på förklaringar, men det får duga.
inte konstigt att jag inte visste vem det var MMA *ryyyser*
(nä skämtar bara har aldrig testat så jag borde inte ha nån åsikt, den enda jag är emot är att MMA:are verkar tro dom visst är bäst i världen
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
George St Pierre är väldigt ödmjuk. Han har (som jag har fått för mig) ett av de bästa ryktena. Här har du en bra intervju med honom: http://www.youtube.com/watch?v=wbWKG26ebMw
SÅ! Nu går vi lite OffTopic, men ja, där kan du titta.
SÅ! Nu går vi lite OffTopic, men ja, där kan du titta.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 20:40:01, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
earlydayminer skrev:George St Pierre är väldigt ödmjuk. Han har (som jag har fått för mig) ett av de bästa ryktena. Här har du en bra intervju med honom: http://www.youtube.com/watch?v=wbWKG26ebMw
SÅ! Nu går vi lite OffTopic, men ja, där kan du titta.
tack ska kolla in den senare
Senast redigerad av rapchic 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
rapchic skrev:regnif skrev:Jo, jag vet. Men sen försöker man se sina egna fel, då blir det ganska jobbigt sedan. Om man försöker både se felen, vara ledsen för sånt man gjort till exempel. Då verkar världen ha rätt. ---klipp---.
man måste försöka hitta lite kraft i att man hittar nått "man inte är bra på" ok det är inte lätt, jag deppar fortfarande ihop ibland pga detta men inte i samma utsträckning som förut.
ännu en karateliknelse, när jag började karaten kunde jag pga lite olika saker tidigare i mitt liv inte köra kumite (sparring/fighting) jag stelnade till och i värsta fall fick jag panikångest attack (skrämde en instruktör rejält en gång bland annat), så jag bestämde mig att inom karaten skulle jag bli bäst på kumiten
(vi har olika delar kihon dvs teknik, kata dvs förutbestämda rörelsemönster och kumite´sen finns det också mindre delar tex dojo kun dvs dojo etikett, tamashiwari dvs krosstekniker/krossa plankor etc etc)
eftersom jag var helt klart sämst på den, så hur vet man då att man är bra, enklaste sättet är att tävla så jag bestämde mig att jag skulle tävla nån gång, jag har inte hunnit det än men då har jag inte heller nog högt bälte för det ännu. och jag behöver inte vinna, bara klara av att tävla, fast ibland så önskar man att man inte hade börjat med just fullkontakts karate
nu är jag ganska duktig, iallafall enligt min fästman som jag oftast tränar med, så man får hoppas att han har rätt eftersom jag tidigast kan tävla om 1 ½ år och det är ganska kort tid att träna inför tävling. jag får då inte shock längre och det är ett stort framsteg *klappar mig själv på axeln*
Vet ju eg. att om man inte är bra på nåt kanske man är bättre på nåt annat. Men..
Det verkar intressant med sån där kampsport. Dock vet jag inte om man kan det om man är stel i axlar och sådant, och allmänt tunn. Det verkar roligt med tävlingar där man skall springa runt och göra saker men jag tror inte de vill ha en sån som mig där och hur man kommer dit. Som roliga tävlingar man ser på tv, tokiga saker, bara att jag inte skulle vilja vara med just i tv. Men det känns helt dumt att säga det här själv.
Det finns saker som man mår bra av att göra, men det känns lite trist ensam men jaja.
Vet inte hur jag intressantare skall föra fram det här, känner mig ganska låg.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
regnif, det där med att inte få svar är enligt min erfarenhet folk som helt enkelt inte orkar svara på alla ansökningar som kommer alternativt att de är för slarviga.
Har pratat med en o annan rekryterare och de säger att på en del jobb blir man helt dränkt i ansökningar, ibland hundratals brev eller mail från massor med människor.
Tror inte att det är för att just du söker utan för att mottagaren inte hinner eller inte vill eller är för slarvig för att kunna ge någon ett svar till någon utom den som de väljer ska få komma på intervju eller så.
Har pratat med en o annan rekryterare och de säger att på en del jobb blir man helt dränkt i ansökningar, ibland hundratals brev eller mail från massor med människor.
Tror inte att det är för att just du söker utan för att mottagaren inte hinner eller inte vill eller är för slarvig för att kunna ge någon ett svar till någon utom den som de väljer ska få komma på intervju eller så.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Jaha, men jag tycker att det är konstig kommunikation. Man vill iaf få ett automatiskt svar att du kom tyvärr inte in eller något sådant. Även utan motivation, bara något. Så man vet. Man känner sig bara inte värd ett svar överhuvudtaget.
Fast det här handlade om nå stödgrejer, och då tycker jag det är lite väl "vihar inte tid för ansökande"-stil, kan ju inte vara så många som söker det? Är ju fler som söker jobb tex? För jag har aldrig sökt jobb tex. dock kanske praktik, men nu menar jag nån stödgrej. Tycker att när man söker jobb så kanske det är så, men söker man nåt stöd har man ju kanske redan en knivig situation, så man känner det personligt. Tycker ett automatiskt genererat svar som man ju brukar få på så många andra sätt skulle kunna vara nåt?
Fast det här handlade om nå stödgrejer, och då tycker jag det är lite väl "vihar inte tid för ansökande"-stil, kan ju inte vara så många som söker det? Är ju fler som söker jobb tex? För jag har aldrig sökt jobb tex. dock kanske praktik, men nu menar jag nån stödgrej. Tycker att när man söker jobb så kanske det är så, men söker man nåt stöd har man ju kanske redan en knivig situation, så man känner det personligt. Tycker ett automatiskt genererat svar som man ju brukar få på så många andra sätt skulle kunna vara nåt?
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
tvilling99 skrev:Kristofer skrev:Jag upplever mig som odudlig, men det är nog ingen nyhet för de flesta här på forumet. Varför tycker jag att jag är odudlig? Jo för att det går åt helvete med det mesta som jag försöker mig på. Jag ser inte det dugliga i ett liv som mer och mer begränsas av mina tillkortakommanden. Ett liv som mer och mer handlar om mina tillkortakommanden.
Det finns två saker om jag gillar och gör nu i mitt liv. Det ena är forumträffar. Det är kul, men det är ju inget som jag gör eller för den delen presterar på.
Jag hoppas innerligt att du skall lyckas med mer saker framöver och inte känna dig oduglig.
När jag träffade dig så märkte jag inte av dina tillkortakomanden.
Tackar så jättemycket för ditt svar. Just nu är livet tungt. Mina tillkortakommanden är inget som syns. Meriter och saker man gör syns sällan på ytan.
Vill också passa på att säga att jag inte dömer någon annan efter de måttstockar jag har för mig själv. De måttstockar jag har för mig själv är enbart för min egen person. Måttstockarna har jag inte skapat. De har skapats utefter vad jag mår bra av att göra och vad som får mig att känna mig tillfreds med mig själv.
Senast redigerad av Kristofer 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
Charley? skrev:Jag är perfekt.
Lite mer ödmjukhet skulle kanske inte skada
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 20:40:06, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8652
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Återgå till Att leva som Aspergare